Regnbågens dal/Kapitel 09

←  Fröken Cornelia anställler förhör

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Una gör slag i saken

Storstök i prästgården  →

IX.
Una gör slag i saken.

Fröken Cornelia hade ett privat samtal med pastorn, som gjorde den världsfrånvände och tankspridde själasörjaren ganska häpen och förbryllad. Hon påpekade för honom, och det utan krus och krumbukter, hur pliktförgäten han varit, när han låtit en liten hemlös och föräldralös främling som Mary Vance komma in i familjen och bli lekkamrat åt hans barn utan att han visste det minsta om henne eller brytt sig om att göra några efterforskningar.

— Nu tror jag just inte, att någon egentlig skada är skedd, slöt hon. — Den här Maryflickan är ju visst inte vad man kan kalla stygg eller vanartig. Jag har frågat ut era barn och barnen Blythe, och enligt vad jag har förstått, kan man just inte förebrå henne någonting utom möjligen att hon talar ett mycket ovårdat språk och ibland använder fula ord. Men tänk vad som skulle ha kunnat hända, om hon varit sådan som en del andra barnhemsbarn, som vi känner till. Ni vet själv vad den där lille pojkuslingen, som familjen Flagg tog upp, lärde och berättade för de Flaggska barnen.

Det visste inte pastorn, och han förstod, att här förelåg en ny svår underlåtenhetssynd.

— Men vad ska vi nu göra, fru Elliott? frågade han hjälplöst. — Vi kan ju inte köra ut det stackars barnet. Vi måste på något sätt ordna för henne.

— Ja visst. Det är så gott vi skriver till nämnden i Hopetown genast. Emellertid kan hon väl få stanna här några dygn, tills vi hör från vederbörande, som har att bestämma över henne. Men håll era ögon och öron öppna, pastor Meredith.

Susan skulle väl ha dött på fläcken av fasa, om hon hört fröken Cornelia rikta en dylik uppmaning till en andans man. Men fröken Cornelia avlägsnade sig med en behaglig känsla av belåtenhet över ett välförrättat värv, och samma kväll bad pastorn Mary komma in till honom i hans studérkammare. Mary lydde, likblek av rädsla. Men hon fick uppleva den största överraskning hon ännu varit med om i sin kuschade och eländiga tillvaro. Den herrn, som hon hyst den rysligaste respekt för att inte säga skräck för, visade sig vara så mild och vänlig och förstående, att hon aldrig träffat på maken. Innan hon visste ordet av, hade Mary börjat förtro honom alla sina sorger och vedermödor, och i gengäld fick hon så mycken sympati, så mycket ömt deltagande, att hon knappt trodde sina öron. Mary kom ut igen från studérkammaren med ett sådant förklarat uttryck i sina anletsdrag och sina ögon, att Una knappt kände igen henne.

— Er pappa är bussig, bara han väl vaknar upp, sade hon med en liten fnysning, som var nära besläktad med en snyftning. — Det är bra synd, att han inte vaknar oftare. Han sa, att jag rådde visst inte för att fru Wiley dött, men så sa han vidare, att jag skulle försöka tänka på hennes goda sidor och inte bara på de dåliga. Jag vet sannerligen inte vad hon hade för goda sidor utom att hon ville ha rent ikring sej och kunde kärna gott smör. Jag vet då, att jag nästan fördärvat mej i både armar och knän med att ligga och skura hennes gamla köksgolv med alla kvisthålen uti. Men se hädanefter kommer jag att lyda allt vad er pappa säjer åt mej.

Men Mary var i alla fall under de närmast följande dagarna inte i sina rätta lektag. Hon anförtrodde Una, att ju mer hon tänkte på att komma tillbaka till barnhemmet, desto värre gruvade hon sig för det. Una brydde sin lilla hjärna för att hitta på någon utväg, men det var Nan Blythe, som kom de grubblande och funderande flickorna till undsättning med ett ganska överraskande förslag.

— Fru Elliott kunde väl själv ta Mary. Hon bor i ett väldigt stort hus, och hennes man vill ju alltid, att hon ska ta hjälp. Det skulle väl vara en utmärkt plats för Mary. Men hon får lov att hålla sig i skinnet och uppföra sig som folk.

