←  15.
Pastor Hallin
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

16.
17.  →


[ 242 ]

16.


Det var en solig lördagsmiddag i början af maj. På landsvägen, som från Gammelby går fram emot sjön, rullade en gammaldags droska, förspänd med två feta prestgårdshästar. I droskan sutto Ernst Hallin och hans fru, på väg ut till en prestgård, belägen två mil från Gammelby, där Ernst skulle börja sin bana som pastorsadjunkt.

Prestvigningen hade blifvit uppskjuten, emedan biskopen var sjuk och för ett par månader ur stånd att tjänstgöra. Ernst hade varit erbjuden två olika platser som pastorsadjunkt, och har hade således kunnat välja. Så snart han var prestvigd, skulle han tillträda den ena. Det hade emellertid väckt en icke ringa förvåning, när han valde att bli pastorsadjunkt hos gamle prosten Boklund i Sollösa. Hela världen visste, att [ 243 ]han skulle fått det mycket bättre hos prosten Bauman, och adjunkten hade gjort alt för att öfvertala honom. Men i den punkten var Ernst oböjlig, och han hade därför till sist fått följa sin egen vilja. Modern undrade bara, hvad som kunde hafva förefallit mellan de unga. Ty Ernst hade aldeles slutat upp med besöken hos fru Pegrelli, och hon satte hans beslut nödvändigtvis i samband med denna sak.

Ernst hade icke undergått någon särdeles förändring under denna tid. Han hade bara blifvit mera känslolös, eller som fru Hallin sade, han hade blifvit lugnare. Till Eva hade han gått en eftermiddag för att få försvara sig. Men han hade inte blifvit mottagen, och sedan hade han icke kommit sig för att gå dit igen.

Men han kunde se hennes ögon, så som han hade sett dem riktade emot sig när han stod på predikstolen. Det lyste en eld i dem, som brände honom ännu, och hvar gång han tänkte på dem, sköt blodet upp i hans kinder, och han skulle velat gifva hvad som hälst för att kunna glömma de ögonen. Men ännu hade han icke kunnat det, och oupphörligt ropade de till honom: »Det är en låghet, ni tänker att begå, en låghet, som kommer att hämna sig på hela ert lif».

Det var hån i den blicken, ett hån, som aggade och marterade honom, ett hån, som han icke kunde smyga sig ifrån, ett hån, som fann eko djupt inom honom själf.

[ 244 ]Han kunde icke glömma, men han hade vant sig vid det, som man vänjer sig vid en drägt, hvilken sitter illa. Man ser felen, men man tänker icke på dem, och man tröstar sig med, att andra mestadels äro mindre kritiska, än man är själf.

Så hade Ernst lärt sig att bära sin skam utan att tänka på den, och när han nu for ut till den ort, där han skulle börja sin verksamhet i guds tjänst, så skedde det nästan med glädje. Ty han längtade att komma ifrån alting, staden, prestvigningen, människorna, hemmet, framför alt hemmet, där man gjorde honom frågor, iakttog honom och pysslade med honom, som om han varit sjuk.

Han hade blifvit ännu mera mager än förr. Hans blick fick något skyggt, som om han fruktat att se människor i ansigtet, och när det skedde, var blicken hård och liksom ogenomtränglig. Han hade haft ett par anfall af sitt gamla onda. Men våren är ju farlig för bröstpatienter, och våren hade kommit tidigt i år.

Den hade ökat vattnet i de stora älfvarna och satt timmerflottningen i gång. Den hade smält snön på åkrarna och satt landtmannen i arbete. Den hade ljummat upp luften och värmt jorden, lockat fram blåsippor och hvitsippor, snöklockor och gageor. Den hade dragit flyttfåglarna upp till norden och satt gula hängen på videbuskarna. Och luften hade den fylt med hälsa och lif, friskhet och värme, dofter och fågelsång.

[ 245 ]Men Ernst hade inte sett våren. Den hade kommit, utan att förmå väcka hans sinnen. Den hade gått honom förbi och lemnat honom i hans drömmar, och han hade gått sin väg fram, nedböjd och trött, som om vintern ännu setat i honom. Inte en gång fåglarna, som kvittrade i de stora almarna utanför kyrkan, hade han sett. Numera gick han sällan utanför kyrkan.

