←  Una gör slag i saken
Regnbågens dal
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Storstök i prästgården
En fasansfull upptäckt  →


[ 98 ]

X.
Storstök i prästgården.

— Usch, det regnar i dag med, sade Faith och satte sig huttrande upp i sängen. — Hu, vad jag tycker det är tråkigt, när det regnar på söndagen. Söndagen är tråkig tillräckligt, även när vädret är vackert.

— Man borde väl inte tycka, att söndagen är tråkig, sade lilla förnumstiga Una sömnigt. Hon försökte reda sina ännu oklara begrepp och hade en obehaglig känsla av att hon och syskonen försovit sig.

— Men se det gör man ändå, sade den uppriktiga Faith. [ 99 ]— Mary Vance säger, att de flesta söndagar är så gräsligt tråkiga, så hon kunde vara frestad gå och göra av med sej.

— Vi bör väl tycka bättre om söndagen än Mary Vance gör, sade Una förebrående. — Vi är prästbarn.

— Jag önskar vi vore slaktarbarn, sade Faith och letade ursinnigt efter sina strumpor. — Då skulle inte folk vänta, att vi vore bättre än andra barn. Titta så’na hål jag har på hälarna! Mary stoppade alla mina strumpor, innan hon flyttade, men nu är det lika när igen. Una, stig upp! Jag kan inte laga frukosten ensam. Åj åj … Ack om ändå pappa och Jerry vore hemma! Man skulle väl inte tro, att vi skulle sakna pappa så värst mycket — vi ser ju så rysligt litet av honom, när han är hemma. Och ändå är det så hemskt tomt efter honom. Nu måste jag springa in och se hur tant Martha mår.

— Är hon någe’ bättre? frågade Una, när Faith kom tillbaka.

— Nej, det är hon inte. Hon jämrar sig över sin rysliga värk. Kanske vi borde hämta hit doktor Blythe. Men hon säger, att vi inte får det — ännu har hon aldrig rådfrågat nå’n doktor i hela sitt liv, säger hon, och hon tänker inte börja på med det nu. Hon säger, att doktorerna lever av att förgifta folk. Tror du, att de gör det?

— Åh, visst inte, sade Una med stor förtrytelse. — Och även om de andra gjorde det, är jag säker på, att doktor Blythe aldrig skulle göra det.

— Nu måste vi gno henne på ryggen igen efter frukosten. Men det är bäst vi inte värmer flanellduken och linimentet så mycket som vi gjorde i går.

Faith fnittrade till, när hon kom ihåg. De hade ju så när skållat skinnet av ryggen på stackars tant Martha. Una drog en suck. Mary Vance skulle ha vetat precis hur heta man fick ha linimentet och flanellduken, när man [ 100 ]skulle behandla en patient med ryggvärk. Mary visste allt. De visste ingenting. Och hur skulle de kunna lära sig annat än genom praktisk erfarenhet, och den fick just nu den olyckliga tant Marthas sjuka rygg bestå.

Föregående måndag hade pastor Meredith rest till Nova Scotia för att där tillbringa sin korta ledighet, och han hade tagit Jerry med sig. På onsdagen angreps tant Martha helt oförberett av en ofta återkommande, hemlighetsfull krämpa, som hon kallade ryggskott, och som alltid brukade komma på, när det som allra minst lämpade sig. Hon kunde inte stiga upp ur sängen, och den minsta lilla rörelse vållade henne fruktansvärda smärtor. Någon doktor ville hon på inga villkor ha. Faith och Una lagade maten — sådan den då blev — och passade upp på henne. Maten, som sagt — den är det nog bäst att tala tyst om, men inte var den mycket sämre än eljest i vardagslag, då tant Martha var på benen. Det fanns många kvinnor i byn, som gärna skulle ha kommit och hjälpt till med hushållet, men tant Martha ville inte, att det skulle bli känt, att hon låg sjuk.

— Ni får försöka reda er själva, tills jag kommer upp igen, pustade hon. — Gud ske lov och tack, att John inte är hemma. Där står fullt upp med kokt fårbringa i stora lerfatet, bröd finns ännu, och ni kan gärna öva er med att koka litet gröt.

