Regnbågens dal/Kapitel 08

←  Vad torsk kan användas till

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Fröken Cornelia anställler förhör

Una gör slag i saken  →

VIII.
Fröken Cornelia anställer förhör.

Fröken Cornelia begav sig redan följande dag till prästgården och tog »utskummet» Mary i förhör. Mary redogjorde både för sina öden och för den upprörande händelsen med fisken, enkelt och sanningsenligt, och några förmildrande omständigheter hade hon ju knappast att framdraga. Under rannsakningens lopp fick fröken Cornelia ett bättre intryck av brottslingen än hon väntat, men hon ville ej låtsa om detta utan ansåg det som sin plikt att vara sträng.

— Den där familjen, som tagit upp dig i sitt hus, sade hon allvarligt, har varit alldeles för snäll och vänlig och släpphänt mot dig. Och nu visar du din tacksamhet genom att överfalla och bära dig illa åt mot en liten god vän till prästgårdsbarnen. Tycker du, att det är rätt gjort?

— Nej, det var riktigt elakt gjort av mej, erkände Mary utan minsta tvekan. — Jag vet inte vad som for i mej. Det var nog för att den där gamla salta torsken låg så nära till hands. Men jag har ångrat mej rysligt — jag låg och grät i går kväll, se’n jag lagt mig. Jo då, det gjorde jag. Fröken kan fråga Una. Jag ville inte tala om för’na vad jag tjöt för, för jag skämdes, och då grät hon med, för hon trodde, att någon hade varit stygg mot mig. Sårat mina känslor, sa hon. Pytt — jag må välan inte ha några känslor, som det är värt att tala om. Jag bara grubblar ibland på hur det kan komma sej, att fru Wiley inte satt sej i gång för att få tag i mej. Det är då inte likt henne.

Även fröken Cornelia tyckte det var ganska egendomligt, men hon inskränkte sig till att i skarpa ordalag varna Mary för att någonsin mera använda pastorns salta torskar som tillhygge. Och så gick hon för att avlägga rapport på Ingleside.

— Om det är sant som flickan berättar om den behandling hon fått undergå, så bör man allt röra i saken, sade hon. — Jag vet åtskilligt om den där fru Wiley. Marshall råkade henne ganska mycket den tiden han bodde på andra sidan viken. Jag minns, att i fjor somras sa han nå’nting om henne och en flickunge hon hämtat från ett barnhem — det var nog just den här Mary. Han sa, att någon berättat för honom, att hon lät den fattiga ungen träla alldeles förskräckligt och svältfödde henne och gav henne knappt några kläder. Nu vet du nog, Anne lilla, att jag aldrig haft för vana att befatta mej med de där människorna på andra sidan viken. Men jag ska skicka över Marshall i morgon dag för att om möjligt ta reda på hur det är ställt med den här stackaren. Och se’n ska jag tala med pastorn. Har du hört, Anne lilla, att barnen Meredith hittade flickan liggande alldeles utsvulten på loftet i James Taylors gamla lada? Där hade hon legat hela natten, ensam, hungrig och frusen. Medan vi låg i våra varma sängar, mätta efter vår kvällsvard.

— Den stackars lilla ungen, sade Anne och föreställde sig en av sina egna kära små i dylika omständigheter, ensam och övergiven, frusen och hungrig. — Har hon blivit så där illa behandlad, tant Cornelia, så bör hon på inga villkor skickas tillbaka till det hemmet. Jag själv blev som helt liten föräldralös och fick under en viss period slita mycket ont.

— Vi får väl lov att resonera med föreståndarinnan på barnhemmet i Hopetown, föreslog fröken Cornelia. — I alla fall bör hon inte stanna kvar i prästgården. Vem vet vad de där redan bra nog försummade barnen kan lära av henne? Jag har hört, att hon lär svära. Men tänk ändå, att hon har varit där i hela två veckor, utan att pastorn lagt två strån i kors för att en smula ta reda på hennes förhållanden. Är en sådan karl värd att ha familj? Det är min oförgripliga mening, att en så’n bör bli munk, raka sig i huvudet och gå i kloster.

Två dagar senare kom fröken Cornelia på kvällen tillbaka till Ingleside.

