Pickwick-klubben/Kapitel 42
| ← FYRTIOFÖRSTA KAPITLET. |
|
FYRTIOTREDJE KAPITLET. → |
FYRTIOANDRA KAPITLET
VILKET, LIKSOM DET FÖREGÅENDE, BEKRÄFTAR DET GAMLA ORDSPRÅKET, ATT MOTGÅNG SKAFFAR MÄNNISKAN UNDERLIGA SÄNGKAMRATER, SAMT INNEHÅLLER DEN OVANLIGA OCH ÖVERRASKANDE FÖRKLARING MR PICKWICK GJORDE MR SAMUEL WELLER
Då mr Pickwick den följande morgonen öppnade ögonen,
var det första föremål, varpå de fästade sig, Samuel Weller,
som, sittande på en liten svart kappsäck och skenbarligen
försjunken i djupa tankar, betraktade den käcke mr
Smangles ståtliga gestalt, medan mr Smangle själv, som
redan var halvt påklädd, satt på kanten av sin säng,
sysselsatt med det förtvivlat hopplösa försöket att bringa mr
Weller ur fattningen genom att stirra på honom.
»Nå, kan ni känna igen mig nu?» frågade mr Smangle med rynkad panna.
»Jag skulle när som helst kunna avlägga ed på er person, sir», svarade Sam muntert.
»Var inte näsvis mot en gentleman, sir», sade mr Smangle.
»Nej, visst inte», svarade Sam. »Ifall ni vill säga mig när han vaknar, så ska jag visa mig riktigt extra schangtil.»
Detta yttrande, som innehöll en avlägsen antydan om att mr Smangle icke var någon gentleman, bragte denne ännu mera i harnesk.
»Mivins!» sade mr Smangle med en passionerad min.
»Vad är det fråga om?» svarade denne herre från sin säng.
»Vem tusan är den här karlen?»
»För Hin», sade mr Mivins och tittade lättjefullt fram över täcket, »den frågan borde jag göra er. Har han ingenting att sköta här?»
»Nej», svarade mr Smangle.
»Så kasta honom då utför trappan och säg honom, att han inte understår sig att resa sig upp igen innan jag kommer och sparkar honom», svarade mr Mivins; och med detta snabba råd lade sig denne utmärkte herre åter ned att sova.
Som samtalet visade dessa otvetydiga symptom att vilja övergå till personligheter, fann mr Pickwick, att det nu var en lämplig tidpunkt till att avbryta det.
»Sam!» sade mr Pickwick.
»Sir!» svarade denne herre.
»Har det hänt något nytt sedan i går kväll?»
»Ingenting synnerligt, sir», svarade Sam med en blick på mr Smangles polisonger; »den under den sista tiden härskande instängda och kvava luften har i en tämligen betydlig mån befordrat växten av ett ogräs av oroande och blodtörstig natur; men för övrigt är allt lugnt nog.»
»Jag ska stiga upp», sade mr Pickwick; »ge mig rent linne.»
Vilka fientliga avsikter mr Smangle möjligen kunde ha hyst, så fingo likväl hans tankar helt plötsligt en annan riktning, då kappsäcken började att packas upp. Dess innehåll tycktes med ens ingiva honom den fördelaktigaste tanke, icke allenast om mr Pickwick, utan även om Sam, vilken han begagnade första tillfälle till att med en röst, som var ljudlig nog för att höras av denna excentriska personlighet, förklara vara ett äkta fullblodsoriginal och följaktligen just en man efter hans sinne. Vad mr Pickwick angick, så kände hans kärlek till honom knappast någon gräns.
»Är det inte någonting som jag kan göra för er, min bäste sir?» sade mr Smangle.
»Nej, jag tackar, inte det jag vet», svarade mr Pickwick.