— O Nan, tror du verkligen, att fru Elliott skulle vilja ta henne?

— Det kunde då aldrig skada, om du frågade henne rent ut, sade Nan.

Till en början tyckte inte Una, att hon kunde det. Hon var så blyg, att det för henne var ytterst påkostande att bedja en annan människa om en tjänst. Och hon hyste en faslig respekt för den energiska fru Elliott, som alltid hade så många järn i elden. Hon tyckte bra om henne och gick gärna till henne, när hon var bjuden. Men att traska upp till henne enkom för att bedja henne ta sig an Mary Vance — det tycktes henne så påfluget och förmätet, att lilla skygga Una inte begrep hur hon någonsin skulle kunna komma sig för.

När det kom brev från kommunalnämnden i Hopetown till pastorn med order, att Mary Vance ofördröjligen skulle skickas till dem, grät sig Mary på natten till sömns uppe på sin lilla vindskammare, och Una fann sig i en hast i besittning av förtvivlans mod. Nu gällde det! Kvällen därpå smög hon sig ut ur prästgården och tog in på vägen mot hamnen. Nedifrån Regnbågens dal hörde hon glada skrattsalvor, men det var inte dit hon styrde sina steg. Hon var mycket blek och mycket allvarlig i sitt sinne — så pass, att hon ej lade märke till de människor hon mötte. Gamla fru Flagg blev riktigt stött i kanten och sade, när hon kom hem, att Una Meredith kom nog att bli lika tankspridd som sin pappa, när hon vuxit upp. Men det var då rakt inte klädsamt för en ung flicka.

Fröken Cornelia bodde halvvägs mellan själva byn och Fyra vindars udde, i ett stort hus, vars ursprungliga bjärtgröna färg under tidernas lopp mildrats till en för ögat rätt angenäm grönaktig skiftning. Marshall Elliott hade planterat träd omkring huset, lagt ut ett rosenkvarter och planterat en granhäck, som han ständigt klippte och höll putsad och fin. Stället hade vunnit mycket på senare tider. Prästgårdsbarnen och barnen från Ingleside tyckte mycket om att få komma och hälsa på där. Det var en vacker promenad längs den gamla strandvägen, och när man kommit fram, blev man alltid bjuden på något gott.

Sjön, över vilken det svävade ett lätt dis, skvalpade sakta mot sina sandstränder. Tre stora segelbåtar kommo länsande in i hamnen och liknade stora, vita sjöfåglar. En skonert kom seglande i inloppet. Fyra vindars värld glödde av färgprakt och tonade av dämpad, trolsk musik, och envar borde ha kunnat känna sig lycklig där. Men när Una öppnade fröken Cornelias grind och steg in på grusgången, tyckte hon, att det kändes som om benen ville vika sig under henne.

Fröken Cornelia satt ensam på verandan. Una hade hoppats, att också hennes man skulle vara där. Herr Elliot var så stor och vänlig och gemytlig och blinkade ibland så skälmaktigt åt en, att hans närvaro skulle ha känts mycket uppmuntrande. Una satte sig på den lilla pall fröken Cornelia hämtade ut åt henne, och försökte äta den pösmunk fröken Cornelia bjöd henne. Både munken och syltklicken inne i den höllo på att fastna i halsen på henne, men hon tuggade och svalde av alla krafter för att inte fröken Cornelia skulle tro, att hon inte tyckte om trakteringen. Hon kunde inte tala — inte bara därför att munsbitarna svällde och svällde i munnen på henne. Hon var allt fortfarande blek, och i hennes stora mörkblå ögon bodde ett så sorgset bedjande uttryck, att fröken Cornelia drog den slutsatsen, att den lilla flickan måste vara ledsen över någonting.

— Du har bestämt nå’nting på hjärtat, min unge, sade hon. — Du går och bär på någonting, det är klart och tydligt.

Una svalde med förtvivlans beslutsamhet den sista munsbiten av munken.

— Tant Elliott — kan inte tant ta Mary Vance? sade hon bönfallande.

Fröken Cornelia stirrade i stor häpnad och bestörtning.

— Jag? Ta Mary Vance? Menar du för att behålla henne här i huset?

