Resa i Sibirien/Kapitel 23
| ← Kapitel 22 |
|
Kapitel 24 → |
Orenburg. — Dess handel. — Kirgisiske khanens sekreterare. — General Essen. — Besök wid saltbrottet och fästningen Iletskaja Sastschita. — Afresa till steppen.
Orenburg, som är en fästning af första klassen, blef anlagd år 1754 wid Uralfloden, såsom en hufwudwapenplats mot kirgiserna på Orenburgska linien. Staden är stor och folkrik, med regelbundet anlagda breda gator samt flera stenhus, än som wanligen finnas i dessa nejder. Den har 9 kyrkor, 2 bazarer och den sa kallade Menovoi Dvorr (Byteshandels-gården, äfwen kallad den asiatiska gården) på andra sidan om floden, en fjerdingswäg från Orenburg, der en stor årlig marknad hålles. Nämde gård är en mycket stor fyrkantig plats, som är omsluten af 4 rader sammanhängande små hus, hwilka innehålla kamrar, kök och bodar åt de ryska eller utländska köpmän, hwilka strömma till marknaden. I slutet af Juli hitkomma en mängd kirgiser, bucharer, chiwenser, taschkenter, ja, till och med indiska köpman. För att betrygga sig mot plundring på den osäkra wägen öfwer stepperna, tåga de i karawaner af omkring 50 köpmän, med 50 till 100 lastade kameler, förutom åsnor, på hwilka de rida och medföra sina lifsmedel. På det hela anlända årligen 2000 kameler till denna marknad, hwarwid ryssarne för hwarjehanda simpla in- och utländska artiklar, isynnerhet jernwaror, tillbyta sig bomulls- och halfsidentyger, får- och lamskinn, hästar, äfwensom grofwa filtmattor. Man räknar Rysslands årliga fördel af denna marknad till 3 millioner riksdaler. Kirgiserna, såsom närmsta grannar, med hwilka man gerna will lefwa i godt förstånd, hafwa stora friheter framför bucharerna och chiwenserna. Äfwen en moské är här uppförd för de utländska köpmännen, hwilka nästan alla äro mohammedaner.
Då wi inträdde i den oss anwisade bostaden, kom wår wärdinna emot oss i djup sorgdrägt, och berättade mig, att hennes man hade dött i koleran och blifwit begrafwen dagen före wår ankomst, en just hugnesam underrättelse. Efter ett par dagars wistande i staden gjorde wi bekantskap med en ung wetenskapligt bildad man, Gregorii Karelin, f.d. löjtnant, nu sekreterare hos Dschanger, khan öfwer den lilla kirgisiska horden på steppen mellan floderna Ural och Wolga. Hans hustru war uppfostrad wid Katarina-stiftet i Petersburg, och liksom hon af naturen war utrustad med rika själsgåfwor, hade hon der inhemtat alla de för ett bildadt fruntimmer önskliga kunskaper och färdigheter. K. tillbjöd oss att bo i en sidobyggnad af hans lilla hus, hwarest wi, under wårt till följe af koleran och andra hinder förlängda wistande, njöto det till arbete och hwila erforderliga lugnet, jemte behaget af ett intressant dagligt umgänge, då de mest bildade bland Orenburgs ungdom, förnämligast unga officerare, slutit sig till denna familj.
Wi hade lofwat oss ett särdeles wälwilligt emottagande af krigsguvernören, general von Essen; ty förutom ett bref från ryska ministern, hwari han ålades att på allt sätt befrämja wår resa, medförde jag ett enskilt bref från swensk-norska ministern i Petersburg, baron Palmstjerna, som på långt håll war slägt med generalen; men i denna förwäntan blef jag beswiken; ty då jag dagen efter wår ankomst (thorsdagen den 19 November) sökte företräde hos honom, för att förelägga honom planen för min widare resa, och anhålla om hans medwerkan, afwisade adjutanten mig med det besked, att jag kunde anmäla mig nästa söndags förmiddag, då jag skulle få företräde. Generalen hade nämligen för sed, att hwarje söndags förmiddag klockan 9 gifwa allmän cour, hwarwid alla civila och militära tjenstemän, från de högsta till de lägsta, skulle infinna sig i full galia. När alla woro samlade, öppnades ett par flygeldörrar, och guvernören utträdde i generals-uniform, prydd med en mängd stjernor och band, samt stel hållning, och talade ett par ord med hwar och en af de förnämsta uppwaktande, och äfwen med mig.
Essen hade, efter hwad man sade, under kejsar Paul tjent sig upp från underofficer wid ett regimente i Gatschina, för hwilket kejsaren hyste särdeles förkärlek. Paul hade der lärt känna honom som en sträng, redlig och ordentlig man, och efterhand lyftat honom till högre poster, till dess han blef utnämd till krigsguvernör öfwer guvernementet Orenburg. Några kunskaper utöfwer hwad som erfordrades för ett punktligt fullgörande af sitt militäriska kall hade han icke förwärfwat, och naturen tycktes icke hafwa begåfwat honom med några utmärktare själsgåfwor. Men den snabba befordran från en underordnad ställning till hans närwarande höga plats tycktes hafwa gifwit honom ett högt begrepp om sin wärdighet, samt om nödwändigheten af att upprätthålla den, förmedelst en sträng etikett.
