Pastor Hallin/8

←  7.

Pastor Hallin av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) 8.

9.  →

8.

Fru Hallin hade en liten svaghet, hvilken tilltog med åren. I motsats mot sin yngsta son hyste hon nämligen en aldeles särskild förkärlek för prester, och så snart Herrans vingård i Gammelby blef välsignad med en ny arbetare, hittade hon altid på något sätt att inom kort draga honom in i familjens umgänge.

»Har mamma nu fått en ny prest på gaffeln?» var Gustafs ständiga fråga till systern, när han kom in någon eftermiddag och genom dörren, som stod öppen till förmaket, hörde ljudet af en manlig röst, som i djupa gutturaltoner samtalade med modern. Och när han efteråt träffade modern, brukade han i deltagande ton fråga henne, »hvad pastorn hette». Modern misstänkte städse den ironi, som låg i frågan, men svarade altid, som om frågan varit framstäld på alvar.

Att umgås med prester hade blifvit henne ett verkligt behof. Hon ansåg det rent af för ett af de kraftigaste medlen att underhålla hennes andliga lif, och hon var outtömlig på uppfinningar, för att denna källa icke skulle utsina.

Hallins umgicks understundom hos biskopens, och det var henne en stor tröst att minnas, att han en gång i ett samtal om, hur man rätteligen skulle kunna strida mot tidens farliga ande, hade sagt till henne, att om kyrkans stridsmän hade många bundsförvandter i hemmen, sådana som hon, så skulle deras strid vara lättare. Ty hon beundrade biskopen, därför att han i hennes ögon mer än en vanlig prest stod nåden nära. Men i sitt hjärta hyste hon ibland vissa tvifvelsmål, som hon dock aldrig skulle hafva velat låta komma öfver sina läppar. När hon såg på denna högväxta, resliga gestalt, på hvars bröst det gyllene korset vid alla högtidliga tillfällen glänste, när hon såg hans myndiga, befallande min, hörde hans stämma, som hon vanligen ville kalla manlig, men som hon understundom tyckte skar i nästan rått, när hon såg dessa köttiga, svällande läppar och den kalla blicken i de grå ögonen, som ibland kunde blicka litet hånfullt ut under de gråa, buskiga ögonbrynen, då — ja — då kunde fru Hallin understundom tänka den syndiga tanken: »Är detta månne, hvad Herran menade med att taga sitt kors på sig?» Men när hon någon gång låtit sådana tankar komma sig till last, förebrådde hon sig det altid. Ty det anstår icke en sann kristen att tadla de verktyg, som Herran utkorat för att verka sitt verk.

Hennes hjärta drogs mer till Gammelby domprost. Och när han en lördagsafton kom i deras hem, och hon fått tillfälle att förtro honom något af det, som sysselsatt henne, eller fråga honom till råds angående något af de dunkla ställen i skriften, hvilka hon brukade sitta och grubbla öfver, medan nålen flitigt gick ut och in mellan hennes snabba fingrar, då kände hon en frid och en ro, som kunde räcka i många dagar. Ty domprosten var en from man och en god människa. Hans blick var mild och hans leende ljust, så att det gjorde hans långa, magra ansigte med de mörka polissongerna och de stora kindknotorna nästan vackert. Och hon kunde icke dölja för sig, att han var en andans man på ett helt annat sätt än biskopen.

Men eljest var det mest de yngre presterna, som hon var i tillfälle att se i sin familj. Ty biskopen stod dem för högt, för att han annat än i undantagsfall skulle kunna bjudas. Och domprosten höll sig i almänhet undan från umgängeslifvet.

På sista tiden hade hon haft mycket godt af att umgås med pastor Simonson. Under året hade han blifvit anstäld som extra lärare vid läroverket, och honom hade hon icke haft svårt att draga in i deras umgängeskrets. Ty han var Ernsts vän sedan upsalatiden och hade, genast han kom till staden, gjort visit för att få lämna hälsningar från sonen.