När han nu for på den breda landsvägen, som åt nordost slingrar sig fram på den höga branten öfver sjön utanför Gammelby, då kände han för första gången medvetet och tydligt denna lukt af jord, vatten, blommor och nyutspruckna blad, som fyller luften om våren, och han drog ett djupt andetag och slöt ögonen som vid minnet af forna dagars känslor och intryck. Alt som varit, föreföll honom som en dröm, en pinsam, kvalfull och långsam dröm. Och han drog en suck, som om han nyss vaknat upp, en lättnadens och befrielsens suck.

Då kände han, att vagnen for öfver en bro. Han såg upp och fick syn på ett lågt broräcke, ett par gamla tallar och ett djupt dike, där isen var borta, och vattnet forsade brunt. Ett minne vaknade inom honom, och han kände sig liksom krympa ihop vid detta minne. Den Ernst Hallin, som då stod där och såg detta samma landskap, det var en yngling. Den, som nu satt här, tyckte, han, var en gammal man, som knappast hade något gemensamt med den andre.

[ 246 ]Han såg Eva, där hon stod på bron, röd, leende, frisk som en vinterdag. Hennes klara ögon lyste emot honom, som om de velat bjuda honom ett sundt, kraftigt och glädjefullt lif, som icke var fläckadt af någon lögn eller låghet.

Stället liksom gjorde ondt i hans ögon, och han blundade, när han lutade sig tillbaka in i vagnen.

När han åter såg upp, greps han af sin förra känsla. Det var våren, som tog honom och han öfverlämnade sig med ett slags vällust åt hela denna känsla af frihet och lif, som strömmade in öfver honom och kom honom att glömma. Det var åter en ond dröm, som hade flytt, och vagnens skakande rörelse, den friska luften, hästarnas muntra tramp, piskans smällar, trakten, som de foro igenom — alt meddelade honom en enda obeskriflig känsla af ro, i hvilken alla tankar domnade bort. Han kände sig kroppsligen trött bara af rörelsen och luften, och han njöt denna trötthet som en hvila.

Adjunkten hade skaffat sig permission från förmiddagens lektioner. Han kände sig pratsam och glad och skulle hälst ha velat slå språklådan lös. Att få komma ut på landet ett par dagar, dricka landtmjölk och andas landtluft, gå och prata med prosten om grödan och promenera i skogen, som låg omkring prestgården, det var för honom en riktig glädje, som inte så ofta kom i fråga.

[ 247 ]Han skulle ha haft lust att prata muntert med sonen. Men han vågade sig icke riktigt på honom. När denne var tankspridd, kom adjunkten sig aldrig för att störa honom. Det var, som om han fruktat att stöta på upptäckter, hvilka han hälst velat slippa att göra. Och därför kommo far och son att sitta i hvar sitt hörn af vagnen, som om den ene icke anat den andres närvaro.

»Det är märkvärdigt, hvad det är mycket utsprucket,» sade adjunkten till sist, liksom på försök, för att få ett samtal i gång.

»Ja, det är stora knoppar på björkarna,» sade Ernst.

Färden gick i sakta lunk. Det var prostens egen droska, förspänd med prostens egna hästar, som de åkte i, och de hästarna voro icke vana att öfveranstränga sig. Feta, skinande och bruna, brukade de stå i stallet både vinter och sommar och äta hafre och hackelse, gröpe och hö. Skulle de ut och springa en mil, gick prosten altid själf först ner i stallet och frågade Johan, om de hade sprungit mycket på sista tiden, och om Johan då var vid mycket godt lynne, så svarade han: »Nej, nog orkar de altid.» Men var han af någon anledning vid dåligt humör, då hade han alla möjliga invändningar. Antingen behöfde den ena hästen skos eller skulle vagnen smörjas, eller också hade han kört vatten en hel dag, och hästarna fingo lof att hvila. Och då fick prosten parlamentera fint och [ 248 ]svänga sig och tala vackert vid Johan. Ty Johan var gammal i gården och hade sitt hufvud för sig. Det var inte fritt, att inte han i sak bestämde nästan lika mycket som själfva prosten.

Den här skjutsen hade särskildt varit honom en nagel i ögat. Ty prosten hade antydt för honom, att han skulle köra tillbaka till staden på söndag kväll. Och det tyckte Johan var väl mycket besvär för en fattig adjunkt. Dem brukar man väl inte göra så mycket väsen af, tänkte han. Prosten hade visserligen förklarat för honom, att han var gammal vän till den unga pastorns far, och att hela besöket gjordes, för att han, prosten, hade önskat det. Men Johan hade aldrig gillat den förklaringen. Han trodde envist, att det var något påhitt af den nye adjunkten: Och därför körde han hela vägen i sakta lunk och lät hästarna gå i gående uppför backarna.

