Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 13

←  Tolfte kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Trettonde kapitlet

Fjortonde kapitlet  →

Trettonde kapitlet.

“Är vinden knapp, får man lovera”, plägade salig far säga — kom ihåg det, min son! I främmande mans hus få främmande barn icke anse sig hemma. Tullförvaltarn är visst en övermåttan hederlig och präktig man, men du är inte hos de dina: staden är inte det lilla fiskläget. Du får lära dig att fördraga mycket och minnas, att andra också måste ha fördrag med dig. Och, som sagt: ”är vinden knapp, får du lovera”!

— Ja, det är ett gott ordspråk! svarade Arve och tryckte vänligt den hand, som omslöt hans. Jag tänker också taga det till rättesnöre och inte tappa modet vid första stöten. Det värsta blir skilsmässan från hemmet. Jag är just inte blödig av mig, men jag tror inte att mången pojke, som ger sig ut i världen, skiljes från en så öm mor som min.

I Arves röst låg en rörelse, som rikt belönade alla gumman Arnmans omsorger och bekymmer för sin enfödde. — Herren är mäktig i de svaga! sade hon andäktigt. Om jag kan bära skilsmässan, Arve, så kan du det lättare. Du är en man och har dessutom gott att brås på.

— Men alltsammans är ännu så nytt, att jag inte riktigt hunnit samla mig. Då jag kom hem, tänkte jag inte på någon annan resa än att endera dagen göra ett viftande till Tistelön, ty den rosen, som växer där, är präktigare än alla mors balsaminer. Aldrig tänkte jag, att en så vacker liten flicka fanns som den söta Gabriella.

— Är du nu där igen! svarade fru Katrina med märkbart missnöje. Jag vet inte hur du kan tänka på en sådan struntsak, när så stora ting förestå som en resa ut i vida världen.

— I vida världen? upprepade Arve leende. Icke är det så viktigt heller att sitta på en tullkammare och skriva rent.

— Å, du vet ingenting: det blir väl annat i längden är att sitta och skriva. Men Rom byggdes icke på en dag. Jag har redan sagt dig, att ingen annanstans är en ärlig man så blottställd för att skaffa sig ovänner som då han har någon befattning vid tullen, det må nu vara till lands eller sjöss. I bägge fallen blir det tillfälle för honom att göra andra otjänst.

— Men om den där otjänsten är min plikt, som jag icke kan gå ifrån utan att fela i tjänsten, så bryr jag mig föga om vän eller ovän. Jag går min väg rakt fram och viker varken till höger eller vänster. Ingenting förmår mig att blunda, då meningen är, att jag skall hålla ögonen öppna.

— Så tänkte också din far, den goda själen, men jag vet ändå ett tillfälle… Fru Katrina stannade mitt i meningen. Hon var en betänksam kvinna och överlade ett ögonblick om hon för sonen borde blotta en svaghet hos fadern; men om det vore till nytta, om det visade Arve, att skrytsamhet i oprövat mål ej är någon dygd, då skulle salig gubben visst icke misstycka det — och därmed återtog fru Katrina med ett slags högtidligt allvar: Ja, mitt barn, jag vet ett tillfälle, då din far blundade och ej lät den vänstra handen veta vad den högra gjorde. Därför är det också bäst att låta stora ord fara och ej lita på egen styrka. Det finns gudskelov en känsla, som, då den verkar, förvandlar ett felsteg till en välsignelse.

— Vilken då? frågade Arve förundrad.

— Mänsklighetens, min käre son! Du bör väl tro, att om någonting förmådde din far att blunda för sin plikt, var det endast den.

Arve syntes inte fullt belåten, men han hade alltid varit van att betrakta sin fars handlingar med den djupaste vördnad. Han vågade således icke komma fram med sina tankar. Fru Katrina var likväl tillräckligt skarpsinnig att märka huru det stod till. — Ungdomens övermod kväses av erfarenheten, lita du på det, min gosse! sade hon allvarligt och höjde straffande sitt finger mot den tvivlande.

— Är det då övermod att tro, det ingenting kan förmå mig att avvika från mina skyldigheter? frågade Arve undfallande för moderns förebrående blick.

— Ja, det är det, och syndigt övermod till på köpet. Salig far hade ännu ett ordspråk, som jag lagt på minnet, och det kan du också göra: ”Kasta icke små stenar på Vår Herre, ty då kastar han stora igen!” Jaha, min käre Arve, lägg det på minnet, och våga aldrig i dina tankar tvivla på att din far höll sig vid rätta vägen! Blott en gång, en enda gång under hela livet, gjorde han ett avsteg från sin tjänsteplikt.

— Nå, men säg vad det var, mor! Kanske finner jag då också, att jag icke kunde ha gjort annorlunda.

