Regnbågens dal/Kapitel 11
| ← Storstök i prästgården |
|
Faiths förklaring → |
XI.
En fasansfull upptäckt.
— Jo, nu har ni ställt till det vackert, var Marys hälsning, när hon kom fram till prästgårdsbarnen i Regnbågens dal. Fröken Cornelia var uppe på Ingleside och höll rådplägning med Anne och Susan, och Mary hoppades, att sammanträdet skulle dra bra nog långt ut på tiden, ty det var nästan fjorton dagar se’n hon fått lov att vara ute och leka med sina hjärtevänner i Regnbågens dal.
— Ställt till vad för slag? frågade alla utom Walter, som låg försjunken i egna funderingar.
— Det är prästgårdsungarna jag menar, sade Mary. — Tänk, att ni kan bära er så gräsligt åt! Jag skulle då aldrig på tiden ha kunnat göra någe’ sådant, och jag är ändå inte uppfostrad i en prästgård — jag är bara uppfostrad litet varstans.
— Men vad har vi gjort? frågade Faith hjälplöst.
— Jaså, det frågar du! Du skulle bara höra så människor pratar. Och det går ut över er pappa, som inte lärt er bättre. Det här kommer han att få äta opp så länge han lever. Jag tycker sannerligen ni borde skämmas.
— Men vad i all världen har vi gjort? frågade Una igen. Faith sade ingenting, men hånet flammade ur hennes ögon, som hon fäste på Mary.
— Nu ska ni inte låtsas vara så oskyldiga, återtog denna. — Alla människor vet ju vad ni har gjort.
— Inte jag åtminstone, inföll Jem Blythe förargad. — Du understår dig inte att ha Una att gråta, Mary Vance. Vad är det du tjatar om?
— Ja, du kanske inte vet, eftersom du är så nyss hemkommen, sade Mary, något spakare. Jem förstod alltid att handskas med henne. — Men alla andra vet.
— Vad är det di vet? Kan du inte snart klämma fram med det?
— Att Faith och Una i söndags skolkade från söndagsskolan och ställde till med storrengöring i prästgården.
— Det gjorde vi visst inte, skreko Faith och Una med en mun och den högsta förtrytelse.
Mary tittade högdraget på dem.
— Jag kunde då aldrig tro, att ni skulle neka, så som ni har grälat på mej därför att jag brukar ljuga, sade hon. — Vad tjänar det till att säga nej? Alla vet ju att ni gjorde det. Herr Clow och hans fru såg’et, när de åkte förbi. Somliga säger till och med, att kyrkan brakar i sina fogar, men det tycker jag ändå är överdrift. Visst har ni i alla fall burit er gräsligt åt.
Nan Blythe reste sig och slog armarna omkring de båda förfärade flickorna Faith och Una.
— Hör du Mary, de här båda flickorna och deras bröder voro snälla nog att ta dig med sig hem och ge dig mat och kläder den gången du låg svulten och frusen i herr Taylors lada, sade hon. — Det är ett nätt sätt du har att visa din tacksamhet, det måste jag säga.
— Jag är visst tacksam, svarade Mary i snäsig ton. — Det skulle ni alla veta, om ni hade hört hur jag har försvarat pastorn nu om dagarna. Jag tror jag ska ha blåsor på tungan, så ofta har jag sagt, att man inte ska lägga honom till last om hans jäntor tog sig för att ha storrengöring på söndagen. Han var bortrest — men ni hade väl bort förstå bättre.
— Men vi har ju inte gjort det, bedyrade Una. — Det var ju på måndagen vi hade storstöket. Var det inte, Faith?
— Visst var det på måndagen, sade Faith med flammande ögon. — Vi gick till söndagsskolan, fastän regnet öste ner — och ingen kom — inte ens herr Abraham, som ändå brukar prata om så’na som är kristna, bara när det är vackert väder.
— Det var på lördagen det regnade, rättade Mary. — På söndagen var det härligt väder. Jag var inte i söndagsskolan, för jag hade tandvärk, men alla andra var där, och de såg hur alla era grejor låg ute på gräsplanen. Och herr Abraham och hans fru med, som åkte förbi — de såg hur ni var ute och skakade mattor på kyrkogården.
Una satte sig ned bland tusenskönorna och började gråta.
— Seså, sade Jem beslutsamt, det här måste vi klara upp. Det är någon, som misstar sig. Det var vackert väder i söndags, Faith. Hur kan du ha förväxlat lördag med söndag?
— Det var bönemöte på torsdagskvällen, ropade Faith. — Och Adam flög upp i soppskålen på fredagen, därför att Miran jagade honom, och förstörde soppan. Och på lördagen var det en orm i källaren, och Karl fångade den med en träklyka och bar ut den, och på söndagen regnade det. Där hör ni.