Flickorna hade övat sig, men resultatet blev klent. Den första dagen hade gröten varit för tunn. Den andra var den så man hade kunnat skära den i skivor som en limpa. Och båda dagarna hade den varit vidbränd.

— Jag avskyr gröt, sade Faith ilsket. — När jag blir gift och får mitt eget, ska jag aldrig ha så mycket som en grötklick på mitt bord.

— Hur ska det gå med dina arma barn då? sade Una. [ 101 ]— Barn måste ha gröt, annars växer di inte. Det säger alla.

— De får reda sig utan gröt, och vill di inte växa, får di väl bli dvärgar, sade Faith. — Kom hit, Una, nu får du röra i den, medan jag dukar bordet. Går man ifrån det på en kvarts minut, så bränner ju det otäckstyget vid eller klumpar sig. Klockan är halv tio. Vi kommer för sent till söndagsskolan.

— Jag har inte sett någon gå förbi ännu, sade Una. — Det lär nog inte många komma i dag. Se, hur det öser ner. Och när ingen predikan blir, eftersom pappa är borta, så kommer inga människor långt ifrån med några barn bara för söndagsskolan.

— Gå och väck Karl, sade Faith.

Det visade sig, att Karl hade ont i halsen, och halsflussen hade han ådragit sig, när han kvällen förut blötte ner sig om fötterna, medan han jagade trollsländor i Regnbågens dal. Han hade kommit hem med pölvåta strumpor och skor och sedan inte bytt, utan suttit med dem hela kvällen. Han orkade inte äta någon frukost, och Faith lät honom gå och lägga sig igen. Hon och Una lämnade bordet som det var och gingo till söndagsskolan. Men det fanns ingen människa i salen, när de kommo dit, och ingen kom. De väntade till elva, och sedan gingo de hem.

— Kan nå’n begripa, att ingen kommer till söndagsskolan i dag? hade Faith. — Man smälter väl inte bort heller, om också det regnar en smula.

Una diskade utan att slå sönder någonting, och koppar och fat blevo både rena och torkade, så mycket hade hon lärt av Mary Vance. Faith sopade golvet på sitt eget sätt och skalade potatisen till middagen, varvid hon skar sig i ett finger.

— Ack, om vi hade något annat till middagen än [ 102 ]evighetsstek, suckade Una. — Jag är så gräsligt trött på den. Barnen Blythe vet inte ens vad evighetsstek är. De få fårstuvning med potatis. Och aldrig ha vi någon god pudding eller kaka, som gräddats i ugnen. Nan säger, att Susan skulle dåna, om de inte hade en pudding till varenda söndagsmiddag. Gräddkaka eller risgrynspudding med saftsås eller äppelkaka. Varför är inte vi som andra människor, Faith?

— Jag vill inte vara som andra människor, skrattade Faith och band en linnelapp om sin blödande finger. — Jag tycker om att vara mej själv. Det är intressantare. Jessie Drew kan laga lika god mat som sin mamma, men skulle du vilja vara så dum som hon är?

— Men hela vårt hus är inte som det ska vara. Det har Mary Vance sagt. Hon säger, att folk anmärker på att här är så slarvigt och oordentligt.

Då fick Faith en ingivelse.

— Vi ska ha storrengöring i hela huset, ropade hon. — Vi ska börja på med den i morgon. Så stiligt — nu ska vi passa på, medan tant Martha ligger och inte kan blanda sig i det. Vi ska ha allting fejat och fint, när pappa kommer tillbaka, precis som det var, när Mary flyttade. Vem som helst må väl kunna sopa och damma och tvätta fönster. Nu ska folk allt slippa att gå och säga, att vi inte håller snyggt. Jem Blythe säger, att man behöver inte bry sig om vad skvallertanter säger, men det kan vara rätt så förargligt i alla fall.

— Bara det ville bli vackert väder i morgon, sade Una, hänförd av idén. — O, Faith, det ska väl bli förtjusande att få rent och fint i var vrå som alla andra människor har.

— Jag hoppas tant Marthas ryggskott håller i sig också i morgon, sade Faith. — Om hon kliver upp ur sängen, får vi ingenting gjort.

