←  5.
Pastor Hallin
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

6.
7.  →


[ 73 ]

6.


Adjunkten Hallin skulle mycket väl ha kunnat låna de femtio kronorna af sin bror, lektorn i lefvande språk. Ty lektorn var rikt gift och var aldrig gladare, än när han kunde bevisa sin fattigare broder en tjänst.

Därtill voro bröderna vänner sedan barnaåren, och ingenting var därför naturligare, än att den ene hjälpte den andre.

Vänskapen mellan lektorn och adjunkten Hallin hade inom läroverket nästan öfvergått till ett ordspråk, och det fans mer än en bland skolans ungdomar, som hälsade vänligare än eljest eller stannade och såg efter de två, när de på rasterna arm i arm promenerade fram och åter i skolans stora förstuga, ute på den rymliga gården eller under de höga almarna, som i lummiga alléer växte på planen mellan skolan och domkyrkan.

[ 74 ]De gingo i skolan under namnet »bröderna». Och ehuru man skulle ha haft svårt att finna två större kontraster, hade de troget hållit ihop i lifvet altifrån skolåren. Båda togo de examen med endast en termins mellantid, och när den ene fått adjunktur vid Gammelby läroverk, sökte och fick den andra, så fort plats blef ledig, en dylik befattning i samma stad. Den enda skilnaden var den, att den äldre af bröderna inom kort avancerade till lektor, under det att den andre ej syntes ha hopp om att någonsin komma i åtnjutande af en dylik befordran. Men detta störde i ingen mån det goda förhållandet dem emellan. »Det förtjänade Abel,» sade adjunkten altid. »Alla medsökande voro honom underlägsna.» Och när de möttes om mornarna i skolan, hälsade lektorn sin bror med ett muntert: »God morns, Erker». Det var altid lektorn, som hälsade först. Och adjunkten sneglade öfver de immiga glasögonen och sade: »God morgon, Kain.»

Detta var ett gammalt skämt mellan bröderna, som altid upprepades. Ty lektorn hade en gång som barn skuffat sin bror utför en trappa, så att brodern så när brutit halsen af sig. När då lilla Erik låg där nere och skrek, så att det genljöd i hela huset, och Abel olycklig af förskräckelse kom springande för att se, hur det var med honom, då tystnade brodern en stund med gråten och sade mellan snyftningarna: »Du borde ha hetat Kain». Och så skrek han igen.

[ 75 ]När gossarna blefvo äldre, berättade föräldrarna historien för dem. Och sedan brukade den yngre brodern altid, när det skulle vara väl, kalla den äldre för Kain. Det hade öfvergått till ett smeknamn.

Naturligtvis hade pojkarna reda på historien och de båda bröderna kallades därför sedan åratal tillbaka af sina elever aldrig för något annat än Kain och Abel.

Lektor Hallin hade fört ett gladt ungkarlslif, somliga påstodo till och med, att det varit ovanligt bullersamt, och när han kom hem från sina sommarresor till utlandet, som han företog »för språkens skull», och till hvilka han altid förstod att skaffa sig medel, förde han med sig en doft af den stora världens lyx och elegans, som gjorde honom till den lilla stadens lejon, och hade han velat, skulle han ha kunnat vara gift många gånger om.

Lektor Hallin hörde till dem, som ha haft tur med sig i världen, som man säger. Alt hvad han önskade, lyckades han på ett märkvärdigt sätt att hastigt förskaffa sig. Lifvet tog han lätt, och sorgerna, om han hade några, afskakade han som en mås, när den dykt ned i vattnet, skakar sina vingar, så att inte en droppe sitter kvar på de glänsande tjädrarna. Han gjorde skuld på skuld, utan att någonsin ens göra min att betala af de växande summorna, och när han var fylda fyrtio år, och gäldenärerna trängde på, förlofvade han sig plötsligt med en [ 76 ]af stadens rikaste flickor, en köpmansdotter. Svärfadern betalade skulderna, och efter bröllopet flyttade de nygifta in i ett nybygdt stenhus vid Storgatan, hvilket af konsul Bergman öfverlåtits på det unga paret.

Men efter giftermålet förändrades i viss mån förhållandet mellan de båda bröderna. Icke så att deras vänskap led något intrång. Men de båda svägerskorna kunde från början icke fördraga hvarandra och som vanligt tilltog antipatien dem emellan med åren, i stället för att aftaga. Därför lånade adjunkten ogärna pängar af sin bror, utan föredrog att i stället, när det behöfdes, begagna sig af hans borgen. Ty det behöfde svägerskan inte veta om.