— Jo, nu ska ni få höra på nytt, sade hon. — Fru Wiley hittades död i sin säng morgonen efter det Mary rymt. Hon hade haft hjärtfel i många år, och doktorn hade sagt, att hon skulle akta sej för sinnesrörelser. Sin dräng hade hon skickat bort, och ingen fanns i huset mer än hon. Grannarna hittade henne dagen därpå. De tycks ha lagt märke till att flickan inte syntes till, men de trodde, att fru Wiley hade skickat henne till sin kusin i trakten av Charlottetown, som hon sagt, att hon skulle göra endera dagen. Kusinen kom inte till begravningen, och därför fick ingen veta, att Mary inte var hos henne. De personer Marshall talte med, hade åtskilligt att berätta om det sätt, varpå den här fru Wiley burit sig åt mot stackars Mary — han sa, att han kände hur det kokte i honom, så ond blev han. Du vet nog, att Marshall blir alldeles rasande, när han får höra talas om barnmisshandel. En del folk talade om att skriva till styrelsen för barnhemmet och anmäla saken, men det var ingen, som kom sig för, och så blev det aldrig av.

— Det var ledsamt, att den där fru Wiley ska vara död, sade Susan harmset, för annars skulle jag bra gärna ha velat gå bort till henne och säga henne ett sanningens ord. Svälta och slå ett barn — det är ju så håren kan resa sig på ens huvud, snälla doktorinnan. Nog för att jag håller på att barn ska agas, när de har förtjänt det, men det ska vara måtta med allt. Hur ska det nu bli med henne, den fattiga ungen?

— Hon får väl skickas tillbaka till barnhemmet, förmodar jag, sade fröken Cornelia. — Jag tror, att alla här i trakten, som vill ha ett fosterbarn, redan skaffat sig ett. Jag ska tala med pastorn i morgon och säga honom min tanke i den här saken.

— Det kan doktorinnan vara lugn för att hon gör, sade Susan, när fröken Cornelia avlägsnat sig. — Hon drar sig då aldrig för att tala rent ut med folk. Men jag begriper ändå inte hur Cornelia Bryant vågar tala med en andans man så som hon gör — precis som om han vore en vanlig människa.

När tant Cornelia gått, svängde sig Nan Blythe ur den hängmatta, där hon legat och läst sina läxor, och kilade ned till Regnbågens dal. De andra barnen voro redan där. Jem och Jerry kastade till måls med ett par gamla hästskor, som de fått till låns av smeden nere i byn. Karl hade hittat en myrväg, som gick över en solbelyst kulle, och låg på magen och såg på myrorna, när de släpade åstad med barr och barkbitar betydligt större än de själva. Walter låg inne bland de skuggande ormbunkarna och läste högt för Mary och Di, Faith och Una, ur en underbar berättelsebok, som handlade om kejsar Barbarossa och den vandrande juden, råttfängaren i Hameln och sjömannen Sindbad, om drakar, som vaktade skatter av guld och ädelstenar, slagrutor, människor med svansar, Lycksalighetens ö och svanjungfrur. Walter blev ytterst häpen, när han fick läsa om att även Wilhelm Tell var en uppdiktad person. Historien om ärkebiskop Hatto av Mainz höll honom sedan vaken en god del av natten, men mest älskade han berättelsen om den heliga graal, skålen, som frambärs av jungfrun och spred en sådan glans, att den fördunklade facklornas sken. Om allt detta läste han med både bävan och fröjd, medan de små bjällrorna uppe i De båda Älskandes träd sakta klingade för sommarvindens fläktar och skymningens svalka så småningom bredde sig över dalen.

— Somligt folk kan då ljuga med smak, sade Mary i beundrande ton, när Walter lade igen boken därför att han ej längre såg att läsa.

— Ljuga? Vad menar du? sade Di förargad.

— Du vill väl inte påstå, att allt det där är sant? sade Mary och såg misstrogen ut.

— Nej bevars — inte riktigt sant … Ungefär lika sant som dina spökhistorier. Di var inte heller sanna, men det var aldrig din mening att vi skulle tro på dem, så att man kan inte heller kalla dem lögner.

— Det där om slagrutan var då åtmnistone inte lögn, sade Mary. — Gubben Jake Crawford på andra sidan viken går ofta med en sådan. Folk skickar efter honom från alla möjliga håll, så fort di vill ha en brunn. Och då säjer hanses slagruta var källådern går. Och den vandrande juden tror jag då, att jag känner.

— Nej men Mary … sade Una i stor häpnad.

— Jo du, så sant jag här sitter. En dag förra hösten så kom det en mycket gammal gubbe till fru Wiley. Han såg då så gammal ut som om han varit med själva Noak i arken. Hon talte med honom om grindstolpar av cederträ och frågade honom om så’na var varaktiga. »Om di är varaktiga? Di håller i tusen år», sa han. »Det vet jag, för jag har försökt med så’na två gånger.» Om han nu var tvåtusen år gammal, så måste han ju alldeles säkert ha varit er vandrande jude.

