Pickwick-klubben/Kapitel 51
| ← FEMTIONDE KAPITLET. |
|
FEMTIOANDRA KAPITLET. → |
FEMTIOFÖRSTA KAPITLET
I VILKET MR PICKWICK SAMMANTRÄFFAR MED EN GAMMAL BEKANT, VILKEN LYCKLIGA OMSTÄNDIGHET LÄSAREN HAR ATT TACKA FÖR FLERA HÖGST INTRESSANTA UNDERRÄTTELSER OM TVÅ STORA OFFENTLIGA MÄN MED MAKT OCH INFLYTANDE
Den morgon, som den följande dagen klockan åtta uppenbarade sig för mr Pickwicks blick, ägnade sig för ingen del till att uppliva hans sinne eller till att minska den förstämdhet, som den oväntade utgången av hans beskickning hade framkallat. Himlen var mörk och dyster, luften fuktig och rå, gatorna våta och smutsiga, röken hängde trög uppe i vädret, och regnet föll långsamt och buttert, som om det icke ens hade håg och kraft att hälla ned. På bakgården stod en tupp, berövad varje gnista av sin vanliga livlighet, och balanserade vemodigt på det ena benet i ett hörn, och en åsna, som med lutande huvud stod och surmulade under det utspringande taket på ett uthus, tycktes att döma av dess grubblande och ömkliga uppsyn, fundera på att begå självmord. På gatorna syntes intet annat än paraplyer, och trätofflornas klampande och regndropparnas plaskande voro de enda ljud som hördes.
Under den långa väntan på att det skulle klarna upp blev den sista aftontidningen från London läst och åter omläst med det livliga intresse, som man endast känner i ett ytterligt övergivet tillstånd; varje tum av mattan övervandrades med samma ihärdighet; alla slags ämnen till ett samtal bragtes å bane, men slogo fel, och då middagen kom, utan att medföra någon ändring till det bättre, ringde mr Pickwick beslutsamt på klockan och sade till om att schäsen skulle spännas för.
Ehuru vägarna voro gyttjiga och duggregnet föll häftigare än förut, och ehuru smutsen och vattnet stänkte in genom de öppna vagnsfönstren till den grad att de, som sutto inuti, hade det nästan lika obehagligt som de, vilka sutto utanpå, var det likväl något i rörelsen och medvetandet om att vara i tygena, som var så långt att föredraga framför att vara inspärrad i ett tråkigt rum och se ett tråkigt regn droppa ned på en tråkig gata, att de alla, då de bröto upp, voro ense om att förändringen var en stor förbättring och förundrade sig över att de hade kunnat uppskjuta den så länge som de hade gjort.
Då de stannade i Coventry för att byta om hästar, steg ångan i sådana moln upp från de stackars djuren, att den helt och hållet förmörkade stalldrängen.
»Det här är trevligt!» sade Bob Sawyer, i det han slog upp kragen på sin överrock och drog ytterhalsduken över sin mun för att koncentrera dunsterna av ett nyss nedsväljt glas konjak.
»Mycket!» svarade Sam lugnt.
»Ni tycks inte bry er om det», anmärkte Bob.
»Jag inser inte just riktigt vad det skulle gagna, om jag brydde mig om det, sir», svarade Sam.
»Detta är verkligen ett ovedersägligt skäl», yttrade Bob.
Det nästa hållet var Daventry, och det därpå följande Towcester, och vid slutet av varje håll regnade det starkare än det hade gjort vid början.
»Nej», sade Bob Sawyer, i det han, då de höllo utanför Turkhuvudet i Towcester, tittade in genom vagnsfönstret, »det här är omöjligt att uthärda längre.»
»Åh, bevare mig!» sade mr Pickwick, som just vaknade upp från en liten lur; »jag fruktar att jag är våt.»
»Åh, gör ni det?» svarade Bob. »Ja, jag är verkligen en smula ditåt — litet obehagligt fuktig kanhända.»
Bob såg onekligen fuktig ut, i det regnet strömmade ned från hans hals, armbågar, uppslag, rockskört och knän, och samtliga hans plagg glänste till den grad av väta, att man kunde ha tagit dem för en fullständig vaxduksdräkt.