»Är det inte något linne, som ska till tvätterskan? Jag känner en alldeles ypperlig tvätterska i staden, som kommer två gånger i veckan efter mina saker, och, för tusan! det passar ju ypperligt! hon kommer just i dag. Ska jag lägga några av de här småsakerna bland min tvätt, sir? Tala aldrig om besvär. För tusan! om en gentleman, som lyckan varit motig, inte vill göra sig en smula omak för att hjälpa en annan gentleman, som befinner sig i samma omständigheter, med en smula handräckning, vad är väl då den mänskliga naturen?»
»Nej, inte det bittersta, min fina herre», genmälte Sam, i det han åtog sig att svara för sin herre.
»Och är det verkligen ingenting som jag kan skicka i min lilla kappsäck till tvätterskan?» sade Smangle, i det han med en tämligen missbelåten min vände sig från Sam till mr Pickwick.
»Nej, inte ett fnask, sir», svarade Sam; »er lilla kappsäck är nog redan proppfull av edra egna saker.»
Dessa ord ledsagades av en så uttrycksfull blick på den särskilda del av mr Smangles klädsel, genom vars utseende tvätterskans färdighet att behandla herrars linne vanligen prövas, att han fann för gott att svänga sig om på klacken och åtminstone för ögonblicket avstå från alla anslag på mr Pickwicks börs och garderob. Han begav sig därför i en butter stämning till fjäderbollsplatsen, där han njöt en lätt och hälsosam frukost, bestående av ett par av de cigarrer, som hade blivit köpta den föregående aftonen.
Sedan mr Pickwick ätit frukost i en liten till kafferummet hörande skrubb, som bar den imposanta titeln »Kabinettet», där den tillfällige gästen mot en liten särskild gottgörelse hade den utomordentliga fördelen att kunna höra hela samtalet i förenämnda kafferum, och sedan han skickat mr Weller i åtskilliga nödvändiga ärenden, begav han sig till vaktrummet för att tala med mr Roker om sin blivande bostad.
»Bostad, vasa?» sade denne herre och såg efter i en stor bok. »Det är ingen brist på tocke, mr Pickwick. Er kamratpollett lyder på tjugusjuan i tredje.»
»Huru! Vad var det ni sade?» frågade mr Pickwick.
»Er kamratpollet, förstår ni det ordet?» svarade mr Roker.
»Inte så alldeles», sade mr Pickwick med ett leende.
»Åh», sade mr Roker, »det är ju klart som korvspa'. Ni får en kamratpollett, till n:o tjugusju i tredje galleriet, och de, som äro i rummet, bli edra kamrater.»
»Är det många sådana?» frågade mr Pickwick litet tveksamt.
»Tre», svarade mr Roker.
Mr Pickwick hostade.
»Den ena av dem är präst», sade mr Roker och skrev några ord på ett papper, medan han talade. »Den andra är en slaktare.»
»Vad var det?» utbrast mr Pickwick.
»En slaktare», upprepade mr Roker, i det han gav spetsen på sin penna en liten klämning mot pulpeten för att bota henne för hennes motvilja för att ge bläck ifrån sig. »Han var en riktig fullflugen baddare han i sina da'r! Ni kommer väl ihåg Tom Martin, Neddy?» sade Roker, vänd till en annan karl inne i vaktrummet som skrapade smutsen av sina skor med en tjugufembladig pennkniv.
»Jag skulle tro det», svarade den tilltalade med starkt eftertryck på det personliga pronomen.
»Ja, Herre Gud, ja», sade mr Roker, långsamt skakande på huvudet och tankspritt stirrande ut genom det förgallrade fönstret, som om han i ett kärt minne återkallade någon fridfull scen från hans tidiga ungdom; jag kommer ännu ihåg, som om det varit i går, hur han piskade upp kolbärarn på skutan nere vid varvet. Jag tycker mig ännu se honom komma uppför Strand mellan de båda gatukommissarierna, litet lugnare efter slagsmålet, med ett plåster av ättika och gråpapper över högra ögonlocket och följd i hälarne av den vackra doggen, som efteråt bet sig fast i den lilla pojken. Ett tocket konstigt ting den tiden är! inte sant, Neddy?»