— Ja — behålla henne — ta henne till fosterflicka, sade Una ivrigt. Hon kände, hur modet steg inom henne, nu när isen väl var bruten. — Söta, rara tant Elliott, ack gör det! Hon vill inte fara tillbaka till barnhemmet — hon ligger och gråter varenda natt, så rädd är hon för att de ska skicka henne till någon ny svår plats, där de inte är snälla mot henne. Och hon är så duktig — det finns ingenting, som hon inte kan göra. Jag vet, att tant skulle aldrig ångra, om tant toge’na.

— Nå’nting så’nt har då aldrig fallit mig in, sade fröken Cornelia och såg alldeles handfallen ut.

— Vill inte tant ändå tänka på det?

— Men kära barn, jag behöver ingen hjälp. Jag hinner gott och väl ensam med det jag har att sköta. Och om jag skulle behöva nå’n främmande hjälp — inte skulle det bli nå’n flicka från ett barnhem.

Glansen slocknade i Unas ögon. Hennes läppar började darra. Hon satte sig åter ned på sin pall, en rörande bild av sorg och besvikelse, och började gråta.

— Seså, lilla barn, gråt inte, utbrast fröken Cornelia hjärtängslig. Hon ville aldrig såra eller bedröva ett barn. — Jag har ju inte sagt, att jag är alldeles ohågad att ta henne, men tanken kommer så plötsligt och oväntat — jag blev just som litet vimmelkantig. Jag får lov att tänka på saken — överväga, förstår du.

— Mary är så duktig, sade Una igen.

— Jaså. Ja, jag har hört det. Jag har också hört, att hon använder svärord. Är det sant?

— Jag har då aldrig hört henne svära — riktigt, sade Una och såg förlägen ut. — Men jag tror nog, att hon skulle kunna, ifall hon ville.

— Det tror också jag. Talar hon alltid sanning?

— Ja då, det gör hon — bara hon inte är rädd att nå’n ska klå henne, säger hon.

— Och ändå vill du, att jag ska ta henne?

— Någon är ju tvungen att ta henne, snyftade Una. — Någon är tvungen att ta vård om henne, tant Elliott.

— Det är sant. Kanske det är min plikt att göra det, sade fröken Cornelia med en suck. — Ja, jag får väl lov att resonera litet med min man. Därför talar vi inte mer om saken tills vidare. Tag dig en munk till, min lilla unge.

Una tog den och åt nu med vida bättre aptit.

— Jag tycker väldigt bra om munkar, i synnerhet kanelmunkar, sade hon. — Men tant Martha gör aldrig några så’na. Fröken Susan på Ingleside gör goda munkar, som hon kokar i flottyr och rullar i kanel och socker, och ibland låter hon oss få med en tallrik med munkar ned i Regnbågens dal. Vet tant hur jag gör, när jag är sjuk efter något gott och ingenting kan få? Och det händer ofta.

— Nej, det skulle vara roligt att höra. Hur bär du dig då åt?

— Jo, jag tar fram mammas gamla kokbok och läser alla beskrivningarna på efterrätter och småbröd. De låter så goda. Så gör jag alltid, när jag är hungrig — i synnerhet när vi haft evighetsstek till middag. Då läser jag om stekt kyckling och alladåb på gås och färserad kalvstek. Mamma kunde laga all den goda maten.

— — —

— De där arma prästgårdsungarna svälter ihjäl, om inte Meredith snart gifter om sig, sade fröken Cornelia helt förargad till sin man, sedan Una gått. — Men karlen vill ju inte — vad ska man göra åt’en? Vad tycker du, ska vi ta den där Mary, Marshall?

— Ta du henne, sade Marshall lakoniskt.

— Vad det är likt en karl, sade hans fru otåligt. — Ta henne, var det — ja, det är minsann lättare sagt än gjort. Det är hundra saker man måste ta i betraktande, tro du mej.

— Ta henne — så betraktar vi de hundra sakerna sedan, Cornelia, sade mannen.

Slutet blev, att fröken Cornelia verkligen bestämde sig för att ta henne och först och främst gick upp till Ingleside för att där förkunna sitt beslut.

— Utmärkt! sade Anne helt förtjust. — Jag har just gått och hoppats på att du skulle gör det, tant Cornelia. Jag vill så gärna, att den stackars ungen ska få ett gott hem. En gång i världen var jag själv just en sådan där liten föräldralös stackare utan hem.

