←  Andra kapitlet
Rosen på Tistelön
av Emilie Flygare-Carlén

Tredje kapitlet
Fjärde kapitlet  →


[ 16 ]

Tredje kapitlet.

En känsla av blyg fruktan förbjöd Erika ett söka skydd hos någon av de få bekanta, hon hade i staden. Det föll henne snarare in, att hon kunde få någon plats i skärgården; och utan att göra långa överläggningar tog hon schal och hatt och begav sig nedåt hamnen, för att se efter några segelfärdiga båtar. Vid ankomsten dit såg hon en kvinna, vars klädedräkt ehuru både fin och snygg, likväl av snittet röjde det förmögnare skärgårdsfolket. Kvinnan gick av och an, liksom hon väntat på någon, och efter en stunds förlopp kom också en karl, bärande varjehanda saker. Så snart han var framme, gick kvinnan ut till en av båtarna. Det var tydligt av hennes säkra rörelser, att hon där stuvade in sina egna förnödenheter.

Genast besluten att försöka begagna sig av denna lyckliga tillfällighet, hoppade Erika ned på landgången och stod hastigt på det renskurade däcket bredvid den främmande.

Bekantskapen var snart gjord; och mor Haraldsson från Tistelön försäkrade, att som båten tillhörde hennes man, kunde hon så mycket lättare uppfylla mamsells önskan att få medfölja.

Glad över den lyckliga framgången sprang Erika hem, tog det oumbärligaste av sina saker och återvände med lättat hjärta till båten, vilken innan aftonringningen lade ut.

Under den sköna, svala natten satt Erika den hemlösa flickan, vid den vänliga mor Haraldssons sida och berättade om sina bittra öden. Deltagande sökte den goda kvinnan att trösta. Också var Erikas själ lättare och hennes lynne lugnare, då hon efter en kort slummer vid [ 17 ]dagningen väcktes av den underrättelsen, att båten låg förtöjd vid Tistelöns brygga.

Både den äldre och yngre Haraldsson gjorde på den bildade, finkänsliga Erika att obehagligt intryck; men desto mera drogs hon till husmodern. Mor Haraldsson hade lika gärna kunnat kallas fru som mången annan rik skärgårdsbos hustru, vars man ägde båtar och trankokerier, men hon föraktade en sådan fåfänglighet. Ehuru född prästdotter, ville hon icke mottaga någon annan titel än ”kära mor”; och genom denna benämning, jämte hennes vänliga ömhet, uppkom snart det förtroligaste förhållande mellan mor Haraldsson och Erika, vilken tills vidare kvarblev där hon nu var.

Mor Haraldsson ägde en skatt, som låg henne varmare om hjärtat än allt annat i världen: hennes lilla treåriga Gabriella. Med grämelse såg den goda kvinnan det liv, som hennes man och styvson förde. Hon sörjde i tysthet över det hon ej förmådde ändra, men tackade tillika Gud för den rika trösten att, om hon fölle ifrån, den späda knoppen, vilken redan för sin skönhet kallades ”Tistelöns ros”, skulle i Erika erhålla ett vårdande hägn.

Erika som var ovan vid kärlek och välvilja, lyssnade till de förnyade bönerna att kvarstanna och ej vidare söka något annat hem.

Erikas alltid lugna och värdiga väsen inverkade även på de barska männen. De kände i hennes närvaro en aktning, vilken blev alltmera märkbar, ju längre hon stannade kvar, och det välde, hon utövade i synnerhet över Birger, var så stort, att det ofta förvånade henne huru hon med en blick, ett enda ord kunde tämja denna vilda natur, med vilken annars ingen fick makt.

För att behaga Erika och göra hennes vistelse på ön så angenäm som möjligt, hade rummet i den påbyggda gaveln blivit inrett. Tid efter annan tillkom där någon [ 18 ]prydnad ur de hemliga förrådskamrar, vilka endast Haraldsson och hans äldre son kände.

Knappt ett år efter Erikas ankomst till ön dog den goda mor Britta. Hon dog av sorg, djup, tärande sorg.

Uti Erikas vård anförtrodde hon Gabriella och tog av henne löftet att icke utan den mest trängande nöd lämna det hus och de varelser, som hon lade på hennes hjärta.

Mor Britta var borta, och i Haraldssons hårda bröst, där kanske ändå några gnistor av ömhet brunnit, bodde ånger och grämelse över det, som ej mera kunde ändras; men tiden lät det grova ämne, varav han var danad, alltmera hårdna. Han blev vild, grym och rovlysten som förut, och endast hans kärlek till den lilla Gabriella antydde någon svaghet i hans järnnatur.

Åren kommo och gingo. Det var ett oroligt och likväl enformigt liv som Erika förde på den kala ön, men vanan och kärleken till hennes fosterdotter, i förening med den djupt nedslående känslan, att hon icke var älskad på någon annan fläck av jorden, att intet hjärta fanns, som längtade efter hennes eller ens frågade efter var hon vistades, bildade i hennes inre värld ett slags stillastående lugn, ett medvetslöst överlåtande åt ödet.