Adjunktens fru hade egentligen aldrig kunnat förstå sin mans »svaghet för sin bror», som hon kallade det. Hon såg i honom en förtappad varelse och ett världens barn, och i början af deras äktenskap, medan adjunkten ännu var ung, var det inte fritt, att hon fruktade, att han kunde hafva ett skadligt inflytande på hennes Erik. Ty den ende, som brukade kunna narra adjunkten med sig på ett gladt ungkarlslag, det var lektorn. Han kom ibland om eftermiddagarna in i adjunktens rum, och där hörde hon honom skratta med sitt skallande, glada skratt, och hon hörde, hur bröderna skrattade och hviskade med hvarandra, och så kom adjunkten in och sade, att han skulle gå ut, och att det var troligt, att han inte kom hem till kvällen. Så att fru Hallin [ 77 ]hardt nära betraktade lektorn som den lede frestaren själf.

När han då blef så rikt gift — han gifte sig två år efter adjunktens — då kunde hon ej låta bli att göra jämförelser mellan svågerns rika och välburgna hem och deras egna torftiga och tryckta omständigheter, och hon undrade mången gång, hur gud kunde dela så olika mellan människorna. Det föreföll henne, som skulle hennes man ej kunna undgå att göra jämförelser och kanske ångra, att han ej gjort på samma sätt som brodern. Men isynnerhet beklagade hon svågern. Ty hade han fått en mindre världslig och mindre ytlig hustru, så kunde kanske också han genom kvinnans stilla umgängelse hafva dragits till Herran.

Det var kanske för starkt att säga, att fru Hallin rent af afundades sin svägerska hennes rikedom. Men aldeles fri från en sådan känsla var hon icke. Hon inbillade sig altid, att svägerskan såg ned på dem, isynnerhet på henne, och det pinade henne, om hon visste, att hennes man på något sätt anlitat sin bror.

Lektorskan tyckte också, att svägerskan ville vara öfverlägsen på sitt sätt. Hon talade altid om sina barn och den glädje, hon hade af dem, och lektorskan hade ett intryck af, att detta skulle vara en pik åt henne. Ty lektorskans barnuppfostringsmetod var verkligen icke den alra bästa. Hon närde därför ett tyst, men djupt hat till adjunktens fru. Dels visste hon [ 78 ]sig vara henne i mångt och mycket underlägsen, och dels kände hon altid, så fort de båda svägerskorna en eftermiddag sutto tillsammans, den andras outtalade, men därför endast så mycket mer irriterande kritik.

När det någon gång urartade till ett litet mera högröstadt meningsutbyte mellan de båda fruarna, så rörde sig samtalet gärna om barnuppfostran och religion.

Lektor Hallin å sin sida försökte att blunda för detta förhållande. Han bjöd broderns familj hem vid alla möjliga tillfällen, och ehuru det pinade fru Hallin att umgås förtroligt i ett hus, där alt bar en så påfallande prägel af världslighet, så ville hon dock ej göra sin man ledsen, genom att neka att komma. Hon försökte endast att så mycket som möjligt hålla barnen borta från farbroderns familj, kanske därför att hon anade, att där dock fans något af det, som barnen saknade hemma.

Lektor Hallin hade tidigt haft goda anlag för fetma, och samtidigt med att hans mage rundades, började håret att falla af öfver hjässan. Magen blef med åren alt rundare, håret blef alt glesare, och till sist var han en fetlagd och ovig medelålders man, som tog igen skadan mot naturen genom att ständigt föra skämtande ord på tungan öfver sin egen maklighet och korpulens.

Ty med åren gjorde honom hans fetma alt mer maklig. Någon större fond af energi hade han aldrig egt. Men han hade haft ett godt [ 79 ]förråd af liflighet, och när han varit gift ett par år, återtog han sina resvanor om somrarna, först i sälskap med sin hustru, men sedan ensam. Han påstod, att det skedde för att motverka vintrarnas stillasittande och naturligtvis också för att studera språk.

När han kom hem om höstarna, hade han vanligen magrat. Han såg yngre ut, och i hans hela väsen låg något af den gamle dandyn. Men mot vintrarna blef han sig lik igen. Nästan altid vid godt lynne gick han till och ifrån skolan, höll lektioner, lefde familjelif och åt middagar. Och när det bar till, kunde han komma fram med ett ordspråk, som folk i almänhet skrattade åt, men som adjunktens fru aldrig kunde höra, utan att med en känsla af förakt förstulet betrakta sin svågers muntra och rödbrusiga ansigte och feta, oformliga kropp, hvilken såg ut, som om den ständigt varit stoppad med god mat.