»Jag är verkligen en smula våt», sade Bob och skakade på sig, varvid han spred en liten hydraulisk dusch omkring sig, alldeles som en newfoundlandshund, som nyss kommit upp ur vattnet
»Jag anser det vara alldeles omöjligt att fara vidare i kväll», yttrade Ben.
»Nej, det kan aldrig komma i fråga, sir», anmärkte Sam Weller, som hade infunnit sig för deltaga i konferensen; »det är djurplågeri, sir, att begära det av hästarna. Det finns mycket rena och bekväma sängar här», fortfor Sam vänd till sin husbonde, »och en liten mycket god middag kan vara färdig om en timme — ett par höns, sir, och en kalvkotlett med turska bönor och potatis och så en liten kaka efteråt. Ni gör bäst uti att stanna där ni är, sir, ifall jag får föreslå. Följ mitt råd, sir, som doktorn sa.»
Värden på Turkhuvudet visade sig i detta ögonblick, i rättan tid för att bekräfta mr Wellers berättelse om vad huset förmådde och understödja hans uppmaningar medelst en mängd hemska gissningar om vägarnas tillstånd, tvivel om huruvida man kunde få friska hästar vid nästa håll, full visshet om att det skulle regna hela natten, lika full visshet om att det skulle klarna upp den följande morgonen samt åtskilliga andra för värdshusvärdar kända lockmedel.
»Ja, sade mr Pickwick, »men jag måste på ett eller annat sätt skaffa ett brev till London, så att det blir avlämnat strax i morgon bittida, eller också måste jag resa vidare, kosta vad det vill.»
Värden log helt belåtet. Ingenting kunde vara lättare än att den främmande herrn lade ett brev i ett kardus-pappersomslag och skickade det antingen med postvagnen eller nattdiligensen till Birmingham. Om den främmande herrn var så angelägen om att det bleve avlämnat så fort som möjligt, kunde han ju skriva utanpå: »avlämnat genast», vilket nog skulle efterkommas, eller: »Betala budet en halv crown extra för ögonblicklig avlämning», vilket skulle vara ännu säkrare.
»Det är bra», sade mr Pickwick; »då stanna vi här.»
»Ljus i salen, John; gör eld i kaminen; de främmande herrarna äro våta!» ropade värden. »Den här vägen, mina herrar; bry er inte om postiljonen, sir; jag ska skicka honom in till er, när ni ringer efter honom, sir. Nå, John, ljusen!»
Ljusen kommo in, och elden friskades upp med ett nytt vedfång. Tio minuter därefter dukade kyparen bordet till middagen, gardinerna fälldes ned, brasan flammade muntert, och allt såg ut (såsom det alltid ser ut i alla hyggliga värdshus) som om de resande hade varit väntade och förberedelserna till deras mottagande hade vidtagits flera dagar förut.
Mr Pickwick slog sig ned vid ett sidobord och skrev i största hast en biljett till mr Winkle, varuti han endast underrättade honom om att han hade blivit uppehållen av fult väder, men att han bestämt skulle vara i London den följande dagen, till vilken tid han uppsköt varje ytterligare meddelande av vad han hade uträttat. Denna biljett blev i en hast inlagd i ett omslag och befordrad till skänkrummet pr mr Samuel Weller.
Sam lämnade den till värdinnan och ämnade just, sedan han hade torkat sig vid spiselden, återvända till sin herre för att draga av honom hans stövlar, då han, i det han händelsevis kom att kasta ögonen in genom en på glänt stående dörr, hejdade sig vid åsynen av en rödhårig herre, som hade en väldig hög med tidningar liggande på bordet framför sig och läste en ledande artikel i en av dem med ett orörligt hånleende, som gav hans näsa och alla hans anletsdrag ett majestätiskt uttryck av stolt förakt.
»Ack!» sade Sam, »jag tycker, att jag känner igen det där håret och de där anletsdragen och lorgnetten och det bredskyggiga tegeltaket! Ja, förbanna mig är det inte han där i Eatansvill!»
