Regnbågens dal/Kapitel 25

←  När man är för givmild

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen En ny skandal

Nya synpunkter  →

XXV.
En ny skandal.

Faith gick tidigt till söndagsskolan och hade satt sig inne i hörnet av skolklassens bänk, innan någon av kamraterna kommit. Därför dagades den ohyggliga sanningen inte för någon, förrän Faith efter söndagsskolans slut reste sig för att från klassens bänk helt nära dörren vandra upp till prästgårdsfolkets bänk. Kyrkan var redan till hälften full, och alla, som sutto nära koret, sågo, att pastorns äldsta dotter hade kängor — men inga strumpor.

Faiths nya bruna klänning, som tant Martha klippt till efter något konstbesynnerligt mönster och vägrat lägga upp, var alldeles för lång för henne, men den gick ändå inte ned till kängskaften. Dryga två tum vitt ben voro fullt synliga.

Faith och Karl sutto ensamma i prästgårdsbänken. Jerry hade gått upp på läktaren för att sitta där med en god vän, och flickorna Blythe hade tagit Una med sig. Barnen Meredith brukade ofta sitta på detta sätt »strödda» i kyrkan, och många fördomsfulla människor togo anstöt härav. Särskilt ansåg man, att läktaren, där åtskilliga odygdspåsar till pojkar brukade sitta i skymundan, viska och till och med — man mistänkte det åtminstone — tugga gummi eller tobak under gudstjänsten, inte var någon passande plats för pastorns son. Men Jerry avskydde prästgårdsbänken, där den låg allra längst framme i kyrkan, utsatt för de kritiska blickarna från både församlingsföreståndare och diakoner med familjer. Han smet från att sitta där så ofta han kunde.

Karl var fullt upptagen med att betrakta en spindel, som spann sin väv över närmaste fönster, och märkte alltså inte Faiths ben. Efter gudstjänstens slut gick hon hem i sällskap med sin far, och han observerade naturligtvis ingenting. Hon fick på sig de avskydda randiga strumporna, innan Jerry och Una hunno hem, så att till en början hade ingen av prästgårdens invånare reda på mankemanget i hennes kyrktoalett. Men hela Glen S:t Mary visste om det, och reflexionerna uteblevo ej.

De få, som ingenting sett, fingo snart höra. Man talade inte om något annat på hemvägen från kyrkan. Fru Davis sade, att det var bara vad hon alltid hade väntat, och rätt som det var, bara det bleve tö i luften, skulle man nog få se prästgårdsungarna komma i kyrkan utan en tråd på kroppen. Ordföranden i Damernas Hjälpförening sade, att hon skulle bringa saken på tal vid nästa symöte, och föreslog, att man dessförinnan skulle i sluten trupp uppvakta pastorn och protestera. Fröken Cornelia sade, att hon uppgav hoppet. Det var inte värt att tro, att man skulle kunna få nå’n fason på prästgårdsföljet. Till och med den snälla och välvilliga doktorinnan Blythe kände sig litet chockerad, men hon sade, att det var helt säkert Faiths glömska, som spelat henne ett spratt. Enär det var söndag, kunde Susan ej genast börja på med att sticka strumpor till Faith, men hon lade upp ett par på måndagens morgon ännu innan någon annan på Ingleside stigit upp ur sin säng.

— Doktorinnan kan vara så säker på, att det bara var gumman Marthas skull, sade hon till Anne. — Den fattiga ungen hade väl inte ett helt par strumpor att ta på sig. Jag skulle tro, att vartenda par hon har, och det lär väl inte vara så många, var trasigt. Och det förstås — ungar äro några rysliga slitvargar. Jag tycker som så, att Damernas Hjälpförening gjorde bättre nytta, om den toge sig för att sticka några par strumpor åt de verkligt behövande här på trakten än gräla om den nya mattan till estraden under predikstolen. Jag är inte medlem av den där märkvärdiga Hjälpföreningen, men jag ska i alla fall ta och sticka Faith två par strumpor av det här fina svarta garnet, och det så fort mina fingrar kan röra sig, det kan doktorinnan lita på. Jag ska aldrig glömma hur jag kände det, när jag fick se ett av den snälle pastorns barn komma gående uppför stora mittelgången utan strumpor på benen. Jag visste sannerligen inte vilket håll jag skulle titta åt.

