Pickwick-klubben/Kapitel 09
| ← ÅTTONDE KAPITLET. |
|
TIONDE KAPITLET. → |
NIONDE KAPITLET
UPPTÄCKT OCH FÖRFÖLJELSE
Kvällsvarden var framdukad, stolarna ställda omkring
bordet, buteljer, tillbringare och glas voro uppställda på
skänken, och allt tydde på att de gladaste timmarna av
hela dygnet nu närmade sig.
»Var är Rachel?» frågade mr Wardle.
»Ja, och Jingle?» tillade mr Pickwick.
»Ja», sade värden; »det förvånar mig verkligen att jag inte saknat honom förr. Jag tror sannerligen inte att jag hört hans röst under de sista två timmarna.»
Alla sågo förvånade ut. Det var sent på aftonen — klockan var över elva. Mr Tupman skrattade i mjugg. De spatserade någonstädes och talade om honom. Ha, ha, ha, ypperligt infall, det där — högst lustigt!
»Nåja, det är detsamma», sade mr Wardle efter ett ögonblicks tystnad, »de komma väl snart. Jag väntar aldrig på någon med kvällsvarden.»
»En förträfflig regel», sade mr Pickwick — »beundransvärd!»
»Se så, kom nu och sätt er», sade värden.
»Jag tackar», sade mr Pickwick, och så satte de sig.
På bordet stod en gigantisk oxstek, och mr Pickwick försågs med en rätt vacker portion därav. Just som han hade fört gaffeln till sina läppar och stod i begrepp att öppna munnen för att sticka ett stycke stek i den, hördes plötsligt ett sorl av många röster ute i köket. Han gjorde ett uppehåll och lade ifrån sig gaffeln. Mr Wardle gjorde likaledes ett uppehåll och släppte ovillkorligt förskärarkniven, som blev sittande i oxsteken. Han såg på mr Pickwick, och mr Pickwick såg på honom.
Tunga steg hördes ute i förstugan; salsdörren slogs hastigt upp, och den dräng, som vid mr Pickwicks ankomst hade borstat hans stövlar, störtade in i rummet, följd av den feta pojken och det övriga tjänstefolket.
»Vad tusan ska det här betyda?» utbrast värden.
»Det måtte väl aldrig vara skorstenseld, eller hur, Emma?» frågade den gamla frun.
»Nej, kära farmor! Nej, bevars!» skreko de båda unga damerna.
»Vad står på?» röt herrn i huset.
»De äro borta, husbond'!» svarade drängen och kippade efter andan. »Borta och försvunna, sir!»
Vid dessa ord sågs mr Tupman lägga kniv och gaffel ifrån sig och bliva mycket blek.
»Vem är det som är borta?» frågade mr Wardle barskt.
»Mr Jingle och miss Rachel, i en postschäs från Blå Lejonet i Muggleton. Jag var där, men kunde inte hejda dem, och därför sprang jag hem för att tala om det.»
»Och jag har betalt resekostnaderna!» sade mr Tupman och sprang upp som en ursinnig. »Han fick tio pund av mig! — Hejda honom! — Han har bedragit mig! — Jag uthärdar det inte! — Jag fordrar rättvisa, Pickwick! Jag ämnar inte tåla det!»
Och med en mängd osammanhängande utbrott av liknande natur surrade den olycklige Tupman runt omkring i rummet alldeles utom sig.
»Himlen bevare oss!» utbrast mr Pickwick, i det han med rädd förvåning betraktade sin väns underliga beteende. »Han har förlorat förståndet! Vad skola vi göra?»
»Göra?» sade den kraftfulle gamle värden, som endast fäste sig vid det sista ordet i meningen. »Spänna hästen för giggen! Jag tar en postschäs i Lejonet och följer genast efter dem. — Var är den skurken Joe?» tillade han, då drängen skyndade ut för att ombesörja detta.
»Här är jag; men jag är icke någon skurk», svarade en röst: det var den feta pojkens.
»Låt mig bara komma fram till honom, Pickwick!» ropade mr Wardle, i det han rusade mot den olycksalige ynglingen. »Han har låtit muta sig av den skurken Jingle till att föra mig på falskt spår genom att berätta mig en uppdiktad historia om min syster och er vän Tupman!» (Här sjönk mr Tupman ned på en stol.) »Låt mig bara komma fram till honom!»