— Jag tror inte, att den vandrande juden skulle bekanta sig med en så’n person som fru Wiley, sade Faith med stor bestämdhet.

— Jag tycker mycket om historien om den där piparen i Hameln, som lovade att driva alla stadens råttor i floden, sade Di. — Och det gör mamma med. Jag tycker alltid så synd om den lille halte gossen, som inte kunde hinna med de andra utan fann berget stängt, när han kom fram. Han måste ha känt sig rysligt besviken. Han har nog sedan i hela sitt liv funderat på vad det fanns för granna saker inne i berget, som han aldrig fick se.

— O du, jag tycker tvärtom, att det var riktigt bra, att inte också han blev bergtagen liksom alla de andra barnen, sade Una. — De kom ju aldrig igen. Tänk, hur glad hans mamma måste ha varit över att hon fick behålla honom. Förut hade hon sörjt så mycket över att han var halt. Men nu måste hon väl tvärtom vara glad över att han var ofärdig, för just det var ju orsaken till att hon fick behålla honom.

— Någon gång i framtiden, sade Walter och blickade drömmande upp mot himlen, kommer det nog en så’n där pipare hit till trakten, in i Regnbågens dal, och han blåser lustigt på sin flöjt. Då skall jag följa efter honom — följa honom ned till stranden — ut på havet — bort från er alla. Jag tror inte, att jag godvilligt följer med honom. Det gör Jem — Jem längtar ju alltid efter äventyr — men jag vill inte följa med, jag strävar emot. Men se jag är tvungen — piparen blåser och lockar på sin flöjt, och då måste jag följa med, antingen jag vill eller inte. Den musiken är trollmusik.

— Vi följer med allihop, ropade Di, som genast kände den tändande gnistan från Walters fantasi och redan tyckte sig se den hemlighetsfulle piparens gestalt skymta i dunklet vid bortre ändan av dalen.

— Nej. Du sitter kvar här och väntar, sade Walter med en egendomlig glans i sina stora, vackra ögon. — Du sitter kvar här och väntar, att vi ska komma tillbaka. Men vi kommer nog inte — för vi kan inte komma, så länge piparen blåser på sin flöjt. Han kan med sina flöjttoner föra oss världen runt. Men du — du sitter kvar här på din sten och väntar — och väntar i evighet.

— Hu då — var tyst! sade Mary och ryste till. — Se inte så där hemsk ut, Walter. Jag riktigt känner hur det kyler långt ner på ryggen. Du vill väl inte narra mej att lipa heller. Jag tyckte precis jag såg den där otäcke piparen vandra sin väg och ni pojkar följde efter honom, men vi flickor satt kvar här och väntade alldeles ensamma. Jag vet inte hur det kommer sej — jag har aldrig varit nå’n lipsill, men så fort du börjar med dina underliga paschaser, så vill jag bara gråta.

Walter smålog triumferande. Det roade honom att utöva sin makt över lekkamraterna, spela på deras känslosträngar, göra dem ömsom rörda, ömsom skrämda … Det tillfredsställde en viss dramatisk instinkt, som bodde inom honom. Men med triumfen blandade sig ett litet stänk av hemlighetsfull fruktan. Den där piparen, som lockade in de tyska barnen i berget, hade tyckts honom mycket verklig — det var som om den sakta vajande slöja, som dolde framtiden för ett ögonblick, fläktat åt sidan i Regnbågsdalens stjärntindrande skymning och han fått en hastig inblick i de öden, som väntade honom.

Men Karl, som nu slöt sig till den lilla gruppen och hade mycket märkliga ting att rapportera från livet och brådskan på myrvägen, förde dem alla tillbaka till realiteternas fasta mark.

— Myror är gräsligt intressanta, sade Mary, glad att slippa undan den trollske piparens och hans musiks inflytande. — Och hela lördagskvällen satt Karl och jag och tittade på allt det, som myllrade under den stora grästorvan, som vi lyfte upp på körgårn mellan två av stenhällarna. Aldrig trodde jag det fanns så många olika sorters småkräk. Och tänk vad ondsinta somliga var — började slåss och stå på två ben och liksom krama om varandra utan någon orsak, åtminstone efter vad vi kunde se. Och somliga av dem är så gräsligt rädda av sej. När de blev skrämda, rullade de ihop sej till en boll, och så vältrade de andra dem åt sidan. De var då åtminstone inte hågade för att slåss. Och somliga myror var lata och ville inte arbeta. Vi såg hur de smet undan. Och så var det en myra, som dog av sorg för att en ann’ myra blev dödad — hon ville inte arbeta — ville inte äta — hon bara la’ sej ner och dog. Ja, jag ser, att ni tror mej inte, men tamej jäk —

Hon hejdade sig i tid. En tryckande paus följde. Faith och Di växlade blickar, som skulle ha hedrat själva tant Cornelia. Walter och Karl sågo besvärade ut, och Unas underläpp darrade.