Sam angreps genast av en besvärlig hosta för att ådraga sig den läsande herrns uppmärksamhet, och den läsande herrn studsade vid detta ljud, lyfte upp sitt huvud och sin lorgnett och uppenbarade de djupsinnigaste och tankfulla drag, som tillhörde mr Pott, redaktören av Eatansvill-Gazetten.
»Ursäkta, sir», sade Sam, i det han närmade sig med en bugning; »min herre är här, mr Pott.»
»Tyst! Tyst!» ropade Pott, i det han drog Sam in i rummet och stängde dörren efter honom med en uppsyn full av hemlighetsfull bävan och skräck.
»Vad står på, sir?» frågade Sam och såg sig förvånad omkring.
»Inte ens med en viskning får mitt namn nämnas här», svarade Pott; »den här trakten är brun. Om den upphetsade och retliga pöbeln visste, att jag är här, skulle jag bli sliten i stycken.»
»Åh, är det möjligt, sir?» frågade Sam.
»Jag skulle falla ett offer för pöbelns raseri», svarade Pott. »Men, unge man, vad var det ni sade om er herre?»
»Han stannar här i natt med ett par av sina vänner under sin resa till London», sade Sam.
»Är den ena av dem mr Winkle?» frågade Pott med en lätt rynkning av sin panna.
»Nej, sir; mr Winkle håller sig hemma nu», svarade Sam. »Han är gift!»
»Gift!» utbrast Pott med förfärlig häftighet. Därpå tystnade han, log ett mörkt löje och talade i en dämpad, hämndgirig ton: »Det är rätt åt honom!»
Sedan han givit luft åt denna grymma uppbrusning av dödligt hat och kallblodig triumf över sin fallne fiende, frågade mr Pott, om mr Pickwicks vänner voro »blå», och då han hade fått ett högst tillfredsställande, jakande svar av Sam, som visste lika mycket därom som Pott själv, samtyckte han att följa honom till mr Pickwicks rum, där han fann ett hjärtligt mottagande, och därpå avslöts och ratificerade man en överenskommelse om att äta middag tillsammans.
»Nå, hur står det till i Eatansvill?» frågade mr Pickwick, då Pott hade tagit plats vid kaminen och hela sällskapet fått av sig sina våta stövlar och på sig torra tofflor. »Är Independenten ännu vid liv?»
»Independenten, sir», svarade Pott, »släpar sig ännu alltjämt framåt på sin eländiga och tynande bana, avskydd och föraktad även av de få, som känna till dess jämmerliga och skamliga tillvaro; kvävd av själva den smuts, som den i så rikligt mått kastar omkring sig; dövad och förblindad av utdunstningarna från sin egen gyttja, sjunker detta smutsblad i lycklig okunnighet om sitt eget förnedrande tillstånd ständigt allt djupare och djupare ned under den förrädiska dy, vilken, medan den synes förskaffa det en fast ståndpunkt bland de låga och förnedrade samhällsklasserna, hopar sig över dess föraktade huvud och snart kommer att uppsluka det för alltid.»
»Törs jag fråga, sir, vilket stort syfte det är som fört er så långt ifrån ert hem?»
»Det syfte, som driver och livar mig i alla mina gigantiska ansträngningar», svarade Pott med ett lugnt leende — »mitt fosterlands väl!»
»Jag förmodade att det var något offentligt värv», yttrade mr Pickwick.
»Ja, sir», fortfor Pott, »så är det.» Med dessa ord lutade han sig fram mot Pickwick och viskade med djup, ihålig stämma: »En brun bal, sir, kommer i morgon afton att äga rum i Birmingham.»
»Åh, bevare mig!» utbrast mr Pickwick.
»Ja, sir, och dito supé», tillade Pott.
»Är det möjligt?» ropade mr Pickwick.
Pott nickade med en olycksbådande min.
Under middagen och den därpå följande sessionen sänkte sig mr Pott för några ögonblick ned till husliga ämnen och underrättade mr Pickwick om att som luften i Eatansvill icke bekom hans hustru riktigt väl, besökte hon för närvarande åtskilliga moderna badorter i avsikt att återvinna sin forna hälsa och munterhet, vilket var ett finkänsligt beslöjande av det faktum, att mrs Pott hade verkställt sin ofta upprepade hotelse av skilsmässa och i kraft av en av hennes bror löjtnanten avslutad och av mr Pott stadfästad överenskommelse för alltid dragit sig tillbaka med sin trofasta livvakt, mot uppbärandet av hälften av de inkomster och förmåner, som härflöto ur utgivandet och avsättningen av Eatansvill-Gazetten.
