Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 02

←  Första kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Andra kapitlet

Tredje kapitlet  →

Andra kapitlet.

Sedan Haraldsson och Birger kommit så långt bort, att de icke kunde ses eller höras från tulljakten, sprang den gamle upp från sin obekväma ställning och fattade den ena åran.

— Seså, ropade han, hugg nu i allt vad tygen håller! Jag tänkte icke på den fördömda hundrackan — men strunt, jag skrattar ändå i morgon åt de åsnorna, som inbillade sig kunna lura gamle Haraldsson, Nu gäller det emellertid att rädda både min heder och Rosenbergs egendom, som vi i natt böra ha på ort och ställe, och därför ska vi hem och klä om oss på fötterna, för med de här tjocka stövlarna kunde vi, om vi också hade kattassar, väcka mindre vakna karlar än de kanaljerna, som vi nu ska pudra.

Efter denna uppmaning flög den lätta snäckan genom vågorna. Birger satt tyst. Han ångrade storligen, att han — för att ej väcka Rosenbergs undran — deltagit i detta upptåg, vilket återkallade skuggorna från det förflutna, men sedan han nu en gång gjort det, kunde han ej svika: han måste fortsätta leken tills den var slutad. Även förargade han sig över, att Rosenberg icke kunnat nöja sig med den lagliga vinsten av sin resa, utan att han velat öka den genom en sådan, som alltid var förenad med de av honom numera djupt hatade smugglaräventyren.

Haraldsson märkte rätt väl hur det stod till med sonens lynne, och han begrep även vad som plågade och nedtryckte honom; men han, som ej kände sig besvärad av någon synnerlig ånger, utan ansåg både det ena och det andra såsom tillhörande yrket, låtsade ej om något, utan yttrade i stället liksom för sig själv: — Den som nu bara sluppe ifrån de välsignade kvinnfolkens frågor — en har, min själ, ingen tid att förlora!

Båten låg i samma ögonblick vid bryggan efter en knapp halvtimmes rodd. Och den som i förstugan mötte de återkommande med ljus, var Gabriella själv, litet blek av fruktan att någon ledsamhet hänt hennes fästman.

— Hur är det, pappa, hur är det? Var är Rosenberg? Varför är han icke med? Har tulljakten … men varför ha ni så bråttom?

Birger svarade ej ett ord, utan ilade till sängkammaren, bredvid vilken han hade ett eget rum.

Erika låg redan. Hon hyste icke Gabriellas oro, och då hon på sin mans brådska såg att det gällde tiden, ville hon ej förstöra en enda sekund med frågor. Men medan Birger påtog erforderliga kläder, talade han några ord genom den öppna dörren; och Erika önskade, litet ängslig, att det väl vore över, men hon yttrade icke, att hon med oro märkt huru blek han var.

Så lätt slapp icke Haraldsson. Gabriella fattade honom utan mycket krus i rockskörtet, då han sökte komma ifrån henne med ett: — Så, så, barn, det är allt bra! Rosenberg bad hälsa, men nu ha vi bråttom.

— Pappa skrämmer ihjäl mig! sade hon darrande. Vad har hänt Rosenberg? Jag dör, om pappa inte säger det!

— Å, du är väl ingen toka — släpp mig nu bara! Godset är gömt … Tag hit mina filtstövlar … Rosenberg är i gott behåll på tulljakten, där han sladdrar med jaktlöjtnanten, medan vi skaffa bort sakerna. Nu vet du alltihop … Låt mig nu vara, så att jag kommer i kläderna!

Glad att åtminstone veta Rosenbergs gods utom all fara, lydde Gabriella, ehuru hon oändligt gärna velat veta mera om affären. Hon visste, att Rosenberg lagt en ej så obetydlig del av sin egen vinst i detta vågstycke, och Gabriella kände, att den första motgången icke allenast skulle förbittra hans lynne, utan även fördröja tiden för deras förening, emedan varje steg bakåt i stället för framåt bleve en ny klippa för den ihärdige brudgummen att överstiga, innan han uppnådde det mål, till vilket han själv ville arbeta sig fram.