Sedan någon tid hade Erika likväl oroats av ett förhållande, som hittills varit henne omöjligt att klart reda. Hon hade funnit att de känslor, som härskade över den mörke Birgers själ, tillhörde en natur, varav hon ej ägde någon erfarenhet. De voro utan tvivel kärlekens, men en vild, stormande kärlek, som skrämde henne, ehuru hon icke vågade visa det. Erika kände, att det endast var genom ett fullkomligt lugn, en beständig själsnärvaro, som hon tyglade sin omgivnings råhet. Under de sista veckorna hade förhållandet likväl så till vida ändrat sig, att Birger lika enträget undvek hennes sällskap som han förut sökte det. Erika tyckte sig även finna, att den tid, hon varit mera [ 19 ]mild och vänlig mot honom, hade hans lynne och väsende antagit samma prägel. Men sedan hon börjat behandla honom med en viss köld, syntes han mörk och hotande som natten.

Men vi återvända till den afton, på vilken vi infört läsaren hos smugglarna på Tistelön.

Gabriella hade somnat. Erika satt vid bordet och arbetade på den utlovade dockklänningen, men hennes hjärtas ängsliga oro tillät henne ej att fästa mycken uppmärksamhet vid sitt göromål. Varför skola de åter ut i natt? tänkte Erika, då hon hörde huru de nere i stugan släpade och drogo och gjorde sig i ordning för det nattliga äventyret. Skulle hon äventyra att framleva sina dagar i denna förfärliga omgivning, ständigt hotad av den dystert flammande lågan i Birgers ögon? Skulle hon kämpa, segra och återföra denna halvt förlorade människa på det rättas väg? Eller skulle hon hava nog mod och beslutsamhet, att åter ge sig ut för att söka ett nytt hem? Men om hon även tänkte sig möjligheten att finna en god plats för sig själv, huru kunde hon förmå sig att övergiva den moderlösa Gabriella, som hon så heligt lovat att vårda?

Hon hade, sedan hon kommit till Tistelön, aldrig känt sig så underligt upprörd som denna afton; och aldrig hade vågorna, kastade av den allt häftigare tilltagande oktoberstormen, förekommit henne mera våldsamma.

— Gud i himlen bevare alla, som äro ute denna förfärliga afton! bad Erika.

Då hördes ett sakta knarrande i trappan. De gå åt loftet! tänkte flickan; men stegen närmade sig hennes kammardörr, och med återhållen andedräkt lyssnade hon till de med en egendomlig djup ton uttalade orden:

— Låt upp, mamsell Erika!

Det var Birgers röst. Erika kunde knappt resa sig från stolen. Över tvenne år hade förflutit, sedan den styvsinte [ 20 ]ynglingen beträtt tröskeln till detta rum, vilket tycktes vara alla i huset heligt. Vad ville han nu vid denna ovanliga tid?

Efter en förnyad knackning reste sig Erika och frågade med återvändande fattning, utan att likväl öppna: — Vad önskar ni så sent, Birger — hade jag icke gjort allt i ordning?

— Jo visst, men efter mamsell Erika ännu är uppe, så öppna! Jag har något att säga!

— Säg det!

— Är ni rädd? var det hånande svaret.

— Nej, varför skulle jag vara det? svarade Erika, som vid dessa ord återfick hela sitt naturliga mod. Hastigt var regeln från dörren, och hög och allvarsam stod den unga kvinnan framför den sena gästen. — Nå, vad vill ni mig nu, Birger? var hennes lugna fråga.

— Vad jag vill, det får ni kanske tids nog veta. Var inte så sträng… låt mig se mig omkring! Jag har icke varit här på länge, mycket länge — jag vågade inte och ville inte störa er, så gärna jag än önskade vara där mamsell Erika är.

Han gick fram till bordet, där lampan brann. En uppslagen psalmbok låg bredvid Erikas arbete. Birger böjde sig ned och läste den vers, varvid hon lagt märke. Först tycktes det som han endast begagnade denna förevändning att hämta mod till det han ville säga, men efter några minuter upprepade han orden högt och med en känsla, som Erika trodde vara honom främmande:

Herren mig försäkran giver
om sin godhet, endast jag
intill döden trofast bliver,
aktar på hans välbehag,
gör mitt kall med fröjd och flit

[ 21 ]

och till honom har min lit,
viss att han mig ej förgäter,
nöjd med vad han mig tillmäter.


— Jag ville önska, mamsell Erika, att jag kunde läsa den här versen med samma andakt och uppbyggelse som ni!

— Varför skulle ni inte kunna det, Birger?

— Mitt hjärta och mitt sinne äro bägge onda, mamsell Erika! Genom mig själv, genom mig ensam förmår jag inte att göra dem bättre.

— Det är sant, Birger, men bönen, bönen förmår mycket.

