Regnbågens dal/Kapitel 20
| ← Stackars Adam! |
|
Det omöjliga ordet → |
XX.
Faith får en ny vän.
Den följande dagen i skolan blev ganska påkostande för Faith. Mary Vance hade berättat om Adams sorgliga ändalykt, och alla skolbarnen, utom barnen Blythe, tyckte, att det hela var riktigt lustigt. Flickorna beklagade fnittrande sorgen, och gossarna skrevo små hjärtlöst skämtsamma biljetter till henne. Stackars Faith gick hem från skolan bedrövad djupt in i sin lilla känsliga själ.
— Jag går bort till Ingleside och sitter en stund hos fru Blythe, snyftade hon. — Hon kommer inte att skratta åt mig som alla andra gör. Jag är rakt tvungen att tala med nå’n, som kan förstå hur ledsen jag är och hur jag sörjer.
Hon sprang genom Regnbågens dal. Där hade hemliga krafter varit i verksamhet under nattens lopp. Ett lätt snötäcke hade fallit, och de vitpudrade granarna och tallarna drömde om den nya vår, som skulle avlösa deras vintersömn. Den långa sluttningen nedanför skimrade av de lövlösa bokarnas roströda färg. Det slocknande skenet från solnedgången låg ännu över trädens kronor uppe på åsen. Av alla de vackra platser, över vilka den sakta sjunkande vinterskymningen bredde sin trolska mystik, var nog Regnbågsdalen den allra vackraste. Men den stackars bedrövade lilla Faith hade ej blick för den skönhet, som omgav henne.
Vid bäcken stötte hon helt oförmodat på Rosemary West, som satt i ensamheten på den bänk, som bildades av den gamla tallens längs marken krypande gren. Hon var stadd på hemväg från Ingleside, där hon varit och gett flickorna deras musiklektion. Nu hade hon suttit en stund i Regnbågens dal, betraktat dess nya vita skrud och låtit tankarna gå sina egna vägar. Att döma av hennes anletsuttryck hade de vägarna varit ganska behagliga. Det var kanske det svaga klingandet från de små bjällrorna uppe i Det älskande parets träd, som lockade fram leendet på hennes läppar. Eller kanske dess orsak låg i medvetandet att pastor Meredith numera sällan underlät att tillbringa måndagskvällen uppe i det grå huset på åsens vindomsvepta krön.
Nu kom Faith Meredith rusande rätt in i Rosemarys vakna drömmar med sina känslors bitterhet och sin upprorsanda. Hon hejdade sig genast, när hon fick se fröken West. Hon var inte intimare bekant med henne — bara så pass, att de kunde stanna och hälsa på varandra, när de möttes ute. Och hon ville inte råka någon just nu — ingen utom fru Blythe. Hon visste, att hennes ögon och näsa voro röda och svullna, och hon blev förtretad vid tanken på att en främmande människa skulle se, att hon hade gråtit.
— God afton, fröken West, sade hon i tvungen ton.
— Hur är det fatt, Faith lilla? frågade Rosemary vänligt.
— Det är ingenting, svarade Faith kort.
— Du menar ingenting, som du har lust att berätta för en utomstående, inte sant? smålog Rosemary.
Faith tittade på fröken West med plötsligt intresse. Här var bestämt en människa, som förstod rätt mycket … Och så vacker hon var! Håret låg guldgult fram under den plymgarnerade hatten. Vilken vacker färg kinderna hade över sammetskappans krage! Hur blå och vänliga voro inte hennes ögon! Faith kände, att fröken West borde kunna vara en förtjusande vän — om bara hon vore en förtrogen i stället för en flyktig bekantskap.
— Jag — jag tänker mig upp för att berätta det för fru Blythe, sade Faith. — Hon förstår alltid — hon skrattar aldrig åt oss. Jag talar alltid med henne, när jag är ledsen. Det hjälper.
— Min lilla flicka, då måste jag tyvärr tala om för dig, att fru Blythe inte är hemma, sade fröken West deltagande. — Hon reste just i dag till Avonlea och kommer inte tillbaka förrän i slutet av veckan.
Faiths underläpp började darra.
— Då är det väl så gott jag går hem igen, sade hon i olycklig ton.