»Näst ligga är sitta bäst,» hade lektor Hallin sagt en gång, när en person bjöd honom en stol. Och detta uttryck hade sedan blifvit stående i hans mun.

»Näst ligga är sitta bäst.»

Det var också ingenting, hvilket i den grad plågade lektor Hallin i hans egenskap af skolman, som att han skulle stiga upp tidigt om mornarna. Och han var aldrig vid så dåligt humör, som när han i nattdrägt, med nattrocken omkring sin feta gestalt och ett ljus i handen förfogade sig från sängkammaren och in i sitt rum för att [ 80 ]kläda sig och gå i skolan. Isynnerhet var det illa de dagar, när han skulle gå i skolan klockan sju och hade lektion ända till klockan nio. De dagarna tog han efter middagen kaffekoppen med sig in på sitt rum, och två minuter efter det att han hade stängt dörren, hördes inifrån det s. k. arbetsrummet skarpa näsljud, hvilka omedelbart underrättade husets invånare, att lektorn njöt af en välbehöflig hvila.

»Pappa sofver,» sade mamma till de ostyriga småflickorna. Och de ostyriga småflickorna gingo då genast på tå omkring i rummen, och så fort någon oenighet hotade att uppkomma, om någon stötte mot en stol eller oförsigtigt skrek till, så var genast en af de små till hands, hotade den andra med fingret och sade med hviskande och högtidlig röst: »Pappa sofver. Hysch. Pappa sofver.»

Då sade mamma, som satt i soffan och sydde: »Det är rätt, små flickor. Kom ihåg, att pappa sofver. Stackars pappa. Det behöfver han så väl. Han, som ska träla och släpa för oss alla.»

Och fröken Gabrielle, som hade fästman, hviskade genast i hans öra: »Axel, nu sofver pappa». Och hennes ögon, som lyste med en glans, erinrande om hvassa synålar, smekte med blicken hans mjuka löjtnantsmustascher, hvilka lätt bugtade sig uppåt öfver en fyllig mun. Han lade resigneradt sin arm omkring hennes lif, och så smögo de in i hennes lilla flickrum. I den nätta tvåmanssoffan satte sig löjtnanten, fästmön [ 81 ]hoppade upp i hans knä, och med armarna om hans hals och läpparna emot hans hviskade hon skrattande: »Pappa sofver».

Och det är inte omöjligt, att löjtnanten ibland afundades pappa. Ty hans älskade Gabrielle eller Gabby, som han i ömmare ögonblick kallade henne, — ty så hade nämligen hans älskade Gabrielle i barndomens näpna oskuldsdagar brukat kalla sig själf — var svag för att smekas. Att sitta i knät hos Axel en halfannan timma i sträck, ansåg hon för att vara något både normalt och naturligt. Och lektorn brukade stundom till sin hustrus förskräckelse säga, att denna slags förströelse omöjligt kunde vara lika angenäm för löjtnanten. Med Gabrielle var det en annan sak. Ty för henne hade det mera nyhetens behag.

För öfrigt fingo lektor Hallins barn på visst sätt rikligen njuta af de förmåner, som adjunktens barn kände sig umbära. Ty frihet hade de kanske litet mer, än som kunde vara nyttigt, och deras barnsliga glädje stördes sällan af några otillbörliga ingrepp från föräldrarna. Den berodde bara väl mycket af konjunkturerna för dagen.

Ty om lilla Erik, som var åtta år, hade varit ute på bakgården och i ungdomligt öfvermod piskat upp en af mammas kycklingar med en käpp på ett sätt, som djurets fysik icke kunde uthärda, och pappa då gjorde min af att gifva sonen en lindrigare aga, så kunde det hända, [ 82 ]att lektorskan energiskt trädde emellan och med en röst, som darrade af sinnesrörelse yttrade:

»Abel! Är du en far? Svara mig på det, Abel, än … du … en … far?!»

»Ja, min söta vän,» svarade lektorn i sin fogligaste ton. »Jag hoppas, att jag inte misstar mig på den saken.»

»Abel», svarade lektorskan med aplomb, »jag undanber mig några oanständiga illusioner.»

Lektorskan var icke aldeles pålitlig i sitt sätt att använda främmande ord.