— Och i går så råkade ju till på köpet kyrkan vara full av metodister, pustade fröken Cornelia, som gått ned till byn för att handla och passat på att kila bort till Ingleside för att få prata om den rysliga händelsen. — Jag begriper inte hur det kommer sig, men så fort prästgårdsungarna ställer till något särskilt, så ska det myllra med metodister i kyrkan. Jag trodde fru Hazards ögon skulle trilla ur huvet på henne. När hon kom ut på kyrkplanen, så sa hon: Jo, det var just en skön förevisning. Det gör mig ont om presbyterianerna. — Och vad skulle man svara på det?

— Nog vet jag vad jag skulle ha svarat, om jag hört de orden, fru Elliott, sade Susan. — Jag skulle ha sagt, att ett par tum rena, bara ben inte är värre än trasiga strumpor. Och inte behöver några metodister tycka synd om presbyterianerna. Vi har då en präst, som kan predika och domdera, men det har inte de, för allt vad de är nosiga och dumdryga.

— Jag skulle hellre se, att pastor Meredith inte predikade fullt så bra och i stället ägnade sin familj en smula uppmärksamhet, sade fröken Cornelia. — Han kunde ju åtminstone se över barnen, innan de släpptes i väg till kyrkan, och kontrollera, att de vore anständigt klädda. Men nu har jag tröttnat på att ta pastor Meredith i försvar, det vill jag bara säga.

Under tiden hade Faith en svår prövostund att genomgå i Regnbågens dal. Där var Mary Vance, som vanligt full av skvaller. Nu hade Faith skämt ut både sig själv och sin pappa, så det var alldeles ohjälpligt, och hon, Mary Vance, höll sig för god att längre umgås med henne. »Alla» pratade och »alla» sade detsamma.

— Nu känner jag, att jag inte mera vill vara med dej, slöt hon.

— Nå, då ska vi vara med henne och hålla henne sällskap så mycket hon vill, ropade Nan Blythe. Nans hemliga uppfattning var, att Faith burit sig mycket illa åt, men Mary Vance var då den sista man skulle låta komma och hovera sig och ta sig ton i saken. — Och är det så, att ni inte längre vill vara med henne, så behöver ni inte mera komma till Regnbågens dal, fröken Vance.

Både Nan och Di slogo sina armar omkring Faith och kastade vreda blickar på Mary. Denna blev i en hast betydligt mindre morsk, satte sig ned på en stubbe och började tjuta.

— Jag vill visst vara med’na, pep hon. — Men om jag håller samman med Faith, så säger folk, att det är jag, som narrar henne att bära sej dumt åt. Jo, jag försäkrar, det säger di. Och så’nt kan jag inte finna mej i att di säjer om mej, nu när jag har en fin plats och aldrig mer bär mej simpelt åt. Inte ens när jag hade det som värst, gick jag nå’n gång barbent i kyrkan. Det skulle aldrig ha fallit mej in. Men den där gamla markattan fru Davis, hon går omkring och säjer, att Faith har aldrig varit samma flicka alltse’n den tiden, då jag bodde i prästgården. Och hon säger, att fröken Cornelia kommer att få ångra den dag, då hon tog mej i sitt hus. Så’nt kan en väl bli arg över. Men det är ändå pastor Meredith jag tycker mest synd om.

— Det tror jag inte alls du behöver besvära dig med, sade Di hånfullt. — Det finns rakt inget skäl. Lilla älskade Faith, gråt nu inte mer, utan tala om varför du gjorde det. Det var ju inte likt dig.

Faith gav gråtande en förklaring. Flickorna Blythe skänkte henne sitt varma deltagande, och till och med Mary Vance medgav, att situationen hade varit besvärlig. Men Jerry, på vilken underrättelsen slog ned likt en åskvigg, blev utom sig av ilska. Jaså — det var det, som menats — han hade fått några mystiska pikar i dag i skolan, som han inte varit människa att begripa … Han tog utan krus Faith och Una med sig hem och Snällhetsklubben sammanträdde ögonblickligen på gravhällen ute på kyrkogården för att sitta till doms över Faiths förbrytelse och utmäta straffet.

— Jag tycker visst inte det var så farligt, sade Faith trotsigt. — Det var alls inte mycket av mina ben, som syntes. Jag har inte begått nå’n orätt, och det har inte skadat en katt.

— Det kommer att skada pappa. Det vet du mycket väl. Det är ju alltid så, att han får skulden, när vi tar oss till nå’nting, som är galet.

— Det tänkte jag aldrig på, mumlade Faith.

— Nej, det är just däri felet ligger. Du tänkte dig inte för, men det skulle du ha gjort. Det var ju därför vi stiftade vår klubb, vår Snällhets-Klubb, för att vi riktigt skulle tänka oss för och fostra upp oss själva. Vi lovade, att vi alltid skulle hejda oss och ta oss en funderare, innan vi gjorde något. Det lät du bli, Faith, och därför måste du nu lida ditt straff. Och det måste bli kännbart — du ska gå en hel vecka i skolan med de där randiga strumporna, det bestämmer jag nu.