— Nej inte mina böner, mamsell Erika! avbröt Birger häftigt. Kanske kunde jag ännu bli en annan människa, om — men det är väl omöjligt. Det har väl varit en galenskap, att jag kunnat tänka, att ni ville bli hustru åt en så enkel karl som jag. Jo, jo, ni bleknar… det var nog litet förmätet tänkt. Men ni bör likväl veta, mamsell Erika, att jag, om ni kunde besluta er för en så stor uppoffring, icke skulle låta er blygas för mig. Jag har i alla fall tänkt läsa navigation i vinter. I stället för att som nu leva av äventyr, ville jag bygga mig ett fartyg, som jag sedan som både redare och skeppare själv för på resor; och ett hus, så präktigt ni önskade det, skulle jag uppföra på stommen av det här rucklet. Och sedan bleve ni fru så god som någon här i skärgården.

Erika Malm tyckte sig kunna göra varje uppoffring för den vilde ynglingen, utom den att bli hans hustru; därför svarade hon öppet:

— Nej, Birger, det förslaget varken kan eller vill jag bifalla. Icke därför, att ni, som ni sade, skulle vara för enkel åt mig. Jag vet ju icke vem jag själv är, troligen ett barn av armodet, kanske av synden. Således är varje [ 22 ]hederlig man, som vill taga den fattiga Erika till hustru, även god nog. Men det är något annat, som ni skall förstå, Birger, vilket både nu och framdeles hindrar mig att tänka på detta förslag. Alltsedan jag kom hit till Tistelön har er vådliga och oftast säkerligen syndiga levnad skrämt mig. Ni har alltid stått för mig som en människa, vilken omöjligt kunde vinna mitt förtroende. Och den, för vilken man ej känner detta, kan man ej älska. Likväl vill jag inte undandraga er min vänskap.

— Tack, tack, ni är för god, mamsell Erika! svarade Birger med hånfull bitterhet. Låt mig likväl säga er ännu något, som kanske kunde vara värt att tänka på. Kom ihåg, att ni nu, nu i denna stund, har en människas framtid och troligen också dess välfärd i ett kommande liv i edra händer… Erika, tillade han med en hos honom ovanligt vek, bedjande röst, ni är gudfruktig, ni önskar att omvända syndare… nu förmår ni det, ty jag svär vid min salighet, att om ni vill bliva min hustru, skall jag från denna timme aldrig vandra på sådana vägar, där jag ej kan möta ert öga. Men stöter ni mig bort, skall Birger Haraldssons namn bli en skräck för hela kusten.

För första gången stod Erika darrande inför den man, hon var van att behärska genom sin röst och sitt väsen. Ett stort ansvar vilade i denna stund på henne. Hon kände sina krafter svikta, hennes hjärta ville nästan brista av ångest. Skulle hon uppoffra sig själv eller honom och med honom kanhända draga djupa olyckor över oskyldiga varelser? Det vore dock alltför rysligt att i detta ögonblick giva ett löfte för livstiden.

Hans gestalt höjde sig i det osäkra lampskenet, hans ögon brände sig in i hennes hjärta: dessa ögon, som på en gång tycktes ödmjukt tigga och likväl hota, de voro förfärliga. Erika uthärdade icke att se dem. — Jag kan icke, Birger, jag kan icke!

[ 23 ]— Ännu är det tid! sade han med oroligt, ångestfullt uttryck. Ni kan, ni kan, men ni vill inte… Se, Erika, jag är så eländig, att jag på mina knän tigger er om förbarmande! Birger nedsjönk framför den darrande Erika.

— Jag kan icke befalla över mitt hjärta, som strävar emot!

Då reste sig Birger. Hans läppar voro hårt sammanpressade. I dörren vände han sig om och sade med en röst mera sorgsen än bitter: — Farväl, Erika! Ni får inför Gud ansvara för allt det onda denna stund för med sig.

— Nej, Birger, nej, tag era grymma ord tillbaka! Gud är rättvis.

— Ja, Gud är rättvis; och om brottets väg blir min, så blir ångerns din! Han slöt dörren och gick med tunga, långsamma steg.

Den äldre Haraldsson stod nu resklädd i ett par byxor av tunt berett sälskinn och däröver en kavaj av mörkblått doffeltyg.

— Är du färdig, Birger, så gå ned. Slå under seglen på däcksbåten och låt pojken hjälpa dig med packorna! Jag är snart efter.

Den i ett hörn av rummet halvsovande Anton uppväcktes och befalldes att vara färdig på ögonblicket. Förskrämd sprang gossen upp och lät tåligt lasta på sig liksom han varit ett lastdjur.

Gossen gick tyst med bördan nedåt bryggan. Den stora båten kastades av och an för stormen. Haraldsson satte sig själv vid rodret. Focken och spriseglet halades an och sedan Birger kastat ännu en mörk blick åt fönstret, varifrån det matta skenet flämtade, stöttes båten ut. Natten famnade både folk och farkost.