»Vet ni händelsevis vad den tredje herrn är?» frågade mr Pickwick, icke synnerligt uppbyggd av denna beskrivning på hans blivande sällskap.
»Vad är den där Simpson, Neddy?» frågade mr Roker sin ämbetsbroder.
»Vilken Simpson?» frågade Neddy.
»Å, han i tjugusjuan i tredje, som den här herrn ska få till rumskamrat.»
»Jaså, han!» svarade Neddy. »Å, han är egentligen ingenting. Förr var han hästskojare, men nu har han ingenting att skoja med.»
»Ja, jag tyckte väl att det var så», sade mr Roker i det han slog ihop boken och stack ett litet stycke papper i handen på mr Pickwick. »Här är polletten, sir.»
Högeligen förbluffad över detta summariska förfogande över hans person, återvände mr Pickwick in i fängelset, övervägande vad som var lämpligast att göra. Som han emellertid var övertygad om att det, innan han toge något vidare steg, vore rådligast att laga att han finge se och tala med de tre herrar, hos vilka han skulle inkvarteras, sökte han nu att hitta vägen till tredje trappan.
Sedan han någon tid trevat omkring i galleriet och sökt att läsa numren på de olika dörrarna i den svaga belysningen, vände han sig slutligen till en springpojke, som just höll på med sitt vanliga morgonbestyr att samla ihop tennstop.
»Var är nummer tjugusju, min unge vän?» frågade mr Pickwick.
»Fem dörrar längre bort», svarade pojken. »Utanpå dörrn är med krita ritad bilden av en hängd karl, som röker sin pipa.»
Vägledd av denna anvisning skred mr Pickwick långsamt framåt galleriet, till dess han träffade på den omnämnda bilden av en hängd karl, på vars ansikte han knackade med knogen av sitt pekfinger — i början sakta och sedan högre. Sedan han upprepat detta flere gånger utan någon verkan, vågade han öppna dörren och titta in.
Det fanns endast en person i rummet, och han lutade sig så långt ut genom fönstret han kunde, utan att falla ut, medan han med stor ihärdighet sökte komma åt att spotta på en av sina nedanför vandrande vänners hattkull. Då varken ord, hostning, snytning, knackning eller något annat vanligt medel att väcka uppmärksamhet kunde göra för denna person begripligt, att en främling var närvarande, gick mr Pickwick efter någon tvekan fram till fönstret och drog honom sakta i rockskörtet. Individen drog nu skyndsamt in huvud och axlar, mätte mr Pickwick från huvud till fot och frågade i en snäv ton vad i — någonting börjande med stort H — han ville.
»Det här», sade mr Pickwick och såg på sin pollett, »är ju nummer tjugusju, tre trappor upp?»
»Nå än se'n?» frågade den andra herrn.
»Jag har kommit hit därför att jag fått den här papperslappen», svarade mr Pickwick.
»Låt mig få se den», sade den andra.
Mr Pickwick efterkom denna begäran.
»Jag tycker att Roker gärna kunde ha inkvarterat er på något annat ställe», sade mr Simpson, ty det var han, efter en mycket missbelåten paus.
Mr Pickwick tyckte detsamma, men ansåg det under för handen varande omständigheter vara klok politik att tiga. Mr Simpson grubblade ännu några ögonblick och uppgav därefter, i det han stack huvudet ut genom fönstret, en gäll vissling samt ropade flera gånger ett visst ord. Vilket detta ord var, kunde mr Pickwick icke urskilja, men förmodade nästan, att det måste vara något binamn, som beecknade mr Martin, i det en stor mängd herrar där nedanför ögonblickligen började att ropa »Slaktare!» därvid härmande den ton, varuti denna nyttiga samhällsklass' medlemmar dagligen pläga ge tillkänna sin närvaro utanför gårdsstaketet.
