Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 12

←  Elfte kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Tolfte kapitlet

Trettonde kapitlet  →

Tolfte kapitlet.

Nu gäller det att ni håller er tysta! sade Haraldsson till Erika och Gabriella, vilka gjorde sig färdiga att följa med upp. Kom hit du, min lilla, så skall jag hålla dig i hand — det är slipprigt här på klippan efter nattdaggen.

— Å, pappa, jag klättrar så raskt som en get. Gå pappa bara förut!

— Nå, så håll er sakta bakom mig, mycket sakta… Pjattra icke och ge icke till något skrik, om du skulle halka! Efter dessa föreskrifter tog Haraldsson sin lodbössa i hand och anförde truppen.

— Å, vad detta är roligt! viskade Gabriella och nöp Anton i armen. Ack, om vi finge skjuta många sälar!

Snart stod det tysta sällskapet så högt på klipporna, att man kunde skåda ned på andra sidan. Och endast med plågsam ansträngning avhöll sig Gabriella från ett glädjeskri, då hon jämte de andra på en berghäll tätt vid havet varseblev en väldig sälhund, vilken makligt vältrade sig fram och tillbaka och riktigt tycktes njuta av de första solstrålarna.

Haraldsson vinkade åt Gabriella att hålla sig fullkomligt stilla. Därefter höjde han långsamt geväret, då, till hans obeskrivliga harm och förvåning ett skott lossades från en sten nedanom klippan.

— Gud fördöme — skottet träffade! utbrast Haraldsson. Det har jag för ert galna prat i natt… sade jag ej, att det medför olycka att tala om sådana ting?

Medan Haraldsson utgöt sin harm, rusade en lång smärt yngling fram från sitt dolda gömställe och hoppade som en råbock över de skrovliga klipporna för att hinna ned till djuret, ur vars ena sida en ström av blod flöt fram. Men sälhunden, som i dödsångest såg sin fiende nalkas, vältrade sig hastigt utför hällen i havet. Den unge främlingen hann emellertid fram, innan bytet försvann under vattenytan, och slungade med kraft en liten harpun i dess sida. Därefter lät han sälen dyka, men den korta linan, som var fästad vid harpunen, var snart utlupen, och nu började en väldig strid. Den raske jägaren tycktes icke hågad att släppa tågändan. Han hakade sig med ena handen fast i en rämna i klippan, och på det sättet fortgick leken en stund. Slutligen måste likväl jägaren släppa fingrarna från klippan, då han häftigt rusade upp, kastade sig i havet och försvann inom några ögonblick från sina förvånade åskådares ögon.

— Jag menar det var självaste Näcken? sade Gabriella, som det livliga deltagandet hittills så fängslat, att hon varit stum. Men vad menar du, pappa?

Haraldsson var för mycket upptagen för att kunna svara, men Erika erinrade Gabriella att, då Näcken troddes uppehålla sig endast i floder och strömmar; han ej kunde finnas i havet. Följaktligen måste den unge jägaren vara någon rask strandbo från trakten däromkring.

— Ack, om han bara komme upp igen! sade Gabriella otåligt. Pappa, kan du ej hjälpa skytten. Vi kunde ju ta båten och fara ut och hämta upp honom.

— Giv dig till freds. Det var ej värre än så, sade Haraldsson och visade med handen utåt havet — den sakramentskade pojken är åter uppe på vattenytan!

Men den raske sälskytten försvann snart åter och kom på samma sätt upp flera gånger efter varandra. Äntligen sågo de honom långsamt och med mycken ansträngning simma mot stranden. Då han lyckligt uppnått den, svingade han sig upp på klippan och halade försiktigt till sig sälen.

— Bra gjort, pojke! ropade Haraldsson. Men, vid salig far mins knäbyxor, tillade han med en viss överlägsenhet, antingen är du icke säker på hand eller har du ett struntgevär, för en kan aldrig lita på att få besten, om en icke sårar honom i huvut.

— När han ligger för era ögon, så tycker jag ni saknar grund för det påståendet, att jag ej var säker på honom! sade ynglingen leende och slog armarna kring sig så vattnet stänkte högt. Hade jag velat, så kunde jag gärna ha skjutit honom död på stället, men då hade jag gått miste om bästa delen av nöjet, att låta honom draga mig omkring i vattnet. Och om han blivit min överman och dragit mig djupare ner än jag ville komma, hade jag alltid haft den utvägen att släppa linan. Men sådant har aldrig hänt mig. Dessutom kan jag också lära er något, som ni kanske icke vet, att tranen aldrig blir så klar och ren, som när djuret själv får arbeta blodet ur kroppen.

Den hurtige skytten såg sig nu omkring i det nya sällskapet, och hans ögon fästes med ett glatt uttryck på Gabriella, som med stor förvåning hört alla de kunskaper jägaren utvecklade.

