Pickwick-klubben/Kapitel 54
| ← FEMTIOTREDJE KAPITLET. |
|
FEMTIOFEMTE KAPITLET. → |
FEMTIOFJÄRDE KAPITLET
SOM INNEHÅLLER NÅGRA DETALJER RÖRANDE DEN HÄFTIGA KNACKNINGEN SAMT ANDRA SAKER, BLAND VILKA VISSA INTRESSANTA UPPLYSNINGAR OM MR SNODGRASS OCH EN UNG DAM FÖR INGEN DEL ÄRO OVIKTIGA FÖR DENNA BERÄTTELSE.
Det föremål som visade sig för den förvånade
skrivaren, var en pojke — en underbart fet pojke — som var
klädd som en tjänstgosse och stod på dörrmattan med
tillslutna ögon, som om han sov. Lowten hade aldrig
sett en sådan fet pojke, vare sig inom eller utom ett
kringresande menageri, och detta, i förening med det
utomordentliga lugnet och vilan i hans yttre, vilka voro i så
hög grad olika mot vad man med skäl kunde ha väntat att
finna hos utdelaren av sådana slag, slog honom med
häpnad och förvåning.
»Vad är det fråga om?» frågade skrivaren.
Den ovanlige pojken svarade icke ett ord, utan nickade bara en gång och tycktes, efter vad skrivaren inbillade sig, snarka svagt.
»Var kommer du ifrån?» frågade skrivaren.
Pojken gav icke ett tecken ifrån sig. Han andades tungt, men i alla avseenden var han totalt orörlig.
Skrivaren upprepade frågan tre gånger och ämnade just, när han ej fick något svar, åter stänga dörren, då pojken i detsamma plötsligt slog upp ögonen, blinkade flera gånger, nös en gång och lyfte upp handen, liksom för att upprepa knackningen. Då han emellertid fann dörren öppen, stirrade han omkring sig med stor förvåning och fäste slutligen sina ögon på mr Lowtens ansikte.
»Vad tusan knackar ni på det där sättet efter.» frågade skrivaren i vred ton.
»Vad för sätt?» frågade pojken i långsam och sömnig ton.
»Jo, som fyrtio åkare», svarade skrivaren.
»Därför att husbond' sa, att jag inte finge upphöra med att knacka förrän det lästes upp, för att jag inte skulle somna», sade pojken.
»Nå», sade skrivaren, »vad har du att säga?»
»Han är där nere», svarade pojken.
»Vilken?»
»Husbond'. Han önskade veta, om ni är hemma.»
Mr Lowten fann sig under dessa förhållanden föranlåten att se ut genom fönstret, och då han såg en vagn, i vilken satt en fryntlig gammal herre, som tittade något oroligt upp, tillät han sig att vinka åt honom, varpå den gamle herrn genast hoppade ned.
»Han där nere i vagnen är väl förmodligen din husbonde?» sade Lowten.
Pojken nickade.
Alla ytterligare förfrågningar gjordes överflödiga därigenom, att gamle Wardle nu kom springande uppför trappan och, sedan han flyktigt hälsat på Lowten strax gick in i Perkers rum.
»Pickwick!» sade den gamle herrn. »Er hand, gamle hedersknyffel. Jag hörde först i förrgår, att ni hade låtit sätta er i fängelse. Men varför tillät ni det Perker?»
»Jag kunde inte hindra det», svarade Perker med ett leende och en pris. »Ni vet ju, huru halsstarrig han är.»
»Ja, naturligtvis, ja, naturligtvis», svarade den gamle herrn. »Men det gläder mig innerligt att se honom, och nu ämnar jag inte så snart förlora honom ur sikte igen.»
Med dessa ord skakade mr Wardle ännu en gång mr Pickwicks hand och kastade sig, sedan han gjort detsamma med Perker, ned i en länstol, medan hans glada, röda anlete strålade av leenden och hälsa.
»Nå» sade han »det är just inga snygga historier — en pris snus, Perker — man har väl aldrig hört på maken, vasa?»
»Vad menar ni?» frågade mr Pickwick.
»Menar!» svarade Wardle. »Åh, jag tror att alla flickorna blivit galna; det är inte något nytt, vill ni kanske säga? Kanske inte, men sant är det i alla fall.»
»Men ni har väl inte kommit hit till London enkom för att säga oss detta, min bäste sir, — vasa?» frågade Perker.
»Nej, inte så alldeles», svarade Wardle, »ehuru det likväl var den egentliga anledningen till min ankomst. Hur står det till med Arabella?»
