Räggler å paschaser/Svampinjoner
| ← Jon i Gösthultsmon |
|
Den främmate jänta → |
Svampinjoner.
Dä va en gang en messômmer ja kom tesammen i Sunn mä stalldrängen på Öjervik. Vi hadd vôr läskamrater å töckt dä va rent änn sôm litt rolitt å råkes.
Vi geck in på ett ställ, där di hadd kaffi te sälj å där satt vi ôss te å stôrm ôm den gamle tia. Erk hadd bränvin mässä i en knatting å sjôl hadd ja ett hallstop kunjak å vi hälld i ullvaller å tog klarsuper å töckt att jola va ett bra ställ å lef på.
Men nu vet en hvalls en ä, når en ha fått litt i hatten. Da blir en storakti å kärakti och töcker att en ska gär nô rektitt rejällt, hva dä nu hällers ä — gär kônster äll slôss äll ann tock där. Men int ha ja vôr mä på besönnlier sak än den gangen i Sunn mä Erk ve Öjervik.
Rässom ja satt där flôg dä immä att vi bol ät nô rektitt uvant finnt te meddan.
»Erk, du, vi bol gå te hortelle å ät nô rektitt uvant fint te middan,» töckt ja. »D'ä int messômmer mer än en gang ôm åre!»
»Kôrs ja, tänk dä,» sa Erk å lät int uhôga. »Men hva ska vi ät?» sa'n.
»Hå, nô tock där di har ve bröllôp å barndop när herrskapsfôlk,» sa ja. »Hva vet ja — buljongspa å homlätt å glasst å tock där.»
»Nä da vet ja bätter,» sa Erk. »För når dä ska var rektitt storkalas när patrons på Öjervik, da skecker di mäj sta' te abbeteke i Sunn för te köp e sak di kaller svampinjoner. Dä ska var dä finest på hel jola, sa köksa.»
»Ja dä blir bätter dä,» töckte ja. »Da behövver vi int gå te hortelle da, utta da tar vi svampinjonera mä ôss å äter på hemvägen å super te,» sa ja.
Ja Erk å ja vi geck sta te abbeteke å Erk köfft en stor bôrk med svampinjoner.
Å så stack Erk knattingen unner armen å ja tog vara på bôrken å så lerk vi ôss sta hemmate.
Hva dä nu le så töckt vi dä bynt bli på tia att vi skull ät meddan å så satt vi ôss ner utmä dikeskanten å tog fram bôrken mä svampinjonra.
Ja ôpp mä fällknifven, förstås, å feck hôl på lôke å så tog vi en redi sup å så skull vi da ät svampinjoner.
Di va änn som träknappar å så fali rart såg dä fäll int ut. Men finnt ä finnt, tänkt ja å stack en svampinjon i muen å bynt å tugg å tugg allt ja ôrk.
Hardt å segt å uttäckt va dä å tännran mådd int väl just. Men ja skämdes å tänkt dä va bäst å hôll ut.
Erk han satt å titt på mä å såg änn sôm frågvis ut.
»Nå, hvalls ä dä,» sa'n — »ä dä finnt?»
»Håja, nock ä dä finnt,» töckt ja. »Men int ä dä just som ja hadd tänkt mä. Smak sjôl, får du se!»
Ja Erk han tog en svampinjon, han åg, å bynt å tugg, han mä. Å så satt vi medt imot hôrann å tugg å rätt som dä va så stann vi mä tugginga å titt hôrann i yga, men sa itnô.
Int ska ja bli den först te gi mä, tänkt ja å hälld i mä en sup å tog en svampinjon te.
Men Erk han ble altmer sur i syna å rätt hva dä va så spôtt'en ut hel illänne å skrek: »tvi hällvätt, d'ä sôpp!»
»Ä dä sôpp,» sa ja å känd mä int varst tefress. Ja tog ut skröppliheta mä näfven å spôtt fler ganger för te bli å mä den uttäcke smaka.
»Vesst sjöttan ä dä sôpp,» sa Erk — »tocker där små fnaschel ä dä fullt bål mä hulta. Tock ä ôt svina,» töckt Erk han å spark te svampinjonbôrken.
»Ja tock, kan var ôt svin å herrskap,» sa ja. »D'ä sist gangen ja äter svampinjoner!»
Å dä va dä, för alt sen den gangen ha ja allri ät ann än fôlkmat.