— Du är en slug gosse! sade Haraldsson. Vem har lärt dig skyttet?

— Det har jag i det mesta gjort själv, men så har jag icke heller försmått den undervisning jag fått av fabror Per, vår gamle löjtnant, som skjutit många tjog sälar i sin dar. Och far var också en fin skytt — det skulle roat honom att se hur jag tagit upp mig i yrket.

Erika, som anat, att hon här såg sonen efter den olycklige kustbevakaren, kände sig vid omnämnandet av den gamle löjtnanten fullt övertygad därom. På Haraldsson tordes hon inte se, utan vände sig bort av en fruktan, som varje ögonblick stegrades. Slutligen lyfte hon sin blick mot Anton, men dennes uppmärksamhet hade ännu icke blivit väckt, och Erika tänkte på möjligheten att undgå faran härav, då Gabriella hastigt frågade: — Är då din far död, efter han ej mer kan se, vilken duktig skytt du är?

— Ja, svarade Arve, far är borta, men bara Gud vet var hans ben vila. I höst blir det fem år sedan han försvann med både tulljakten och karlarna.

Ett dovt oartikulerat läte från Antons läppar drog allas uppmärksamhet till honom.

— Det är så hans vana, stackare — hans sinnen är inte riktigt i lag! yttrade Haraldsson till sin nya bekantskap. Hur är det med dig, gosse? Den barske fadern vände sig till den bleke, vanställde sonen och drog honom med sig nedför klipporna till båten. Anton spjärnade emot. Den vilde dämonen hade åter vaknat inom honom.

— Släpp mig, släpp mig, jag är ju tyst om paternosterskären! mumlade han. Släpp mig, dra ej så hårt… Mitt huvud… aj, aj, det blir mörkt igen! En svindel slöt för ögonblicket den svage ynglingens lidande.

På sina armar bar Haraldsson honom till det lilla segeltältet men hade ännu icke hunnit vidtaga något för hans vederfående, då Erika anlände.

Den gamle på Tistelön fruktade sin sonhustru, ty han befarade, att Birger förtrott henne deras gemensamma brott, men han tröstade sig med hoppet, att, om så än skett, likväl ingen hustru vore i stånd att förråda sin egen man, hurudant brottet ock måtte vara.

— Giv mig vinflaskan! sade Erika. Den stackars gossens sinnesskakning har varit för stor för hans få krafter, men han måste väl åtminstone icke behöva sakna hjälp för kroppens hälsa.

— Jag tycker han gör minst besvär när han håller käft, svarade den råe mannen, men lydde likväl.

Emellertid samtalade Arve med Gabriella. Han var förtjust över att ha funnit en sådan liten vacker, välklädd flicka och undrade ej längre på det granna tillnamnet hon hade i orten Han visste nämligen, genom sitt meddelsamma sällskap, att det var Tistelöns bebyggare med vilka han råkat i bekantskap.

— Då jag härnäst far ut på säljakt, vill jag besöka er ö! sade han. Ni har ett vackert hus… det syns långt omkring.

— Å ja, det är mycket vackert, inföll Gabriella, men det är ändå så ensligt, ty resande lägga sällan till där. Jag går ibland upp på den högsta klippan och vinkar åt alla fartyg och båtar. Det är alltid liksom jag väntade på någon.

— Det har visst varit på mig! menade Arve skämtsamt. Men du skall inte behöva vänta länge.

— Det är bra… Jag skall då visa dig min kammare, som är i den lilla utbyggnaden. Har du sett mina gröna gardiner när du rest förbi? Så fina gardiner har de inte i Marstrand en gång. Jag har fått dem av pappa… det är rena sidentyget, så tjockt som huden där på sälhunden.

— Jo jo, din far har nog plockat ihop varjehanda! sade Arve med en litet försmädlig ton, varpå Gabriella icke gav akt. Arve hade mycket hört talas om den gamle vrakplundraren på Tistelön.

— Ja, vi ha en hel hop saker, återtog Gabriella förnöjd, du får väl se… Men det blir ingen fröjd med alltsammans, tillade hon och kastade en orolig blick åt båten, om ej Anton blir rask. Då han är bedrövad eller sjuk, kan jag inte vara glad.

— Är han verkligen sinnessvag, den stackars gossen?

— Ja, så säger pappa, men jag tycker, att han är så klok som någon annan och ibland mycket klokare. Det är bara när han blir retad eller får ett sådant här hastigt anfall som hans sjukdom bryter ut. Men det händer mycket sällan, och jag minns inte när det sist inträffade.

— Det gör mig ont om honom! sade Arve deltagande. Men jag tyckte, att din far talte så hårt till den stackarn.