Sedan dess hade han ofta brukat komma och hälsa på hos adjunktens. Han kom på eftermiddagarna vid sextiden och blef sedan regelbundet bjuden kvar på té. Först satt han och samtalade med fru Hallin, medan de öfriga af husets medlemmar voro sysselsatta på sina rum. Så småningom samlades äfven de andra i förmaket, hvar och en ifrån sitt arbete. Gustaf brukade de dagarna vanligen vara sysselsatt längre än vanligt. Och modern gaf honom altid en ogillande blick, när han kom ner, just som de skulle sätta sig till bords.

När pastor Simonson kom, hade fru Hallin altid något religiöst ämne, som hon inledde. Men det var äfven ting af mera profan natur, som hon önskade veta. Så till exempel kunde hon fråga honom, hur ynglingar, hvilka på alvar sökte Herran, tillbragte sina kvällar i Upsala. Och pastorn svarade härpå, att detta var mycket olika. För det mesta på sitt rum vid arbetet. Eljest i någon familj. Eller också ute med kamrater på ett kafé.

Fru Hallin gjorde stora ögon.

»På ett kafé? Gingo sådana ynglingar på kaféer?»

»Ja, det vill säga icke altför ofta. Och naturligtvis på respektabla ställen. Men nutidens former för umgänge mellan unga män voro sådana, att man mest träffades på kaféer. För öfrigt ville han inte neka, att detta lif hade många frestelser. Och han tackade Gud, att han nu lyckligen undsluppit dem, fastän han å andra sidan mången gång hade känt detta lifs skadliga inflytande på sig själf och känt det djupt.»

Pastorn slöt sina läppar, så att det lade sig veck vid sidan af mungiporna. Men fru Hallin kom på underliga tankar genom detta och dylika samtal: Hon kände sig icke riktigt säker på pastor Simonson.

Sedan kom Selma in och hälsade. Och då kom samtalet gärna att röra sig omkring nyare literatur, mot hvilken pastorn altid var mycket sträng. Men när Selma var inne, höll fru Hallin altid i hemlighet ett vaksamt öga på de unga tu. Ty hon skulle gärna ha sett, om Selma kunnat fästa sig vid någon af de unga prester, som kommit i deras hem. Men Selma låg tyvärr icke åt det hållet: Hon höll sig altid mycket reserverad mot pastor Simonson och såg ibland ut att känna sig nästan obehagligt berörd af de satser, han uttalade.

Men med fru Hallin ägde det märkvärdiga förhållandet rum, att hon af en ung man, som var prest, tålde åtskilligt, hvilket hon aldrig skulle hafva funnit sig i, om det kommit från profana läppar, t. ex. från någon af de yngre lärarna i skolan. Om någon af dem tagit sig det orådet före att äfven i höflig och undfallande ton upplysa henne om något, som hon icke visste, skulle det lätt ha kunnat hända, att han fått sig en ganska amper tillrättavisning, och att hon på ett mycket tydligt sätt låtit honom förstå, att unga herrar inte ska komma och göra sig vigtiga.

Men med de unga pastorerna var det annan sak. Dem kunde hon sitta och lyssna på med den största andakt, medan hon lät nålen hvila och långsamt nickade med hufvudet liksom för att bättre inskärpa orden i sitt minne, och om hon motsade dem, skedde det med den största undfallenhet, nästan som om hon bedt om ursäkt för, att hon kunde vara af annan tanke. Ja, hennes inkast kunde till och med låta så ödmjuka, som om hon ville säga, att det naturligtvis inte kunde komma i fråga annat, än att pastor Simonson hade rätt, men att hon bara bad honom förklara sig litet tydligare, så att hon skulle kunna förstå honom riktigt.

En afton hände det efter ett sådant samtal, när mor och dotter voro ensamma, att Selma med en darrning på rösten, som kom af vrede, frågade modern:

»Hur kan mamma nedlåta sig till att tala i en sådan ton med pastor Simonson?»

Fru Hallin såg aldeles häpen ut. Hon förstod inte.

»Nedlåta mig. Hvad menar du med det?»

Selma blef röd af ifver.

»Jag menar,» sade hon, »att mamma talar till honom, som om han visste så förfärligt mycket mer än mamma och hade erfarit så oändligt mycket mer. Det plågar mig att höra mamma tala på det sättet. Jag tycker det ligger något förnedrande i det. Han är ju ingenting annat än en vanlig prestkandidat. Och en mycket vanlig till på köpet.»

