Resa i Sibirien/Kapitel 25
| ← Kapitel 24 |
|
Kapitel 26 → |
Wistande i Astrakan. — En hinduisk fakir. — Natur-under i Grusien och Schirvan. — Den ewiga elden. — Nafta-källor. — Wäxande berg.
Astrakan, en af ryska rikets största och mest betydande städer, ligger på en ö, benämd Dolgoi Ostrov (den långa ön), i floden Wolga, omkring 50 mil från dess utlopp i Kaspiska hafwet. Öppna sjön har fordom gått närmare intill staden, men den sand, som floden förer med sig, har i tidernas lopp bildat en mängd holmar söder om staden, så att Wolga nu genom 70 grenar utmynnar i Kaspiska hafwet. På dessa holmar hafwa tatarer nedsatt sig och leda medelst fördämningar och kanaler watten från floden in på sina åkrar, ängar och trädgårdar, hwarest de odla herrliga frukter och meloner. Då staden ligger blott litet norr om 46:e breddgraden, och således 21⁄2 grad sydligare än Paris, så har den en mycket warm sommar, ehuru, liksom alla nejder i Ryssland, en likaså sträng winter. Stadens inwånare hafwa derföre på en omkrets af omkring 1⁄2 mil på de mot floden sluttande stränderna anlagt wingårdar, hwilka de omgifwit med höga jordwallar. I hwarje sådan wingård är en hög koja, i hwilken en pojke håller wakt den tid då drufworna mogna, för att bortjaga kråkor och skator. Inwid wattnet äro maskiner anlagda, som drifwas af kameler eller hästar, och medelst hwilka wattnet uppwindas samt genom trärännor inledes i trädgårdarna till dessas bewattning. De mera wälmående inwånarne hafwa till detta ändamål byggt wäderqwarnar. De bereda af dessa drufwor åtskilliga slags winer, och hafwa i Frankrike lärt att tillwerka en röd och hwit champagne, af hwilka wi funno den sistnämda lika wälsmakande som den äkta franska.
Staden har en gammal fästning, Kreml, i form af en rätwinklig triangel, är sätet för ett amiralitet, samt för en ryskt-grekisk och en armenisk biskop. Den har 25 grekiska kyrkor, ett munk- och ett nunne-kloster, ett seminarium för ryska prester, twå armeniska, en tysk-luthersk, en romersk katolsk kyrka, samt 19 mohammedanska moskéer och en hinduisk bönsal. Här bo ryssar, tatarer, armenier, gruser, tyskar, engelsmän, perser, hinduer, turkestaner samt andra europeer och asiater. Staden har öfwer 30000 inwånare, och med de resande, som inträffa här i och för fiskhandelns skull, befinna sig ibland 70000 menniskor i densamma.
Den drifwer en betydlig handel så wäl med det inre landet, som med Persien, Chiva, Buchariet och Indien. Derifrån införes silke, rå och spunnen bomull, persiska sidentyger, dyrbara indiska waror, wild honing, lamskinn, fårskinnspelsar, tobak, majs, persiska ärter och en mängd frukt; hwaremot utförseln består i lärft, wax, såpa, guld och silfwer, arbetad koppar, bly, jern, stål, qwicksilfwer, alun, vitriol, saffian och juftläder, som tillwerkas i Astrakan. Härifrån drifwes också det winstgifwande fisket i kaspiska hafwet, samt wid mynningarna af floderna Wolga, Terek och Nur. I staden sjelf finnes flere stora wingårdar, samt en botanisk och en apotekar-trädgård.