Medan den store mr Pott dröjde vid detta och andra ämnen och allt emellanåt upplivade samtalet med åtskilliga utdrag ur sina egna betraktelser, ropade en bister resande ut genom fönstret på en diligens, som höll vid värdshuset för att avlämna paketer, och bad att få veta, om han, ifall han avbröte sin resa och stannade över natten där, kunde erhålla den nödiga bekvämligheten av en säng med sängkläder.
»Ja visst, sir», svarade värden.
»Åh, kan jag verkligen?» frågade främlingen i vars sätt och hela yttre ett medfött misstroende tycktes avspegla sig.
»Jo, det är ganska säkert, sir», svarade värden.
»Det är bra», sade främlingen. »Kusk, jag stiger ur här. Konduktör, min nattsäck!»
Med ett tämligen snävt farväl till de övriga passagerarna steg främlingen ur. Det var en undersätsig herre med mycket strävt, svart hår, som var klippt à la piggsvin eller skoborste och stod rakt och styvt i vädret överallt på hans huvud; hans utseende var stolt och hotande, och hans sätt var befallande; hans ögon voro skarpa och oroliga, och hela hans hållning röjde en stark självkänsla och medvetande om en ofantlig överlägsenhet över alla andra människor.
Denne gentleman blev förd in i det rum, som ursprungligen hade blivit anvisat åt den patriotiske mr Pott, och kyparen märkte, att ljusen icke väl hade blivit tända förr än den främmande herrn grep ned i sin hatt, tog upp en tidning ur den och började att läsa i den med samma uttryck av harmset förakt, som för en timme sedan hade varit utbrett över Potts majestätiska drag och förlamat hans krafter. Kyparen märkte vidare, att liksom mr Potts förakt hade väckts av en tidning med överskriften Independenten, så väcktes denne gentlemans krossande förakt av en tidning med överskriften Eatansvill-Gazetten.
»Kalla på värden», sade främlingen.
»Ja, sir», svarade kyparen.
Värden infann sig efter ett ögonblick.
»Är ni värden?» frågade den främmande herrn.
»Ja, det är jag, sir», svarade värden.
»Känner ni mig?» frågade den främmande herrn.
»Jag har inte den äran», svarade värden.
»Mitt namn är Slurk», sade den främmande herrn.
Värden gjorde en liten böjning på huvudet.
»Slurk, sir!» upprepade främlingen stolt. »Känner ni mig nu, min gode man?»
Värden rev sig i huvudet, såg uppåt taket och så på främlingen och log svagt.
»Känner ni mig, karl?» frågade främlingen häftigt.
Värden gjorde en kraftanstängning och svarade slutligen:
»Nej, sir; jag känner er inte.»
»Du store Gud!» sade främlingen och dängde sin knutna hand i bordet. »Och detta är popularitet!»
Värden tog ett par steg mot dörren, varefter främlingen fäste sina ögon på honom och fortfor:
»Detta är tacken för årslånga studier och ansträngningar till förmån för massor. Jag stiger ur våt och trött; ingen entusiastisk folkskara tränger sig fram för att välkomna sin kämpe; kyrkklockorna tiga; själva namnet framkallar ingen motsvarande känsla i deras slöa bröst. Det är tillräckligt», sade den upprörde mr Slurk, i det han gick fram och tillbaka på golvet, »att komma bläcket i ens penna att stelna och få en att för alltid övergiva deras sak.»
»Sade ni konjak och vatten, sir?» yttrade värden, fördristande sig att komma fram med en vink.
»Rom!» sade mr Slurk och vände sig bort emot honom. »Finns det eld någonstädes?»
»Vi kunna genast tända en brasa, sir», sade värden.
»Som inte ger någon värme förrän till sängdags», inföll Slurk. »Finns det någon i köket?»
»Inte en enda levande själ. Där är en präktig brasa.»