— Det är väl det — såvida du inte kunde förmå dig att språka litet med mig i stället, sade fröken Rosemary milt. — Det är en sådan hjälp att få tala med någon annan, som sympatiserar och känner för en. Det vet bäst. Inte kan jag väl vara lika snäll och förstående som fru Blythe, förmodar jag, men jag lovar dig, att jag inte ska skratta.
— Ni kanske inte skrattar så det hörs eller syns, sade Faith. — Men ni kanske skrattar invärtes.
— Nej, jag ska inte skratta invärtes heller. Varför skulle jag det? Någonting har gjort dig ledsen — jag kan aldrig se någonting roligt i att en annan människa är ledsen, vad det nu än må vara, som hon sörjer över. Om du tycker du har lust att tala om för mig vad det är du är ledsen över, så hör jag gärna på dig. Men om du tycker, att du hellre vill låta bli — gör då det för all del, kära du.
Faith såg länge och allvarligt in i fröken Wests ögon. De voro också allvarliga — det fanns inget skratt i dem, inte ens allra längst inne. Med en liten suck satte hon sig ned på den mossiga tallgrenen bredvid sin nya vän och berättade för henne allt om Adam och hans grymma öde.
Rosemary varken skrattade eller kände någon lust att skratta. Hon förstod och sympatiserade — hon var nästan lika bra att ha som fru Blythe, jaha, fullt ut lika bra …
— Pastor Perry är präst, men han borde ha varit slaktare, sade Faith bittert. — Så förtjust är han i att skära och karva. Han njöt av att skära sönder stackars Adam. Han skar i honom precis som om han varit en vanlig simpel tupp.
— Oss emellan sagt, Faith, så är jag själv inte vidare förtjust i pastor Perry, sade Rosemary och fnittrade en liten smula — men det var åt pastorn, inte åt Adam, det förstod Faith mycket väl. — Jag har aldrig varit svag för honom. Jag var skolkamrat med honom — han är ju från The Glen — och han var en liten tillgjord och narraktig pojke redan då. O, vad vi flickor avskydde att behöva hålla i hans feta, kladdiga händer under ringlekarna! Men vi får inte glömma, kära du, att han ju inte visste, att Adam varit tam och ditt eget älskade husdjur. Han trodde naturligtvis, att Adam var en vanlig simpel tupp. Vi måste vara rättvisa, även om vi är förfärligt ledsna.
— Vi måste väl det, sade Faith med en suck. — Men varför är det precis så som om alla tyckte det var så hemskt löjligt, att jag hållit så mycket av Adam, fröken West? Hade det varit en gammal otäck katt, skulle ingen ha funnit något besynnerligt i det. När Lottie Warrens kattunge fick sina ben avskurna av skördemaskinen, så tyckte alla det var förfärligt synd om henne. Hon grät två dar i skolan, och henne skrattade ingen åt, inte ens den lede Dan Reese. Och alla hennes goda vänner voro med om kissens begravning och hjälpte henne att sänka honom i jorden i en fin ask, som det varit choklad i, — men hans stackars små tassar kunde de inte begrava, för dem kunde de inte hitta. Det var naturligtvis en ryslig händelse, men inte kan den ändå jämföras med att få se sin egen älskade vän ätas upp? Och ändå skrattar alla åt mej.
— Det måtte väl vara därför att man alltid tänker sig, att en tupp är nå’nting så stort och bastant att ha till husdjur … Det ligger alls ingenting löjligt i att man fäster sig vid en liten näpen kyckling, sökte Rosemary förklara.
— Adam har ju varit en liten kyckling han med, fröken West. Han var som en liten guldgul fjäderboll. Han kom alltid springande fram till mig och åt ur handen på mig. Och tänk så stilig han blev, när han växte upp — vit som snö, med så ståtlig, krökt stjärt, fastän Mary Vance sa, att den var för liten. Han lydde sitt namn och kom alltid, när jag ropade på honom, det var en ovanligt klok tupp. Och tant Martha hade ju ingen rätt att döda honom. Han tillhörde mej. Jag hade fått honom. Det var väl inte snällt gjort, fröken West?
— Nej, rakt inte snällt, sade fröken West med stor bestämdhet. — Riktigt illa gjort. Jag minns, att jag hade en egen liten höna, när jag var liten. Ack, så näpen hon var — guldgul och spräcklig i bröstet. Jag var då så kär i den hönan som tänkas kunde. Den blev heller aldrig dödad — den dog av ålderdomsavtyning. Mamma ville aldrig, att hon skulle slaktas, för hon visste, att det var min lilla älskling.