Wår bostad blef oss anwisad i ett stort hus i nordöstra delen af staden, hwilket hus tillhörde en armenier, och blef det oss tillkännagifwet, att wi kunde begagna så många rum i detsamma, som wi behagade, då egaren sjelf icke bodde der. Wi walde derföre ett stort rum till hwardags- och arbetsrum, och twå mindre till sofkamrar för mig och Due, samt ett fjerde till rum åt wår ryske tolk Gustaf Rosenlund och wår norska betjent Anders Nielsen. Men några dagar efter sedan wi tagit wår bostad i besittning ditkommo tidigt en morgon 4 personer i grofwa smutsiga lärftsrockar, med utseende af wanligt arbetsfolk, och fordrade att få ett af wåra rum. Gustaf förklarade wäl för dem, att detta ej gick an, då dessa rum enligt polisens anwisning redan woro togna i besittning af oss; men då de blefwo högröstade, gick Due ut för att afstyra owäsendet, hwilket ej slutades bättre, än att han gaf den påflugnaste en örfil. Personen förklarade då, att han wore officer och wille hafwa upprättelse för denna skymf, hwarpå Due swarade, att i fall han gjorde anspråk på att behandlas som officer, borde han kläda sig som en sådan och uppföra sig derefter. De gingo derpå sina färde och wi trodde saken dermed wara afgjord. Men påföljande morgon, då jag skulle gå ut i hwardagsrummet, hörde jag derifrån högröstadt prat af flere tysktalande personer, och wid mitt inträde föreställdes jag af löjtnant Due, som gick på golfwet, för en öfwerste Rehbinder och en kapten Küster[1], begge wid ingeniörkorpsen, hwilka hade tagit plats på ett par stolar wid fönsterna, och tycktes hålla förhör med en person i en grof uniform, hwilken stod uppsträckt midt framför dem wid dörren. Man förklarade då för mig, att den wid dörren stående personen wore den löjtnant, som hade fått örfilen; att han hade klagat deröfwer hos sin öfwerste, Rehbinder, som war den högste militärbefälhafwaren på stället, samt fordrar upprättelse, hwarföre denne jemte sin adjutant infunnit sig på stället. Efter mycket talande fram och åter blef det slutligen afgjordt, att den ryske löjtnanten skulle anse sig tillfredsställd, i fall Due will gifwa honom en hedersförklaring. Efter något betänkande förklarade Due derefter på ryska: ”att i fall han hade wetat, att den klagande warit en officer, hwilket han hwarken af hans drägt eller beteende kunnat ana, skulle han icke hafwa gifwit honom den ifrågawarande örfilen.” Härmed förklarade nu Rehbinder att den klagande kunde anse sig belåten. Men denne blef ännu stående en stund, liksom om han haft någonting på hjertat, som han hade swårt att komma fram med, och yttrade slutligen: ”att han åtminstone tyckte sig böra hafwa en liten ersättning för örfilen, t. ex. 5 rubler” (omkring 5 r:dr i wårt mynt). Dessa ord hade ej wäl undsluppit honom, förrän öfwerste Rehbinder med yttersta owilja utbrast på ryska: ”Fy! det är skamligt!” och då Due nekade att gifwa honom några penningar, måste mannen gå med hwad han fått. Jag föreställde sedan Due, att han, genom att gifwa de begärda penningarna, skulle gått fullkomligt segrande från saken; ty genom deras emottagande skulle personen till fullo hafwa ådagalagt, att örfilen ej war anbragt på orätt ställe. Öfwerste Rehbinder, som skämdes öfwer denna utgång på saken, yttrade efter klagandens bortgång: ”Denna händelse kunde lätt gifwa er, mina herrar, en ofördelaktig tanka om den ryska officerns hederskänsla; men dessa personer äro simpla bönder, hwilka, när de tjenat i 12 år som soldater, och sedermera som underofficerare, utan att under denna tid något enda klagomål inkommit öfwer deras uppförande, erhålla löjtnants rang, och anställas då som befälhafware på några af de små skansarna har wid södra gränsen, men blifwa aldrig insatta i linien.” De omtalda löjtnanterna togo sedermera qwarter i ett brygghus ner på gården, och 4—5 dagar efter ofwananförda tilldragelse kom wår betjent en morgon skrattande in och berättade, att de nu hade afmarscherat, samt anmärkte att brygghuset just war en passande bostad åt dem; ty aftonen före deras affärd hade de supit sig så fulla, att tre af dem lågo om natten sanslösa på golfwet inne i huset och den fjerde utanför i rännstenen. Sålunda hade denna hederssak inga widare följder. Kort derefter blefwo wi inbjudna till Rehbinders, och tillbragte en särdeles angenäm afton hos denna älskwärda familj, hwarwid wi blefwo bekanta med hans wackra fru, hwilken liksom öfwersten war af tysk härkomst, samt med ett par täcka döttrar.