»Mycket bra», svarade mr Pickwick, »och hon ska bli bra glad att få se er, det är jag säker om.»
»Den svartögda lilla koketten!» svarade Wardle. »Jag hade nästan haft lust att själv gifta mig med henne en vacker dag; men emellertid gläder det mig mycket som det är.»
»Huru fick ni veta det?» frågade mr Pickwick.
»Åh, mina flickor fingo naturligtvis veta det», svarade Wardle; »Arabella skrev i förrgår, att hon hade gift sig i hemlighet utan sin svärfars samtycke, och att ni därför hade rest för att skaffa det, eftersom hans vägran ändå inte kunde hindra partiet, och allt det där. Jag fann det vara ett särdeles lämpligt ögonblick att tala ett allvarligt ord med mina flickor och sade dem därför, huru förskräckligt det var, att barn kunde gifta sig utan sina föräldrars samtycke o. s. v. Men kan ni väl tro det? Jag kunde inte göra det ringaste intryck på dem. De tyckte att det var bra mycket förskräckligare, att det hade varit ett bröllop utan brudtärnor, så att jag lika gärna hade kunnat predika för själva Joe.»
Här stannade den gamle herrn för att skratta, och då han hade gjort det riktigt av hjärtans lust, fortfor han strax åter:
»Men det där är ändå inte det värsta, tycks det. Det är bara hälften av det kurtiserande och intrigerande, som ägt rum. Under de sista sex månaderna ha vi vandrat på minor, och nu ha de omsider sprungit.»
»Vad menar ni?» utbrast mr Pickwick och bleknade. »Det är väl ändå inte något hemligt giftermål, vill jag hoppas?»
»Nej, nej», svarade gamle Wardle; »så galet är det då inte; nej, bevars.»
»Nå vad är det då?» frågade mr Pickwick. »Rör det mig på något sätt?»
»Bör jag besvara den frågan, Perker?» frågade Wardle.
»Ja, så framt ni inte ådrager er något ansvar därmed, min bäste sir.»
»Nå väl då — ja, det gör det», sade Wardle.
»Huru? »frågade mr Pickwick ivrigt. »På vad sätt?»
»Ja», svarade Warlde, »ni är sannerligen en så ung, hetsig fyr, att jag nästan är rädd för att berätta er det; men om Perker vill sätta sig emellan oss för att förebygga en olycka, så vill jag våga kuppen.»
Sedan den gamle herrn stängt dörren och stärkt sig med ännu en pris ur Perkers dosa, skred han till yppandet av sin stora hemlighet i följande ordalag:
»Saken är den, att min dotter Bella — hon som är gift med unga Trundle, ni vet —»
»Ja, ja, det veta vi», sade mr Pickwick otåligt.
»Se så, skräm mig då inte genast i början. Då Emilie hade gått till sängs med huvudvärk, sedan hon hade läst upp Arabellas brev för mig, satte sig min dotter Bella ned bredvid mig och började språka om den där giftermålshistorien. — “Nå, pappa, vad säger du om den?” säger hon. — “Åh, ingenting annat än gott, kära barn; jag hoppas att det ska gå henne väl.” — “Det där är ett riktigt giftermål av kärlek, pappa”, sade Bella efter en stunds tystnad. — “Ja, mitt barn, men sådana slags giftermål bli inte alltid de lyckligaste”, svarade jag.»
»Det bestrider jag!» sade mr Pickwick med värme.
»Det är bra», sade Wardle; »bestrid vad ni vill, när det blir er tur att tala, men avbryt mig inte.»
»Jag ber om ursäkt», sade mr Pickwick.
»Beviljas!» svarade Wardle. »“Det gör mig ont att höra dig tala så där om giftermål av kärlek, pappa”, sade Bella och rodnade en smula. — “Jag hade orätt; jag borde inte ha sagt vad jag sade, mitt barn”, svarade jag och klappade hennes kind så vänligt, som en gammal grovhuggare som jag kunde klappa den; “ty mitt giftermål med din mor var ett sådant, och det var ditt också.” — “Det är inte det jag menar, pappa”, sade Bella. “Saken är den, pappa, att jag önskade att tala med dig om Emilie.”»
Mr Pickwick ryckte häftigt till.
»Vad står nu på?» frågade Wardle och stannade i sin berättelse.
»Ingenting», svarade mr Pickwick. »Var god och fortsätt.»
