←  8.
Pastor Hallin
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

9.
10.  →


[ 124 ]

9.


När supén var till ända, samlades man en stund i förmaket. Det låg en viss förstämning i luften, och det var ingen, som kom sig för att inleda ett egentligt samtal. Ett par ord sades då och då af någon, som tyckte det vara sin pligt att på något sätt bidraga till den allmänna underhållningen. Ernst såg fullkomligt frånvarande ut, och Gustaf gäspade oförbehållsamt.

Fru Hallin reste sig upp och gick ut ett ögonblick. När hon kom tillbaka, hade hon med sig bibeln och en andaktsbok, hvilka hon båda lade framför Ernst, i det hon med en forskande blick på sonens ansigte sade:

»Kanske du vill göra aftonbön i kväll när pappa är borta.»

[ 125 ]Ernst spratt till. Han såg så förskräckt ut, som om modern velat föreslå honom det mest halsbrytande vågstycke, och han såg sig omkring åt alla sidor, som om han väntat hjälp och understöd af de andra.

»Är det värdt?» sade han halfhögt. »Nu i kväll?»

»Jag tyckte, vi inte borde skiljas åt i afton utan att ha läst ett guds ord tillsammans,» svarade fru Hallin i samma ton, som ej var afsedd att höras af de andra.

»Vi äro ju inte ensamma,» fortfor Ernst motvilligt.

»Pastor Simonson har redan förr flere gånger varit närvarande vid vår andakt,» svarade fru Hallin högt, vändande sig till pastorn.

Ernst Hallin reste sig upp. Hans ansigte var mörkt, och han sköt sakta undan böckerna.

»Jag kan inte göra det,» sade han med en låg röst, som hördes öfver hela rummet. »Plåga mig icke.»

Han hade varit fri från sina tankar en timma, och nu återkallade modern dem på detta handgripliga sätt. Han, som inte visste, hvad han trodde eller tänkte, han, som var en sökande människa, en famlande, en arbetande, han skulle göra till sin profession att predika visshet och ro för andra människor, hvilka voro sökande som han.

Han gick bort från bordet, där lampan stod, och satte sig i den bortersta delen af rummet.

[ 126 ]Pastor Simonson gick fram och tog böckerna.

»Tillåter fru Hallin, att jag läser ett kapitel ur bibeln,» sade han. Det var en nästan omärklig tonvigt på ’jag’.

Fru Hallin gaf honom en tacksam blick, men det sved i henne att höra en främmandes röst i stället för sin sons, och hon fälde tårar i sin näsduk, när hon böjde ned hufvudet.

Hvarför kunde jag inte göra det? sade Ernst Hallin för sig själf. Hvarför kunde jag inte göra det? Det var honom aldeles obegripligt, och han föll i tankar, arbetade med sig själf för att få tag i skälet. Hvarför? Det var så besynnerligt.

Han väcktes ur sina tankar genom pastor Simonsons röst, hvilken lågt och hårdt uttalade inledningsorden:

»I guds faders och sons och den heliga andas namn. Amen.»

Han läste ett kapitel ur Jesu bärgspredikan, och de milda orden ljödo med en underligt främmande klang. De kommo liflöst och kyligt, som om de aldrig ägt själ, som om de aldrig uttalats af läppar, darrande af kärlek till människorna och blygsel öfver deras förfall. De kommo korrekt och stelt som torra, dogmatiska sentenser, hvilka det gäller att komma ihåg, när de behöfva citeras.

[ 127 ]Ernst kände ett outsägligt illabefinnande, en ren fysisk plåga, hvilken var lika olidlig som ny.

När det var slut, tackade modern Simonson. Ernst satt kvar i soffhörnet, där ingen kunde se hans ansigte.

Alla sade godnatt. Pastor Simonson tog på sig sin öfverrock, och Gustaf följde med ned för att släppa honom ut genom porten. Selma gick in till sig.

