←  Trettonde kapitlet
Rosen på Tistelön
av Emilie Flygare-Carlén

Fjortonde kapitlet
Femtonde kapitlet  →


[ 87 ]

Fjortonde kapitlet.

Efter återkomsten från den misslyckade säljakten hade Erikas uppmärksamhet i synnerhet varit fästad vid den stackars Anton. Den mjältsjuka, som tärde honom, blev allt djupare och mörkare, och förgäves sökte både Erika och den livliga Gabriella att fängsla hans uppmärksamhet. — Låt mig vara — jag är bäst så här! var hans ständiga svar, då han, sittande på en sten vid strandens grundaste sida och med fötterna helt nära vattenytan, roade sig med att dra upp sjögräs, varav han flätade kransar åt Gabriella.

— Men jag vill icke låta dig vara, sade Erika en afton, då hon åter fann honom vid hans vanliga sysselsättning, du kunde nog göra nyttigare ting, Anton! Du skulle, såsom Birger många gånger föreslagit dig, följa med honom på hans resor — det gjorde dig gott. Du har ej sett något annat än Tistelön och Marstrand.

[ 88 ]— Å jo, Erika, sade han med ett eget uttryck, jag har sett Paternosterskären, och det minnet har jag ännu gott av.

— Tala icke om det, som så länge slumrat i glömska! bad Erika, utan att likväl kunna återhålla en rysning. Låt oss i stället tala om din framtid, Anton… Vad skall det bli av dig?

— Detsamma som nu — jag sitter här och flätar mina kransar och metar ibland, men icke så gärna, för jag är alltid rädd att få upp människoben.

— Alltid talar du så hemskt och gåtfullt! Du envisas att fasthålla din själ vid de händelser, du i din barndom upplevde… Men jag försäkrar dig, Anton, att du begår en svår synd därigenom, att du icke vill arbeta dig upp ur detta onaturliga tillstånd. Tror du väl, att Gud givit dig en odödlig själ, på det att du skall förfara med den liksom med ett livlöst ting, som du kan kasta bort efter behag? Du har en gång att ansvara för att du i overksamhet förspillt ditt liv.

— Det blir inte på mitt ansvar… sade Anton med ett kraftfullare uttryck i sin röst än han någonsin brukat. Jag är säker, Erika, att de, som bragt mitt huvud i oordning, även få stå till svars på domedag för det pund som hos mig blivit förspillt.

— Gud hjälpe dem — de ha skuld nog ändå! svarade den stackars kvinnan. Men det tror jag, Anton, att du själv får svara för de krafter, du kunnat begagna. Det var som barn din sinnesförvirring ägde rum, och nu är det blott din inbillning och din envishet, som kommer dig att tro, att du icke är fri därifrån.

— Jag vet nog bäst själv hur det står till i min hjärna, fastän jag kan tala så klokt som någon annan, då den ej brinner som den ibland gör… Men säg mig, varför far mot min vilja släpade mig ned i båten, då han, skytten du [ 89 ]minns, drog upp sälhunden — månne det var för ro skull det?

— Du var ju sjuk då, Anton! Det har du glömt.

— Ånej, svarade han med det hånfulla leende, han ofta begagnade, jag var inte sjukare då än nu, fast ni sade så; det var de gamla historierna, som spökade i huvudet på mig. Men du kan icke veta något om dem, du stackars Erika, och du är lycklig i din okunnighet. Det är just min kunskap, tillade han i lägre ton och såg sig försiktigt omkring, som gör mig både olycklig och till den fåne, som du hör far ibland kalla mig.

— Kanske bleve det bättre, om du förtrodde till mig vad som så tungt ligger på ditt hjärta? yttrade Erika. Hon ville en gång pröva om Antons svaghet kunde bli farlig, men hans svar övertygade henne att all fruktan var onödig.

— Du vill lura ut min hemlighet, sade han, försök icke det, Erika! Det skulle göra dig mycket olyckligare än du nu är, och mig kostade det väl återstoden av den smula vett jag har kvar, om jag skulle berätta om den där natten. Nej, bry dig om ingenting! Låt den stackars Anton vara! Men efter vi nu så här tala i förtrolighet, så säg mig om du tror, att en människa, som har kunskap om ett stort brott utan att upptäcka det, kan vinna förlåtelse? Har icke den medvetne lika mycket ansvar inför Gud som själva brottslingarna?

— Vad säger du! utbrast Erika. Den svagsinte ynglingen hade uppfattat och grubblat över ett ämne, som hon längesedan avgjort med sitt förnuft. Vad hon kallat förtjänst, nämnde han synd, och för första gången uppstod hos henne frågan om vem som hade rätt eller orätt.