»Jag har aldrig kunnat spinna ut en historia», sade Wardle tvärt. »Det måste ändå förr eller senare fram i dagen, och det ska spara oss en hel hop tid, om det blir sagt genast. Kort och gott, Bella tog omsider mod till sig och anförtrodde mig, att Emilie var mycket olycklig; hon och vår unge vän Snodgrass hade allt sedan förliden jul stått i ständig brevväxling med varandra, och som en god dotter hade hon beslutit att rymma bort med honom, i prisvärd imitation av sin gamla vän och skolkamrat; men som de hade känt vissa samvetsbetänkligheter i den punkten, så mycket mera som jag alltid hade visat mig mycket vänlig och öm mot dem bägge två, hade de ansett det riktigast att först fråga mig, om jag hade någonting emot att de blevo gifta på det vanliga, prosaiska sättet. Se så, mr Pickwick, om ni nu utan alltför stort omak kan inskränka edra ögon till deras omfång igen och säga mig, vad ni tycker att vi böra göra, så skulle jag vara er särdeles förbunden.»
Den skalkaktiga ton, varmed den jovialiska gamle herrn hade yttrat denna sista mening, var icke helt och hållet obefogad; ty mr Pickwicks ansikte hade antagit ett uttryck av förvåning och bestörtning, som var högeligen komisk att skåda.
»Snodgrass! — Alltsedan förliden jul!» voro de första avbrutna ord, som kommo över den förvirrade gentlemannens läppar.
»Alltsedan förliden jul!» svarade Wardle. »Detta är tydligt nog, skulle jag tro, och bra klena glasögon måste vi ha haft, eftersom vi inte förr upptäckt det.»
»Jag begriper inte», sade mr Pickwick grubblande; »jag kan rakt inte fatta det.»
»Det är just inte mycket svårt att fatta», svarade den koleriske gamle herrn. »Om ni hade varit litet yngre skulle ni för länge sedan ha kommit underfund med hemligheten. Men nu är frågan den: vad ska man göra?»
»Vad har ni gjort?» frågade mr Pickwick.
»Jag?»
»Jag menar, vad gjorde ni, då er gifta dotter hade berättat er huru saken stod?»
»Åh, jag bar mig dumt åt naturligtvis», svarade Wardle.
»Ja visst», inföll Perker, som hade ledsagat detta samtal med diverse ryckningar i sin klockkedja, gnidningar på sin näsa och andra tecken till otålighet. »Det var ju helt naturligt; men på vad sätt?»
»Jag blev ursinnigt het och skrämde ett krampanfall på min gamla mor», sade Wardle.
»Det var ju förståndigt», anmärkte Perker; »och vad mera, min bäste sir?»
»Jag surade och rökte hela den följande dagen och ställde till en faslig uppståndelse i huset», svarade den gamle herrn. »Slutligen tröttnade jag själv vid att göra mig otrevlig och alla andra olyckliga och hyrde därför en vagn i Muggleton, spände mina egna hästar för den och for hit till staden, under förevändning att låta Emilie besöka Arabella.»
»Miss Wardle har således följt med er?» sade mr Pickwick.
»Ja visst», svarade Wardle. »Hon befinner sig för ögonblicket i Osbornes hotell i Adelphi, så framt inte er företagsamme unge vän har rymt bort med henne sedan jag for ut i morse.»
»Ni äro således försonade?» sade Perker.
»Nej, visst inte», svarade Wardle. »Hon har gråtit och surat hela tiden med undantag av en timmes tid i går afton, då hon gjorde en faslig affär av att skriva ett brev, som jag inte låtsade märka.»
»Ni önska förmodligen att höra mitt råd i den här saken?» sade Perker, i det han såg från mr Pickwicks grubblande fysionomi bort till Wardles ivriga anlete och tog sig flera prisar av sitt så omtyckta retmedel.
»Ja, jag förmodar det», sade Wardle med en blick på mr Pickwick.
»Ja visst», svarade denne gentleman.
»Nå väl då», sade Perker, i det han steg upp och sköt tillbaka sin stol, »mitt råd är, att ni båda gå bort tillsammans eller åka bort tillsammans eller över huvud taget laga att ni på ett eller annat sätt komma härifrån, ty jag är led vid er, och sedan överlägga med varandra om den här saken. Om ni inte fattat något beslut, då jag nästa gång återser er, ska jag säga er vad som är att göra.»
»Det där låter ju högst tillfredsställande», sade Wardle, som knappast visste om han skulle skratta eller bli ond.
»Bah, bah, min bäste sir», svarade Perker; »jag känner er båda vida bättre än ni känna er själva. Ni ha redan i alla avseenden fattat ert beslut.»