Mary skruvade förläget på sig.

— Det slapp ut, innan jag hann tänka mej för, men det blev ju ändå bara halva ordet, sade hon. — Det var rysligt vad ni här i trakten är noga på’t. Ni skulle ha hört herr och fru Wiley, när de grälade. Gud fader —

— Bildat folk säger inte så där, sade Faith i undervisande ton.

— Det är syndigt att svära, viskade Una.

— Jag må välan inte vara bildad, sade Mary. — Var skulle jag ha fått nå’n bildning ifrån? Men jag ska aldrig säja så mer, bara jag kommer ihåg mej. Det lovar jag.

— Dessutom kan du inte vänta, att Gud ska höra dina böner, när du missbrukar Hans namn, Mary, sade Una.

— Det har jag verkligen aldrig väntat, sade den uppriktiga Mary. — Jag har i en hel vecka bett Honom varenda kväll, att Han skulle reda upp det här med fru Wiley, och vad har Han gjort? Aldrig ett smack. Nej, det lönar sig inte att be några böner.

Just då kom Nan andlös springande utför sluttningen.

— O Mary, du kan aldrig tänka dig! Här ska du få höra. Tant Elliotts man har varit över på andra sidan viken, och vad tror du han fick veta där? Fru Wiley är död — de hittade henne kall och död i sin säng morgonen efter det du rymde. Så nu behöver du aldrig flytta tillbaka till henne.

— Död? sade Mary förfärad. Och så skakades hon av en rysning.

— Tror du, att jag har bett ihjäl henne? utbrast hon och vände sig bönfallande mot Una. — Om jag det har, ska jag då aldrig mer i mitt liv be en stavelse. Hu, nu kanske hon går igen och spökar för mig för att hon är ond på mej.

— Nej nej, Mary, lugnade Una, dina böner har alls ingenting med hennes död att göra. Fru Wiley låg ju död, långt innan du började be dina aftonböner här.

— Jaha, det har du rätt i, sade Mary och hämtade sig hastigt från sin förskräckelse. — Men det var rysligt så rädd jag blev. Jag skulle inte vilja tänka mej, att jag hade bett ihjäl nå’n människa, om jag också tyckt mycket illa om henne. När jag låg och bad, så tänkte jag aldrig på att hon skulle dö. Och hon såg då rakt inte dödlig ut. Sa fru Elliott nå’nting om mej?

— Hon sa, att du komme nog att få flytta tillbaka till barnhemmet.

— Jag kunde just tro det, sade Mary i trött ton. — Och se’n kommer de att ackordera ut mej igen — troligen till nå’n av samma ull som fru Wiley. Så’na är det gott om. Men jag får väl försöka härda ut me’t. Jag är seg.

— Jag ska be i min aftonbön, att du slipper komma tillbaka dit, viskade lilla Una, när hon och Mary vandrade hem till prästgården.

— Det gör du precis som du tycker, kila du på med det, om det roar dig, sade Mary. — Men jag gör en konst i’et. Jag har fått nog av det här bedjandet. Du ser själv hur det kan gå. Hade nu fru Wiley kolat vippen efter det jag begynte be, så hade det ju varit min skull.

— Nej då, det hade det visst inte, sade Una. — Jag önskar jag kunde ge dig en riktigt bra förklaring — pappa kan det i alla fall, om du vill tala med honom, Mary.

— Tack så mycket! Eran pappa förstår jag mig inte på, det är sanning det. Han går förbi mig, men han ser mig inte, fastän det är mitt på ljusa dagen. Jag är inte egenkär — men någon avtorksmatta är jag inte heller.

— Ack du, sådan är ju vår pappa. För det mesta ser han inte heller oss. Han går i sina djupa tankar, förstår du. Och jag ska alldeles säkert be, att Gud låter dig stanna kvar i Fyra vindar — för jag tycker om dig, Mary.

— Gör det då. Bara jag slipper höra talas om att några fler människor ligger och dör ihjäl sig och en ann’ se’n ska få skulden, sade Mary. — Jag trivs väldigt bra här i trakten. Jag tycker om sjön och hamnen och fyren — och er och barnen Blythe. Ni är de enda vänner jag nå’nsin haft, och jag skulle sörja, om jag bleve tvungen att skiljas från er.