»Släpp honom inte fram!» skreko alla fruntimren, över vilkas utrop den feta pojkens snyftningar tydligt kunde urskiljas.
»Jag låter inte hålla mig!» ropade den gamle herrn. »Bort med edra händer, mr Winkle! Släpp mig, mr Pickwick!»
Det var en vacker syn i detta ögonblick av uppståndelse och förvirring att skåda det lugna och filosofiska, ehuru av ansträngning upphetsade uttryck i mr Pickwicks ansikte, då han stod med sina armar hårt omslingrade omkring den fyllige värdens omfångsrika liv och sålunda kuvade våldsamheten av hans lidelse, medan den feta pojken blev riven, knuffad och skaffad ut ur rummet av alla där församlade fruntimren. Han hade icke väl släppt sitt tag, förrän drängen kom in för att säga till om att giggen var i ordning.
»Låt honom inte resa allena!» ropade fruntimren. »Han tar bestämt livet av någon människa!»
»Jag följer med honom», sade mr Pickwick.
»Ni är en bra karl, Pickwick», sade värden och tryckte hans hand. »Emma, ge mr Pickwick en ylleduk om halsen — men skynda på! Se efter er farmor, flickor; hon har svimmat. — Nå, är ni färdig?»
Sedan mr Pickwicks mun och haka hastigt blivit insvepta i en stor schal, hans hatt blivit tryckt på hans huvud, och hans överrock lagd på hans arm, gav han ett jakande svar.
De hoppade upp i giggen.
»Släpp hästen, Tom!» ropade värden, och bort foro de utåt de smala häckvägarna, skumpande upp och ned i hjulspåren och dunsande mot häckarna på ömse sidor, som om de ville slå sig i tusen bitar.
»Huru långt försprång ha de?» ropade Wardle, då de körde fram för porten till Blå Lejonet, där en hop människor hade samlat sig, så sent det än var.
»Inte över tre kvarts timme», var det enstämmiga svaret.
»En postschäs med fyra hästar, och det genast! Sätt in giggen sedan!» sade mr Wardle.
»Rappa er, gossar!» ropade värdshusvärden. »En postschäs med fyra hästar! Låt det gå kvickt!»
Ut kom schäsen, för spändes hästarna, upp sprungo postiljonerna, in stego de resande.
»Kom ihåg — sjumils-hållet på mindre än en halvtimme!» ropade Wardle.
Postiljonerna använde piska och sporrar, kyparna och stalldrängarna hurrade, och så bar det av över stockar och stenar.
Under de första tre eller fyra milen växlades icke ett ord mellan de båda herrarna, emedan båda voro alltför mycket försjunkna i sina egna tankar för att göra någon anmärkning.
Mr Pickwicks tillfälliga iver började lägga sig något, då han övervägde obehagen och farorna under den färd, i vilken han så obetänksamt hade inlåtit sig.
Emellertid närmade sig schäsen med oförminskad fart hållets slut. Månen var nära att gå ned; breda bälten av mörka, tunga moln, som under den sista tiden så småningom hade utbrett sig över himmelen, bildade nu en enda svart massa, och stora regndroppar, som allt emellanåt slogo mot rutorna i postvagnen, bebådade de resande, att det snart skulle bli en ruskig natt. Även blåsten, som de hade rakt emot sig piskade i våldsamma stötar nedåt den smala vägen och tjöt sorgligt mellan träden som kantade vägen. Mr Pickwick svepte sin överrock tätare omkring sig, tryckte sig fastare in i det ena hörnet av vagnen och föll i sömn, varur han först väcktes vid vagnens stannande, ringande av stalldrängens klocka och det ljudliga ropet: »Hästar på ögonblicket!»
Men här blev det åter ett dröjsmål. Postiljonerna sovo så märkvärdigt gott, att det tog fem minuters tid för vardera att väcka dem. Stalldrängen hade, Gud vet huru, förlagt nyckeln till stallet, och även sedan denna var funnen, lade de sömniga medhjälparna orätta seldon på orätta hästar, varför hela förspänningsprocessen måste börjas om igen.