Medan Gabriella gjorde sina betraktelser häröver, klädde sig gubben Haraldsson i likhet med Birger. De stora rockarna utbyttes mot tvenne stickade tröjor utanpå varandra, och över nedre delen av de grå underkläderna drogs först ett par av filt förfärdigade stövlar och där ovanpå ett par ofantligt tjocka strumpor av gethår, vilka tillknötos ovanom knät. Huvudet betäcktes av en sälskinnsmössa utan skärm, men med klaffar över öronen att tillknytas under hakan. Sedan denna dräkt var i ordning, framtog gubben en kort studsare.

Så lika utrustade, på bössan när, begåvo sig sälskyttarna åter ut.

— Vad skall far med det? frågade Birger med en skarp blick på geväret, då de stego i båten.

— Å, bry dig inte om mig! Det är ju så min vana, vet du väl, och om vi möta någon, då vi komma fram med godset, så ser det ut som om vi varit med på säljakt.

— Mitt i mörka natten? anmärkte Birger.

— Ja, den får nu vara med, och behövs den icke, så är ingen skada skedd.

Denna gång landade båten på motsatta sidan av den, där tulljakten låg, och genom det nattliga dunklet smögo sig far och son på välkända stigar över ön och voro snart nära berghällen, där största delen av smuggelgodset låg gömt.

De stannade och lyssande. Tystnaden avbröts endast av det dova, enformiga susande, som uppkommer av de aldrig vilande dyningarnas brytning mot stranden och deras tillbakarullande mellan kullriga stenar och djupa rämnor i klipporna.

— Ser eller hör du något från jakten? viskade Haraldsson till Birger, som redan befann sig några steg framför honom.

— Jag hör något mummel därnere — det är visst Lutter, som berättar historier för jaktkarlarna. De ha således ej lagt sig, utan prata troligen med buteljen i stället.

— Gott, låt oss gripa verket an … Akta bara, att du icke trampar mot någon lös sten!

— Akta far studsarn, så att den ej skrapar emot på något ställe … Det är besynnerligt, att hunden är stilla.

— Det är vår lycka. Fort nu!

Emellertid kasta vi en blick in i tulljakten.

I den nymålade ruffen, vid ett litet bord inkilat mellan ett par väggfasta bänkar, finna vi kaptenen och jaktlöjtnanten i gott samförstånd språkande ömsom med varandra och med toddyglasen som stå framför dem.

Ehuru båda dessa personer ägde ett öppet, manligt sinne, hade de likväl för tillfället, såsom tillfället ofta gunås är i livet, krupit in i rävens skinn. Den ene sökte bedraga den andre genom möjligast högsta likgiltighet i fråga om anledningen till deras sammanträffande. Arnman, vilken av naturen var klippt och skuren för sin befattning, talade om allting annat än det, som hörde till tjänsten. Han syntes Rosenberg vara en trevlig ung man, vilken med friskt levnadsmod förenade för mycken sorglöshet för att vara det kall vuxen, för vilket egentligen endast gamla lurifaxar, enligt hans mening, vore lämpliga. I följd härav gratulerade sig Rosenberg att, då han nu en gång råkade i händerna på en ”tullsnok”, denne skulle vara en så förekommande man som hans artige värd. För övrigt ansåg Rosenberg, att jaktlöjtnanten, smickrad av hans förtrolighet, redan låtit tanken på vidare efterforskningar fara, och han var beredd att bjuda honom ombord på frukost för att sålunda visa en artighet mot den unge, oerfarne tjänstemannen.

Arnman å sin sida, hade förmodligen lika stora skäl att söva kaptenen och sålunda avhålla honom från att lämna ruffen. Sedan han själv som hövlig värd inlett samtalet, blev han slutligen bara öra för att uppmärksamt lyssna till de historier av alla slag, som Rosenberg dukade upp. Dessemellan, obemärkt av sin gäst, lyssnade han med spänd uppmärksamhet uppåt. En snabb, orolig blick ilade också, såsnart kaptenen förde glaset till munnen, åt dörren, som han själv stängt efter Mårten.

Efter en god stund, då munterheten bland kaptenens folk och jaktkarlarna under brännvinskrusets flitiga anlitande tycktes ha stigit till sin höjd, öppnades dörren, och Mårten släppte ned den stora pudeln till sin herre.