[ 103 ]Faiths välvilliga önskan gick i fullbordan. Nästa dag rann upp, klar och vacker, men tant Martha var fortfarande förankrad i sin säng. Även Karl var dålig och lätt att övertala att förbli liggande. Varken Faith eller Una hade någon aning om hur sjuk gossen i själva verket var. En omtänksam mor skulle genast ha skickat efter en läkare, men här fanns ingen mor, och stackars lille Karl med sin rödsvullna hals, sitt värkande huvud och sina feberröda kinder rullade in sig i sina hoprörda sängkläder och utstod sina lidanden ensam, något tröstad av sällskapet med en liten grön ödla, som han förvarade i bröstfickan på sin trasiga nattskjorta.

Världen strålade av sommarens solsken efter det välgörande regnet. Det var en idealisk dag för storrengöring, och Faith och Una skredo glatt till verket.

— Nu ska vi först städa matsalen och förmaket, sade Faith. — Pappas studérkammare är det inte värt vi vågar oss på, och sovrummen en trappa upp är det inte så kinkigt med. Nu ska vi först och främst bära ut allting.

Sagt och gjort. Allting kånkades ut. Möblerna staplades upp i travar på verandan och ute på gräsplanen, och staketet mot den gamla metodistkyrkogården garnerades rikligt med brokiga mattstumpar. Nu följde en orgie av sopning, så dammet stod i högan sky. Sedan det åter lagt sig, betydligt ökat i volym, tycktes det, gjorde Una några välmenta försök att alldeles få bort det medelst en trasa. Under tiden tvättade Faith fönsterrutorna i salen, varvid hon knäckte en ruta och spräckte två. Una granskade med tveksam min det flammiga och strimmiga resultatet.

— Jag tycker di ser litet konstiga ut, sade hon. — Tant Elliotts och Susans fönster är alldeles blanka och skiner.

— Det är väl inte så kinkigt. Solskenet lyser igenom [ 104 ]dem i alla fall, sade Faith muntert. — De måste vara rena efter allt vatten och all såpa, som jag använt, och det är ju huvudsaken. Nu är klockan över elva, så jag ska torka upp det jag spillt på golvet, och se’n går vi ut. Du dammar möblerna, och jag skakar mattorna. Det går jag in och gör på kyrkogården. Jag vill inte ha allt dammet flygande över våran gräsplan.

Faith tyckte det var mycket roligt att skaka mattor. Det var riktigt livat att stå på gubben Hezekiel Pollocks platta gravsten och skaka och slå med mattorna. Men församlingsföreståndaren Abraham Clow och hans fru, som åkte förbi i sin schäs, stirrade på henne med ogillande uppsyn.

— Är det inte rysligt att skåda? sade församlingsföreståndaren högtidligt.

— Jag skulle aldrig ha trott det, om jag inte sett det med dessa mina egna ögon, svarade hans fru ännu högtidligare.

Faith viftade glatt med en kokosmatta mot herrskapet Clow. Hon tog alls inte illa upp att ingendera av de båda åkande hälsade tillbaka på henne. Alla visste, att gubben Clow aldrig setts dra på munnen, sedan han för fjorton år se’n blev föreståndare för söndagsskolan. Men det grämde henne, att inte hans båda döttrar, Adela och Minnie Clow, som också åkte med i schäsen, vinkade tillbaka åt henne. Faith tyckte om Minnie och Adela. Näst efter flickorna Blythe voro de hennes bästa vänner i skolan, och hon brukade alltid hjälpa Adela med att räkna ut talen. Där var nu tacken hon fick. Hennes vänner tittade åt annat håll därför att hon skakade mattor ute på en gammal kyrkogård, där, som Mary Vance uttryckte sig, inte en levande själ begravts på många år. Faith sprang med flaxande kjolar och långa ben bort till verandan, där hon [ 105 ]fann Una högst förtretad därför att flickorna Clow inte vinkat till henne heller.