I Indien finnes det wissa menniskor, som, genom att de friwilligt underkasta sig hwarjehanda slags marter, tro sig winna en hög grad af helighet jemte anspråk på en särdeles lycksalighet efter döden. Dessa lefwa i ensamhet och kallas Fakirer (Botgörare). Några af dem hålla den ena eller begge armarna i wädret, till dess de styfna eller förtwina; andra trycka handen så länge tillsammans, till dess naglarna gro ut genom handen; andra åter ligga på bräder, som äro besatta med hwassa spikar. Man berättade oss, att det i ett öppet brädskjul på torget i många år hade legat en dylik fakir, hwarföre wi fingo lust att se honom. Wi fingo en arbetskarl, som wisade oss wägen, och då han öppnade dörren, som war utan stängsel, sågo wi intet annat än en smutsig skinnfäll, som låg utbredd på jordgolfwet. Wår ledsagare yttrade då något, förmodligen hinduens namn, hwarpå wi till wår förwåning sågo skinnfällen röra på sig, och under densamma en menniskolik gestalt blifwa synlig, som reste sig i sittande ställning, och med utsträckta armar lyftade fällen i wädret, samt stirrade på oss med en förwirrad blick från ett par blodsprängda ögon. Hans hudfärg war nästan kaffebrun, dels af smuts, dels till följe af hans hinduiska härkomst. Man hade sagt oss att den största och enda fägnad man kunde skänka honom, war att gifwa honom snus. Wi räckte honom derföre en full snusdosa, hwilken han grep med begärlighet och proppade en dugtig pris i näsan. Derpå lade han sig åter ned med hufwudet mellan benen, hwilket näppeligen någon akrobat kunde gjort honom efter, och det förwånade mig, att han ännu hade nog kraft i ryggen att resa sig upp, efter att en så lång följd af år hafwa intagit denna ställning. För att icke qwäfwas under skinnfällen, hade han gjort ett litet hål i den, rätt öfwer det ställe der hufwudet låg, så stort att han kunde sticka ett par fingrar derigenom. Under den tid, som wi uppehöllo oss i Astrakan, war kölden mer än 20 grader, och skjulet war endast uppfördt af dåligt slutande bräder, hwilka öfwerallt insläppte den yttre luften, så att det på det högsta kunde anses som en passande tillflyktsort för ett oskäligt djur. Stadsboarne ställde dagligen en kruka watten och några brödstycken in till honom, och en gång om året gaf man honom en ny fårskinnsfäll, hwars ull han wände inåt. Wi frågade wår ledsagare huru lång tid mannen tillbragt i denna ställning, och han swarade: ”Han kom hit för 12 år sedan och under hela denna tid har han warit wansinnig.” Han ansåg således, och säkert ej utan skäl, denna traktan efter helighet som ett wanwett. Huru mycket godt och stort skulle ej en så orubblig wilja kunnat uträtta, om den blifwit riktad på ett förnuftigare mål.
Ibland de många olika asiatiska folkslag, som dels äro bosatta i Astrakan, dels ditströmma som handelsmän, äro, såsom ofwan blifwit anfördt, också åtskilliga persiska köpmän. Anhängarne af den gamla persiska eller Zoroastriska religionen kallas af muhammedanerna Parser eller Geber, hwilket betyder otrogna; sjelfwa kalla de sig Bedhin, d. ä. rättrogna. De dyrka den gode guden under bilden af den heliga elden, som underhålles i wissa tempel, och ära planeterna som mäktiga himla-andar. Deras religions-ceremoniel består i böner, twagningar, samt offer af kött, frukter, säd och blommor. Sina döda uppställa de på begrafningsplatsen under bar himmel, på det de må kunna förtäras af roffåglar och wilda djur, då man ej will besmitta den rena jorden med liket. Wi fingo tillåtelse att besöka ett dylikt bönehus i en persisk köpmans boning. I stora rummet wid ena wäggen stod ett skåp med åtskilliga hyllor, på hwilka woro uppställda en hop afgudabilder af metall. Glasdörrarna på desamma woro öppnade, och på en framspringande klaff under desamma woro ställda metallkärl med brinnande sprit. Framför dessa stodo perserna och uppläste sina böner, hwarunder de tidt och ofta förde händerna genom spritlågorna, liksom för att rena och helga dem. Efter den så kallade gudstjenstens slut blef det oss tillåtet att närma oss det heliga skåpet och beskåda gudabilderna, men med förbud att widröra dem.