När de farit en mil, stannade Johan midt i en skog och lät hästarna få bröd.

»Det är för mycket för djurena att gå fyra mil om dagen två dagar å rad,» sade han.

Vägen gick nu genom en skogstrakt. Det doftade friskt från granarna, och solen sken varmt ned på den fuktiga mossan under träden.

Ernst bröt plötsligt tystnaden.

»Har pappa varit därute förr?» sade han.

»Nej,» sade adjunkten. »Men jag har ju sagt dig, att du inte kommer okänd. I gamla [ 249 ]tider satt en bror till min farfar som prest där i socknen ända till sin död.»

Ernst suckade. Det irriterade honom altid, när adjunkten talade om slägten, denna förfärliga slägt, hvilken kräfde honom som offer. Och en oförklarlig ångest bemäktigade sig honom.

»Är det långt kvar?» frågade han.

»Det är en knapp fjärdingsväg,» svarades det från kuskbocken.

En knapp fjärdingsväg! Femton minuter! Femton fattiga minuter! När de minuterna voro förflutna, skulle de vara framme. Och det rann honom plötsligt i minnet, att han för några dagar sedan beslutat, att nu på den länga vägen, när han hade så god tid, nu skulle han tala öppet vid sin far och bekänna för honom. Han såg ut åt sin sida på vagnen. Och han kände, att kraften felades honom. Nu var tiden förbi. Ett stort åkerfält med grön höstråg, omgifvet af skog, låg framför honom.

»Det här hör troligtvis till prestgården. Jag ser en stor röd bygnad där borta mellan träden,» sade fadern.

Ernst såg ditåt, och i detsamma hörde han ett väldigt hundskall. Vagnen körde in genom ett par öppna grindar, som hörde till ett grönt rutstaket, och stannade framför trappan vid ett rödmåladt, tvåvånings trähus med hvita knutar och fönsterposter. På tröskeln stod en liten rödbrusig gubbe med filthatt på hufvudet och hälsade på dem. Hundarna tystnade genast.

[ 250 ]»Välkomna,» sade den lille mannen. Och hans små, något sneda ögon plirade vänligt. »Välkomna hitut till Sollösa.»

Han stod snedt med benen, gjorde tafatta rörelser med händerna och hostade ofta. Nästan mellan hvartenda ord kom en liten hostning, hvilken lät, som om han bad om ursäkt för sin egen existens.

»Julie,» ropade han inåt bygningen. »De är här nu.»

Ett resligt, något fetlagdt fruntimmer visade sig. Hon gick leende fram emot herrarna och räckte dem i tur och ordning en hvit, fet hand med långa fingrar. När hon stod bredvid den lille prosten, såg han ännu mindre ut än förut och hon ännu större.

»Stig in,» sade hon och gick själf före herrarna. »Var så god och stig in.»

Och de gingo in, medan vagnen långsamt rullade tillbaka till stallet.

Det låg en egendomlig stillhet öfver det gamla huset, en stillhet, hvilken tycktes komma från bygningen själf och därifrån sprida sig öfver gården och flyglarna ända ut till skogen och åkrarna. Den låg där och grodde, tycktes det, bakom de täta gardinerna och de gröna spånjalusierna, och därifrån kom den ut i köket, där kastrullerna aldrig skramlade och pigorna aldrig trätte, ut i stallet, där de feta hästarna fredligt tuggade sitt gröpe och hö, medan stora flugor dösande surrade omkring dem. Stillheten låg [ 251 ]sofvande tung öfver den gamla fruktträdgården, där äppleträd, päronträd och plommonträd om höstarna stodo fulla med frukter, som tyst mognat öfver bördiga land, där det om sommaren växte ärter och kål, stora, trinda kålhufvuden, och där Johan gick och pysslade omkring, medan hästarna stodo i ensamhet och tuggade gröpe i stallet.