Senare tilldragelser bekräftade riktigheten av mr Pickwicks förmodan; ty några få ögonblick därefter trädde en för sin ålder mycket korpulent herre, klädd i den för yrket egendomliga blå blusen och kragstövlar med runda tår, nästan andlös in i rummet, följd av en annan herre i en luggsliten svart dräkt och med en sälskinnsmössa på huvudet. Sistnämnde herre, som hade knäppt igen sin rock ända upp till hakan omväxlande med en knapp och en knappnål, hade ett mycket grovt och rött ansikte och såg ut som en försupen kaplan, vilket han även var.
Sedan dessa tre herrar, den ena efter den andra, hade genomläst mr Pickwicks papper, yttrade den ena, att det var »skam», och den andra, att det var »lumpet», och då de hade uttalat sina känslor i dessa mycket begripliga uttryck, betraktade de mr Pickwick och varandra under en förlägen tystnad.
»Det är bra förargligt just nu, då vi hade fått det så trevligt med sängarna», sade kaplanen med en blick på tre smutsiga madrasser, envar insvept i sitt täcke, vilka om dagen intogo det ena hörnet av rummet och bildade ett slags bord, varpå stodo uppställda ett gammalt, sprucket vattenfat, en vattenkanna och en tvålburk av gul lera med blå blommor — »högst förargligt!»
Medan detta försiggick, hade mr Pickwick närmare betraktat rummet, som var i högsta grad smutsigt och luktade olidligt kvavt och instängt. Där fanns intet spår till matta, gardin eller jalusi, ja, där fanns icke ens ett väggskåp. Visserligen voro där endast få saker att sätta undan i ett sådant, men huru få till antalet eller obetydliga till sitt omfång de än kunna vara, förete dock brödsmulor, ostkanter, våta handdukar, köttbitar, klädespersedlar, sönderslagna krukkärl, pustar utan rör, stekgafflar utan klor, en viss obehaglig syn, då de ligga kastade omkring på golvet i ett litet rum, som tjänar till gemensam sal och sovkammare åt tre människor, som icke ha någonting att göra.
»Månne inte det här skulle kunna låta ordna sig på något sätt?» sade slaktaren efter en tämligen lång stunds tystnad. »Vad vill ni ha för att gå er väg?»
»Ursäkta», svarade mr Pickwick. »Vad var det ni sade? Jag förstår er inte riktigt.»
»Vad vill ni ha för att söka er ett annat rum?» frågade slaktaren. »Den vanliga avträdessumman är två shillings och sex pence. Vill ni göra det för tre shillings?»
»Jag är verkligen så obekant med de gällande reglerna här», svarade mr Pickwick, »att jag ännu inte förstår er. Kan jag då få bo på något annat ställe? Det hade jag inte trott.»
»Om ni kan?» upprepade mr Martin med ett medlidsamt löje.
»Om jag kände så föga till livet, skulle jag äta upp min hatt och svälja spännet», sade den andlige herrn.
»Ja, det skulle jag med», tillade slaktarn högtidligt.
Efter denna inledning underrättade de tre kamraterna med en mun mr Pickwick om att penningar precis vore detsamma i Fleet som utanför detta; för sådana kunde han ögonblickligen få nästan allt vad han önskade, och om han bara hade penningar och ville använda dem, behövde han bara ge tillkänna att han önskade ett rum för sig själv, för att inom en halvtimme kunna flytta in i ett med möbler och allt som behövdes.
Därmed skildes sällskapet åt till största ömsesidiga belåtenhet, i det mr Pickwick återvände till vaktrummet och de tre kamraterna begåvo sig till kafferummet för att där använda fem shillings, som den andlige herrn med beundransvärd klokhet och omtanke till den ändan hade lånat av honom.
»Det var det jag visste!» sade mr Roker fnissande, då mr Pickwick förklarade av vilken anledning han hade kommit tillbaka. Sa' jag inte det, Neddy?»
Den filosofiske ägaren av den universella pennkniven gav brummande ett jakande svar.
»Jag visste att ni skulle önska ett rum för er själv», sade Roker. »Låt mig se, ni behöver några möbler, och dem hyr ni väl av mig, förmodar jag? Det är regeln.»
»Med mycket nöje», svarade mr Pickwick.