— Inte för jag tror, att den här Mary nå’nsin kommer att bli lik dig, genmälde fröken Cornelia dystert. — Hon är nog av annan ull än du. Men hon är i alla fall en mänsklig varelse med en odödlig själ att frälsa. Jag har där hemma en gammal katkes och en ny finkamm, och har jag väl en gång satt min hand till plogen, nog skall jag göra min plikt mot flickungen, det kan du lita på.

Mary tog emot budskapet med tacksamhet, men utan någon översvallande fröjd.

— Så’n tur trodde jag knappt jag skulle ha, sade hon.

— Kommer du till fru Elliott, blir det allt andra bullar än i prästgården, sade Nan.

— Sköt du ditt, sade Mary och fattade genast eld. — När jag vill, så vet jag nog hur man ska uppföra sig — precis lika bra som du, Nan Blythe.

— Och kom ihåg, att du får aldrig säga några fula ord, sade Una.

— Nej, hon skulle väl dö av fasa, om jag det gjorde, sade Mary med tänder och vitögon, som blänkte av fröjd vid blotta tanken. — Men du behöver inte göra dej några bekymmer, Una. Jag kommer att föra ett så’nt vårdat språk, att det skulle kunna tryckas i tidningen. Jag får väl lov att skaffa mej nå’n smak i munnen på annat sätt.

— Och du får inte narras, inskärpte Faith.

— Ja, men om jag har gjort nå’nting och ska ha stryk? bad Mary.

— Fröken Cornelia kommer aldrig att slå dig — nej aldrig, försäkrade Di.

— Inte det? sade Mary klentroget. — Kommer jag på ett ställe, där di inte slåss och luggas och nyps, så tror jag väl, att jag är i himlen. Då behöver jag ju inte narras — jag låter helst bli, bara det är mej möjligt.

Dagen före Marys avflyttning från prästgården blev det till hennes ära en utfärd med matsäck till Regnbågens dal, och senare på kvällen gåvo alla prästgårdsbarnen henne någonting av vars och ens knappa förråd av gamla leksaker eller andra dyrgripar — att ha till minne. Karl gav henne sin Noaks ark med ganska många djur uti, och Jerry skildes från sitt näst bäst munspel. Faith gav henne en liten hårborste med en infattad spegel på ryggsidan, som Mary alltid livligt beundrat. Una tvekade mellan en gammal pärlstickad börs och en grant färglagd tavla, föreställande Daniel i lejonkulan, och lät slutligen Mary få välja själv. Marys tysta trängtan stod till pärlbörsen, men som hon visste, att Una var mycket fäst vid den, sade hon:

— Ge mej Daniel. Jag tar hellre den, för jag har alltid varit så förtjust i lejon. Jag har också alltid önskat, att de skulle ha ätit upp Daniel. Det hade varit så mycket mer spännande.

När det blev läggdags, tiggde och bad Mary Una, att hon skulle ligga uppe hos henne på loftet.

— Det är ju för allra sista gången, sade hon, och det regnar i kväll, och jag tycker det är så tråkigt att ligga däruppe ensam, när det regnar — för kyrkogårdens skull. Jag bryr mig inte om’et så’na kvällar, då det är vackert väder, men en så’n här kväll ser man inte annat än hur regnet öser ner över de gamla vita gravstenarna, och när vinden blåser om knuten, så hörs det precis som om dödingarna ville komma in till en och suckar och gråter därför att di inte kan.

— Jag tycker om att ligga och höra på, när det regnar om nätterna, och det gör också flickorna Blythe, sade Una, när de krupit ihop uppe på den lilla vindskammaren. — Då har man det bara så mycket skönare i sin lilla goda säng.

— Det gör mej ingenting, bara jag inte är i närheten av nå’n körgård, sade Mary. — Vore jag nu ensam här, skulle jag gråta så man kunde vrida ur mitt örngått. Jag tycker det är så förfärligt tråkigt att skiljas från er alla.

— Jag är säker på att fru Elliott ofta låter dig få komma och leka med oss i Regnbågens dal, sade Una. — Och du kommer ju säkert att vara snäll, Mary?