Selma hade riktiga tårar i ögonen.

Men modern skakade bara på hufvudet och svarade:

»Vi måste taga emot det goda som bjudes oss med det rätta sinnet och icke sätta oss till doms öfver människorna.»

Men den som förstod att sätta värde på fru Hallins sätt att lyssna till hans tal, och som därför också hade en hög tanke om fru Hallins både begåfning och människokännedom, det var pastor Simonson själf. Han fann det lärorikt att samtala med denna troende kvinna och blicka in i hennes fördolda strider. Och detta var så mycket märkvärdigare, som fru Hallin i almänhet icke sade någonting als själf, utan lät pastorn tala och endast satt andäktigt och hörde på.

Selma kunde han däremot icke riktigt med. Hon motsade honom sällan, isynnerhet icke i moderns närvaro. Men när han länge och med ifver förfäktat en mening, hade hon ett sätt att sitta och moltiga, hvilket kändes som en envis och hårdnackad opposition. Och pastorn kunde inte tåla opposition.

Pastor Simonson hade emellertid på sista tiden kommit mera sällan. Han hade reflekterat på sina besök i den Hallinska familjen, och. kommit till det resultat, att när det fans en ung flicka i huset, borde man af hänsyn till hennes rykte undvika att gifva anledning till förtal. Också för sin egen del ville pastorn undvika alt prat om ett möjligt tycke eller dylikt. Ty han visste, hur gärna man i en småstad som Gammelby sysselsätter sig med en ung prests framtida lycka. Han visste också, hur lätt dylikt löst prat kan förstöra lyckan, om den en vacker dag helt oväntadt skulle uppenbara sig i solidare form. Och i dylika fall ansåg pastor Simonson, att man icke kunde vara nog försigtig.

Fru Hallin trodde sig ha genomskådat skälet, hvarför pastorns besök på sista tiden varit mindre flitiga än förr, och hon tackade honom i sitt hjärta för denna finkänslighet. Men nu när Ernst kommit hem, hoppades hon, att han i stället skulle komma så mycket oftare. Men hon kände sin Ernst, och hon visste, att han kunde gå hela dagar i sina tankar, utan att af sig själf komma på den idén att uppsöka någon människa. Fru Hallin gaf honom emellertid ett par vinkar för att få honom att söka upp vännen. Ty hon längtade riktigt efter att få höra sin son tala, så som hon hört pastor Simonson göra. Och hemma i hvardagslag ville det inte gå. Dessutom skulle det bestämdt muntra upp Ernst att få en manlig kamrat att tala med. Han såg så sjuklig och grubblande ut, att det skar fru Hallin i själen. Men alla hennes försök i den riktningen strandade. Ty sonen tycktes icke uppfatta hennes anspelningar, eller också brydde han sig helt enkelt icke om det.

Emellertid en eftermiddag vid sextiden, aldeles som vanligt — ringde det på tamburklockan, och pastor Simonson trädde in.

Han kom fram och hälsade på fru Hallin som han plägade göra, slog sig ned i sin vanliga stol, och fru Hallin skickade genast upp och frågade, om inte herr Ernst, som han ännu kallades hemma, ville komma ner. Men jungfrun kom tillbaka med en hälsning, om icke pastor Simonson i stället ville komma upp en stund på »herr Ernsts» rum. Ty adjunkten var utgången, och de kunde då få språka ensamma.

Fru Hallin såg litet ledsen ut, men beherskade sig och bad pastorn vara så god och stiga en trappa upp.

»Dröj inte för länge,» tillade hon.

När pastor Simonson kom upp på adjunktens rum, fann han sin vän sittande i soffan. Han lutade hufvudet i handen, och det var något så slappt och sammansjunket i hela hans stälning, att pastorn nästan anade oråd. Skulle tviflets ande verkligen ha fått insteg äfven hos denne …

»Goddag,» sade han och gick ett par steg närmare.

Ernst Hallin satte sig upp och såg framför sig med en slö och förvirrad blick. Han förde långsamt fingrarna uppåt hufvudet och trefvade med en underlig rörelse i håret. Därefter reste han sig upp, som om han gått i sömnen, och tog vännen i hand.