»Om jag liknade dig,» fortfor hon, »så vet Jag åtminstone, att säkerheten kanske inte vore så stor. Kommer du ihåg, hvarför Marie fick flytta i våras ett år sedan?» hviskade hon, så att lille Erik inte skulle höra det. »Jaså, du mins inte det. Ja, men jag mins det. Och jag tillåter inte, att mitt barn misshandlas af sin onaturliga far. Ty jag är hans mor. Kom ihåg det. Och så länge jag ännu går här på jorden, så ska mina barn inte sakna skydd hos sin mor. När jag en gång är borta, då kan du slå dem, Abel, och jag vet, att du skall göra det. Men ännu lefver jag,» tillade lektorskan med en knyck på nacken, som föga öfverensstämde med hennes föregående patos.

Och lektorn svarade:

»Ja, min söta vän, det har jag aldrig betviflat.»

Men slagen var han, och Erik kunde sedan lugnt fortsätta med att aflifva mammas kycklingar.

[ 83 ]En annan gång åter kunde det hända, att lilla Erik hade varit ute och råkat rifva ett hål på sina nya byxor. Lektorskan hade just nyss satt sig till rätta i soffhörnet och hoppades, att hon skulle få sitta i ro och virka på sitt hvita täcke, åtminstone i fem minuter. Och just då kommer lilla Erik in, och det vaksamma modersögat upptäcker, där rocken slutade, en strimma bart skinn, som skymtar fram bredvid något hvitt. Med en resignerad min lägger hon undan sin virkning och ber Erik komma närmare. Gossen, som icke anar det minsta, kommer fram, men som moderns uppsyn innebär något hotfullt, fattar han misstankar och börjar förstulet granska sin person. Han går emellertid fram och ställer sig framför modern.

»Vänd dig om,» säger den förorättade modern med sin mest högtidliga röst.

Lilla Erik börjar förstå, från hvilket håll faran hotar, men vänder sig lydigt. Och då hör han, hur moderns händer slå tillsammans bakom hans rygg, så att han inte kan låta bli att förskräckt titta bakom sig.

»Stå stilla! säger jag dig,» yttrar det känslofulla modershjärtat och rycker honom i armen, så att det knakar i ledbrosken. »Kan du stå stilla, så jag får tid att se efter.»

Hon tystnar ett ögonblick, medan hennes fingrar trefva omkring refvan.

»Gud fader i himmelen! Nya byxorna! Har Jag inte sagt dig, att du inte får flänga som en [ 84 ]galning och fara fram som ett yrväder. Hur många gånger har jag sagt dig det? Svara mig, pojke!»

Men det vet inte lilla Erik. Han står där bara och tiger, och än tittar han på sin mor, och än sneglar han på afslutningen af sin ryggrad till dess att modern plötsligt skjuter honom ifrån sig, går till sin mans rum, öppnar dörren och ropar:

»Abel, kom ut.»

Lektorn kommer ut, i nattrock, med en cigarr i ena handen och en fransk roman i den andra. Lektorskan tar tag i brottslingen, drar fram honom på golfvet och vänder hans ryggtafla mot familjens öfverhufvud.

»Hvad säger du om det här, Abel?» utropar hon. »Nya byxorna, som han fick på sig första gången i går.»

»Ja, det är förbaskadt tråkigt, förstås,» säger lektorn.

»Abel» säger lektorskan. »Förskona mig från svordomar i barnens närvaro. Jag trodde, att du skulle ha något annat att säga, när du ser, hur ditt barn uppfört sig mot sin mor. Men du bryr dig naturligtvis inte om det. Du behöfver inte laga dem du. Ack, hvad det skulle göra dig godt, om du finge laga hans byxor bara en enda gång. Då skulle du nog bry dig om, att han gick och ref sönder sig.»

»Ja, men det rår han kanske inte för,» säger lektorn. »Inte kan man binda pojkar häller.»

[ 85 ]Lektorskan går majestätiskt och sätter sig i soffan.

»Erik,» säger hon, »gå in i barnkammaren och säg åt Ida, att du får sätta på dig dina sammetsbyxor. Du får rifva sönder dem med, om du vill. Du hör ju, att pappa säger det. Men kom hit med dem, du nu har på dig först, så kanske jag hinner laga dem, innan du lyckats slita sönder de andra.»

Erik går, och lektorskan sitter med hopknäppta händer och vaggar fram och tillbaka i soffan.