— De måste vara arga för någonting, sade Faith. — De är kanske avundsjuka därför att vi leker så mycket nere i Regnbågens dal med barnen Blythe. Men vänta bara, tills skolan börjar igen och Adela vill jag ska visa henne hur man dividerar med bråk! Då ska hon allt själv få sitta och stirra på sin griffeltavla. Kom nu, så tar vi och flyttar in sakerna igen. Jag är så trött så jag kan digna, och jag tror ändå inte, att rummen kommer att se mycket snyggare ut än innan vi började. Fast jag skakade då ut massor av damm på kyrkogården. Jag tycker storrengöring är någe’ gräsligt.

Klockan hann bli två, innan de trötta flickorna fått färdigt i de båda rummen. Utan någon aptit åto de litet mat i köket, och de ämnade diska genast. Men så råkade Faith få tag i en ny sagbok, som Di Blythe lånat henne, och så var hon förlorad för världen tills solen gick ned. Una gick upp med en kopp ljumt te åt Karl, men hon fann honom sovande. Då kröp hon själv upp på Jerrys säng och somnade hon med. Under tiden flög en ny historia på skvallrets vingar byn runt, och människor ruskade på huvudet och frågade vad i all världen man skulle ta sig till med de där omöjliga prästgårdsungarna.

— Det här är sannerligen ingenting att skratta åt, sade fröken Cornelia till sin man, i det hon drog en tung suck. — Allra först trodde jag det inte. Miranda Drew hade hört historien i söndagsskolan nu på eftermiddagen, och jag bara sa: vad folk kan hitta på! Men nu säger fru Abraham, att hon och hennes man såg’et med sina egna ögon.

— Såg vad? frågade Marshall Elliott.

— Jo, att Faith och Una Meredith stannade hemma [ 106 ]från söndagsskolan nu på morgonen och i stället hade storrengöring i prästgården, sade fröken Cornelia och lät mycket misslynt. — När Abraham och frun åkte hem från kyrkan — han hade stannat efter för att ordna litet på bibliotekshyllorna — såg han hur de voro inne på metodistkyrkogården och skakade mattor. Det där stöter i alla fall på skandal. Jag kommer aldrig mer att kunna se en metodist i ansiktet.

Det blev också mycket riktigt skandal, och historien förbättrades i samma mån som den spreds i allt vidare kretsar. De, som bodde på andra sidan viken, fingo höra, att prästgårdsbarnen inte endast ställt till storstök och stortvätt mitt på söndagen utan till på köpet haft utfärd i det gröna med matsäck och grammofon på kyrkogården, medan söndagsskolan pågick. Det enda hus, som svävade i lycklig okunnighet om detta förfärliga ohelgande av sabbaten, var prästgårdsfamiljen själv. Den dag, som Faith och Una trodde var en tisdag, regnade det igen, och så höll det i, tre dar i sträck. Ingen kom till prästgården, prästgårdsfolket gick ingenstädes. De hade ju kunnat vada genom den töckensvepta Regnbågsdalen upp till Ingleside, men hela familjen Blythe, utom Susan och doktor Gilbert, hade rest bort för att hälsa på i Avonlea.

— Det här är vårt sista bröd, sade Faith, och evighetssteken nalkas sitt slut. Om tant Martha inte snart blir bra, vad ska vi ta oss till?

— Vi kan väl köpa en limpa nere i byn, sade Una. — Och vi har ju torsken, som Mary saltade och torkade. Men vi vet inte hur vi ska bära oss åt för att laga till den.

— Det är väl inte svårt, sade Faith. — Vi stoppar den i en gryta med vatten och kokar den.

Torsken koktes alltså, men eftersom flickorna inte tänkte på att dessförinnan lägga den i blöt, var den så [ 107 ]ettersalt, att ingen kunde äta den. Den kvällen gingo de och lade sig mycket hungriga. Men dagen därpå voro alla sorger och bekymmer överståndna. Solen sken åter upp. Karl var kry igen, och tant Marthas ryggskott tycktes ha givit med sig, slaktaren kom till kökstrappan, och all hungersnöd avvärjdes. Till råga på trevligheten kommo barnen Blythe hem igen, och samma kväll stämde de och prästgårdsbarnen och Mary Vance möte i solnedgången i Regnbågens dal. Och där blommade tusenskönorna som vita stjärnor i gräset, och bjällrorna uppe i Det älskande Parets träd pinglade i den doftande skymningen alldeles som ett älvornas klockspel.