Med dessa ord stötte den lille herrn först mr Pickwick för bröstet och därefter mr Wardle i maggropen med sin snusdosa, varpå de alla tre började att skratta, men i synnerhet de båda sistnämnda herrarne, som utan någon synlig eller särskild anledning plötsligt åter räckte varandra handen.
»Ni äter middag med mig i dag?» sade Wardle till Perker, i det denne följde dem ut.
»Törs inte lova det, min bäste sir, törs inte lova det», svarade Perker; »men i alla händelser tittar jag in till er i afton.»
»Jag väntar er klockan fem», svarade Wardle. »Nå, Joe!» och sedan Joe omsider blivit väckt, åkte de båda vännerna bort i mr Wardles vagn, som av pur människokärlek var försedd med ett säte bakpå åt den feta pojken, som, i fall det i stället för säte endast hade varit ett fotsteg att stå på, skulle ha trillat av och slagit ihjäl sig vid den allra första lur han tog sig.
Då de kommo till George och Gamen, fingo de veta, att Arabella och hennes piga strax efter mottagandet av ett brev från Emilie, varuti denna meddelade sin ankomst till staden, hade skickat bud efter en hyrvagn och farit direkt till Adelphi. Som Wardle hade affärer att uträtta i staden, skickade de vagnen och den fete pojken till hans hotell med det besked att han och mr Pickwick skulle infinna sig klockan fem för att äta middag.
Med detta budskap återvände den fete pojken och slumrade så ljuvt bakpå sitt säte som om han hade legat i en ejderdunssäng med urfjädrar. Genom något utomordentligt mirakel vaknade han av sig själv, då vagnen stannade, och gick upp för att uträtta sitt ärende, sedan han först, duktigt ruskat på sig för att friska upp sina själsförmögenheter.
Antingen nu skakningen hade trasslat ihop den fete pojkens själsförmögenheter, i stället för att bringa dem i behörig ordning, eller om den hade väckt en sådan massa av nya föreställningar hos honom, att han därvid glömde alla vanliga former och ceremonier, eller om han (vilket även är möjligt) icke hade kunnat undgå att somna, medan han gick uppför trappan, så är det i alla händelser ett obestridligt faktum, att han gick direkt in i salen, utan att först knacka på dörren, och på detta sätt kom han att se en herre, som slingrade sin arm kring hans unga frökens liv och satt helt kärleksfullt vid hennes sida på en soffa, medan Arabella och hennes vackra kammarjungfru låtsade som om de voro upptagna av att se ut genom ett fönster i andra ändan av rummet, vid åsynen av vilket fenomen den fete pojken uppgav ett rop, fruntimren skreko till, och den omnämnde herrn utstötte en ed, alltsammans nästan på en gång.
»Eländige varelse, vad vill du här?» sade bemälde herre, vilken vi icke behöva säga var mr Snodgrass.
Härpå svarade den fete pojken, betydligt skrämd, helt kort:
»Missis!»
»Vad vill du mig?» frågade Emilie, i det hon vände bort huvudet. »Du stupida varelse!»
»Husbond' och mr Pickwick ämna äta middag här klockan fem», svarade den fete pojken.
»Gå ut härifrån!» sade mr Snodgrass, stirrande på den förbryllade ynglingen.
»Nej, nej, nej!» tillade Emilie hastigt. »Ge mig ett gott råd, kära Bella.»
Nu flockade sig Emilie och mr Snodgrass och Arabella och Mary tillsammans i ett hörn och talade ivrigt viskande vid varandra i några minuter, medan den fete pojken tog sig en liten lur.
»Joe!» sade Arabella slutligen och såg sig om med ett högst förtrollande leende. »Hur är det med dig?»
»Joe», sade Emilie, »du är en snäll gosse; jag ska inte glömma bort dig.»
»Joe», sade mr Snodgrass, i det han närmade sig den förvånade ynglingen och fattade hans hand, »jag kände inte genast igen dig. Här har du fem shillings, Joe.»
»Och jag lovar dig fem till», sade Arabella, »för gammal bekantskaps skull, förstår du»; och ännu ett nytt förtrollande leende bestods den korpulente, objudne gästen.
Som den fete pojken var något trög i fattningen, tycktes det i början som om han vore tämligen villrådig huru han skulle förklara den plötsliga ynnest, varuti han hade råkat, och stirrade sig omkring på det mest oroande sätt. Omsider började emellertid hans breda ansikte att visa symptomer till ett grin av motsvarande breda dimensioner, och sedan han stoppat en halv crown i vardera av sina fickor och en hand och en handled efter den, brast han för första och enda gången i sitt liv ut i ett hest skratt.
