Paris på venstra Seine-stranden
| ← De första timmarne i Paris |
|
Det latinska landet → |
III.
Paris på venstra Seine-stranden.
Seine-floden skiljer Paris i tvänne delar af olika storlek. Den delen af staden, som ligger höger om floden, är väl ej dubbelt så stor som den andra, men den är oändligen mycket lifligare och tätare befolkad. Också har den blifvit indelad i nio arrondissemanger, då venstra stranden räknar endast tre.
Dessa tre arrondissemanger, omslutna af floden och de södra boulevarderna, bilda en figur, liknande en långsträckt, skarpt afsmalnande ellips. I den vestra af de begge smal-ändarne ligga Champ de Mars, École Militaire och Hotel des Invalides; i den östra ligger Jardin des Plantes med Hospital de la Salpétrière på ena och Halle aux Vins på den andra sidan. Den mellersta och bredaste delen innesluter tvänne vida skilda befolkningar: Faubourg S:t Germain’s lysande aristokrati och Qvartier Latin’s revolutionära ungdom.
Låtom oss börja i östra ändan! I sjelfva spetsen är en halfcirkelformig plats, der käerna och boulevarderna sammanstöta. Åt bägge hållen har man ett vackert och lifligt perspektiv. Midt emellan höjer sig la Salpétrière’s dom öfver den enorma massa af byggnader, hvilka tillhöra hospitalet. Det grundlades för tvåhundra år sedan och har under denna tid oupphörligen blifvit påbygdt och utvidgadt, så att det nu sträcker sig öfver en yta af 110,000 mètres.
Icke långt från hospitalet mellan rue Cuvier och rue Buffon ligger dessa bägge naturforskares skapelse, den ryktbara Jardin des Plantes. Hufvudingången är på den sidan, som vetter åt käerna. Man inträder först i en park, genomskuren af trenne präktiga alléer, hvilka fortsättas genom trädgårdens hela längd. Mellan alléerna äro friska gräsplaner, afdelade i inhägnader för de särskilta djurfamiljerna. Här och der äro ofantliga blomster-rabatter, om hvilkas rikedom man kan dömma, då man vet att Jardin des Plantes innehåller icke mindre än fjorton-tusen olika slag af lefvande växter.
Vid trädgårdens sidor ligga en mängd byggnader, af hvilka några begagnas till föreläsningar, andra äro inrymda åt mineralogiska, zoologiska och botaniska samlingar. Jag önskade mig vara aldrig så litet naturforskare för att rätt kunna njuta af dessa herbarier, med femtiotusen olika slägten, dessa gedigna stycken af ädla metaller, dessa oslipade juveler och dessa svarta meteorstenar, dessa oändliga rader af uppstoppade fåglar och denna mängd af frukter och svampar, afbildade i vax. Men med bästa vilja i verlden var det mig omöjligt: jag föredrog de lefvande samlingarne i fria luften.
Dessa äro också anordnade med en sådan smak, sinrikhet och omvexling, att man utan att tröttas flera timmar kan vandra omkring, betrakta, njuta och beundra.
I beundransvärda kristallpalatser, sammanhållna af lätta och eleganta jernställningar, blomma söderns yppigaste växtalster. Praktfulla, guldglänsande blomkalkar höja sig på smärta, böjliga stänglar; ofantliga, skarlakansröda rosor flamma mellan buskarnes svartgröna löfverk; ståtliga träd utsträcka sina grenar svigtande af gyllne frukter; mjuka, svällande, saftiga kaktusarter krypa utåt marken i fantastiska, ormlika slingringar.
Menageriet för vilddjuren är en rymlig byggnad af enkel och regulier arkitektyr. I tjuguen loger, belägna utåt dess långsida, förvaras de fruktansvärda fångarne. En mängd menniskor trängas ständigt utanför logernas galler och betrakta med bäfvande nyfikenhet de oroliga gästerna. Alla dessa mäktiga djur, af hvilka ett enda skulle skrämma på flykten hela den nyfikna hopen, äro fjättrade inom de väldiga gallren, och tämda genom hunger och stryk nödgas de fördraga sina herrskares hån och skämt. Då och då hör man ett doft rytande af undertryckt vrede eller ett vildt tjut af ängslan och smärta. Man känner sig på samma gång intagen af medlidande och fruktan för skogens vilda barn, hvilkas råa styrka ej kunnat försvara deras oberoende. Långsamt vandrar lejonet omkring i sin bur, den fläckiga pantern tar ansats för ett enormt skutt och faller tillbaka en half aln derifrån, den svarta hyenan trycker nosen emot jerngallret och blickar med sina glödande ögon på barnskaran derute.