Slutligen kunde de fortsätta resan, men de utsikter, de hade för sig, voro för ingen del uppmuntrande. Hållet var femton mil långt, natten mörk, blåsten häftig, och regnet nedföll i strömmar. Det var omöjligt att skjuta någon starkare fart mot så många förenade hinder; klockan var nära ett, och det dröjde nära två timmar innan de kommo till hållets slut. Men här visade sig ett föremål, som åter väckte deras hopp och livade deras sjunkna mod.
»När kom den här schäsen?» ropade gamle Wardle, i det han hoppade ur sitt åkdon och pekade på ett annat, som stod på gården, fullstänkt av våt smuts.
»För ungefär en kvarts timme sedan, sir», svarade drängen.
»Ett fruntimmer och en herre?» frågade Wardle, nästan andlös av otålighet.
»Ja, herre.»
»Lång herre — klädd i frack — långbent — mager?»
»Ja, herre.»
»Äldre fruntimmer — magert ansikte — skinn och ben — vasa?»
»Ja, herre.»
»Vid Gud, det är de rätta, Pickwick!» utbrast den gamle herrn.
»De skulle ha varit här förr om inte en av linorna hade sprungit.»
»Det är de rätta!» sade Wardle. »En postschäs med fyra hästar, och det på ögonblicket! Vi kunna ännu hinna upp dem innan de komma fram till nästa håll. En guiné åt vardera av er gossar; skynda på; rappa er; så där ja!»
Och under dylika uppmaningar sprang den gamle herrn ivrigt fram och tillbaka på gården i en spänning, som även grep mr Pickwick och under vars medverkan denne gentleman på det mest förvånande sätt trasslade in sig mellan seldonen, hästar och vagnshjul, i den fasta tron att han därigenom i hög grad påskyndade förberedelserna till fortsättandet av deras resa.
»Hoppa in — hoppa in!» ropade gamle Wardle, i det han klättrade upp i vagnen, fällde upp steget och slog igen dörren efter sig. »Kom, skynda er!»
Och innan mr Pickwick rätt visste var han var hemma, kände han sig trängd in genom den andra dörren medelst ett ryck av den gamle herrn och en knuff av stalldrängen, och så bar det av igen.
»Ah, nu går det framåt igen!» sade den gamle herrn helt glad.
Det gjorde det även verkligen, såsom mr Pickwick mycket tydligt märkte av de ständiga stötarna mot det hårda träverket i vagnen eller mot hans reskamrats kropp.
»Håll er rak!» sade den raske, gamle mr Wardle i det mr Pickwick dök med huvudet i hans rymliga väst.
»Så här har jag då aldrig blivit skakad förr!» sade mr Pickwick.
»Bry er inte om det», svarade hans reskamrat. »Det är snart överståndet. Håll er bara styv och rak.»
Mr Pickwick satte sig så fast han kunde in i sitt hörn, och vagnen rullade hastigare framåt än någonsin.
Då de hade farit vid pass tre mil på detta sätt, drog mr Wardle, som under de sista två, tre minuterna hade tittat genom fönstret, plötsligt in sitt med gyttja överstänkta ansikte och utbrast med andlös iver:
»Där äro de!»
Mr Pickwick stack huvudet ut genom fönstret. Ja, ett kort stycke före dem for en vagn med fyra hästar framåt i fullt galopp.
»Kör på! Kör på!» skrek den gamle herrn. »Två guinéer åt er var, gossar! — låt dem inte få försprång — följ med — följ med!»
Hästarne för den första vagnen sprängde framåt i vildaste fart, och de för mr Wardles galopperade ursinnigt efter.
»Jag ser hans huvud!» utbrast den koleriske, gamle herrn. »Fördöme mig ser jag inte hans huvud!»
»Det gör jag med», sade mr Pickwick. »Det är han!»
Mr Pickwick misstog sig icke. Mr Jingles ansikte, som var alldeles nedsölat av den från vagnshjulen uppstänkande gyttjan, kunde tydligt ses i fönstret på hans vagn, och rörelsen av hans arm, med vilken han hötte åt postiljonerna, visade att han uppmuntrade dem till ökade ansträngningar.