»Han förstår oss, ser jag», sade Arabella.
»Det är bäst, att han genast får någonting att äta», anmärkte Emilie.
Den feta pojken skrattade nära nog ännu en gång, då han hörde detta yttrande. Sedan det ännu ytterligare hade viskats en stund, trippade Mary bort från gruppen och sade:
»Jag tänker spisa middag med er i dag, sir, om ni inte har någonting däremot.»
»Kom den här vägen!» sade den feta pojken ivrigt. »Där är en sådan rar köttpastej!»
Med dessa ord gick den feta pojken förut utför trappan, och hans vackra följeslagerska erövrade alla kyparne och förargade alla husets pigor, medan hon följde honom in i matsalen.
Där stod den köttpastej, som den feta pojken hade omtalat med så mycken känsla, och där stod dessutom en stek och en karott med potatis samt en mugg porter.
»Sitt ner!» sade den feta pojken. »Ack, så skönt! Jag är så fasligt hungrig!»
Sedan han på detta sätt uttryckt sin förtjusning, satte han sig ned vid den övre, och Mary vid den nedre ändan av bordet.
»Vill ni ha något av den här?» frågade den feta pojken, i det han stack kniv och gaffel ända till skaftet ned i pastejen.
»Ja, jag tackar, en liten bit, om ni vill vara så god», svarade Mary.
Den feta pojken lade ett litet stycke på Marys tallrik och ett mycket stort på sin egen och stod just i begrepp att börja äta, då han plötsligt sänkte kniv och gaffel, lutade sig framåt i stolen, lade händerna, med kniv och gaffel i dem, ned på sina knän och sade mycket långsamt:
»Hör nu, vad ni ser söt ut!»
Detta sades i en beundrande ton och var så till vida tillfredsställande; men det låg ännu tillräckligt av kannibalen i den unge herrns ögon, för att göra denna komplimang tämligen tvetydig.
»Tänker ni stanna här?» frågade den feta pojken om en stund.
»Nej», svarade Mary med en skakning på huvudet, »jag går härifrån igen i kväll. Varför frågar ni det?»
»Ack», sade den feta pojken i en ton av djup känsla, »så trevligt vi skulle ha haft vid bordet, om ni hade stannat kvar!»
»Jag kommer kanske hit då och då och besöker er», sade Mary, i det hon med låtsat koketteri fumlade med bordsduken, »ifall ni vill göra mig en tjänst.»
»Den feta pojken såg från pastejfatet bort till steken, som om han trott att en tjänst på ett eller annat sätt måste stå i förbindelse med mat, och tog därefter en av de båda halvcrowner upp ur fickan och såg oroligt på den.»
»Förstår ni mig inte?» frågade Mary med en skälmsk blick på hans feta ansikte.
Han såg åter på sin halva crown och svarade:
»Nej!»
»Damerna önska, att ni inte måtte säga någonting till gamla herrn om att den unga herrn var däruppe; och det önskar jag också.»
»Är det alltsammans?» sade den feta pojken, tydligen mycket lättare om hjärtat, i det han åter stack sin halvcrown i fickan. »Då ska jag naturligtvis inte heller göra det.»
»Det var snällt!» sade Mary. »Men nu måste jag gå upp och hjälpa min fru att kläda sig till middagen.»
»Nej, gå inte ännu!» bad den feta pojken.
»Jag är tvungen», svarade Mary. »Farväl så länge.»
Med en elefants lekfullhet sträckte den feta pojken ut armarna för att röva en kyss; men som det icke behövdes mycken vighet för att undvika honom, var hans vackra behärskarinna försvunnen, innan han slöt till dem igen, varpå den slöa ynglingen åt en mark eller så av steken med en känslosam njutning och därefter försjönk i en ljuv slummer.