Å ömse sidor om det egentliga menageriet äro tvänne paviljonger, inneslutande burar för de mindre och oansenligare vilddjuren.
På ett annat ställe förvaras ormarne, ty Jardin des Plantes har på de sednare åren lagt sig till en ganska vacker samling af sådana, både giftiga och icke giftiga. Bland de förra är skallerormen, bland de sednare Boasormen de mest ansedda. För dessa aktningsvärda gästers trefnad och komfort har man sörjt med den mest rörande gästvänlighet; och som de flesta af dem äro älskare af stark hetta, har man uppfunnit ett sinnrikt system af värmningsapparater, hvilka bibehålla luften i samma temperatur som i främlingarnes eget hemland.
På bottnen af djupa grafvar, beklädda med stora quaderstenar, ligga björnarne i trög overksamhet. Insvepta i sina svarta eller hvita, präktiga pelsar, rulla de sig i maklig ro på ryggen och blicka med lugna, allvarsamma blickar upp mot himlen, liknande astrologerna i orientens sagor, som från djupet af en brunn följde stjernornas tysta gång på himlahvalfvet. Någongång kan man dock genom en frukt eller annan lockmat fästad vid ett långt snöre förmå dem att lemna sitt komtemplativa lugn och utföra några tunga, otympliga språng. Men detta måste ske i all obemärkthet, ty det är förbjudet; direktionen vill troligen ej att nallarna skola frånträda den värdighet, som döljer deras dumhet under en mask af djupsinnigt lugn.
Lika tröga och ohjelpliga som björnarne äro, lika lätta och lifliga äro dessa ståtliga gazeller, antiloper, hjortar och renar, som med graciösa rörelser utföra sina lekar på sammetsmjuka gräsplanar. Hvarje familj har sitt eget område inhägnadt med lätta, men starka spalierer. I fonden af inhägnaderna ligga deras hus, nätta hyddor skuggade af träd från deras hemland. Hvar och en af dessa inhägnader är en tjusande idyll med sin täcka, fridfulla natur och sitt älskvärda familjlif, föräldrarna hvilande vid hyddans dörr och barnen lekande på gräsplanen framför dem. Icke blir denna familjscen mindre intagande derföre att familjens medlemmar gå på fyra ben och nyttja horn på hufvudet. Benen äro så nätta och snabba, och hornen utgrena sig till den ståtligaste hufvudprydnad.
Aporna bebo ett luftigt palats bestående af en ofantlig rotunda med väggar af ett glest gallerverk. Derinne resa sig höga stänger med sina tvärslåar och hängande tåg, alldeles som i en modern gymnastik. Och under ett oupphörligt gällt skrikande utföra aporna der sina muntra lekar, klättra uppför masterna, hänga och gunga i tågen, förfölja harandra med de besattaste krumsprång och täfla med hvarandra i de befängdaste upptåg.
I sydöstra ändan af trädgården ligger en liten kulle, kallad labyrinten, i medelpunkten af en liten engelsk park, der smala gångstigar slingra fram mellan täta, lummiga trädgrupper. Under det starkaste solsken är här temligen svalt, och det täta löfhvalfvet bereder en skugga, liknande den mörkaste skymning. Från foten af kullen till dess spets leder en i spiral sig krökande gångstig mellan höga och täta häckar, hvilka i allt trängre och trängre kretsar böja sig inom hvarandra, ända tilldess man oförväntadt befinner sig uppe på spetsen af en ansenlig höjd hvarifrån man har en vacker utsigt af Paris. Af sjelfva trädgården, i hvilken man befinner sig, kan man deremot ej se annat än ett böljande haf af gröna trädtoppar.
Vid foten af denna kulle reser sig den ryktbara cedern, Libanons majestätiska son, Jussieus fosterbarn, parisarnes stolthet och glädje. Detta omätliga träd, hvars grenar utsträcka sig horizontelt och betäcka marken vidtomkring med en mörk skugga, var för några år sedan af en utomordentlig höjd; men en stormil afbräckte dess topp, och det var till och med fråga om att utdömma hela trädet samt ersätta det med ett annat. Då höjde sig ett allmänt rop af ovilja mot ett sådant barbari, och den gamle fick stå qvar, för att beundras af ännu många generationer såsom ett af de skönaste monumenter inom växt-riket.