— Ack, jag ska försöka … suckade Mary. — Men det är tamej — ack nej, det mente jag inte — det är inte så lätt för mej att vara snäll invärtes och inte bara på utsidan, som det är för er. Tänk så’nt patrask till släktingar jag har haft och som jag välan brås på!

— Men dina släktingar har säkert haft några bra egenskaper också, inte bara dåliga, invände Una. — Det är dem du ska ta efter, och de dåliga ska du inte låtsa om.

— Jag tror då visst inte de hade några goda egenskaper, sade Mary dystert. — Aldrig har jag hört talas om dem. Min farfar hade pengar, men folk säger, att han var en stor skojare. Nej, jag blir tvungen att börja på ny kula och göra så gott jag kan.

— Och så vet du ju, Mary, att Gud hjälper dig, bara du ber Honom.

— Nej se det vet jag då rakt inte.

— Jo, Mary lilla. Minns du inte, att du bad Gud ge dig ett hem, och det har Han ju nu gjort.

— Det tycker jag visst inte man kan säja, svarade Mary. — Det var du själv, som gav fröken Elliott idén.

— Men Gud ingav i hennes hjärta, att hon skulle ta dig. Jag liksom väckte tanken i hennes huvud, men vad hade det hjälpt, om inte Gud vänt hennes hjärta mot dig?

— Nåja, det kan du nog ha rätt i, medgav Mary. — Kom ihåg, jag har alls ingenting emot Gud. Han styr och regerar naturligtvis som Han vill. Men om jag ska vara ärlig, så tycker jag, att Han är vådligt lik er egen pappa — sitter däroppe i sina tankar och låter allting gå på en slump … Se’n händer det nå’n gång, att Han vaknar till, rätt som det är, och då är Han ju förstås fasligt snäll och mild och deltagande.

— O Mary, så du talar! utbrast den förfärade Una. — Gud är inte ett dugg lik pappa — jag menar, att Han är tusen gånger snällare och bättre.

— Om Han är så snäll som eran pappa, så räcker det för mej, sade Mary. — När din pappa talte med mej den där gången inne på sitt rum, så kände jag alldeles som om jag aldrig mer kunde vara stygg.

— Du kunde gärna ta och tala litet med pappa om Gud, sade Una. — Han kan ju förklara allting så mycket bättre än jag.

— Jag ska det, nästa gång han vaknar opp, lovade Mary. — Den där kvällen inne hos honom gjorde han det så tydligt för mig, att jag inte bett ihjäl fru Wiley. Då föll det ett väldigt lass från mitt bröst, många många kilo. Men man får allt lov att vara försiktig med sitt bedjande. Den där »Gud som haver» är lagom, den säger då inte för mycket. Hör du Una, jag tycker, att om man nu äntligen ska be till någon, som har makten, så vore det bättre att be till djävulen än till Gud. Gud är ju god, har du sagt, så därför gör Han oss inte någe’ illa, men den där andre, visst vore det väl bra att ställa sig lite väl med honom? Jag tycker, att det vore klokt och förståndigt att säga till honom: »Snälle djävul, var så god och fresta mig inte. Var så snäll och låt mig vara i fred». Tycker inte du det?

— Nej, söta Mary, det gör jag visst inte. Det kan aldrig vara rätt att be till djävulen. Och vad skulle det tjäna till, när han ändå är elak? Då skulle han kunna bli högfärdig och värre än nå’nsin.

— Ja, vad nu det här om Gud angår, sade Mary, så tycker jag inte det är värt du och jag talar någe’ mera om’et, vi blir ändå inte kloka på’t. Jag får väl försöka klara mej så gott jag kan ensam.

— Om bara vår mamma levde, skulle hon kunna förklara allting för oss, sade Una med en suck.

— Jag önskar också, att hon levde, sade Mary. — Jag vet inte hur det ska bli för er, ungar, när jag flyttar min väg. Försök i alla fall att hålla litet snyggt i rummen. Om ni bara visste hur folk anmärker på hur slarvigt och smutsigt här är! Men tänk om er pappa skulle gå och gifta om sej! Då bleve här nog andra ordningar i huset.

Una blev häpen. Tanken på att hennes far skulle kunna gifta om sig hade ännu aldrig fallit henne in. Hon tyckte inte om den och låg ledsen och tyst och funderade en stund.