»Jaså, du är här,» sade han. »Ja, det var sant. Välkommen. Hur är det med dig nu för tiden?»

Det kom hastigt och entonigt som en utanlexa.

Pastorn betraktade honom skarpt.

»Med mig. Jo, tack bra. Det är visst bättre att fråga, hur det är med dig.»

Ernst fick plötsligt ett aldeles klart och bestämdt uttryck i sitt ansigte.

»Jag mår fullkomligt bra,» sade han kort. »Vill du inte sitta ner?»

Den andre satte sig hastigt, men tog icke sina ögon från vännens ansigte. Ernst hade förändrat sig mycket på den sista tiden. Kinderna hade fallit in, ögonen sutto djupt i sina hålor, och den mörka randen omkring dem var mörkare och bredare än någonsin. Och så låg det ett uttryck i hans ansigte, som om han gick och var rädd för andra. Pastor Simonson märkte, att den andre betraktade honom från sidan, och det ryckte omkring Ernst mun, medan han satt tyst. Icke ett ögonblick kunde han hålla sina händer stilla. De långa, smala fingrarna löpte med en febril brådska upp och ned för soffkarmen, och han skrattade till ett par gånger, nervöst och kort, som om han hållit på att motarbeta gråten.

Plötsligt reste han sig upp och började att långsamt gå fram och tillbaka i rummet. Han stannade ett par gånger och betraktade Simonson med ett uttryck, hvari denne tyckte sig läsa något gäckande. Men han sade ingenting, bara fortsatte sin promenad och stannade ibland för att se på pastorn och låta fingrarna leka i sitt mjuka skägg.

»Du bad mig stiga upp,» sade pastorn. »Jag trodde, du ville mig något. — Det var länge, sedan vi träffades,» fortfor han, då den andre icke svarade.

Ernst brast med ens aldeles omotiveradt ut i ett muntert skratt, men blef plötsligt alvarsam igen.

»Ja, det är länge sedan,» sade han med tonvigt. »Och det kan ske mycket på ett år. Förr kände vi åtminstone igen hvarandra. Var det verkligen under fyra år, som vi dagligen åto middag tillsammans.»

Pastor Simonson kände sig nästan ängslig. Han förstod inte, hvart den andre ville hän, och han frågade därför dröjande:

»Hvad menar du med, att vi förr kände igen hvarandra? Känner du inte igen mig?»

Han såg ned på sig själf och upptäckte den svarta rocken. Pastor Simonson rodnade. Det var hans lilla svaghet, att han gärna begagnade hög, dubbelknäppt bonjour, hvilken så nära som möjligt närmade sig prestrocken. Dels trodde han, att det klädde honom. Dels gjorde honom detta respektabel, och det satte pastorn värde på.

Ernst såg hans rodnad och teg en stund med ett leende. Det såg ut, som om han njöt af den.

»Jo, naturligtvis känner jag igen dig,» sade han med en lätt tonvigt på sista ordet och med ett försök att få in något hjärtligt i tonen.

Men de båda männen kände i detta ögonblick, att det hade kommit något fiendtligt emellan dem, och de visste, att detta kommit, från och med det ögonblick, de båda börjat utveckla sig hvar för sig. Det var, som om de hade varit beherskade af olika världsmakter, och hvar för sig fruktade de att i den gamle vännen finna en farlig öfverman. Det motstånd mot sin person, hvilket pastor Simonson anade bakom den andres besynnerliga sätt, fylde honom med förvåning. Ty i deras lag hade det altid varit han, som fört ordet. När de varit ensamma, hade det också varit Simonson, som talat, och Ernst, som hört på. Och ett ögonblick föll det pastor Simonson en besynnerlig tanke in. Ja, så var det verkligen. Fastän han aldrig tänkt på det, så hade Ernst Hallin aldrig gifvit honom sitt förtroende, utan när vännen icke motsade honom, så hade han, Simonson, altid tagit för gifvet, att han samtyckte. Och så hade han trott sig känna honom. Men pastor Simonson sköt bort denna tanke. Ty den var honom nästan omöjlig att fatta. Skulle Hallin, den blida, stilla Hallin, hvilken han altid satt i andra rummet, när han jämförde honom med sig själf, Ernst Hallin, hvilken han nästan betraktade som sin lärjunge i tron — skulle han i själfva verket altid, under dessa fem år, tyst och sluten, ha gått sina egna vägar? Nej, det kunde han inte tro. Men han beslöt att vara försigtig och uppmärksam.