Under mitt wistande i Tobolsk hade generalguvernören öfwer westra Sibirien, general Willielminoff, som förut hade warit öfwerbefälhafware i Grusien, ifrigt uppmanat mig, att när wi skulle komma till Astrakan, resa till detta land, hwars naturskönheter och märkwärdigheter han beskref. Han yttrade, att om jag anmodade swenska ministern i Petersburg, baron Palmstjerna, att wända sig till kejsaren, så blefwe nog befallning utfärdad till amiralitetet i Astrakan, att på ett kejserligt fartyg öfwerföra oss till staden Baku på halfön Apscheron, hwarifrån wi landwägen kunde resa till Grusiens hufwudstad Tiflis. Till följe af denna uppmaning skref jag äfwen till baron Palmstjerna, och underrättades om att en dylik befallning blifwit utfärdad till wederbörande myndigheter i Astrakan. Härigenom skulle jag fått tillfälle att utsträcka mina magnetiska iakttagelser så långt sydligt som ända till 40:de breddgraden. Guvernementet Grusien, som europeerna, obekant af hwad skäl, kalla Georgien, kallas af dess egna inwånare för Iverien. Detta och det westanför liggande landskapet Imeretien, som stöter intill swarta hafwet, är det märkwärdiga land, som de fordna Grekerna kallade Kolchis och Albanien, och är således en gammal klassisk mark.
Inwånarne, som härstamma från de fordna iberierna och kolcherna, äro ett tappert och högsinnadt folk, och hafwa ett språk, som är skildt från alla kringboende folkslags, samt en fortgående historia ända till Pharnabazes, en slägting till den siste store perser-konungen Darius, hwilken efter Alexander den stores död upphäfde sig till herrskare öfwer Grusien, omkring 327 år före Kristus. Landet gränsar i öster till Schirvan, i norr till Kaukasus, hwars tappra bergsbor det först nyligen lyckats ryska öfwermakten att betwinga; i söder stöter det till Armenien, och ligger således midt emellan swarta och kaspiska hafwen. Provinsen Schirvan är likwäl den, som mest förtjenar att besökas af naturforskare, på grund af dess rikliga alster utur både djur- och wäxtriket, äfwensom till följe af dess natur-under. I Schirvan odlas ris, hwete, saffran, tobak, bomull och ett ypperligt rödt win. Fikon, aprikoser, mullbär, walnötter och granatäpplen finnas der öfwerallt wilda och winrankorna slingra sig omkring nästan hwarje wildt träd. Bland husdjuren hållas åsnor, kameler, buffeloxar samt de förträffliga ridhästar, som äro kända under namnet Argamacker.
Bland de sällsynta naturmärkwärdigheterna förtjena nämnas nafta-källorna, de wäxande bergen samt den ewiga elden. I grannskapet af staden Baku finnes många nafta-källor, och på halfön Apscheron finnas brunnar, hwarutur nafta hemtas. Det är likwäl blott få brunnar, som lemna den dyrbarare hwita naftan, och dessa hållas förseglade och tömmas blott en gång i månaden. Deremot finnes det öfwer 50, som gifwa den swarta naftan i stor myckenhet, äro intill 20 famnar djupa och tömmas dagligen. Den föres till Baku och säljes der som brännmaterial åt lampor, samt wid matlagning och brödbakning; ty i Baku finnes intet annat bränsle; dock begagna ryssarne hellre torkade örter till brödbakning. Den rikaste brunnen gas dagligen 7500 marker nafta. Dessa brunnar tillhöra regeringen.