— Nu talar du som du bör, barn, så skall det vara… Skryt aldrig med krafterna, innan du prövat huru långt de nå! Det är klokare att handla än att tala, och för att nu visa dig, att även den, som är mest nitisk i tjänsten, kan fela, så skall jag tala om för dig huru det var med salig far den gången han satt i klämman.

Och fru Katrina tog en pris ur sin snusdosa, satte sig i fars länstol och förtäljde:

— Jo, ser du, på den tiden hade vi vår station i H. — gumman Arnman talade vanligen om sig och sin gubbe i pluralis — bodde där en köpman, som hette Karlmark. Han hade nyss slagit vantarna i bordet, och genom kreditorernas stränghet var stackarn försatt i sådant elände, att hustru och barn så när fått svälta ihjäl. Om honom var det just ingen synd: han var en dålig karl, en suput, som ingen aktade, men hustrun och småkräken, det skär mig i hjärtat ännu den dag i dag är, då jag tänker på huru den bleka, utmärglade Karlmanskan ibland kom in till oss för att låna ett par riksdaler antingen på vigselringen eller barnens faddergåvor. Och, gudskelov, vi sade heller aldrig nej, fast vi ej togo någon pant, och hon var alltid ordentlig med återbetalningen, när hon fick in en slant.

I ett par år levde de i så djup fattigdom, att ingen människa begrep huru de egentligen livnärde sig. Men vid den tiden förbarmade sig någon, jag vet icke vem, och försträckte dem ett litet kapital att börja en handel med. Karlmarken, som genom hemsökelser av många slag blivit nykter, skaffade sig ett litet varulager, i smått förstås; men som han ville spara in tullen, hade han ställt så till, att det skulle smugglas in.

En vacker afton fick far hum om förhållandet, och det värsta var, att det skedde från en av jaktkarlarna, så han ej hade någon utväg att komma ifrån saken, men att det skulle bli han som tog ifrån dem det lilla de erhållit, grämde honom så, att han hela natten gick fram och tillbaka på kammargolvet, utan att få en blund i ögonen. Om morgonen helt tidigt kom fru Karlmark och bad att få tala med honom. Vi bådo den stackars människan sätta sig. Hon darrade i var lem, så att benen knappast ville bära henne, men som hon stod där, brast hon i tårar och snyftade: ”Jag vet, att min mans förehavande är förrått, men, bäste herr Arnman, var barmhärtig mot mig och mina fem små! Blir det beslag, så ä vi för alltid och ohjälpligen ruinerade, ja, i grund, ty hela den lilla summan, vi fått låna, ligger i varorna.

Gud vet vad Arnman svarade, men så pass minns jag. att han talade om sin plikt och nödvändigheten för en tjänsteman i hans befattning att kväva de känslor, som ej överensstämde därmed. Tröstlös lämnade oss den olyckliga fru Karlmark. Följande natten eller i daggryningen troddes det, att godset skulle komma, och hon kunde inte skaffa något bud till mannen, som var borta för att hämta det. Dagen gick. Jag såg Arnmans oro, men jag vågade ej störa honom eller tala för fru Karlmark. Han såg nog på mig vad jag tänkte, och kunde han hjälpa, så visste jag, att han gjorde det. Var det honom åter omöjligt, gagnade det till intet att tala om saken. Mot aftonen reste han ut och visade, efter vad han sedan berättat mig, all iver för sitt förehavande. Men hur det var, tog han miste om kosan.

Jaktkarlarna vågade icke säga emot och kände dessutom för väl hans stränghet i tjänsten, att ens misstänka minsta oråd. Emellertid lyckades hans list, ty medan tulljakten låg på orätt utkik, gick båten med smuggelgodset lyckligt igenom, och med harmset sinne och långa näsor kommo jaktkarlarna andra morgonen tillbaka. De knotade i tysthet, men de fruktade Arnman för mycket för att våga säga något. Ett nytt och vida större beslag försonade snart både dem och tullkammarn, och ehuru Arnman verkligen fick en skrapa, var han dock glad i sin själ och gladast därför, att Karlmarkens icke anade, att de hade hans förseelse att tacka för sin lycka, ty du förstår, att han aldrig för någon utom mig erkände annat än att det varit ett misstag. Och vad säger du nu, min käre Arve? — kanske du skulle vilja klandra din far?

— Nej, Gud bevare mig för det! Men jag ville önska, att jag aldrig kommer i sådant läge, ty huru en än ställde sig, skulle samvetet alltid komma till korta, och tjänsten går framför allt.

Fru Katrina rodnade. Hon erkände aldrig, att det var en svaghet utan tvärtom en stor förtjänst av salig Arnman att hjälpa Karlmarkens för hustruns och de många barnens skull; och att Arve vågade ha en annan mening, det förtröt henne, ty han borde gilla allt vad far gjort.