— Styvmödrar, det är nå’nting gräsligt, fortfor Mary.

— Jag skulle kunna få blodet att ysta sej i ådrorna på dej, om jag ville berätta allt vad jag vet om så’na. Barnen Wilson, som bodde mitt över vägen, från Wileys hus räknat, di fick en styvmor. Hon var precis lika elak mot dem som fru Wiley mot mej. Det blir förskräckligt för er, om ni ska få styvmor.

— Vi får ingen, det är jag säker på, sade Una med darrande underläpp. — Pappa tar sig ingen ny fru.

— Säj inte det, du. Om inte annat, så kan han inte slippa undan. Alla de ogifta fruntimmerna här på trakten vill ju ha honom. Dom kan han nog inte motstå i längden — vill säga den, som drar i väg me’n. Och det värsta med styvmödrar är, att de alltid sätter upp ens far emot en. Han kommer aldrig att tycka om er som förr. Han kommer alltid att hålla med henne och hennes ungar. För ofta har hon egna ungar med sej. Och så inbillar hon honom allt möjligt ont om er.

— O, om du aldrig hade sagt det här åt mig, Mary, utbrast Una. — Nu är jag så rysligt olycklig.

— Jag ville bara varna dej, sade Mary, som nu började ångra sina ord. — För resten är ju er pappa så virrig och tankspridd, att han nog inte kommer på idén att gifta om sej. Men det är ändå bättre att vara beredd på att det kan hända.

Länge efter det Mary somnat in låg lilla Una vaken och vätte huvudkudden med sina tårar. O, hur rysligt skulle det inte vara, om pappa ginge och gifte sig med någon, som lagade så, att han inte längre hölle av henne och Jerry och Faith och Karl … Det skulle hon aldrig kunna överleva — nej, omöjligt …

Mary hade ej indrupit något gift av det slag, fröken Cornelia menat, i prästgårdsbarnens sinnen. Men visst hade hon utan att mena något ont ställt till en smula ofog. Dock sov hon lugnt och utan några drömmar, medan Una låg vaken och regnet öste ned och blåsten ven omkring det grånade gamla huset. Och pastorn glömde alldeles att gå och lägga sig, därför att han satt försjunken i en levnadsteckning av kyrkofadern Augustinus.

Den nya dagen grydde redan, när han slutat den och gick en trappa upp, grubblande över problem, mer än två tusen år gamla. Dörren till flickornas rum stod öppen, och han såg Faith ligga därinne och sova, rosig och vacker. Han undrade var Una fanns. Hon hade kanske gått över till flickorna Blythe för att ligga kvar över natten. Hon gjorde det ibland, ty det ansågs som någonting förfärligt roligt. Pastorn suckade. Han kände, att han väl ändå borde ha reda på var hans yngsta dotter höll till om nätterna … Cecilia skulle nog ha sett efter henne bättre.

Ack, om han bara haft kvar sin Cecilia! Hur vacker och glad hade hon inte varit! Så den gamla prästgården borta i Maywater genljudit av hennes sång! Och hon hade dött så plötsligt och tagit med sig sitt skratt och sin musik och lämnat kvar tung tystnad — så plötsligt, att han liksom aldrig riktigt kunnat hämta sig efter slaget. Hur hade hon, som var så vacker och så full av spelande liv, kunnat dö?

Tanken på nytt giftermål hade ännu aldrig på allvar framställt sig för pastor Meredith. Han hade hållit så gränslöst mycket av sin hustru, att han ej trodde, att han någonsin mer skulle kunna bry sig om någon kvinna. För övrigt hade han några dimmiga föreställningar om att det ej skulle behöva dröja så längre, innan hans äldsta dotter Faith kunde intaga sin mors plats. Intill dess måste han reda sig så gott han kunde ensam.

Han suckade och gick in i sitt sovrum, där sängen stod i samma skick som han lämnat den på morgonen. Tant Martha hade glömt att bädda om den, och Mary hade ej torts göra det, därför att tant Martha hade strängeligen förbjudit henne att uträtta några sysslor inne i pastorns rum. Men pastorn märkte inte, att lakanen släpade i golvet och att huvudkudden låg på sned. Hans sista rediga tanke gällde kyrkofadern Augustinus.