Regnbågens dal/Kapitel 19
| ← Ett hemskt budskap |
|
Faith får en ny vän → |
XIX.
Stackars Adam.
När Una kom hem, låg Faith med ansiktet i kudden på sin säng och ville inte låta trösta sig. Tant Martha hade slaktat Adam. Han vilade i denna stund på ett avlångt fat på en hylla i skafferiet, plockad, svedd och omgiven av sin egen kräva, levern och hjärtat. Tant Martha brydde sig inte ett dugg om Faiths häftiga sorg och förtvivlan.
— Vi måste ju ha nå’nting att sätta för den resande pastorn till middagsmat, sade hon. — Du är för stor flicka för att bråka så där förskräckligt för en gammal tupps skull. Nå’n gång skulle man väl i alla fall ha vridit nacken av’en.
— När pappa kommer hem, ska jag tala om för honom vad tant har gjort, snyftade Faith.
— Låt du bli att besvära din stackars pappa. Han har minsann bekymmer nog ändå. Och det är jag, som sköter hushållet här.
— Adam var min — jag hade fått honom av fru Johnson. Tant hade ingen rätt att röra honom, ropade Faith.
— Nu ska du inte bära dig fånigt åt. Tuppen är slaktad, och så är det inte mer med det. Jag tänker inte bjuda nå’n främmande pastor på kallt fårkött. Litet begrepp om vad som passar sig har jag i alla fall, och jag har sett bättre dagar, innan det gått så här utför för mig i livet.
Faith ville inte gå ned till kvällsvarden den aftonen, och hon ville inte gå i kyrkan morgonen därpå. Men när det blev tid att äta middag, kom hon till bordet med ögon, som voro rödsvullna av gråt, och dyster uppsyn.
Pastor James Perry var en fetlagd och skinande herre med vita, borstiga mustascher, buskiga vita ögonbryn och en blank flintskalle. Skön var han inte, men väl ganska viktig och icke så litet skrytsam i sitt uppträdande. Men även om han tett sig som ärkeängeln Mikael och talat med människors och änglars tungor, skulle Faith ha avskytt honom. Han skar för Adam med mycken omsorg och visade härunder sina feta, vita händer och en prydlig diamantring. Och under hela proceduren gjorde han små kvicka och godlynta anmärkningar. Jerry och Karl flinade, och även Una log ett blekt löje, eftersom artigheten tydligen krävde det. Men molnet på Faiths panna mörknade än mer. Pastor Perry tyckte, att det var en föga sympatisk liten flicka. En gång, då pastorn till Jerry yttrade någonting, som han verkligen fått om bakfoten, föll Faith in och motsade honom. Pastorn rynkade då sina vita ögonbryn mot henne.
— Små flickor ska inte falla stort folk i talet, sade han. — Att avbryta så där verkar mycket ouppfostrat. — Och de ska inte heller säga emot personer, som vet vida mer än de gör.
Denna skrapa förbättrade ingalunda Faiths lynne. Jaså, hon skulle tas med bland »små flickor», liksom om hon inte vore större än den där knubbiga Rilla uppe på Ingleside. Det var odrägligt. Och hur gräsligt åt inte den främmande pastorn! Han till och med tog upp ett av stackars Adams ben mellan tummen och pekfingret och gnagade på det. Varken Faith eller Una ville röra en bit av den steken, och de kastade blickar på gossarna, som om de varit ingenting mindre än kannibaler. Faith kände, att om inte denna hemska måltid snart toge ett naturligt slut, skulle hon slänga någonting i pastorns skinande skalle. Men lyckligtvis fann sig pastorn ej föranlåten att ta en portion till av tant Marthas degiga och smaklösa äppelpaj, utan läste från bordet. Det blev en lång bordsbön, vari pastor Perry innerligt tackade för de håvor, som nu senast beskärts honom av en mild och långmodig försyn.
— Försynen hade då inte ett dugg att göra med att du fick Adam till middag, mumlade den rebelliska Faith med låg röst.
Gossarna förfogade sig genast ut i det fria, och Una gick för att hjälpa tant Martha med disken, fastän den buttra gamla frun aldrig verkade uppmuntrande, när hon skyggt kom och erbjöd sin hjälp. Faith gick in i sin fars studérkammare, där en munter brasa sprakade på den öppna spisen. Hon trodde, att hon på så sätt skulle undslippa den avskydde pastor Perry, som förkunnat som sin avsikt att på eftermiddagen ta sig en lur i gästrummet. Men knappt hade Faith slagit sig ned i en vrå med en bok, förrän han kom inpromenerande och ställde sig med ryggen vänd mot brasan. I denna position började han med ogillande uppsyn närmare inspektera den tämligen skräpiga och ostädade studérkammaren.