»Det är ett ypperligt rum uppe vid kafferumstrappan, som tillhör en kanslifånge», sade mr Röker. »Det kommer att kosta er ett pund i vecian; men det frågar ni väl inte efter?»
»Nej, visst inte», svarade mr Pickwick.
»Nå, så kom då och följ mig dit», sade mr Roker och fattade i hast sin hatt; »saken är avgjord på fem minuter. Herre Gud, varför sa' ni inte strax, att ni ville visa er som en schangtil karl?»
Saken blev såsom fångknekten hade förutsagt, snart ordnad. Kanslifången hade varit där länge nog för att ha mistat vänner, förmögenhet, hem och levnadslycka och förvärvat sig rätt till ett enskilt rum. Som han emellertid led av det lilla obehaget att stundom sakna en bit bröd, lånade han ett begärligt öra till mr Pickwicks förslag att hyra rummet av honom och gick villigt in på att lämna honom i uteslutande och orubblig besittning därav för en gottgörelse av tjugu shillings i veckan, av vilken summa han vidare förpliktade sig att utlösa den eller de personer, som kunde erhålla pollett till det.
Medan handeln uppgjordes, betraktade mr Pickwick honom med smärtsamt deltagande. Det var en lång, mager, likblek man i en gammal överrock och tofflor, med infallna ögon och en rastlös, orolig blick. Hans läppar voro blodlösa och hans knotor skarpa och framstående. Gud hjälpe honom! Inspärrningens och nödens järntänder hade i tjugu år långsamt gnagit på honom.
Mr Roger vidtog sina åtgärder med en sådan snabbhet, att rummet efter en kort tids förlopp var utstyrt med en matta, sex stolar, ett bord, en vilsoffa, en tepanna och åtskilliga andra saker, som hyrdes ut för det måttliga priset av tjugufem shillings och sex pence i veckan.
»Är det något mera vi kunna göra för er?» frågade mr Roker, i det han med synnerlig belåtenhet såg sig om och muntert klingade med den första veckans hyra i sin knutna hand.
»Ja», sade mr Pickwick, som en stund hade stått försänkt i djupa tankar. »Finns här någon, som går ärenden och dylikt?»
»Utom huset, menar ni?» frågade mr Roker.
»Ja, jag menar en person, som kan gå ut; inte någon fånge.»
»Ja, det finns det», sade Roker; »det finns en stackars sate, som har en vän på fattigsidan och som med stort nöje åtager sig vad som helst av det slaget. Han har sprungit en hel hop ärenden under de sista två månaderna. Ska jag skicka bud efter honom?»
»Ja, om ni vill vara så god», svarade mr Pickwick. »Men vänta, nej! Fattigsidan, säger ni. Jag skulle gärna vilja se den. — Jag ska själv gå till honom.»
Fattigsidan i ett gäldstuguhäkte är, såsom namnet antyder, den där de fattigaste och eländigaste fångarne hållas inspärrade. En fånge, som önskar att bli inskriven på fattigsidan, betalar varken hyra eller annan avgift; hans in- och utskrivningspenningar äro mindre, och han är berättigad till att erhålla ett litet förråd av livsmedel, till vars anskaffande några människovänliga människor då och då stiftat några små legat i sina testamenten. De flesta av våra läsare torde erinra sig, att man ända till för några år sedan såg i Fleetfängelsets mur ett slags järnbur, i vilken stod någon utsvulten människa, som då och då skramlade med en sparbössa och med sorgsen stämma ropade: »Ack, glöm inte de fattiga gäldenärerna! Ack, glöm inte de fattiga gäldenärerna!» Innehållet i denna bössa, då det fanns något i den, delades mellan de fattiga gäldstugufångarna, och karlarna på fattigsidan avlöste varandra i denna vanärande befattning.