Envar hade avlägsnat sig, och porten var stängd för natten.
»Jag vill dricka min toddy vid kökselden», sade mr Slurk, som därpå tog sin hatt och sin tidning och vandrade högtidligt efter värden ut till det blygsamma rummet, där han kastade sig ned på en bänk framför spisen, åter tog på sig sin föraktfulla min och började att läsa och dricka med stum värdighet.
Emellertid fogade ödet så att mr Pickwick med sällskap också kommit på idén att röka en cigarr vid kökselden och så begåvo sig samtliga de fyra resande med var sitt glas i handen, ut i köket, med Sam Weller som vägvisare.
Främlingen läste ännu alltjämt; han såg upp och ryckte till; mr Pott gjorde sammaledes.
»Vad är det?» frågade mr Pickwick.
»Det där kräldjuret!» svarade Pott.
»Vilket kräldjur?» sade mr Pickwick och såg sig om av fruktan att komma att trampa på någon tjockmagad kackerlacka eller vattusiktig spindel.
»Det där kräldjuret», viskade Pott, i det han fattade mr Pickwick vid armen och pekade på främlingen. »Det där kräldjuret — Slurk, redaktören av Independenten.»
»Vi gjorde kanske bäst uti att avlägsna oss», viskade mr Pickwick.
»Aldrig, sir», svarade Pott, modig av vinet, »aldrig!»
Med dessa ord tog mr Pott plats på en bänk mitt emot, utvalde en tidning ur en packe sådana och började att läsa mitt emot sin fiende.
Mr Pott läste naturligtvis i Independenten, och mr Slurk naturligtvis i Gazetten, och vardera av dessa herrar uttryckte hörbart sitt förakt för den andres författarskap medelst ett bittert skratt och ett sarkastiskt fnysande, varefter de skreko till ännu tydligare uttryck av sin uppfattning, såsom »Dumt!» — »uselt!» — »oförskämt!» — »skoj!» — »skurkaktigt!» — »smuts!» — »gyttja!» — »dy!» och andra kritiska anmärkningar av liknande natur.
Mr Bob Sawyer och mr Ben Allen hade båda iakttagit dessa tecken på hat och avund, med en grad av förtjusning, som gav en ökad välsmak åt de cigarrer, på vilka de väldeligen smackade. I samma ögonblick som de båda motståndarna började att slappas, vände sig den skalkaktige mr Bob Sawyer till Slurk och sade mycket artigt:
»Tillåter ni att jag tittar i er tidning, sir, då ni slutat?»
»Om ni orkar vada igenom några få meningar av elakhet, låghet, lögn, mened, förräderi och eländig rotvälska», sade Slurk, i det han räckte Bob tidningen, »ska ni kanske till en viss grad bli belönad genom att få skratta åt den ogrammatikaliske pladdrarens stil.»
»Vad var det ni sade, sir?» frågade Pott, i det han såg upp och skälvde i hela kroppen av raseri.
»Vad rör det er, sir?» sade Slurk.
»Var det ogrammatikaliske pladdrare, sir?» sade Pott.
»Ja, det var det, sir», svarade Slurk, »och blå åsna, sir, om ni tycker bättre om det. Ha, ha, ha!»
Mr Pott svarade icke ett ord på denna skämtsamma skymf, utan vek långsamt ihop sitt exemplar av Independenten, glattade det omsorgsfullt, krossade det under sin stövel, spottade på det med mycken högtidlighet och kastade det i elden.
»Se där, sir», sade Pott, i det han gick tillbaka från spisen, »detta är det sätt, varpå jag skulle behandla det kräldjur, som frambringar det, om jag inte, till lycka för honom, hölles tillbaka av mitt fäderneslands lagar.»
»Åh, behandla honom så, sir!» ropade Slurk och sprang upp. »Han ska inte i en sådan sak vädja till de där lagarna, sir. Behandla honom för all del så, sir!»
»Hör, hör!» sade Bob Sawyer.
»Bra talat!» anmärkte mr Ben Allen.
»Behandla honom för all del så, sir!» upprepade Slurk med ljudlig stämma.
Mr Pott slungade en föraktlig blick, som kunde ha krossat ett skeppsankare.