— Om min mamma hade levat, så skulle hon inte ha låtit någon slakta Adam, sade Faith. — Inte pappa heller, för den delen, om han hade varit hemma och vetat av det. Det är jag säker på, att han inte skulle ha tillåtit, fröken West.
— Det är jag också säker på, sade Rosemary. Hon fick i en hast en smula högre färg på kinderna och såg litet förlägen ut, men det märkte inte Faith.
— Var det mycket styggt av mig att inte tala om för pastorn, att hans rockskört sveddes? frågade hon ängsligt.
— Rysligt styggt, svarade Rosemary med skalken i ögat. — Men jag skulle ha varit precis lika stygg, Faith — jag skulle inte ha talt om för honom, att det osade bränt om honom, ifall han inte själv märkte det. Den karlen måste ha ett ytterst klent luktsinne. Och inte tror jag heller, att jag sedan skulle ha ångrat min stygghet.
— Una tyckte, att jag skulle ha sagt till honom, eftersom han var präst.
— Asch, om en präst bär sig dumt åt, behöver vi väl inte respektera hans rockskört. Nog vet jag, att jag skulle ha fröjdat mig, om jag fått se Jimmy Perrys rockskört stå i ljusan låga. Det borde ha tagit sig mycket lustigt ut.
Båda skrattade, men Faiths skratt övergick till en liten sorgsen suck.
— Nu är i alla fall min Adam död, och aldrig mer ska jag hålla av nå’nting.
— Så ska du inte säga, kära du. Vi går miste om så mycket i livet, om vi inte välja någon eller något att hålla av. Ju mer vi älska, desto rikare blir vårt liv, även om det bara är ett litet djur med fjäder eller päls som vi fästa oss vid. Skulle du vilja ha en kanariefågel, Faith — ett litet guldgult knyte till kanariefågel? Om du vill, kan du få en av mig. Vi har två därhemma.
— O tack, det skulle jag rysligt gärna vilja ha, ropade Faith. — Jag älskar fåglar. Men tänk, om tant Marthas katt tar den? Det är så tragiskt att få sina älsklingar uppätna. Jag skulle inte kunna härda ut med det en gång till.
— Om du hänger buren tillräckligt långt ut från väggen, tror jag inte katten kommer åt den. Jag ska noga tala om för dig hur en kanariefågel skötes, och se’n har jag den med mig till Ingleside, när jag nästa gång kommer dit för att ge min musiklektion. Så får du hämta den där.
Inom sig tänkte Rosemary: — Nu blir det väl genast prat nere i byn. Men det bryr jag mig inte om. Jag måste trösta den här bedrövade lilla.
Faith kände sig också tröstad. Det var mycket skönt med deltagande och sympati. Hon och fröken Rosemary sutto under den gamla tallen, tills det blivit alldeles skumt i den snötäckta dalen och aftonstjärnan tindrade fram bakom den grå lönndungen. Faith berättade för Rosemary om sina små erfarenheter och förhoppningar, vad hon tyckte om och inte tyckte om; hon berättade om vardagslivet hemma i prästgården och om sina små motigheter och framgångar i skolan. Slutligen skildes de åt som vänner för livet.
Vid kvällsvardsbordet satt pastor Meredith som vanligt i djupa tankar, men rätt som det var nämndes ett namn, som ådrog sig hans uppmärksamhet och förde honom tillbaka till verkligheten. Faith berättade för Una om sitt sammanträffande med Rosemary.
— O, vad hon är rar, tycker jag, sade Faith. — Lika snäll som fru Blythe — fastän på annat sätt. Jag hade så’n lust att ta henne i famn. Och hon tog mej i famn, det kändes så sammetslent och skönt. Hon hade en så’n vacker kappa. Och hon kalla’ mej för »kära du»! O, så jag njöt! Allting kunde jag berätta för henne.
— Jaså, du tycker om fröken West, Faith? frågade pastor Meredith med litet egendomlig betoning av orden.
— Jag älskar henne, ropade Faith.
— Hm, sade hennes pappa. — Håll i med det.