Ehuru denna sed har blivit avskaffad och buren nu är avstängd med plankor, äro dessa olyckliga människors usla och nödlidande tillstånd likväl detsamma. Vi tillåta icke längre, att de vid fängelseporten vädja till de förbigåendes barmhärtighet och medlidande; men i vår lagbok låta vi ännu, till kommande släktens beundran och vördnad, den nyttiga och rättvisa lagen stå outplånad, som förklarar, att den hårdnackade förbrytaren skall födas och klädas och den fattige gäldenären dö av svält och nakenhet. Ja, ingen vecka förgår, utan att i varenda av våra bysättningshäkten någon av dessa människor oundvikligen måste dö av hungerns långsamma kval, så framt de icke räddas därifrån av sina medfångar.
Grubblande över detta ämne, medan han steg upp för den smala trappa, vid vars fot mr Roker hade lämnat honom, arbetade sig mr Pickwick upp till överkokningspunkten och blev så upphetsad av sina betraktelser rörande detta ämne, att han störtade in i rummet, till vilket han hade blivit visad, innan han hade någon klar föreställning om det ställe, där han befann sig, eller om föremålet för sitt besök.
Rummets allmänna utseende återförde honom genast till sig själv; men hans ögon hade icke väl fallit på gestalten av en man, som satt och grubblade vid den dammiga kaminen, förrän han tappade hatten på golvet och blev stående stel och orörlig av förvåning.
Ja, i trasiga kläder och utan någon rock, med den gula kallikåskjortan sönderfallande i lumpor, med håret hängande över ansiktet och dettas drag förändrade av lidanden och avtärda av hunger, satt där — mr Alfred Jingle; hans huvud vilade mot hans hand; hans ögon stodo fästa på kaminen, och hela hans yttre vittnade om elände och djupt svårmod.
Strax bredvid honom och vårdslöst stödd mot väggen, stod en starkt byggd lantman och slog med ett utslitet ridspö på den kragstövel, som prydde hans högra fot, medan hans vänstra var instucken i en gammal toffel. Hästar, hundar och dryckenskap hade i förening bragt honom dit. En rostig sporre satt på den ensamma stöveln, vilken han då och då kastade upp i tomma luften, i det han på samma gång gav stöveln ett raskt slag och frammumlade några av de ljud, varmed en ryttare uppmuntrar sin häst. Han red i detta ögonblick i tankarna någon förtvivlad kappritt. Den arma stackaren! han hade aldrig ridit det snabbaste djuret i sitt dyrbara stall med hälften så stor hastighet som den, varmed han rycktes framåt den bana, som slutade i Fleet.
På motsatta sidan av rummet satt en gammal man på en liten trälåda, med ögonen fästa på golvet och ett ansikte, som hade antagit uttrycket av den djupaste och mest hopplösa förtvivlan. En liten flicka — hans dotterdotter — hängde över honom och sökte att med tusende små barnsliga konster ådraga sig hans uppmärksamhet, men den gamle mannen varken hörde eller såg henne. Den röst, som hade varit musik, och de ögon, som hade varit ljus för honom, gjorde intet intryck på hans sinnen. Hans lemmar skälvde av sjukdom, och en slagåkomma hade förlamat hans själ.
I rummet funnos vidare två eller tre andra manspersoner, som stodo samlade i en liten klunga och talade stojande med varandra. Även fanns där en mager, avtärd kvinna, en fånges hustru, som med mycken omsorg vattnade en eländig kvarleva av en förtorkad och vissnad växt, vilken, efter vad man tydligt nog kunde se, aldrig mera skulle komma att skjuta något grönt blad — en måhända alltför trogen sinnebild av det värv hon hade kommit att uppfylla.
Dessa voro de föremål, som framställde sig för mr Pickwicks blick, då han, full av förvåning, såg sig om i rummet. Bullret av att någon kom hastigt tumlande in i rummet väckte honom, och i det han vände sina ögon mot dörren, mötte de den inträdande, hos vilken han, trots smutsen, trasorna och eländet, igenkände mr Job Trotters välbekanta drag.
»Mr Pickwick!» utbrast Job högt.
»Huru!» sade Jingle och for upp från sin plats.