Det var så mycket att tala om däruppe och så många planer att uppgöra i avseende på enlevering och giftermål, i händelse att gamle Wardle skulle fortfara att visa sig grym, att det endast fattades en halvtimme till den för middagen bestämda tiden, då mr Snodgrass omsider tog avsked. Damerna skyndade sig upp i Emilies sängkammare för att kläda sig, och älskaren tog sin hatt och gick ut ur rummet. Men han hade knappast kommit utanför dörren, förrän han hörde mr Wardles röst, och då han tittade ned över balustraden, såg han honom komma direkt uppför trappan, åtföljd av några andra herrar. Som mr Snodgrass icke kände det ringaste till huset, skyndade han i sitt bryderi tillbaka in i det rum, som han nyss hade lämnat, och sedan han därifrån hade begivit sig in i ett rum därinnanför (mr Wardles sovrum), stängde han dörren sakta efter sig, just som de personer, av vilka han nyss hade sett en skymt, kommo in i det yttre rummet. Dessa personer voro mr Wardle, mr Pickwick, mr Nathanael Winkle och mr Benjamin Allen, vilka han icke hade svårt att känna igen på rösterna.
»Det var då för väl, att jag hade nog själsnärvaro att komma undan dem!» tänkte mr Snodgrass med ett leende, i det han gick på tåspetsarna fram till den andra dörren strax invid sängen. »Den här dörrn leder ut till samma korridor, och jag kan lugnt och ostört gå min väg.»
Det var endast och allenast den omständigheten, att dörren var stängd och nyckeln uttagen, som hindrade honom att gå lugnt och ostört sin väg.
»Låt oss få något av ert bästa vin till middagen, kypare!» sade gamle Wardle och gnuggade händerna.
»Ni ska få av det allra bästa, sir», svarade kyparen.
»Och låt fruntimren veta, att vi ha anlänt.»
»Ja, sir.»
Innerligt och andäktigt önskade mr Snodgrass, att damerna måtte veta, att även han hade anlänt. Han vågade en gång viska »kypare!» genom nyckelhålet; men då sannolikheten av att den orätte kyparen kunde komma honom till hjälp, plötsligt rann honom i hågen, i förening med en känsla av den stora likheten mellan hans egen ställning och den, i vilken en annan herre nyligen hade blivit anträffad, i ett närbeläget hotell, och om vars otur det hade stått att läsa i morgontidningarna under rubriken »Rättegångs- och polissaker», satte han sig ned på en reskoffert och darrade häftigt.
»Vi vänta inte en enda minut på Perker», sade Wardle, i det han såg på sin klocka. »Han är alltid precis och är här i rättan tid, ifall han ämnar komma, och varom icke, så tjänar det ingenting till att vänta. Ah, se Arabella!»
»Min syster!» utbrast mr Benjamin Allen och omslöt henne med det mest romantiska famntag.
»Ack, kära Ben, vad du luktar tobak förskräckligt!» sade Arabella, nästan överväldigad av detta ömhetstecken.
»Gör jag?» sade mr Benjamin Allen. »Gör jag, Bella? Ja, ja, kanske att jag gör det!»
Kanske gjorde han det verkligen; ty han hade för en kort stund sedan lämnat ett glatt litet röksällskap av tolv medicine studerande.
»Har du ingenting att säga mig?» ropade Wardle med öppna armar.
»Jo, en hel hop», sade Arabella, i det hon mottog den gamle herrns smekningar och lyckönskningar. »Ni är ett hårdhjärtat, känslolöst, grymt odjur!»
»Och du är en liten upprorsmakerska, som jag fruktar att jag får lov att förbjuda mitt hus», svarade Wardle i samma ton. »Personer, som, i likhet med dig, gifta sig i trots av hela världen, borde inte få lov att gå fritt i samhället. Men det är detsamma», tillade den gamle herrn; »här kommer maten, och du ska sitta vid min sida. Joe! men, för tusan, pojken är ju vaken!»
Till sin herres stora bedrövelse befann sig den feta pojken verkligen i ett tillstånd av märkvärdig vakenhet, i det hans ögon stodo vidöppna och sågo ut att vilja hålla sig så. Det var därjämte en ovanlig livlighet i hans sätt; varje gång hans ögon mötte Emilies eller Arabellas, log och grinade han, och en gång kunde Wardle ha svurit på, att han hade sett honom blinka.
Denna förändring i den feta pojkens sätt härrörde av hans förökade känsla av sin egen vikt och betydelse och av den värdighet, han hade ernått genom att vara invigd i de unga damernas förtroende.
»Joe», sade mr Wardle, sedan han förgäves letat i sina fickor, »ligger inte min snusdosa där borta på soffan?»
»Nej, sir», svarade den feta pojken.
»Nej, nu kommer jag ihåg det; jag lämnade den på mitt nattduksbord i morse», sade Wardle. »Spring in i rummet bredvid och hämta hit den.»
Den feta pojken gick in i rummet bredvid och kom efter en liten stunds förlopp tillbaka med snusdosan och det blekaste anlete, som en fet pojke någonsin haft.