— Bönemötet var på onsdagskvällen, sade Mary. — Herr Baxter skulle leda, men han kunde inte komma ifrån på torsdagskvällen, och därför så blev det på onsdagen i stället. Du räknade galet på en dag, Faith Meredith, så därför arbetade du i alla fall på sönda’n.
Då brast Faith ut i ett klingande skratt.
— Vi gjorde väl det. Så skojigt!
— Lagom skojigt för din pappa, sade Mary vresigt.
— Asch, vad gör det, när folk får reda på att det var ett misstag alltihop, sade Faith likgiltigt. Vi kan gott förklara sammanhanget.
— Ja, du kan förklara, tills du blir blå i ansiktet, sade Mary, men en lögn färdas fortare än du nå’nsin kommer att göra. Jag har sett mer av världen än du, och jag vet. För resten finns det många, som inte kommer att tro, att ni tog fel på dag.
— De kommer att tro mig, om jag talar om hur det förhöll sig, svarade Faith.
— Du kan inte få tag i alla, sade Mary. — Nej, jag står fast vid det jag sa — ni har skämt ut eran stackars pappa.
Unas afton blev förstörd, när hon begrundade detta dystra faktum, men Faith kom snart åter i glad stämning. Hon hade redan i sitt sinne gjort upp hur allt åter skulle ställas tillrätta. Därför sköt hon det förflutna i bakgrunden, dit det hörde, och gick helt och hållet upp i det glada nuet. Jem tog sitt metspö och gick bort för att fiska, och Walter vaknade upp ur sina drömmerier och började beskriva skogarna i himlen. Mary spetsade öronen och lyssnade aktningsfullt. Hon var visserligen smått rädd för Walter, men hon njöt alltid, när han »talade som en bok». Walter hade under dagens lopp läst Coleridges ballader, och han beskrev nu en himmel, där det fanns trädgårdar, i vilka slingrande bäckar blänkte fram, och åldriga skogar, där solen sken ned i gröna gläntor.
— Jag visste inte det fanns några skogar i himlen, sade Mary och hämtade djupt efter andan. — Jag trodde det var bara gator — fast vådligt fina gator, belagda med guldplåtar i stället för sten.
— Visst finns där skogar, sade Nan. — Mamma kan inte leva utan trän, och det kan inte jag heller, så vad vore det då för mening med att komma till himlen, om där inte funnes några trän?
— Där finns städer också, sade den unge drömmaren, städer, som glänser i solnedgångens färger med torn av safirer och broar, spända av regnbågar. De är byggda av guld och diamanter — hela gator av diamanter, som gnistrar som solen själv. På torgen spela kristallklara springvatten, som stråla i alla möjliga färger, och där finns stora ängar, täckta med vita liljor, som glänsa som snö.
— Jo jag tackar jag, sade Mary. — Jag var en gång i Charlottetown och gick på storgatan, och nog tyckte jag, att där var grant, men det var väl ändå ett inte mot himlen. Ja, det låter ju rysligt stiligt så som du beskriver det, men blir där ändå inte litet tråkigt, tror du?
— Vi kan väl ha lite skoj för oss, när änglarna vänder ryggen till, sade Faith och gnuggade sina händer.
— I himlen är ju bara glädje, sade Di.
— Ånej du, det ska du aldrig tro, sade Mary, som blivit helt bibelsprängd, sedan hon kommit under fröken Cornelias uppsikt, och nu ansåg sig som en auktoritet vad himmel och helvete beträffar.
— Mamma säger, att bibelns uttryckssätt är bildligt, sade Nan.
— Betyder det, att det är lögn? frågade Mary ivrigt.
— Nej då, visst inte … Jag tror man ska fatta bibelns ord som så, att himlen är precis sådan man själv önskar den.
— Då ska jag be att få den sådan som Regnbågens dal, sade Mary, med alla er ungar att leka och skoja med. Det blir gott nog åt mej. För resten kan vi inte fara upp till himlen förrän vi ä’ döda, och kanske det inte ens blir då, så den tid, den sorg. Här kommer Jem med en kvist full med foreller, och det är min tur att steka dem. Hit med flottet.
— Vi, som är prästbarn, borde väl veta mer om himlen, tycker jag, än Walter, sade Una, när de senare på kvällen gingo hem.
— Vi vet tillräckligt, men Walter hittar på, sade Faith. — Tant Elliott säger, att det har han efter sin mamma.
— Ack, om vi ändå inte tagit fel på söndag och måndag, suckade Una.
— Det ska du inte vara ledsen för, sade Faith. — Jag har hittat på ett stiligt sätt att förklara så att alla människor ska få veta det. Vänta bara tills i morgon kväll.