»Mr —! Ja, så är det — underligt ställe — konstig sak — rätt åt mig — mycket!» Och med dessa ord gömde mr Jingle sina händer på det ställe, där hans byxfickor fordom hade brukat finnas, varefter han lät hakan falla ned mot bröstet och sjönk ned på sin stol.
Mr Pickwick blev rörd; de två sågo ytterst olyckliga. Den snabba, ofrivilliga blick, som Jingle hade kastat på ett litet stycke rått fårkött, som Job hade fört med sig, sade mera om deras nödlidande tillstånd än en förklaring på flera timmar kunde ha gjort. Han såg milt på Jingle och sade:
»Jag skulle vilja tala med er mellan fyra ögon. Vill ni stiga ut för ett ögonblick?»
»Ja, gärna», svarade Jingle och steg hastigt upp. »Kan inte komma långt — ingen fara för att man överanstränger sig med att gå — järnpiggar på muren — vacker trädgård — romantisk, men inte vidlyftig — öppen för allmän eftersyn — familjen ständigt i staden — husägaren förtvivlat påpasslig — mycket!»
»Ni har glömt er rock», sade mr Pickwick, då de gingo ut på trappan och stängde dörren efter sig.
»Huru?» sade Jingle. »På kontoret — hos en kär släkting — onkel Tom — kunde inte undvika det — måste ha något att äta, förstår ni. Naturens krav — och allt det där.»
»Vad menar ni?»
»Borta, bäste sir — sista rocken — kunde inte hjälpa det. Levde på ett par stövlar — hela fjorton dagar. Sidenparaply — elfenbenskrycka — en vecka — ett faktum — på heder och tro — fråga Job — vet det.»
»Levde i tre veckor av ett par stövlar och ett sidenparaply med elfenbenskrycka!» utbrast mr Pickwick, som endast hade hört talas om dylika saker såsom följder av skeppsbrott eller läst om dem i resebeskrivningar.
»Sanning», sade Jingle och nickade med huvudet. »Pantlånarens bod — pantsedlarna här — små summor — så gott som ingenting — riktiga kanaljer.»
»Ah», sade mr Pickwick, mycket lättad av denna förklaring, »nu förstår jag er; ni har pantsatt edra saker.»
»Alltihop — Jobs med — alla skjortorna borta — men det är detsamma — spar in tvätten. Snart ingenting — ligga i sängen — svälta — dö — likbesiktning — lilla benhuset — fattigfånge — vanliga förnödenheter — tystas ned — jurymän — uppsyningsmannens folk — tiga med det — naturlig död — likbesiktningsmannens anvisning — fattigbegravning — rätt åt honom — allting förbi — ridån faller.»
Jingle meddelade denna egendomliga skildring av sina levnadsutsikter med sin vanliga munvighet och med åtskilliga ryckningar i ansiktet, som skulle föreställa leenden; men mr Pickwick märkte lätt, att hans sorglöshet var låtsad, och då han betraktade honom uppmärksamt, men icke omilt, såg han, att hans ögon voro fuktade av tårar.
»God människa», sade Jingle, i det han tryckte hans hand och vände bort huvudet. »Otacksam hund — barnsligt att gråta — kan inte hjälpa det — stygg feber — matt — sjuk — utsvulten. Förtjänt alltsammans; men lidit svårt — Mycket!»
Helt och hållet ur stånd att längre bibehålla skenet och kanske överväldigad av den ansträngning han hade gjort, satte sig den olycklige landstrykaren ned på trappan, höll händerna för sitt ansikte och började att snyfta som ett barn.
»Se så, se så!» sade mr Pickwick starkt upprörd. »Vi vilja se till vad vi kunna göra, sedan jag först fått veta alltsammans. Hallå, Job! Var håller den karlen hus?»
»Här är jag, sir», svarade Job, visande sig i trappan.
»Kom hit, sir», sade mr Pickwick och försökte att se barsk ut, medan fyra stora tårar trillade utför hans väst. »Tag det här, sir.»