Ända bort till ladugården spred sig stillheten. Ladugårdspigan sjöng inte, när hon mjölkade, hon skrek inte ute i skogen, när hon skulle hemta korna hem, utan de kommo ändå, fromma och sediga, stälde sig framför grinden och läto tålmodigt tömma sina stinna jufver i den rykande stäfvan. Tysta stodo de i ladugården och svängde i enformig takt med svansarna, tuggade melankoliskt det torra höt eller lågo och idislade, medan deras stora, glänsande ögon grubblande stirrade på båsens träbalkar. Till och med tjuren tycktes ha vant sig af med att råma, och när en tupp någongång gol, lät det störande gällt i den almänna tystnaden, så att prostinnan hoppade högt, där hon satt och virkade inne i förmaket, och satte händerna för öronen.

Lika tyst gick det till ute på åker och äng. Drängarna hojade icke åt oxarna, som gingo för plogen, och en svordom skulle ha varit lika otänkbar som ett mord. De ryckte bara tyst och trankilt i tömmarna, eller också slogo de ilsket och stillsamt med piskorna, och de tåliga [ 252 ]djuren höggo i med nackarna under oken och drogo plogen fram i de långa, raka fårorna eller vedlassen hem från skogen eller höskrindorna till den stora, rymliga ladans öppna dörr.

Ty detta hus var ett heligt hus, och de, som bodde där, voro Herrans tjänare. Det var på intet sätt något skrymteri i deras helighet, men den hade lagt öfver hela prestgården en prägel, som om den och dess folk icke voro af denna världen, och när bönderna hade något att tala med prosten om och kommit innanför de svarta grindarna och det gröna rutstaketet, så gingo de altid med sakta, dröjande steg öfver gården, och mången kroknad, gråhårig gubbe tog af sig de tunga skorna på trappan, innan han vågade träda innanför den hvitmålade dörren, som svängde så tyst på sina oljade gångjärn.

Inne i förmaket med dess hvita gångmattor, öfverdrag på möblerna och till hälften nedfälda persienner sutto Ernst Hallin och hans far ensamma med prosten, under det att prostinnan var ute i köket. De tre herrarna suto och väntade på middagen, och de tego så länge, att man kunnat sitta och räkna knäpparna af den gamla pendylen, som stod på marmorskifvan, framför den höga trymån.

Ja, här är tyst och stilla,» sade prosten. »Men här bor Herrans frid.»

Inte ett buller hördes i hela huset. Genom den stängda dörren ut till matsalen hördes blott [ 253 ]otydligt ljudet af talrikar, som sakta stäldes öfver hvarandra, eller silfverpjeser, som lades mot matbordets duk.

Prosten hostade, då ingen af herrarna svarade.

»Här bor Herrans frid,» sade han för andra gången.

Och adjunkten skyndade att bekräftande nicka med hufvudet, medan Ernst böjde sig under persiennen och såg ut på gården.

Där lågo fyra hundar och gassade sig i solen. Det var två rapphönshundar, och två kolossala gårdvarar, hanar och honor af båda sorterna.

»Ja, de vakta huset,» sade prosten och hostade. »Men det är så svårt att vänja dem af med att skälla.»

»Jaså,» sade Ernst, och fortfor att se ut. Adjunkten och pastorn började ett samtal om de sista förändringarna inom stiftet.

Emellertid såg Ernst hur rapphönshunden låg och stirrade på den stora tiken. Men han vågade sig tydligen icke fram för att ej reta den stora gårdvaren på sig.

Den stora tiken låg och plirade på rapphönshunden tillbaka, och till sist reste hon sig, gäspade mot solen, sträckte sig och försvann makligt bakom den ena flygelbygningen.

Då reste sig också rapphönshunden, kastade en granskande blick på den, som det tycktes, sofvande gårdvaren, gäspade, sträckte på sig och [ 254 ]försvann äfven han bakom samma flygelbygning, fast åt motsatt håll.

Den öfvergifna rapphönstiken och den stora gårdvaren lågo ensamma kvar på den sandiga gårdsplanen.

Gårdvaren lyfte sakta på hufvudet och såg sig omkring. Han morrade, borsten reste sig längs utefter hans kraftiga rygg, och med majestätiska steg försvann också han bakom flygeln, åt samma sida som honan.

Ernst väntade med en viss spänning att få höra ett förfärligt oväsen afbryta den plågsamma tystnaden.

Men det blef icke något väsen. Rapphönshunden och den stora tiken kommo slokörade tillbaka från hvar sin sida af flygeln och lade sig på sina gamla platser i sanden, gäspade och sågo ut i rymden, som om de aldrig haft annat än de oskyldigaste afsigter i världen.