Ljuf och herrlig är den blomstrande, grönskande, doftande parken; men man kan ej hindra sig från att betänka, det Paris inom sina murar räknar hundratusen menniskor, som frysa och svälta. Helt visst skulle de vara glada att få bo i de prydliga boningar, der man har logerat alla dessa djur, hvilka lefva der i allsköns öfverflöd, lika förmögne rentierer, som dragit sig ur affärerna, eller statens pensionärer, som hvila sig efter sina ansträngningar för fäderneslandets väl.
Hur triviala dessa reflexioner än må vara, trängde de sig dock ovilkorligen på mig, då jag från Jardin des Plantes begaf mig till Pantheon. Den väg jag hade att passera, stryker fram genom de eländigaste qvarter i Paris. Öfverallt förfallna byggnader och smutsiga, krokiga gränder, hvilkas befolkning tycktes kämpa mot den hårdaste nöd eller ha öfverlemnat sig åt lastens och brottets försoffande inverkan.
En särdeles effekt ofvanpå denna uselhet gjorde anblicken af det praktfulla Pantheon, ett lysande monument åt de menskliga dårskaperna och den menskliga fåfängan.
Påbegynt under Ludvig XV:s regering, helgades detta tempel åt den heliga Genoveva, som fordom haft ett kapell på samma plats. Revolutionen, som ändrade så mycket annat, ombytte äfven kyrkans bestämmelse. Den konstituerande församlingen påbjöd att S:t Geneviève måste taga namnet Pantheon och att den skulle tjena till förvaringsrum åt stoftet af Frankrikes store män. På frontonen ristades med stora bokstäfver den så mycket omtalade inskriften:
Aux grands hommes la Patrie reconnaissante.
Voltaire och Rousseau intogo utan motsägelse det förnämsta rummet i detta »åt alla gudar» helgade tempel. Mirabeau och Marat förflyttades efter hvarandra dit, men fingo gifva vika i följd af den politiska opinionens vexlingar. Det var icke så lätt att afgöra hvilka af Frankrikes ryktbara män förtjenade en så utmärkt hviloplats; men Napoleon gjorde slag i saken, då han befallde att alla hans senatorer skulle begrafvas i hvalfven under Pantheons dom. Så blef då odödlighetens tempel befolkadt en bloc, men förlorade i och med detsamma den betydelse, som revolutionen velat gifva det.
År 1822 lemnades Pantheon ånyo åt kulten och invigdes högtidligt af erkebiskopen i Paris. 1830 års revolution medförde ny vexling. Slutligen har nu Napoleon än en gång låtit helga den åt de katolska kyrkoceremonierna, och Pantheon får i det officiella språket heta sainte Geneviève.
Få se huru länge denna nya förändring varar!
Emellertid är det ovedersägligt att Pantheon är ett af Paris’ skönaste monumenter.
Kyrkan bar formen af ett grekiskt kors, bestående af fyra lika stora skepp, förenande sig i en gemensam medelpunkt, öfver hvilken den beundransvärda dômen hvälfver sig. En trappa leder upp till portiken, som utgöres af en peristil af tjugotvå korintiska kolonner. Öfver dem hvilar den triangulära frontonen, prydd med en ofantlig basrelief, föreställande Äran, utdelande sina pris åt medborgare, som gjort sig deraf förtjenta. Hela denna façad erbjuder en både smakfull och storartad anblick: den erinrar starkt om det romerska Pantheon.
Detsamma kan naturligtvis ej sägas om kyrkans interiör, ehuru äfven den är af gripande effekt, särdeles då man skådar upp mot den majestätiska dômen, som, hvilande på fyra trekantiga pelare, lyfter sig till en svindlande höjd. Den består af trenne kupoler, af hvilka den mellersta strålar i en bländande dager, som belyser le Gros’ plafond-målning, den heliga Genevièves apoteos.
Från kryptan, der de »store männen» hvila, har man en ganska ansträngande vandring till den kolonnad, som uppehåller den öfversta kupolen och från hvilken man kan skåda ned i kyrkan. Det är en sällsam anblick att från denna ofantliga höjd se ned i djupet, der de besökande främlingarne likna mikroskopiska kryp och ljudet af deras röster når ens öra med ett svagt, oredigt eko.