»Tror du, det där är rätta sättet med barnen?» säger lektorn.

»Abel,» svarar den kränkta makan. »Det vet jag nog, att hvad jag gör, är naturligtvis aldrig bra. Men nog tycker jag, att du någon gång kunde visa litet fasthet, när dina barn visa så liten tanke för sin mor. Jag betyder ingenting här i huset, Abel lilla, det behöfver jag inte säga dig, fast det lilla vi har, det tror jag, att du kan tacka mig för. Och hvad det ska bli af mina fattiga barn, när de aldrig få lära sig, hvad tukt och ordning vill säga, det vet endast gud. Men Han vet också, hur svårt det är för en stackars mor, när hon ensam ska bära omtanken för barnens uppfostran. Jag önskar bara, att jag måtte räcka till öfverallt. Men jag känner, hur det här tar på mina krafter, och jag ber gud hvar kväll, att du inte måtte få ångra dig, Abel, en gång när det är för sent.»

[ 86 ]Lektorskan gråter, och lektorn går sin väg och läser igen dörren efter sig.

Men när barnen råka i gräl sinsemellan, då händer det någon gång, att den ena i öfversvallande rättskänsla utbrister:

»Vänta du, jag ska nog tala om för mamma.»

Hotelsen har emellertid ingen ovanligare verkan. Ty den andra svarar bara:

»Äh, hvad tror du jag bryr mig om mamma.»

Och det är icke omöjligt, att adjunktens fru hade rätt, när hon sade:

»Hvad jag isynnerhet ogillar hos Aurore, det är hennes sätt med sina barn. Där råder ett själfsvåld som är förderfligt bara att se på. Måtte det bara gå väl.»

Men en gång blef dock konflikten mellan makarna skarpare än vanligt. Och det var när Gabrielle kom hem och berättade för sina föräldrar, att löjtnant Hagelin friat till henne.

Lektorn frågade henne bara:

»Är du kär i honom?»

Hvarpå Gabrielle svarade:

»Jag vet inte, pappa. Men jag tror det,»

Därpå fick Gabrielle gå upp på sitt rum, och makarna blefvo ensamma.

Nu var saken den, att lektorskan redan för länge sedan varit betänkt på att uppfylla en moders första pligt, nämligen att i sin oerfarna dotters ställe välja henne en man. Och löjtnant Hagelin, som hade särdeles dåliga affärer, och som hade hört, att vill man vinna flickan, så [ 87 ]skall man börja med att kurtisera mamman, hade i sitt umgänge med lektorskan gjort hvad han kunnat för att följa denna gyllene regel.

Följden blef den, att löjtnanten efter en kort debatt mellan lektorskan och hennes man, hvilken senare ej kunde tåla löjtnanten, blef bjuden på supé till Hallins. Och efter några veckor, friade han hos föräldrarne till Gabrielle.

När nu makarna blefvo ensamma för att rådpläga, tog lektorn mod till sig och förebrådde sin äkta hälft i skarpa ordalag, att hon varit den, som dragit löjtnanten till huset, samt gaf en på fakta stödd framställning af hans karaktär, hvilken började med lättsinne och slutade med giftermål för pängar.

Men då slog lektorskan bara ned sina ögon och svarade:

»Säg mig uppriktigt, Abel lilla, skulle du ha gift dig med mig, om jag inte hade haft pängar?»

Härpå blef lektorn henne svaret skyldig, och då fortsatte lektorskan i samma blida ton:

»Ser du det, Abel lilla. Ett äktenskap kan bli lyckligt, äfven om hustrun har pängar och mannen inte. Eller kanske inte vårt äktenskap varit lyckligt?»

Jo, naturligtvis hade det det. Det kunde lektorn omöjligt förneka. Och då reste hans hustru sig upp, slog armarna om hans hals och sade med tårar i ögonen:

[ 88 ]» Abel, inte vill du neka vår lilla älskade Gabby att bli så lycklig, som hennes mor varit!»

Det kunde lektorn inte neka henne och på det sättet fick Gabrielle sin löjtnant. Löjtnanten kom och gick alla dagar, Gabrielle var öfverlycklig, och den blifvande svärmodern i sjunde himmelen. Det var bara småflickorna, som brukade retas med stora syster, och störa henne, när hon ville vara ensam.

Och pappa kunde gå för sig själf och svära på sitt brutala sätt och säga:

»Fy fan, hvad det är äckligt att se på det här eviga sliskandet.»


♣♣♣