— Jag bara frågar dig! sade Anton och såg skarpt på henne. Men hastigt uppgick ett ljus för honom. Jag förstår, utropade han häftigt, jag hade längesedan bort be[ 90 ]gripa, att Birger icke hade någon hemlighet för dig. Kan du neka, att du känner alltsammans?

— Nej, Anton, jag nekar icke — men lugna dig, du vet nu, att jag bär samma börda som du. Du vet, att vad som för många år sedan är begravet, står icke i vår förmåga att återkalla eller ändra, och om vi kunde förråda det, gagnade det i alla fall till ingenting. Gud ser och dömer. För min del är hela det tröstlösa målet för mitt liv bemödandet att försona Birger med sin Frälsare. Och jag hoppas, att han redan är försonad, ty hans ånger har varit och är ännu lika djup och sann, och han har aldrig sedan vårt giftermål varit funnen på någon olovlig väg. Hans forna vildhet har försvunnit: han är som en annan människa. Minns du icke med vilket tålamod och försakelse han skötte dig under din sjukdom? Vid den tiden skulle han troligen icke ha gjort det, om han ej redan då erfarit ånger och ansett sig delaktig i upphovet till ditt lidande.

— Jo, det minns jag alltsammans, och jag tror säkert, att jag ej blivit så pass människa jag är om Birger icke kommit hem. Jag har också sedan dess hållit av honom, fast jag aldrig riktigt kan se honom i ögonen utan att rysa. Har du sett sådana ögon, Erika? Men du tänker, att de alltid äro sådana som när han fäster dem på dig. Du skulle bara sett dem den natten! Jag glömmer det aldrig… Men vad var det nu jag ville säga? Jo, att far på återvägen från den där färden genom den grymmaste behandling tvingade mig att tiga. Så länge Birger var med, talade han, av fruktan för honom, så smeksamt som en falsk katt och sökte på allt sätt övertyga mig, att det bara varit nödtvång och att var och en skulle ha gjort på samma sätt, men när Birger var borta och han märkte, att han ingen väg kom med sina listiga skäl, utan att jag både skydde och fruktade honom, då sparkade han mig en gång med en sådan häftighet ned i piken, att jag genom ett [ 91 ]starkt slag i huvudet förlorade den smula sans och redighet, som fanns kvar. Efter den stunden minns jag blott, att jag beständigt fruktade hans händer och hans förfärliga ögon.

— Ack, nu förstår jag det, som då var mörkt! suckade Erika, och minnet av de smärtsamma nätter hon genomvakat vid Antons sjuksäng stod åter för henne. — Min stackars Anton, du fick ej den minsta lotten av lidande på din del, men du kunde likväl kämpa mot din nedtryckta sinnesstämning, om det bara komme därhän, att du ville försöka.

— Nej, Erika, jag har varken mod eller kraft. Jag får dessutom aldrig ro för den tanken, att jag är delaktig i brottet.

— Säg icke så, och tänk ännu mindre något så rysligt och orättvist! Vad skulle du väl ha gjort?

— Detsamma som jag ännu kan göra: ange dem.

— Vad — din egen far, din egen bror! inföll Erika bleknande. En gång kämpade jag även samma strid, men sedan jag förbundit mig med din släkt, förföllo sådana tankar av sig själva. Och dessutom finns det intet vittne utom Gud.

— Och är det ej nog — tror du ej, att han en gång kan låta det tredubbla mordet komma i dagen? Den stora graven vid Paternosterskären är nog bäddad djup, men Guds under äro ännu djupare. Det anar mig, att allting en gång blir upptäckt.

Erika lät sitt huvud sjunka ned mot handen. Hon led i tankarna hela den förfärliga ångesten av en sådan stund: vanärans, dödens.

Anton fattade hennes hand: — Stackars Erika, det är synd om dig! Men lämna mig åt mig själv och låt mig gå min egen väg, ty jag blir ändå aldrig något annat än en eländig sjukling, en börda för mig själv, och dem jag till[ 92 ]hör, i synnerhet för far, som i mig alltid ser den, som håller mästermansyxan över huvudet på honom.

— Det roar dig, sade Erika nästan strängt, att alltid nyttja de rysligaste uttryck. Men efter du nämner din far, så säg mig om du någonsin talat med honom i detta ämne, sedan du blev äldre? Har du sett honom förråda några tecken till ånger?

— Nej, icke till ånger, men väl till ångest. Den dagen, du minns, då jag läste mig fram för prästen, gick jag in till honom när jag kom hem, och jag talade för att väcka hans samvete. Men han visade mig bort, liksom jag varit en fiende, med släta ord utan mening. Sedan dess har jag ej gjort något försök.

— Var bara försiktig, sade Erika sakta.

— Å, var lugn, så länge jag har en redig tanke, styr jag min tunga, men får jag ännu ett par sådana stötar som på säljakten, blir huvudet snart upp- och nedvänt.