Han såg på Ernst igen. Det spända uttrycket i dennes ansigte hade gifvit vika, och han smålog.

»Ja, nu är man här för att skaffa sig en brödkaka som lön för studierna,» sade han.

Pastor Simonson fixerade honom. Han kunde omöjligt förstå, om den andre talade ironiskt eller på alvar.

Ernst Hallin tycktes icke märka någonting.

»Det är ju det, det gäller,» fortfor han. »Se på min far. Han har arbetat här som en slaf. I tjuguåtta år eller mer har han gått här i skolans tjänst och läst och knogat och rättat temaböcker och pluggat latinsk grammatik i pojkar. Nu är han nära sextio år. Och jag vet, att han ännu har skulder, som han inte har betalat af. Jag vet det,» upprepade han häftigt, liksom om han blifvit motsagd, och hans bleka ansigte darrade. »Hvad säger du?»

Han stannade framför Simonson.

»Det är ju en helt annan sak med dig,» sade denne. »Du är ju prest.»

Ernst förändrade icke en min, utan fortfor i samma ton.

»Du har aldeles rätt. Jag ska bli prest. Då brukar det gå lättare att betala sina skulder. Och man är en rangerad karl, innan man vet ordet af. Jag kom inte att tänka på det.»

Han satte sig i soffan bredvid den andre och slog honom vänskapligt på knät.

»Nå, hur har du det här i sta’n? Trifs du?»

Pastor Simonson såg lättad ut. Det gick altid bättre för honom, när han fick tala om sig själf.

»Jo, jag trifs mycket bra,» sade han. »Det gör man altid, när man har ett ordnadt arbete. Jag tror mig kunna säga, att mina förmän äro nöjda med mig. Jag har predikat ett par gånger, och min sista predikan har väckt uppseende. Biskopen ansåg, att jag gjorde klokt i att låta trycka den. Han har öfverhufvud taget visat mig mycken vänlighet.»

»Jaså,» sade Ernst dröjande. »Det gläder mig.»

Men han såg bort, och öfver hans ansigte flög en hastig rodnad.

»Om vi skulle gå ner?» sade han plötsligt.

Nere i förmaket hade adjunkten just haft en liten strid med sin hustru.

På eftermiddagen hade han varit och besökt sin bror, lektorn, och när bröderna en stund setat och samtalat, så reste sig lektorn upp och sade med den gamla tjufpojkaktigheten i tonen:

»Hör du, Erker. Om vi skulle ha oss en litet gladare afton i kväll. Jag har så’n förbannad lust.»

Han drog på en gång i bägge sina välvårdade polissonger och gjorde en grimas, som ovilkorligen narrade adjunkten att skratta.

»Nå-å, hvad säger du?»

Adjunkten log på ett sätt, som föreföll brodern något tvunget.

»Jag vet inte riktigt …»

Lektorn kände igen det där leendet. Han förstod brodern ögonblickligen.

»Ebbas stränga grundsatser o. s. v. o. s. v. Vänta litet. Ställ dig här bakom dörren, ska du få höra på en gammal diplomat.»

»Hvarför ska jag stå bakom dörren?»

Lektorn ref sig i hufvudet och skrattade invärtes, så att hans mage hoppade.

»Hvarför du ska stå där? Du är då en ohjälplig fårskalle. Eller idiot, som det heter nu för tiden. För att lära dig något, begriper du. Stå nu still bara.»

Och hans välfödda lekamen slank behändigt ut genom dörren, som han lämnade halföppen.

Adjunkten gjorde en ganska slät figur, där han stod. Men han var nyfiken. Och därför stannade han och lyssnade.