— Din pappas böcker borde kunna vara ordnade bättre på sina hyllor, min lilla flicka, sade han strängt.
Faith hostade till i sin vrå, men svarade ej ett ord. Hon ville inte tala med den, som i grund och botten varit vållande till den stora olyckan.
— Du skulle försöka ordna dem, min lilla vän, fortfor pastorn, i det han lekte med sin vackra urkedja och tittade beskyddande på Faith. — Du är stor nog för att fullgöra dylika plikter. Min lilla flicka därhemma är bara tio år gammal, men hon går redan i hushållet och är sin mor till den största hjälp och glädje. Hon är ett mycket älskligt barn. Jag önskar du hade förmånen av hennes bekantskap. Hon skulle kunna hjälpa dig på många sätt. Men du har naturligtvis inte åtnjutit den oskattbara fördelen av en god mors vård och handledning. Det är en stor brist — en sorglig brist. Jag har talat mer än en gång med din far i detta ämne och i all broderlig vänskap för honom framhållit hans plikt, men hittills utan någon verkan. Jag hoppas han måtte vakna upp till en känsla av sitt ansvar, innan det blir för sent. Under tiden är det din skyldighet och ditt privilegium att intaga din saliga moders plats. Du skulle kunna öva ett ansenligt inflytande på dina bröder och din lilla syster — du skulle kunna vara en verklig mor för dem. Jag fruktar, att du inte tillräckligt betänker dessa ting så som du borde. Mitt kära barn, tillåt mig att härmed öppna dina ögon för dem.
Pastorns salvelsefulla, ömsom strängt förebrående, ömsom mjukt inställsamma röst fortfor att mala på ännu en stund. Han var nu i sitt element. Ingenting passade honom bättre än att tolka lagen, varna och förmana. Ännu var han inte färdig på långa vägar, det hördes tydligt. Han stod med ryggen mot brasan, med fötterna på mattstumpen, och utgöt en flod av religiöst färgade plattheter. Faith hörde ej ett ord. I själva verket lyssnade hon alls inte på honom. Men hon höll blicken oavlåtligt fäst på de långa, svarta rockskörten, som hängde ned, och en glimt av skadeglad förtjusning började spela i hennes bruna ögon. Pastor Perry stod mycket nära brasan. Hans rockskört började svedas — hans rockskört började ryka … Men han orerade på såsom förut, fördjupad i sin egen vältalighet. Det rykte än mer från rockskörtena. En liten gnista sprakade ut från den brinnande veden och slog ned på det ena skörtet. Den blev sittande på det upphettade underlaget, i en hast slog den lilla gnistan upp i låga. Då kunde Faith ej längre hålla sig utan brast ut i ett kvävt fnitter.
Pastor Perry tvärstannade mitt i en lång mening, förargad över en sådan näsvishet. Plötsligt kände han hur det osade bränt mycket starkt. Han gjorde hastigt helt om, men såg ingenting. Då förde han blixtsnabbt händerna till rockskörtena och drog fram dem från sidorna. Det var redan ett ordentligt hål bränt i det ena — och det var hans nya svarta kläder. Faith skakade av tyst skratt, så löjliga voro hans min och hans ställning.
— Såg inte du, att det tog eld i mina rockskört? frågade han i vredesmod.
— Jo, pastorn, svarade Faith ödmjukt.
— Men varför, sa du inte till mig då? frågade han och blängde ilsket på henne.
— Pastorn sa vid bordet, att det verkade så ouppfostrat att avbryta någon, sade Faith i en ton av kränkt oskuld.
— Om jag vore din pappa, vilket jag Gud ske lov inte är, skulle jag ge dig en upptuktelse för detta, som du aldrig glömde, sade den förgrymmade pastorn och skred med värdiga steg ur rummet. Rocken tillhörande pastor Merediths näst bästa svarta kostym passade ej alls den välfödde pastorn från Charlottetown, utan han måste förrätta aftonsången i sin egen svedda långrock. Men han vandrade ej uppför kyrkgången med sin vanliga självtillräckliga min av »se, vilken ära jag bevisar denna lilla landsortskyrka!» Han ville sedermera aldrig vara med om att avbyta pastor Meredith i predikstolen, när det var fråga om ett tillfälligt vikariat, och han var nätt och jämt hövlig mot The Glens pastor, när han flyktigt hälsade på honom vid stationen morgonen därpå.
Men Faith kände en viss dyster tillfredsställelse. Adam var delvis hämnad.