»Vad fattas pojken?» utbrast Wardle.
»Det fattas mig ingenting», svarade Joe oroligt.
»Har du sett spöken?» frågade den gamle herrn.
»Eller kanske att det är en sup, som spökar?» tillade Ben Allen.
»Jag tror min själ, att ni har rätt», viskade Wardle över bordet. »Han är bestämt drucken.»
Ben Allen svarade, att han trodde detsamma, och som denne herre hade sett åtskilliga fall av ifrågavarande sjukdom, stärktes Wardle i en förmodan, som under den sista halvtimmen hade trängt sig på honom, och blev genast ense med sig själv om att den feta pojken måste vara mycket drucken.
»Håll ögonen på honom bara i ett par minuter», viskade Wardle, »så ska ni komma underfund med om han är det eller inte.»
Men den arme ynglingen hade endast växlat ett halvt dussin ord med mr Snodgrass, i det denne herre hade bett honom att i all tysthet vända sig till någon, som kunde släppa ut honom, och därefter föst ut honom med snusdosan, för att icke hans förlängda frånvaro skulle leda till en upptäckt. Han betänkte sig ett ögonblick med det mest förvirrade uttryck i sitt ansikte och gick därefter ut för att söka upp Mary.
Men Mary hade gått hem, sedan hon hade klätt sin fru, och den feta pojken kom tillbaka ännu mera förbryllad än förut.
Wardle och Ben Allen växlade blickar.
»Joe!» sade Wardle.
»Ja, sir.»
»Varför gick du ut?»
Den feta pojken stirrade hopplöst var och en av bordsgästerna i ansiktet och sade, att han icke visste det.
»Jaså», sade Wardle, »du visste det inte? Bär den här osten till mr Pickwick.»
Nu hade mr Pickwick, som befann sig i högsta välmåga och vid bästa lynne, under hela måltiden haft särdeles trevligt och var i detta ögonblick fördjupad i det livligaste samtal med mr Winkle och Emilie, böjande artigt på huvudet i värmen uti sitt föredrag, vinkande vänligt med handen för att giva större kraft åt sina anmärkningar och glödande över hela ansiktet av de välvilligaste leenden. Han tog ett stycke ost av tallriken och stöd åter i begrepp att vända sig om för att fortsätta samtalet, då den feta pojken i detsamma lutade sig ned så mycket, att hans huvud kom i rät linje med mr Pickwicks, pekade med tummen över sin axel och gjorde den hemskaste och ohyggligaste grimas, som någonsin blivit sedd utom en pantomin.
»Bevare mig!» sade mr Pickwick och ryckte häftigt till. »Vad i Herrans namn — vasa?»
Han stannade tvärt; ty den feta pojken hade rest sig upp och hade, eller låtsade som om han hade, fallit i sömn.
»Vad står på?» frågade Wardle.
»Det är en högst besynnerlig pojke, den här», svarade mr Pickwick med en orolig blick på pojken. »Det kan visst låta besynnerligt, men jag tror verkligen, att han stundom är litet konstig i huvudet.»
»Åh, mr Pickwick, för all del, säg inte så!» ropade Emilie och Arabella på en gång.
»Jag är naturligtvis inte säker på det», sade mr Pickwick mitt under en djup tystnad och blickar av allmän oro; »men hans sätt mot mig i detta ögonblick var verkligen högst oroande. Aj!» ropade mr Pickwick, i det han for upp med ett litet skrik. »Jag ber om ursäkt, mina damer, men han rände just nu något vasst instrument i mitt ben. Han är verkligen inte att lita på.»
»Han är drucken», röt gamle Wardle ursinnigt. »Ring på klockan! Ropa på kyparne! Han är drucken!»
»Nej, det är jag inte», sade den feta pojken och föll på knä, i det hans herre tog honom i kragen. »Jag är inte drucken.»
»Nå, så är du galen, och det är ändå värre. Ropa på kyparne!» sade den gamle herrn.
»Jag är inte galen, jag har mitt fulla förstånd», invände den feta pojken och började att gråta.
»Vad tusan sticker du då vassa instrument i benen på mr Pickwick efter?» frågade mr Wardle häftigt.
»Han ville inte se på mig», svarade pojken; »jag ville tala med honom.»
»Nå, vad ville du säga då?» frågade ett halvt dussin röster på en gång.
Den feta pojken kippade efter andan, såg bort till sängkammardörren, drog åter ett häftigt andetag och avtorkade två tårar med knogen på vardera pekfingret.
