Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 01
|
Andra kapitlet → |
Första kapitlet.
Omkring en halv mil inom de nordväst från Marstrand belägna Paternosterskären, vilka troligen fått sitt namn av de många paternoster, forntida sjöfarare där uppsänt för sitt livs räddning, ligger en liten grupp av ofruktbara öar, bland vilka dock en är bebodd och som vi i vår berättelse vilja kalla Tistelön.
Vid tiden för vår berättelse låg på öns östra sida, genom bergen något skyddat för de rasande västliga stormarna, ett litet halvförfallet hus. Det hade en påbyggd gavel, vars blanka timmerstockar och friska mossa visade en skarp motsats till de genom fisktorkning och saltvatten unkna och gröna väggar, som utgjordes av det gamla bjälklaget. Fönstren liknade gluggar med tvenne blyrutor i höjd, och mellan varje glugg voro råa sälskinn utspända från takåsen ända ned till den långa muren. Själva gårdsplanen bestod av en stor flat berghäll, i vars ena hörn några stänger med uppträdda rockor hängde i regelbundna rader. Alla klintar runt omkring voro betäckta med långor och fläkt torsk. Ungefär vid mitten av berghällen var i en trång rämna en mast inkilad, på vars topp en flöjel ängsligt gnisslade för vinden.
En tung dimma låg utbredd över det ödsliga landet. Mot de nakna klipporna slogo vågorna sin entoniga takt, och under gälla skri flaxade sjöfåglarna till sina undangömda boningar. Dagen var långt framskriden och mörk skymning bredde sig över Tistelön. Men inne i stugan flämtade en tranlampas bleka sken.
En undersätsig, bredaxlad man, omkring femtio år, satt vid ena ändan av ett ekbord på en avhuggen träkubbe, vars släta grönmålade sidor med märken efter järnringar tillkännagåvo lämningarna av någon mast. Ansiktet var mörkbrunt och väderbitet, kring huvudet tovade sig en tät massa av gråsprängt hår, och polisongerna drogo sig i en spetsig vinkel nedåt den framskjutande hakan, från vilken ett långt skägg föll ned. Mannen var klädd i en bunttröja av ylle och byxor av ett slags tjock sjögrön, holländsk bomullssammet, tämligen vida och slutande vid knät, där de grova sälskinnsstövlarna vidtogo. Varje rörelse förrådde kraft. Och de grå, skarpa ögonen, som med välbehag betraktade en studsare, som han höll på att rengöra, uttryckte något, som tolkade en stark själ.
Mitt emot denne man, familjens överhuvud, satt äldste sonen Birger, en riktig jätte. Hans drag ägde ett vackert manligt uttryck, en viss befallande styrka; men läppens hånfulla krökning, jämte det vilda, oroliga i hans irrande öga, ingav den föreställningen, att över hans själ nu ruvade ett tungt bekymmer. Birger Haraldsson, klädd i segelduksbyxor och med de blårandiga skjortärmarna uppskjutna till axeln, vilade sig vårdslöst mot sin lodbössa, under det han sysselsatte sig med att skärpa flintor, som han emellanåt prövade mot nageln.
På sidan av den mörke, allvarsamme mannen satt hans yngre son, Birgers halvbror. Det var en ljuslätt, klent byggd gosse mellan tolv och tretton år, i vars bleka ansikte en djup, sorgsen liknöjdhet redan tagit plats, och ett matt svårmod framblickade ur de dunkla ögonen. Gossen tycktes genom ett verkligt misstag av naturen ha blivit kastad på denna plats. Emellertid vittnade den flit, varmed han snodde taglet till en metrev, att han invandes för yrket, under det han emellanåt med skygg ängslan lyssnade på ett samtal, vilket fadern och Birger fortsatte utan att giva akt på honom.
— Nå, vad hörde du mera? frågade Haraldsson den äldre.
— Jag tror inte att far skulle rosa marknaden, om det gick som jag hörde! svarade Birger med ett bistert, uttrycksfullt leende och kikade bortåt den mörkaste vrån av rummet, där en stor hög av större och mindre packor låg gömd under en mängd lösa segel.
— Åh, en gammal räv är inte så lätt lurad! Men du tog för tidigt upp packorna… Skäller icke Passopp? Gå du ut, Anton, och se åt, om du märker något på sjön!
Gossen lydde genast, men återkom med försäkran, att det blott var vinden, som pep i knutarna.
— Gott, gott, jag tänker, han tar sig på natten. Jag ville önska att vi finge en storm sådan att tulljakten, ifall hon nu är ute, behövde se sig om efter hamn… Men du nämnde icke ett ord om resten, Birger — vad sa Instöpacket?
— Jo, eftersom far vill veta det, så sa Halvar Ramundsson: ”Hör du, Birger, har ni haft något obytt med den nye jaktlöjtnanten? Det sägs, att han skall vara en så överduktig satan, att han har skarpare öron än fans mormor, och att han lär gett sig den på, att han inte skall ligga ur sjön, förrän han fiskat upp valfiskarna från Tistelön. Jo, jo, drar han först upp dem, så få de nog tacka Gud, om de slippa med bara huden!”
— Den krabban pöser av bara avundsjuka! sade Haraldsson med en dragning på ögonbrynen. Han skulle akta sig, han, för valfiskarna på Tistelön; de kunde lätt svälja honom i en munsbit. Jag förstår nog, att det är den krukan som eggat upp jaktlöjtnanten; men vänta, vänta, gubbar! Ni har inte riktigt lärt känna Håkan Haraldsson: i alla tider ha små fiskar blivit slukade av de stora. Medan ni lägger ut nätet, leker han med er, men hoppar ut, när han vill.