Högre upp är en cirkelformig balkong, från hvilken man har den vidsträcktaste utsigt öfver Paris och dess omgifningar. Om än åsynen af alla dessa praktfulla menniskoboningar och alla dessa storartade menniskoverk är intressant, har den dock för skönhetssinnet föga lockande. En stad af samma läge som Paris tar sig ej så bra ut i fogelperspektiv. Man ser blott en massa af tak, öfver hvilka några tornspiror resa sig och mellan hvilka några gröna fläckar framskymta.
Helt olika är det att betrakta Stockholm från Mosebacke, Genua från spetsen af Carignani-kyrkan eller Neapel från S:t Elmo. Dessa städer ligga mera spridda och man är i tillfälle att uppfatta de särskilta grupperna af byggnader och träd, hvilka dyka upp ur vattnet, som omfattar dem. Det är vattenytan, med sina solbeglänsta vågor och sina hvita segel, som skänker en dylik tafla den relief och den omvexling, som hänför och tjusar åskådaren. Ett landskap utan vattendrag skulle ej kunna ersätta det, om det än hade dubbelt så pittoreska höjder och dubbelt så leende dalar som omgifningarne kring Paris.
Första gången jag var uppe i kupolen funnos der före mig ett par herrar, af hvilka den ene var högligen förtjust af utsigten.
— Hvilken massa af hus, utropade han, och huru präktiga och välbyggda! Det är annat än i Arles . . . Och hvilka sköna fabriker . . . hvilken ståtlig rök ur de långa skorstenarna! . . .
— Der borta, sade den andre herrn, som var betydligt yngre — der borta synas Notre-Dames tvillingtorn.
— Jo-jo . . . det är allt ett par riktiga bjessar . . . Men hvar ligger Invalidkyrkan?
— Alldeles midt emot, pappa!
Det var således far och son. Fadern tycktes vara nyligen kommen från landet, troligen från Arles, och sonen var påtagligen sedan någon tid hemmastadd i den stora staden.
Såsom en god son egnar och anstår utpekade han också hvar boulevarderna ströko fram, hvar Tuilerierna och Louvren lågo, hvilka torn det var, som sköto upp här och der och annat dylikt, som kan intressera en landsortsbo, hvilken gör sitt första besök i Paris.
— Nå, min son, hvad är det för ett par byggnader, som ligga här nere, alldeles under oss?
— Sannerligen jag det vet, pappa . . . Troligtvis kaserner.
— Månne det . . . Att du ej har reda på två så vackra palatser!
— Min tid är för mycket upptagen af studier för att jag skulle kunna hinna med att se och fråga efter allt. Jag promenerar blott, då jag ej är upptagen af föreläsningar och då jag ej för min helsa vågar stanna qvar vid böckerna. Juridiken är ett ansträngande studium, min far!
— Vetenskapernas rötter äro bittra, men deras frukter äro så mycket ljufvare, sade fadern i docerande ton. Du gör rätt i att ej gå för mycket ut.
— Jag gör det mycket sällan . . . och nästan aldrig åt det här hållet. Annars skulle jag väl kunnat säga pappa hvartill de der båda husen användas.
— Gör ingenting . . . vi kunna ju fråga någon, när vi komma ned.
Vi kunna fråga den der herrn, sade den unge juristen och pekade på en parisare, som nyligen kommit upp . . . Min herre!
— Hvad behagas?
— Skulle ni kunna vara så god och upplysa oss om hvilka de der två byggnaderna äro.
— Alldeles bär bredvid?
— Ja!
— Den ena är mairiet . . .
— Och den andra?
— L’Ecole de Droit.
Den flitige unge juristen, som »nästan aldrig gick åt det hållet», såg något dekontenanserad ut.
— Jag hörde visst miste, sade fadern. Hur kallade ni den andra byggningen, min herre?
— L’Ecole de Droit.
— L’Ecole de Droit, upprepade den gamle herrn. Men det är ju der, fortfor han, vändande sig till sin son, det är ju der som dina föreläsningar hållas, Fichtre . . . det måtte ej vara så helt med din utomordentliga flit.
Jag steg ned för trapporna och lemnade detta uppträde, som föreföll mig vara en temligen lofvande inledning till mitt besök i studentqvarteren.