— Det är så pappas sätt, svarade Gabriella, rodnande över anmärkningen, men som något försonande tillade den unga dottern, blyg vid den knappt för henne själv begripliga känslan att vilja rättfärdiga sin far: — De säger, att en sådan sjukdom som Antons ibland fordrar en sträng tillsyn: den kunde annars bli värre.

Vilken liten god och söt flicka! tänkte Arve och betraktade henne med vänliga blickar.

— Kunde du inte följa med oss nu? frågade Gabriella.

— Nej, så gärna jag än ville, får jag låta bli det, ser du. Jag reste hemifrån i förrgår, och jag känner på mig att både mor och löjtnanten redan går och tittar efter mig, och så vitt jag kan, narrar jag aldrig mor på någon glädje.

— Det är vackert tänkt och sagt! inföll Erika, som nu återvände med en korg på armen. Få vi bjuda litet frukost — det kan ju smaka väl efter morgonens arbete, Far nödgas bliva nere i båten hos vår stackars sjukling.

Arve antog med synbart nöje det välvilliga anbudet, och snart var den flata sidan av berghällen dukad med det bästa av Erikas goda förning. Tre kullerstenar, framrullade av Arve, tjänade som stolar, och så, belysta av morgonsolen, med den högblå himlen till tak, den skrovliga hällen till golv och havet runt omkring sig, satt den lilla gruppen och intog sin frukost.

I Arves och Gabriellas sinnen, där inga bittra erinringar infunno sig för att störa den rena njutningen av en skön morgon och en glad sammanvaro, var allt ljus, frid och liv. Hos Erika åter log blott ögat, och endast på ytan av hennes väsen låg lugnet: i sitt inre var hon mera upprörd än hon på många år känt sig; och det kval hon erfor vid utövandet av gästfrihetens vänliga omsorger mot sonen av den förrädiskt mördade kustbevakaren, var så bittert tryckande, att endast nödvändigheten att visa ynglingen ett fullkomligt lugnt och hövligt bemötande kunde förmå henne att till en sådan höjd pröva sina krafter. Men hos Erika, liksom hos alla andra medvetna om ett brott, stod fruktan alltid på vakt: hon inbillade sig, att om de alla lika hastigt och underligt som Haraldsson och den sjuke Anton lämnat den unge skytten, kunde han draga några misstankar, som, en gång väckta, möjligen skulle leda långt nog.

När frukosten var förbi, tyckte Erika, att hon pinats tillräckligt länge och erinrade därför Gabriella, att de snart måste återvända till båten.

Det kostade icke litet på vår unga hjältinna att så tvärt bryta den nya bekantskapen, men Erikas blick manade till skyndsamhet; och sedan Arves beslut att medfölja till båten blivit avstyrt, tog det lilla sällskapet avsked. Arve kastade sin fångst på ryggen och gick till andra sidan av holmen, där han hade sin farkost. Och då Gabriella ännu en gång vände sig om för att se efter honom, hade han stannat på en av de högsta klipporna, varifrån han till slutligt avsked svängde sin mössa över huvudet.

Då flickan åter trippat över landgången till sin fars båt, fann hon där en betydlig förändring. Haraldsson var vresig. Anton satt ihopkrupen i en vrå utan att se upp, och tydligen var all glädje förbi. Missnöjd såg Gabriella sig omkring. — Vart fara vi nu? frågade hon och drog otåligt fadern, som ej gav akt på hennes ord, i rockärmen.

— Hem! svarade Haraldsson med en röst, varvid hans bortklemade älskling inte var synnerligen van. Men Gabriellas mod kuvades icke så lätt: hon lät ej avspisa sig, utan frågade varför man skulle resa hem, då ännu ingen sälhund var skjuten och icke mer än en holme besökt.

— Det är nog för i dag — en annan gång reser jag ensam på skyttet. När en har kvinnfolk och fånar med sig, går det på tok. Jag sade, när vi reste ut, att ni skulle låta bli att sladdra om såna saker som klokt folk tiger med.

Då Gabriella märkte, att det blev allvar av med hemresan, grät hon. Barnasinnet tog ut sin rätt, men hon hämtade sig likväl snart nog och sade då litet förtrytsamt: — Så skall jag nog resa, när Arve Arnman kommer med sin båt, och det blir rätt snart!

— Vad för slag — skall den göken komma till Tistelön? Och Haraldsson, som trodde, att Erika bjudit honom, gav denna ett par ögon, som skulle ha skrämt varje annan kvinna. Men Erika svarade med mycken värdighet : — Om han kommer, som jag likväl icke hört talas om, skall han bli bemött med hövlighet liksom andra gäster, som jag i min mans frånvaro mottager.

Haraldsson teg, men han darrade av vrede, emedan han icke vågade kväsa Erika såsom han önskade.