Enligt den ursprungliga planen, hade jag ämnat att färdas söderut längs floden Ural till staden Gurief wid kaspiska hafwet, och derifrån widare mot wester till Astrakan wid floden Wolgas utlopp i samma haf; samt slutligen derifrån tillbaka till Petersburg. Emellertid hade löjtnant Due hos Karelin erfarit, att wi kunde resa en wida kortare och intressantare wäg till Astrakan, nämligen först till Uralsk, en befästad stad wid Ural-floden samt sätet för kossakernas ataman[1], och derifrån till Glinenoi, första kossakposteringen mot kirgiser-steppen, hwarifrån kosan kunde tagas rakt öfwer nämda stepp till staden Tschernoi-Jarr wid Wolga, som låg blott ett par dagsresor från Astrakan. Karelin skulle inom kort resa till khanen, hwars palats ligger midt på steppen, och wille sjelf beledsaga oss till Glinenoi, der wi skulle wänta medan han reste förut till khanen, anmälde wår ankomst, och förmådde denne att inbjuda oss till sitt palats, samt skickade kameler och filttält, som wi hwar afton kunde uppslå på steppen, på det ställe, der wi ämnade stanna öfwer natten. Härigenom skulle wi få tillfälle att göra närmare bekantskap med detta i flera hänseenden märkliga nomadfolk samt dess furste.
Då jag wid det första enskilta företräde, som generalen slutligen behagade skänka mig, förelade honom denna plan, wille han ej på några wilkor ingå derpå, under förebärande af att han wore answarig för wåra lif; men i stället föreslog han en lång omwäg mot wester till staden Saratow wid Wolga, och derifrån längs denna flod till Astrakan. Denna omwäg wille jag åter ej ingå på, dels derföre, att wi på denna nordliga wäg snart kunde wänta slädföre, hwarigenom wi skulle nödgas dröja, för att få wåra wagnar på kälkar, dels äfwen emedan wi komme att fara denna wäg på hemresan och således twå gånger, hwarigenom jag ginge miste om, att få utsträcka mina iakttagelser i så många riktningar som möjligt. Så wäl härigenom, som genom generalens dröjsmål med att upphäfwa karantänen, blefwo wi uppehållna i Orenburg till början af Januari 1830. Slutligen grep jag till följande medel. Jag nämde för hans handsekreterare, att jag hade lemnat redaktörerna af ett par utländska wetenskapliga jurnaler korta berättelser om min resa, samt derwid omtalat, att jag ämnade resa öfwer kirgiser-steppen. I fall nu generalen hindrade utförandet af denna plan, nödgades jag på samma sätt berätta, att guvernören, i stället att efter kejsarens befallning på allt möjligt sätt fortskynda min resa, hade lagt oöfwerstigliga hinder i wägen för densamma. Handsekreteraren ropade då genast: ”Wänta här blott en half timma, så skall jag springa till generalen. Jag är säker på, att detta skäl skall werka.” Han kom också werkligen tillbaka efter en half timma och ropade leende: ”Segern är wunnen”; dock blott på det wilkoret, att jag skulle skrifwa ett bref till generalen, hwari jag tillstod, att han af omsorg för wår wälfärd hade afrådt oss, att resa öfwer kirgiser-steppen, samt att han blott hade gifwit wika för min enträgenhet, hwarföre jag finge skylla mig sjelf för hwad som kunde komma att hända mig. Då jag kort före min afresa gjorde min afskedsuppwaktning, för att tacka honom för det öppna bref han lemnat mig till kossakerna utåt linien, hwilka skulle fortskaffa oss, samt derwid beklagade det långa dröjsmålet, lät han mig oförwarandes komma underfund med orsaken till hans motsträfwighet, i det han swarade: ”det kommer sig deraf, att man wänder sig till de underordnade i stället för till förmännen,” eller med andra ord, derföre att rådet kommit från en person med underlöjtnants rang, i stället för ifrån hans excellens sjelf.
Hela landet söder om Orenburg mellan floderna Wolga och Ural, ända till kaspiska hafwet, är ett alldeles flackt steppland, med salthaltig jordmån, liksom om den tillförene hade warit hafsbotten. Den 6 Januari gjorde wi en liten utflykt till saltbrottet Iletskaja Sastschita wid floden Ilek, omkring 7 mil sydwest från Orenburg. När man här bortgräfwer den tunna jordskorpan, träffar man på ett fast lager med klart stensalt. Detta salt uthugges förmedelst bilor och hackor i stycken af omkring 10 fots längd samt 1 fots bredd och tjocklek. Dessa skäras sedan med cirkelsågar i mindre stycken eller stänger af 3 tums tjocklek och 1 fots längd. Dessa uppstaplas, liksom wi uppstapla kakelugnswed, och forslas sedermera på slädar till Wolga, för att föras widare. Huru långt denna saltklippa går på djupet, wet man ännu icke, ej heller wet man huru långt den sträcker sig, ehuru man hittills följt den flera werst åt alla håll. Emellertid har man af den sträcka, som man nu känner, beräknat, att den kan förse hela ryska riket med salt i flera århundraden. Arbetarne förstå att af detta stensalt utskära åtskilliga småsaker, såsom kors, att hänga om halsen, saltkar, bägare och dylikt. När det är glattslipadt på ytan, är det nästan lika genomskinligt som glas, och när det stötes fint, är det hwitt som snö och har en ren smak.
Den 14 Januari lemnade wi slutligen Orenburg, för att begifwa oss ned på kirgiser-steppen.
- ↑ Så kallas kossakernas öfwerhufwud.
| ← Kapitel 22 | Upp till början av sidan. | Kapitel 24 → |