— En, två, tre gånger, menade Birger, men den fjärde kan han fastna.
— Nej, nej, säger jag! Jag har hållit på i några och tjugu år, och när jag blir gammal och orkeslös och ej förmår annat än att gå hemma och ställa, då, Birger, står du för kulan.
— Vi få väl se — det kan ingen veta! Birgers irrande ögon fäste sig på en dörr, som förde till trappan av den förut omnämnda gaveln, varifrån nu hördes ett sakta buller.
— Det är den lilla! sade Haraldsson, och de mörka dragen ljusnade till kärleksfull ömhet.
— Det är Erika, mumlade Birger, och vände sig med en egen rörelse åt sidan.
Efter några ögonblick öppnades dörren och en ung kvinna, omkring några och tjugu år, av ett intagande, men allvarsamt utseende, trädde in i stugan med en den allra täckaste sjuåriga flicka vid handen. Barnet hoppade genast upp på den gamles knä, slog sina armar om hans hals och ropade: — God natt, pappa! Erika vill redan ha mig till sängs… den stygga, snälla Erika!
— Ni skall ut i natt, hör jag! yttrade den unga kvinnan, vänd åt Haraldsson, och i hennes ton låg förebråelse.
— Jag har göromål, svarade gubben vårdslöst, i det han med tindrande ögon betraktade sitt älsklingsbarn, den lilla Gabriella, som lekte och ryckte i hans långa skägg och lade sin mjälla, fina kind mot faderns brunbrända hy. Haraldsson kysste och strök med sin grova hand hennes glänsande lockar. Sedan lyfte han henne tillbaka ned på golvet så varsamt som om han fruktat att göra henne illa.
— Jag ville önska, mamsell Erika, återtog han med stolt självkärlek, att min hustru fått leva! Det hade gjort henne gott i själen att se det här barnet. Jag tror icke, skam att säga, maken är lätt att finna! Det skulle tröstat Britta Lisa för många ledsamheter.
— Jag tror tvärtom. Det skulle kommit henne att lida dubbelt, både av missnöje med det närvarande och fruktan för framtiden! svarade Erika strängt.
— Ja, kanske, sedan hon lärt sig av mamsell att vara stormodig i både ord och tankar. Men det är som ordspråket lyder: makt ger mod. Hon kan likväl komma ihåg, att myggan surrar så länge omkring ljuset, tills hon bränner sig. Mamsell Erika stämde inte pipan så högt för tre år sedan.
— Låt mamsell Erika vara i fred, far! sade Birger strävt. Vad skulle det bli av flickungen där utan henne?
Haraldsson, vilken i sonen såg bilden av sig själv i sin egen ungdom, ville inte reta det vilda blodet. Han yttrade i halvgod ton: — Det var ju inte så illa ment, vet jag.
— Men du såg så styggt på Erika! sade Gabriella. Varför gjorde du det, pappa?
Erikas blick uttryckte lugn. Hon visste vad hon var för invånarna på Tistelön.
— Säg god natt, lilla Gabriella — det är tid för dig att gå till vila, sade Erika vänligt.
Lydigt bjöd Gabriella munnen åt sin far. Därefter nickade hon rätt nådigt med det lilla huvudet åt Birger; men med ett språng var hon i Antons famn.
— Skall du också ut i mörkret på sjön, Anton?
— Nej, om jag finge slippa, jag ville mycket hellre vara hemma! svarade gossen med en suck.
— Så bli hemma då! sade den lilla Gabriella, som var van att ha sin egen vilja och tyckte det just kunde anstå Anton att ha detsamma.
— Fråga far.
— Låt honom bli hemma, pappa! ropade Gabriella och sprang åter till fadern.
— Nej min lilla, han får inte bli hemma. Det duger inte, att han blir en sådan mes, som ständigt sitter och värmer sig vid spisen, medan far och bror hans ha arbete på sjön. Men lägg dig du.
Det rum, dit Gabriella med sin uppfostrarinna begav sig, utgjorde förnämsta delen av den nya påbyggnaden och var till alla delar fullkomligt olikt den svarta stugan på nedre botten. Oberäknat att det var försett med tämligen höga fönster, pryddes det med en mängd dyrbara praktartiklar. Gardinerna, av den dyrbaraste damast, smakfullt uppfästa, nedföllo i tjocka veck till den turkiska mattan, vilken likväl inte tog sig särdeles väl ut mot de många olika skeppsstolarna av grovt tillhuggen mahogny, till större delen försedda med tageldynor.
Anblicken av det hela lät ana rov från strandade skepp, och däruti skulle den så mycket mera blivit styrkt, som fått kasta en blick i det kompassfodral, vilket av Erika förvarades åt Gabriella, vars enskilda tillhörighet det var: det oansenliga fodralet innehöll de mest utsökta pärlor och andra nipper till ett högt värde.
På den stora mahognyskivan, vilken som bord var uppslagen mellan bägge fönstren i detta rum, brann i en silverlampa en klar, behaglig låga, lagom att belysa de tjocka, röda gardinerna omkring den grova eksängen, dit Erika nu ledsagade Gabriella.
— Vill inte du också lägga dig, Erika? frågade den lilla. Du sitter nu så ofta uppe om nätterna.
— Jag skall sy färdig din docka, Ella! svarade Erika och började plocka fram en mängd granna lappar.
— Ack, låt mig då sitta uppe i sängen och se på. Du syr på dockan alla nätter, men hon blir aldrig färdig.
— I kväll skall hon säkert bli det, men lägg dig nu ner och sov.
— Men jag har inte läst min aftonbön, Erika!
— Det var sant, den får du inte försumma! Läs dina böner, Gabriella, och sedan skall du bedja Gud för pappa och dina bröder!