Sist kom den stora gårdvaren, ensam och majestätisk, och lade sig på sin plats nedanför flygeltrappan. Han lyfte på hufvudet och morrade ännu en gång åt rapphönshunden. Så lade sig borsten på hans rygg, hufvudet sjönk ned mellan de väldiga framtassarna, och ögonen slöto sig.

Ernst undertryckte ett skratt.

»Slås de aldrig?» sade han och rodnade själf öfver sin barnsliga fråga.

»Nej,» sade prosten och skakade på hufvudet. »De slås aldrig.»

[ 255 ]Urets jämna knäppande hördes igen genom tystnaden i rummet, och från matsalsdörren till fönstret stod en lång springa af damkorn, som skiftade rägnbågslikt i granna färger.

Då öppnades dörren sakta, och en tjänstflicka med slät klädning och vattenkammadt hår sade till, att bordet var serveradt.

I matsalen stod prostinnan och bad gästerna hålla till godo. Bredvid henne stod en liten fet blondin med blåa, släpande ögon och mjäll hy, hvilken hon presenterade som »min dotter». Hon sade ingenting under hela måltiden, men åt af alt, och när de andra talade, satt hon med de små feta händerna i knät, stirrade i väggen och böjde på hufvudet, så att det slog sig ett litet veck, där den svarta klädningen slöt sig omkring hennes mjuka hals.

Prosten gick fram och klappade hennes hår.

»Hvad har du gjort i dag, lilla Amélie?» sade han.

»Jag har fållat mina nya näsdukar,» sade Amélie och kastade en blick från sidan på de främmande.

»Det var snällt, mitt barn,» sade prosten. »Det är Herrans vilja, att vi skola arbeta.»

Prosten hälde i bränvinsglasen, och måltiden började.

Det fans mycket af guds gåfvor, fyra rätter stark mat och ett rikt smörgåsbord. Där fans vin af två sorter, rödt vin och sherry på efterrätten. Och på köttet dracks det öl.

[ 256 ]Man åt mycket och talade litet. Talrikarna sattes fram och togos bort, faten buros omkring, och dryckerna slogos i glasen. Varsamt och försigtigt rörde sig flickan med det vattenkammade håret och den släta klädningen omkring bordet. Men ingen skrattade, och ingen skålade med sina grannar. Hvar och en drack sitt glas, som han åt sin mat, utan att tyckas ägna en tanke åt de andra.

Då och då hördes blott prostens eller prost- innans röst, som uppmanade någon af gästerna att äta mer.

Efter middagen försvann prosten på en timma, och gästerna blefvo ensamma med fruntimren, till dess att kaffet bars in.

»Samuel är så van vid sin middagslur,» sade prostinnan urskuldande. »Han säger, att den hjälper under matsmältningen.»

Och aftonen släpade sig fram långsamt och enformigt. Herrarna gingo in i prostens rum för att röka cigarr efter kaffet. Och sedan skulle Amélie sjunga. »Lilla Amélie sjunger riktigt snällt», sade prostinnan. Hon sjöng Heines passionerade sånger med Schumanns musik, och hon sjöng dem uttryckslöst och rent, utan att veta, hvad hon sjöng. Prosten och prostinnan hörde andäktigt på. Prosten höll händerna sammanknäppta.

»Im wunderschönen Monat Mai».

»Ja, ja. Musiken är en härlig guds gåfva.»

[ 257 ]Och när kvällsvarden var äten, samlades husets folk i den stora matsalen, där stolar sattes fram, och Amélie gick och delade ut salmböckerna. Prostinnan bar fram de gamla böckerna till sin man, och i gungstolen satt han, hostade och läste för folket ur bibeln. Sedan bad han guds beskydd öfver hela landet och särskildt öfver Sollösa prestgård. De stillsamma pigorna och drängarna höllo händerna för sina ansigten, medan prosten läste Fader vår och välsignelsen.

En timma senare sof hela huset. Men det var knappast tystare än förut. Endast gårdvaren och hans hona sofvo med ena ögat öppet i hundkojorna på ömse sidor om trappan.

Adjunkten Hallin och hans son hade fått sig anvisade ett gästrum en trappa upp. Där funnos två högt uppbäddade sängar med mjuka bolstrar och duntäcken.

Ett minne vaknade hos Ernst. Han tänkte på studieåren i Upsala, de lugna, goda åren hos fröken Lund. Och när han somnade in, hade han förnimmelsen af en lätt lukt af lavendel.


❦❦❦