»Behandla honom för all del så, sir!» upprepade Slurk med ännu högre röst än förut.
»Jag vill inte, sir», svarade Pott.
»Jaså, ni vill inte, sir?» sade mr Slurk i en gäckande ton. »Hören I, mina herrar? Han vill inte; inte för att han är rädd, nej, visst inte; men han vill inte! Ha, ha, ha!»
»Jag anser er, sir», sade mr Pott, retad av denna sarkasm, »jag anser er, sir, för en huggorm. Jag betraktar er, sir, såsom en person som genom sitt fräcka, skamliga och gemena offentliga uppförande ställt sig utom samhällets lagar. Jag betraktar er, sir, både i personligt och politiskt avseende, endast och allenast såsom den utan all jämförelse vidrigaste och giftigaste huggorm.»
Den uppbragte Independenten avbidade icke slutet på denna personliga anklagelse, utan ryckte till sig sin nattsäck, som var tämligen väl packad med varjehanda lösören, svängde den i luften, i det Pott vände sig bort, och frambragte, genom att låta den med en cirkelrund svängning falla ned på hans huvud med det särskilda hörn därav, där en försvarligt tjock hårborste låg inpackad, ett skrällande brak, som hördes över hela köket och ögonblickligen fällde honom till marken.
»Mina herrar!» ropade mr Pickwick, då Pott sprang upp och fattade eldskyffeln, »mina herrar, för Guds skull! — Hjälp! — Sam! — hitåt! Ack, mina herrar! Vill då ingen skilja dem åt?»
Med dessa osammanhängande utrop rusade mr Pickwick in mellan de ursinniga kämparna just i rättan tid för att mottaga nattsäcken på ena sidan av sin kropp och eldskyffeln på den andra; och antingen nu representanterna för den allmänna meningen i Eatansvill voro förblindade av hat, eller såsom slipade huvuden insågo fördelen av att ha en tredje man emellan sig till att mottaga alla slagen, så är åtminstone så mycket säkert, att de icke ägnade mr Pickwick den ringaste uppmärksamhet, utan trotsade varandra med käckt mod och hanterade nattsäcken och eldskyffeln med största oförskräckthet. Mr Pickwick skulle otvivelaktigt ha kommit att få dyrt umgälla sin människovänliga inblandning, om icke mr Weller vid sin herres rop hade skyndat till och gjort slut på striden genom att gripa till en mjölsäck, vilken han drog ned över huvudet och axlarna på den väldige Pott, och därefter slå sina armar om hans armbågar.
»Tag den där nattsäcken från den andra galningen», sade Sam till Ben Allen och Bob Sawyer, som icke hade gjort annat än hoppat omkring gruppen, vardera med sin lancett med sköldpaddskaft i handen för att kunna åderlåta den första som blev sanslös. »Släpp den, ni eländiga lilla varelse, annars kväver jag er i den!»
Skrämd av denna hotelse och alldeles andlös, lät Independenten sig avväpna, varefter Sam tog ljussläckaren av Pott och släppte honom med en varning.
»Gå nu bara lugnt och stilla till sängs», sade Sam, annars stoppar jag dit er bägge två och låter er slåss med förbunden mun, alldeles som jag skulle göra med ett halvt dussin tocka där gökar, om de ville leka den leken. Och var nu god och kom den här vägen, sir, om ni vill vara så god.»
Med detta tilltal till sin herre fattade Sam honom vid armen och förde honom bort, medan de rivaliserande redaktörerna var för sig fördes till sina sängar av värden, under uppsikt av mr Bob Sawyer och mr Ben Allen, uttalande många blodiga hotelser under vägen och uppgörande många obestämda avtal om en strid på liv och död den följande dagen. Men då de kommo att tänka närmare på saken, föll det dem in, att de kunde göra det vida bättre i tryck, varför de utan dröjsmål åter började mordiska fejder, och hela Eatansvill genljöd av deras käckhet — på papperet.
De hade rest med var sin diligens tidigt den följande morgonen, innan de andra resande herrarne hade kommit på benen, och som vädret nu åter hade klarnat, vände schäskamraterna ånyo sina ansikten mot London.