— O Jerry! … Kan det inte vara nog med en dag — två? O nej — inte en hel vecka!

— Jo, en hel vecka, svarade den obeveklige Jerry. — Det är inte mer än rättvist — fråga Jem Blythe. Du har ju lov att ta honom till skiljedomare.

Men Faith kände, att hellre underkastade hon sig, än vädjade till Jem Blythe i en sak som denna. Hon började nu få klarare begrepp om vidden av sin försyndelse …

— Då får jag väl göra det, sade hon trumpet.

— Du slipper sannerligen undan för gott köp, sade Jerry. — Och hur vi än straffar dig, så hjälper det inte pappa. Han får umgälla det i alla fall. Folk kommer alltid att tro, att du bara gjorde det på odygd, och så går det ut över pappa; de klandrar honom för att han inte förbjöd dig. Som om pappa skulle haft reda på vad du i din dumhet gick och företog dig! Men det kommer aldrig folk att kunna begripa. Och vi kan inte gå omkring och förklara för alla människor.

Just denna sida av saken tyngde svårt på Faiths sinne. Sin egen skam och nesa kunde hon bära, men det plågade henne gränslöst att klander skulle falla på fadern. Om folk visste sakens rätta sammanhang, skulle ingen säga ett ont ord om honom. Men på vad sätt skulle hon kunna rentvå honom? Gå fram på estraden nedanför predikstolen i kyrkan, såsom hon en gång gjort, och förklara saken — det kunde inte komma i fråga. Faith hade hört av den allvetande Mary Vance hur de flesta i församlingen hade tagit illa vid sig, och hon förstod, att någonting sådant fick man inte göra om. Faith gick i tre hela dagar och grubblade på problemet. Men så fick hon en ingivelse och lät beslutet omedelbart åtföljas av handling.

Hela kvällen satt hon uppe på vindsrummet. Där hade hon en lampa, bläck och en skrivbok, och i den fyllde hon den ena sidan efter den andra, medan hennes kinder blevo allt rödare och ögonen mer glänsande. Just så här skulle hon göra! … Det var bra kvickt av henne att ha hittat på idén … Nu skulle allting bli framlagt och uppklarat, och då skulle folk få se, att det, som låg bakom den där rysliga »skandalen», ändå inte var så farligt. Klockan var elva, när hon torkade av sin penna och satte korken i bläckhornet, ganska nöjd med sitt opus. Så kröp hon i säng, förskräckligt trött, men mycket lycklig.

Efter några dagar kom ortens lilla tidning, »Veckobladet», ut som vanligt, och då fick samhället uppleva en ny sensation. På en mycket synlig plats på tidningens första sida stod ett »öppet brev», undertecknat »Faith Meredith», och det lydde som följer:

»Till dem, som det Intresserar:

Jag vill nu förklara för alla hur det kom sig, att jag i söndags kom att gå i kyrkan utan några strumpor på mig, så att alla kan veta, att min pappa inte alls rådde för det, och det behöver inte de gamla kaffetanterna säga, för det är inte sant. Jag gav mitt enda par svarta strumpor åt Lida Marsh, för hon hade inga utan gick barfota, skor hade hon heller inga, och hennes små fötter var alldeles blåfrusna, och jag tyckte så synd om henne. Inget barn bör vara tvunget att gå utan strumpor och skor i ett kristet samhälle, innan all snön har smält bort, och jag tycker, att Fruarnas Syförening hade bort ge henne strumpor. Jag vet förstås, att de skickar alla de yllesaker de gör till de små hednabarnen, och det är ju visst rätt och mycket snällt med. Men de små hednabarnen har rysligt mycket varmare väder än vi har, och jag tycker fruarna i vår församling borde ta litet vård om Lida och inte lämna alltihop åt mig. När jag gav henne mina strumpor, så glömde jag, att det var det enda svarta paret jag hade, som det inte var hål på, men jag är i alla fall glad, att jag gav dem åt henne, för annars hade mitt samvete inte gett mig någon ro. Först när hon hade gått sin väg och såg så stolt och lycklig ut, den arma lilla stackaren, kom jag ihåg, att det enda i strumpväg jag hade att ta på mig var ett par röd- och blårandiga, som tant Martha stickade åt mig förra vintern av garn, som vi fick av fru Burr uppe i övre Glen. Det var förfärligt strävt garn, så strumporna sticks på benen, och fullt med knutar, och aldrig har jag sett fru jag höll mig med flit ur vägen för honom, innan jag gick till söndagsskolan. Pappa tittar inte på folks ben i kyrkan, så naturligtvis gav han inte akt på mina. Men alla de, som skvallrar, de hade allt ögonen med sig och gjorde sina Reflecksjoner, så därför skriver jag nu det här brevet till Veckobladet för att förklara. Jag gjorde väl mycket orätt, kan jag tro, eftersom alla säger så, och nu ångrar jag mig, och jag går var dag med de rysliga randiga strumporna för att straffa mig själv, fast pappa köpte mig ett par nya stiliga svarta, så fort herr Flagg öppnade sin butik på måndag morgon. Men det var mitt eget fel alltihop, och om människor lägger skulden på min pappa, sedan de läst det här, så är de inte kristna, och då bryr jag mig inte heller om vad de säger.