»Vad var det du ville säga?» frågade Wardle och ruskade honom.
»Vänta!» sade mr Pickwick. »Låt mig tala med honom. Vad var det du ämnade säga, min stackars gosse?»
»Jag skulle gärna vilja viska det till er», svarade den feta pojken.
»Du har förmodligen lust att bita örat av honom», sade Wardle. »Kom honom inte nära; han är farlig; ring på klockan och laga, att han blir nedförd.»
Just som mr Winkle ämnade fatta tag i klocksträngen, hejdades han av ett allmänt utbrott av förvåning; ty den fångade älskaren trädde plötsligt, med ett av förvirring blossande ansikte ut ur sängkammaren och gjorde en omfattande bugning för sällskapet.
»Vad nu?» ropade Wardle, i det han släppte den feta pojkens rockkrage och ryggade ett par steg tillbaka. »Vad vill det här säga?»
»Jag har allt sedan er ankomst, sir, hållit mig gömd i rummet här bredvid», förklarade mr Snodgrass.
»Mitt barn», sade Wardle i en förebrående ton till Emilie; »jag avskyr låghet och bedrägeri; detta är i högsta grad lågt och ogrannlaga. Det hade jag sannerligen inte förtjänat av dig, Emilie.»
»Kära pappa», sade Emilie, »Arabella vet — envar vet — Joe vet — att jag alldeles inte hade någon aning om att han var gömd där. August, för himlens skull, förklara dig!»
Mr Snodgrass, som endast hade väntat på att bli hörd, förklarade huruledes han hade blivit bragt i sin bedrövliga förlägenhet; att endast fruktan för att åstadkomma oenighet inom familjen hade förmått honom att undvika mr Wardle vid dennes hemkomst, samt att han endast hade ämnat gå ut genom den andra dörren, men att han, då han fann den stängd, mot sin vilja hade blivit tvungen att stanna där. Det var en plågsam ställning att råka ut för, men nu beklagade han den mindre, då den förskaffade honom tillfälle att i deras gemensamma vänners närvaro tillstå, att han djupt och innerligt älskade mr Wardles dotter; att han var stolt över att kunna säga, att denna känsla var ömsesidig, och att han, även om tusen mil skilde dem åt, om även miljoner oceaner rullade sina vågor emellan dem, likväl aldrig ett ögonblick skulle förgäta de lycksaliga dagar, då han första gången etc. etc.
Sedan mr Snodgrass hade yttrat dessa ord, såg han ned i sin hattkulle och närmade sig dörren.
»Stopp!» ropade Wardle. »Varför i namn av allt —»
»Antändligt», föreslog mr Pickwick milt, misstänkande att något värre skulle komma.
»Nåja — vad som är antändligt», sade Wardle, ingående på förslaget, »kunde ni inte ha sagt mig allt detta genast?»
»Eller anförtrott er åt mig?» tillade mr Pickwick.
»Ack, Herre Gud», sade Arabella, åtagande sig försvaret, »vad tjänar det väl till att fråga om allt detta nu, i synnerhet då ni vet, att ni hade satt er gamla giriga håg till en annan, rikare måg, och ni för övrigt är så vild och häftig, att envar, utom jag, är rädd för er? Räck honom handen och ge honom för all del litet mat, ty han ser ut, som om han vore alldeles utsvulten; och för all del vänd er genast till ert vin, ty ni blir inte dräglig, förrän ni fått er minst edra två buteljer.»
Den hedervärda gamle herrn nöp Arabella i örat, kysste henne utan den ringaste betänklighet, kysste likaledes mycket ömt sin dotter och tryckte varmt mr Snodgrass hand.
»Hon har i alla händelser rätt i en punkt!» sade den gamle herrn helt muntert. »Ring efter vinet!»
Vinet kom in, och Perker kom i samma ögonblick uppför trappan. Mr Snodgrass fick sig litet mat vid ett sidobord, och då han hade slutat, satte han sin stol bredvid Emilies, utan den ringaste invändning å den gamle herrns sida.
Aftonen förflöt på ett särdeles angenämt sätt. Lille Perker visade sig från sin mest lysande sida, berättade en hel hop komiska historier och sjöng en allvarlig visa, som var nästan lika komisk som anekdoterna. Arabella var högst förtjusande, mr Wardle mycket jovialisk, mr Pickwick mycket harmonisk, mr Ben Allen mycket bullersam, de båda älskande mycket tysta, mr Winkle mycket språksam, och allesammans voro mycket lyckliga.