Det var någonting från mr Pickwicks västficka, som klingade då det kom i Jobs hand, och vars givande på ett eller annat sätt framkallade en glans i ögat och ett svällande i hjärtat på vår förträfflige gamle vän, i det han skyndade sig bort.
Då mr Pickwick åter kom in i sitt rum, hade Sam kommit tillbaka och stod nu med en viss bister belåtenhet, som var mycket nöjsam att skåda, och betraktade de anordningar, som blivit vidtagna för hans herres bekvämlighet. Som mr Weller var avgjort emot, att denne alls skulle befinna sig här, tycktes han anse det för en moralisk plikt att icke låtsa som om han funne alltför stort behag i något, som var gjort, sagt eller föreslaget.
»Nå, Sam?» sade mr Pickwick.
»Nå, sir?» svarade mr Weller.
»Tämligen trevligt här nu, eller huru, Sam?»
»Åja, så tämligen, sir», svarade Sam och såg sig om med en missbelåten min.
»Har du talat med mr Tupman och våra andra vänner?»
»Ja, det har jag, och de komma i morgon och undrade mycket över, att de inte fingo komma i dag», svarade Sam.
»Har du tagit med dig de saker jag önskade?»
Till svar härpå pekade mr Weller på åtskilliga packor, vilka han hade uppställt så prydligt som möjligt i en vrå av rummet.
»Det är bra, Sam», sade mr Pickwick, sedan han betänkt sig ett ögonblick; »hör nu på vad jag har att säga dig.»
»Det ska jag, sir», svarade Weller. »Låt det basa nu, sir.»
»Jag har genast från början insett, Sam», sade mr Pickwick med mycken högtidlighet, »att det här inte är något ställe för en ung man.»
»Och inte för någon gammal heller, sir», anmärkte mr Weller.
»Det har du fullkomligt rätt uti, Sam», sade mr Pickwick; »men gamla män kunna bringas hit av sin oförsiktighet och godtrogenhet, och unga män av deras egoism, vilka de tjäna. Det är i alla händelser bäst för dessa unga män, att de inte stanna här. Förstår du mig, Sam?»
»Nej, det gör jag inte, sir», svarade mr Weller buttert.
»Försök, Sam», sade mr Pickwick.
»Nåväl då, sir», svarade Sam efter en kort tystnad; »jag tror att jag ser vart ni vill, och ifall jag ser vart ni vill, så är det min mening att ni är mig för stark, som diligenskusken sa' till yrvädret, då det hann upp honom.»
»Jag ser att du förstår mig, Sam», sade mr Pickwick. »Utom att jag inte kan önska, att du kanske i flera år skulle gå och slå dank på ett sådant här ställe, inser jag att det vore någonting högst orimligt att en gäldstugufånge läte passa upp på sig av sin betjänt. — Sam», tillade mr Pickwick, »du måste lämna mig för en tid.»
»Åh, för en tid, sir?» genmälte mr Weller tämligen sarkastiskt.
»Ja, för den tid jag stannar här», sade mr Pickwick. »Din lön kommer fortfarande att utbetalas åt dig. Envar av mina tre vänner skall göra sig ett nöje av att taga dig till sig, om också endast av aktning för mig. Och om jag någonsin lämnar detta ställe, Sam», tillade mr Pickwick med låtsad munterhet, »så ger jag dig mitt hedersord på att jag genast återtar dig i min tjänst.»
»Nu vill jag säga er någonting, sir», sade mr Weller med allvarlig och högtidlig röst. »Allt det där duger rakt inte, och låt mig därför slippa att vidare höra talas om det.»
»Det är mitt fulla allvar och mitt orubbliga beslut, Sam», sade mr Pickwick.
»Jaså, är det det, sir?» yttrade mr Weller med fasthet. »Det är bra, sir; i sådant fall har jag också fattat mitt beslut.»
Med dessa ord satte mr Weller med mycken bestämdhet hatten på sitt huvud och gick ut ur rummet.
»Sam», ropade mr Pickwick efter honom. »Sam! Kom hit!»
Men det långa galleriet gav icke längre genljud av steg; Sam Weller var borta.