Först var det tyst en lång stund. Han trodde nästan, att brodern icke hittat sin hustru inne. Slutligen hördes en hostning, som måtte kommit från brodern. Därpå en mild röst, som sade:

»Det var bra snällt af dig att komma och hålla mig sällskap.»

»Ja, ser du, jag tänkte gå ut lite i kväll. Det är några af kamraterna, som skulle träffas.»

Därpå kom något i hviskande ton, som inte kunde höras. Men så höjde sig lektorskans röst:

»Låt bli mig, Abel. Du vet, att jag inte tycker om några Judaskyssar. Gå ut du med dina kamrater. Din hustru kan ändå inte få en blund i sina ögon, förrän du kommer hem.»

Och så lektorns röst igen:

»Adjö, lilla Aurore. Se väl efter huset, medan jag är borta. Du somnar nog, ska du få se, bara du lägger dig.»

I nästa ögonblick var lektorn tillbaka inne i sitt rum och höll fingret på mun, till dess att han stängt dörren.

»Nu vet du, hur det går till. Skynda dig hem nu, så träffas vi se’n i ’lilla salongen’. Bruhn är där och Kumlander och ett par till. Det är något särskildt i kväll, ska jag säga dig.»

Det var fart i benen på adjunkten, när han skyndade hem öfver gatorna. Han gick red små, snabba steg och hans ansigte hade ett ovanligt lifligt uttryck. Nu skulle han kasta af sig skoldammet och familjebördan för en kväll. Han skulle slå sig lös och känna sig fri. Och han kände sig till och med riktigt säker på, att hans hustru skulle förstå honom och inte förstöra hans glädje genom att se sur ut. Nog visste hon, hur väl han behöfde att komma ut litet. Han gick med beslutsamma steg in i förmaket, där hustrun satt. Öfverrocken hade han på sig och hatten och käppen i handen. Utan förberedelser dök han fram med sitt ärende, men han kände sig icke fullt så säker som ute på gatan.

Fru Hallin såg envist ned på sitt arbete. Det lade sig ett stramt veck omkring hennes mun.

»Pastor Simonson har kommit hit, och jag har bedt honom stanna till kvällen,» sade hon.

»Ja, men han har ju Ernst,» inföll adjunkten ifrigt.

Fru Hallin såg upp ifrån sitt arbete och svarade alvarligt:

»För vår sons skull bör du inte göra det.»

Och så utspann sig en ganska liflig ordväxling. Men adjunkten stod på sig. Han ville gå ut, och han skulle gå ut. Dessutom hade han redan lofvat det. Hvad brydde han sig om Simonson? Det var väl inte något brott häller att gå ut och äta kväll!

Men då tog fru Hallin på sig sin mest förstockadt förolämpade min och bad honom gå. Hon hade gjort, hvad hon kunnat, och nu finge det gärna komma ut i staden, att pastor Hallins far är ute och super på krogarna i det värsta ungkarlssällskap.

Ty fru Hallin var ond, och det på alvar. Det upprörde henne alltid, när adjunkten var borta om kvällarna, och hon hade gudilof fått det därhän, att det nu mera inte skedde så ofta. Men att han skulle gå just i dag, när pastor Simonson var där, det retade henne. Ty hon var säker på, att pastorn inte skulle behålla historien för sig själf. Och hela kvällen skulle hon sitta och pinas öfver, att detta händt i hennes kristliga hem.

När stegen hördes i trappan, försvann adjunkten. Fru Hallin hade en liten röd fläck på hvardera kinden, när hon tog emot herrarna.

Men hon yttrade ingenting, förrän supén var färdig. I det hon bad herrarna stiga ut i matsalen, sade hon med en röst, hvilken hon försökte göra så lätt som möjligt:

»Pappa är borta i kväll.»

Pastor Simonson kastade en snabb blick på hennes ansigte och förstod med ens, hvarför stämningen under aftonen varit litet tryckt. Det fördes ett syndigt lif med mat och dryck i Gammelby. Han böjde på hufvudet med ett slags diskret medlidande.

Men Ernst förvånade sin mor högeligen genom att slå ihop händerna och i munter ton utbrista:

»Det var då riktigt bra, att pappa fick komma ut och roa sig för en gång. Det kunde han behöfva.» —

♣♣♣