Så var det också någonting annat, som jag vill tala om, innan jag slutar. Det var en bekant, som berättade för mig, att herr Boyd skyller Baxters för att ha stulit potatis från hans land nu i höstas. De har inte rört potatisen. De är mycket fattiga, men de är hederliga. Det var vi, som knyckte potatisarna, Jerry och Karl och jag. Una var inte med oss just då. Vi kunde aldrig tro, att det var att stjäla. En kväll i Regnbågsdalen ville vi så gärna ha några potatisar att koka, eftersom vi hade gjort upp en eld, och äta tillsammans med våra stekta foreller. Och herr Boyds potatisland låg närmast, precis emellan vår dal och byn, så därför klättrade vi över staketet och drog upp några stånd. Potatisarna var rysligt små, för herr Boyd måtte visst aldrig göda sitt land, och vi fick lov att dra upp flera stånd med blast, innan vi fick nog, och potatisarna var knappt större än marmorkulor, som man rullar med. Walter och Di Blythe hjälpte oss med att äta upp dem, men de kom inte, förrän de var färdigkokta, och de visste inte varifrån vi hade fått dem, så på dem faller då ingen skuld, jag höll mig med flit ur vägen för honom, innan jag gick till söndagsskolan. Pappa tittar inte på folks ben i kyrkan, så naturligtvis gav han inte akt på mina. Men alla de, som skvallrar, de hade allt ögonen med sig och gjorde sina Reflecksjoner, så därför skriver jag nu det här brevet till Veckobladet för att förklara. Jag gjorde väl mycket orätt, kan jag tro, eftersom alla säger så, och nu ångrar jag mig, och jag går var dag med de rysliga randiga strumporna för att straffa mig själv, fast pappa köpte mig ett par nya stiliga svarta, så fort herr Flagg öppnade sin butik på måndag morgon. Men det var mitt eget fel alltihop, och om människor lägger skulden på min pappa, sedan de läst det här, så är de inte kristna, och då bryr jag mig inte heller om vad de säger.

Så var det också någonting annat, som jag vill tala om, innan jag slutar. Det var en bekant, som berättade för mig, att herr Boyd skyller Baxters för att ha stulit potatis från hans land nu i höstas. De har inte rört potatisen. De är mycket fattiga, men de är hederliga. Det var vi, som knyckte potatisarna, Jerry och Karl och jag. Una var inte med oss just då. Vi kunde aldrig tro, att det var att stjäla. En kväll i Regnbågsdalen ville vi så gärna ha några potatisar att koka, eftersom vi hade gjort upp en eld, och äta tillsammans med våra stekta foreller. Och herr Boyds potatisland låg närmast, precis emellan vår dal och byn, så därför klättrade vi över staketet och drog upp några stånd. Potatisarna var rysligt små, för herr Boyd måtte visst aldrig göda sitt land, och vi fick lov att dra upp flera stånd med blast, innan vi fick nog, och potatisarna var knappt större än marmorkulor, som man rullar med. Walter och Di Blythe hjälpte oss med att äta upp dem, men de kom inte, förrän de var färdigkokta, och de visste inte varifrån vi hade fått dem, så på dem faller då ingen skuld, bara på oss. Vi mente inget ont, men om det var stöld, så är vi mycket ledsna och skall betala herr Boyd för dem, bara han vill vänta, tills vi blir stora. Vi har aldrig några pengar nu, för vi har ännu inte börjat förtjäna själva, och tant Martha säger, att varenda cent av stackars pappas lön går till hushållet, även när han får ut den som han ska, och det är inte ofta det händer. Men herr Boyd ska inte mer lägga skulden på Baxters och tala illa om dem, för de är alldeles oskyldiga, och det var vi som grävde i landet.

Högaktningsfullt
Faith Meredith.»