Ernst kom fram till modern för att säga god natt. Hon betraktade honom en stund allvarsamt, utan att säga något. Så sade hon:

»Ernst, det föregår någonting med dig, men jag förstår inte, hvad det är.»

»Med mig,» sade Ernst tvärt. »Nej.»

Han drog sig ifrån henne och gick bortå rummet.

»Jag försäkrar mamma, att det är ingenting,» sade han. »Hvad skulle det vara?»

Men inom sig tänkte han: »Hvad kan hon mena med det? Föregår med mig? Hvad skulle kunna föregå med mig? Men något måste det vara, någonting. Sedan jag kommit från Upsala, känner jag som en oro i hela min varelse. Det kan icke gå på det här sättet. Jag behöfver tid att få samla mig. Åh, hvad alla människor plåga mig. Isynnerhet mamma med sin efterhängsenhet. Om jag kunde gräfva ner mig någonstans, där ingen människa kunde se mig, [ 128 ]och där jag inte såg någon. Det är olidligt det här.»

Men modern lät sig icke så lätt afspisas. Hon följde efter honom och lade sin hand på hans axel.

»Säg mig, hvad det är,» sade hon.

Då blef han häftig.

»Låt mig vara i fred,» bröt han ut. »Hvad är det, jag har gjort? Jag ville inte läsa aftonbön. Jag vet inte, hvarför jag inte ville det. Men det bjöd mig emot. Och Simonson gjorde det ju i mitt ställe. Det var väl lika bra, kan jag tro. Hvarför kan jag inte få vara i fred? Ser inte mamma, att det är det, jag behöfver. Jag tål inte, att man går omkring och lurar på mig och bevakar mig, som om jag inte skulle kunna sköta mig själf. Och jag ber mamma alvarsamt låta bli det.»

Han böjde sig ned med ett vänligare uttryck i sitt ansigte, kysste modern till godnatt och ville gå upp till sig.

Fru Hallin såg bekymrad efter honom.

Han stannade.

»Må du bara inte göra något, som är gud emot,» sade hon.

Det flög ett leende öfver hans ansigte.

»Ja, hvad är det, som är gud emot?» sade han.

»Ernst,» sade fru Hallin, och det blixtrade till i hennes ögon. »Vet du inte det?»

[ 129 ]»Jo jo,» sade han hastigt. »Jag ville bara säga, att det är just det jag vill akta mig för.»

Han sprang med häftiga steg uppför trappan till sitt rum. Och när han fått ljuset tändt, satt han länge med klappande hjärta och bultande tinningar och undrade öfver, hvad som egentligen hade skett. Hvarför hade han blifvit så häftig emot modern? Och hvad ville allt detta säga?

Men så kom han att tänka på Simonson, och någonting liknande vrede vaknade inom honom. Jo, han hade blifvit förändrad. Eller är det kanske bara jag, som ser honom i ett nytt ljus? tänkte Ernst Hallin. Han talar ju med en annan röst än för ett år sedan. Och han ser ut som om han lagt sig till med mask. Så slätt han kammar sig numera, så högtidligt han är klädd, och så nedlåtande han talar mot fruntimmerna.

Ernst kunde ej låta bli att skratta. Men skrattet försvann igen.

»Han är bestämdt ingen uppriktig människa,» tänkte han. Men han blygdes samtidigt för sin misstanke.

Inom honom jäste det och sjöd, som om hela hans väsen varit försatt i vågsvall. Han slog upp fönstret och andades in den friska luften. Det var mörkt därute. Men det kändes så skönt. Det kändes som hälsa för sjuka lungor, som bot mot förskämd luft.

[ 130 ]Han tog fram klockan och såg på den, men såg villrådig ut. Klockan var knappast tio. Och genom fönstret strömmade den kalla luften in.

Han tog på sig öfverrocken och tände en cigarr. Så stoppade han en tändsticksask i fickan, släckte ljuset och smög sig med lätta steg nedför trapporna och ut på gatan.


❦❦❦