Spänningen var stark. Fält, träd och häckar tycktes störta förbi dem med virvelvindens fart, så hastigt foro de framåt. Inom kort voro de tätt inpå den främsta vagnen. Trots hjulens buller kunde man tydligt höra Jingles röst, då han skyndade på postiljonerna. Gamle mr Wardle skummade av av iver och förbittring. Han röt skurkar och bovar i dussintal, knöt handen och skakade den betydelsefullt åt föremålet för hans vrede; men mr Jingle svarade endast med ett hånlöje och besvarade hans hotelser med ett triumferande rop, då hans hästar vid det förökade bruket av piska och sporrar satte av i ett ännu starkare galopp och lämnade förföljarna bakom sig.
Mr Pickwick hade just dragit in huvudet, och mr Wardle, som var trött av att ropa, hade gjort likaså, då en förfärlig stöt kastade dem mot framsidan av vagnen. Därpå följde en häftig knyck — ett högt brak — bort rullade ett hjul, och i diket låg schäsen.
Efter några få sekunders förskräckelse och förvirring, under vilka man icke kunde urskilja något annat än hästarnas sparkande och rutornas klingande, kände sig mr Pickwick häftigt dragas ut ur ruinerna av schäsen, och så snart han hade kommit på benen och befriat sitt huvud ur sina rockskört, vilka i väsentlig mån försvagade brukbarheten av hans glasögon, mötte olyckan i dess fulla omfång hans blick.
Utan hatt och med kläderna sönderrivna på flera ställen stod gamle Wardle vid hans sida, och vid deras fötter lågo spillrorna av schäsen. Postiljonerna, vilka det hade lyckats att skära av linorna, stodo, nersmorda av gyttja och med kläderna i oordning av den häftiga ritten, framme vid hästarnas huvuden. Vid pass hundra steg längre bort syntes den andra schäsen, som hållit vid ljudet av den stjälpande vagnen. Båda postiljonerna, vilkas ansikten voro förvridna av ett brett grin, betraktade motpartiet från sina sadlar, och mr Jingle överskådade med tydlig belåtenhet vraket från sitt vagnsfönster. Dagen höll just på att gry, och den grå morgonbelysningen gjorde hela scenen fullt synlig.
»Hallå!» ropade den oblyge Jingle, »någon skadat sig? — äldre herrar — ingen liten tyngd — farligt företag — mycket!»
»Ni är en skurk!» röt Wardle.
»Ha, ha, ha!» svarade Jingle, och tillade därefter med en listig blinkning och pekande med tummen mot det inre av schäsen — »befinner sig väl — ber om sin hälsning — ber er inte göra er besvär — hälsar till Tuppy — vill ni inte stiga upp bakpå? — Kör på, gossar!»
Postiljonerna satte sig åter till rätta i sadeln, och bort rullade schäsen, medan mr Jingle på ett gäckande sätt viftade med en vit näsduk från vagnsfönstret.
Ingenting i hela detta äventyr, icke en gång vältningen, hade stört den lugna och jämna strömmen av mr Pickwicks lynne. Men den lumpenhet, som först kunde låna penningar av hans trofaste ledsagare och därefter förkorta dennes namn till Tuppy, var mera än han med tålamod kunde finna sig uti. Han drog hårt efter andan, rodnade ända upp till bågarna av sina glasögon och sade långsamt och eftertryckligt:
»Om jag någonsin mera träffar denne man, skall jag —»
»Ja, ja, det där är allt mycket bra», genmälde mr Wardle; »men medan vi stå här, skaffa de sig vederbörligt tillstånd. till äktenskap och låta viga sig i London.»
Mr Pickwick förstummades, buteljerade och korkade sin hämndlystnad.
»Huru långt är det till nästa håll?» frågade mr Wardle en av postiljonerna.
»Sex mil — inte sant, Tom?»
»Jo, väl det.»
»Väl sex mil, herre.»
»Det hjälper inte», sade Wardle; »vi måste gå det där vägstycket, Pickwick.»
»Nej, det hjälper inte», sade denne i sanning store man.
Sedan de sålunda skickat den ena postiljonen till häst bort för att skaffa en ny schäs och nya hästar och lämnat den andra kvar för att se efter det sönderbrutna åkdonet, begåvo sig mr Pickwick och mr Wardle manligen åstad på sin vandring, sedan de likväl först bundit sina ylleschalar om halsen och tryckt hattarna djupt ned i pannan, för att så mycket som möjligt skydda sig mot den syndaflod av regn, som efter ett kort uppehåll åter hade börjat att skvala ned.