Den ewiga elden på halfön Apscheron är måhända det enda naturunder i sitt slag på hela wår jord. Den brinner i en regelbundet aflång grop, som är 20 famnar lång och icke fullt 1 1⁄2 famn djup. Botten i denna grop består mer af klippa än af jord, och elden brinner icke öfwerallt lika högt. De största lågorna äro icke öfwer 3 famnar höga; gropen blir icke djupare genom den ständiga elden, och bottenstenarna blifwa icke skörare, oaktadt kalkstenarna ofwan jord snart blifwa sköra deraf och falla i stycken. Denna ewiga eld brinner utan rök och lukt; och hela nejden pa en omkrets af 2 werst innehåller ämnet till denna eld. Hwarje fördjupning, som man inom detta område gräfwer i marken och antänder, brinner så länge med en stark låga, till dess man öfwerhöljer den med jord. Den stora gropen skulle sannolikt kunna släckas pa samma sätt, men också strax åter tändas, så snart man will. Märkwärdigt är, att wid randen af denna ständigt brinnande eldgrop wäxer grönt gräs, och att det 80 famnar derifrån finnes en brunn med godt watten och en stor fruktbärande trädgård. Wid denna eld uppehålla sig ständigt några eldsdyrkare, efterkommande af de fordna perserna, hwilka ansågo elden i allmänhet som en sinnebild af gudomen; äfwen några hinduer wistas här. Rundt omkring den brinnande gropen, 2—3 famnar från densamma, bo dessa menniskor i sina hyddor. Midt i en sådan hydda är gräfd en liten fördjupning, omkring hwilken äro lagda 2—3 stenar, på hwilka sättes en kittel att koka maten i. De taga sedan en tapp säf- eller höstrån, tänder den utanför wid den ewiga elden, och kastar den under kitteln, då fördjupningen genast fattar eld, brinner utan rök och lukt, och maten blifwer fortare kokt än med wed. Betäcker man hålet med en filt, så släckes lågan. Wid denna brinnande urgröpning wärma eremiterna sig om wintern och begagna intet ljus i sina hyddor. Hwar och en sticker ett rör af en alns längd, ofwantill beklädt med ler och försedt med en propp af ler, i jorden inwid sin säng. Tager man nu bort proppen och förer en antänd hötapp till öppningen, så står det liksom en ljuslåga öfwer röret, utan att detta deraf förbrännes. Sätter man proppen öfwer, så släckes ljuset.
Denna ewiga eld anwändes äfwen till kalkbränning. Man uppstaplar kalkstenen i en hop, tänder en hötapp wid den stora eldgropen och kastar den på stenhögen, hwarpå lågan plötsligt stiger utur jorden mot höjden med ett brusande; och när man låtit det sålunda brinna i 3 dagar är kalken färdigbränd.
Denna trakt har dessutom äfwen en annan märklig eldföreteelse att framwisa. Efter milda höstdagar, när aftonluften är warm, står trakten omkring Baku liksom i full låga. Ofta ser det ut som om eldslågor i stora massor hastigt rullade utför bergen, och den kringliggande bergskedjan är upplyst af ett klart blått sken. De otaliga, dels spridda, dels sammanhängande eldslågor, som i mörka och warma nätter betäcka hela slätten, injaga skräck hos hästar, mulåsnor och andra djur. Eldslågorna wara icke längre än omkring 4 timmar efter solnedgången, och synas oftast i Oktober och November månader. Wid stark östanwind warseblir man dem aldrig. Men denna lufteld antänder icke något brännbart ämne. Torrt gräs och säf komma aldrig der igenom i brand, oaktadt hela jordytan tyckes betäckt af eld och lågor; och oaktadt man befinner sig midt ibland dessa eldslågor, känner man icke en gång någon wärme deraf.
De wäxande bergen ligga emellan Baku och Nagawi, längs landswägen i en sträcka af 1 1⁄2 mil, och äro jordkullar af olika, dock icke betydlig höjd, askfärgade, utan gräs och hafwa formen af en kägla. De bestå uteslutande af en salthaltig lera. Hwarje kulle har på sin spets en källa med salt, tjockt, grumligt watten, som sprutar upp och rinner öfwer, och då dess jordartade innehåll afsätter sig rundt omkring öppningen, torkar det och förstorar berget. Några, som äro temligen höga, äro alldeles uttorkade; men deremot uppstå nya wid sidan af dem, som allt jemt utstöta tjockt slam och sålunda tillwäxa. Inemot hafwet är ett berg, som tidtals har sprutat eld.
Årstiden hindrade mig från att besöka detta undrens land, emedan wi nu woro i medlet af Februari, då Wolga och den närmast kusterna liggande delen af kaspiska hafwet äro betäckta med alnstjock is, som gör hwarje sjöresa omöjlig. Jag måste alltså besluta mig till att taga kortaste wägen från Astrakan öfwer Moskwa till Petersburg.
- ↑ Küster war dansk till födseln och berättade oss sedan, att han som löjtnant hade legat wid artilleriskolan på samma tid som dåwarande löjtnanten, numera swensk-norske ministern i Paris, Fr. Due.
| ← Kapitel 24 | Upp till början av sidan. | Kapitel 26 → |