Men Arve hade redan börjat tänka på egen hand, och vad han en gång fått i huvudet hade sig icke så lätt att åter få därifrån. — Tjänsten går framför allt! det var hans trosartikel, och därvid blev det.

— Nå, så Gud give, att du icke en gång nödgades gå i samma vånda som din salig far om natten för det lilla beslaget på Karlmarkens gods! Men skulle så ske, påminn dig då den här stunden och din stormodighet, som inbillar sig bättre förstå rätt och orätt än dina egna föräldrar. Jag säger icke mera, men det förefaller mig som om vi en annan gång finge språkas vidare om samma sak.

— Det kan väl vara, mor! Jag har ännu inte levat så många år, och litet har jag sett av världen, men det tror jag för visso, att ingenting skall förmå mig — om jag en gång blir så pass karl, att jag får sköta kronans flagg — att låta den vifta mot norr, då den skall vända sig mot söder, och tvärt om. Men bli inte ond, mor… av uppsåt eller för att skada gör jag aldrig någon emot, lita på det!

— Nej, det vet jag väl, svarade hon förtroendefullt. Nog har du heder i bröstet och hjärtat på rätta stället — du är min ålderdoms glädje och krona — men just därför fruktar jag, att du kan gå för långt i nitet.

Gubben Askenbergs inträde förde samtalet tillbaka till dess utgångspunkt, nämligen Arves resa och vistande i tullförvaltarens hus.

— Det kan bli både bra och illa! menade löjtnanten. Var icke för nackstyv, men låt inte heller frun lägga grimma på dig, ty sådant duger ej för en karl. Men jag minns rätt väl, att jag hört, att fru tullförvalterskan icke har något emot att föra kommandostaven inomhus och att hon brukar skicka den ene skrivarn hit och den andre dit i enskilda ärenden. Ibland, när hon fått det infallet att göra så kallade ”tillställningar”, det vill säga, att huset vändes upp och ned, måste ”småherrarna” stå på tå och räcka alla händer till hjälp. Men sådant fjäsk är icke min likör. Sköt du dina göromål om dagen, min gosse, och sök dig om aftonen en förnuftig förströelse. Vankas den inomhus, i hyggligt umgänge, så är det väl. Gå annars ut och rör på dig, eller förnöj dig på din kammare med läsningen av en god bok. Framför allt undvik dåligt sällskap, personer av tvetydig karaktär och sky som pesten alla förtroendebefattningar inomhus, vilka ge ditt husbondfolk och, ännu värre, främmande anledning att betrakta dig som en tjänare!

— Men, gud bevars, utbrast gumman Arnman otåligt, det är ju rena högmodet bror inplantar hos pojken! Världen och fåfängan ge frestelser därtill nog ändå utan att bror, som är en klok och erfaren man, skall utpeka vägen för honom.

— Nej, fru syster, jag uppmanar honom visst icke till något så syndigt och dåligt som högmodet. Här är endast fråga om en viss aktning, som envar är skyldig sig själv och som han böra veta ingiva andra genom sitt uppförande. Man kan vara välvillig och tjänstaktig mera än någon annan tjänare förmår, när man lever bland sina likar, men nu kommer Arve i ett främmande läge, där det just blir konsten, huvudsaken menar jag, att varken ödmjuka sig för mycket eller för litet.

— Gud förlåte bror, att bror talar så! Arve har av naturen en styv nacke.

— Syster tar också allt efter bokstaven! Jag är viss om att gossen bättre fattat meningen av mina råd. Låt oss därför icke tvista sista aftonen han är hemma! Hans framtida uppförande kommer nog att visa, om han glömt både systers och mina lärdomar.

— Ja, så är det, inföll Arve med rörd och hjärtlig ton, jag bär dem på vardera sidan om hjärtat, liksom jag på vardera sidan av plånboken förvarat bägge sparkassorna, min goda mors och min käre farbrors. Men låt oss nu icke vara ängsliga, tillade han med gladare mod, det går nog bra! Hade jag bara en gång till fått se min vackra ros — hon följer mig överallt, var jag går och står.

— Du kommer just bort i behaglig tid! sade fru Katrina och kastade en blick på löjtnanten. Jag vet ej vad jag har för en avsky för de där Haraldssons, men jag kan icke lida dem. Hade ej det packet — Gud förlåte mig, jag skulle icke så illa säga — varit, så levde kanske salig Arnman ännu.

— Vi tar oss en tur nedåt stranden, sade löjtnant Per, så smakar gröten bättre!

Arve log åt gubbens finkänslighet, men förslaget var klokt, ty när de återkommo, var åter allt gott.

Morgonen därpå reste Arve.