— Ah, snälle pojken! utropade Arnman med ett muntert leende och lockade hunden till sig. Är det icke ett vackert djur, och så troget! Har kapten ingen hund?

— Nej, jag har ej kunnat få någon, som duger, och jag skulle ej heller ha synnerlig lust att uppfostra den. En annan sak är det med herrarna vid tullverket: ni ha säkert god nytta av ett sådant djur?

— Å ja, ibland äro de verkligen till tjänst, och för övrigt är det ett sällskap, när man så här stryker omkring. Det skall bli gott att i morgon bittida få kryssa hem. Jag har nu flackat ute i flera dagar.

— Ett högst tråkigt liv i mitt tycke! anmärkte Rosenberg. Men om löjtnanten ger sig av någorlunda tidigt, få vi kanske sällskap, varvid det skulle fägna mig att vänskapligt få bjuda på frukost och ett gott glas vin på Örnungen.

— Jag tackar — jag hade väl egentligen tänkt att nöja mig med sjöfågel till frukost, men efter herr kapten visar mig artigheten, så vore det orätt att ej begagna sig av det, som bättre är.

— Topp! sade kaptenen högst belåten och räckte handen åt löjtnanten. I förtroende sagt är herrn för god att vara tullsn … att vara vid det lägre tullväsendet, menar jag. Det borde ingen hederlig karl med hjärta på rätta stället.

— Hur så? frågade Arnman, och en stark rodnad steg på den ungdomliga kinden.

— Jo, därför att det, rent ut sagt, är förbannat futtigt att som en hund snoka omkring och lukta efter ett köttstycke att sluka upp och kanske därvid få stryk efteråt eller ock se det gå sig ur händerna, utan att vinna någonting utom måhända snubbor av höga vederbörande.

Rosenbergs frispråkighet förde honom för långt. Han tycktes först känna detta vid Arnmans lugna, men kalla svar:

— Må var och en sköta den tjänst, för vilken han ansvarar, efter heder och samvete — följderna får han själv stå för. För min del tror jag icke, att någon tjänst är föraktlig. Tjänstemannen kan vanhedra sitt yrke på ett eller annat sätt, men icke yrket honom.

— Herr löjtnanten missförstår meningen av mina ord — jag är ej van att väga dem. Men då jag tyckte löjtnanten vara för god åt sitt yrke, var det åtminstone icke meningen att säga en ohövlighet. Jag kan värdera en person utan avseende på hans befattning.

— Då bör den också lämnas å sido! anmärkte Arnman.

— Mycket sant, men om jag yttrade något icke alldeles på sin plats, får löjtnanten skylla på en sjömans vanliga öppenhet. Det var i alla fall gott menat; och låt oss nu dricka på saken, ty det kunna vi väl göra, fastän vi äro av skilda meningar.

Arnman lät ej förgäves uppmana sig, och kaptenen, som blev allt bättre till mods, försäkrade, att han vid besöket på Örnungen ville förse honom med några buteljer av sin förträffliga sherry.

Medan herrarna sålunda angenämt nog, tillbragte tiden i ruffen, sutto karlarna akterut i jakten. och fröjdade sig vid brännvinskruset, vilket hade sin plats mellan gamle Lutter och Simon jaktkarl. Petter Lindgren var ännu för ung att riktigt värdera hela behaget av ett sådant grannskap. Men han var desto mera uppmärksam på gubbarnas icke synnerligen väl valda anekdoter, åt vilka han liksom de själva skrattade tills han var nära att kikna. Endast den unge jaktkarlen Mårten deltog ej i den livliga förlustelsen. Han klagade, strax då de kommit ombord, över de rysligaste magplågor och begärde en god sup, vari han, efter Lutters ordination, lade en viss kvantitet peppar. Men i stället för att medicinen skulle stilla det onda, tilltog det med en sådan häftighet, att Mårten beslöt att gå och lägga sig.

Mårten gick —— vart bekymrade sig gamle Lutter och Simon jaktkarl ej om — men Petter Lindgren ropade: — Lägg dig här, så skall jag breda på dig min kavaj!

— Nej, tack, ni för ju ett sånt väsen. Jag har ett litet hål härborta, som jag kryper in i, och kamrat Kastor värmer mig nog!

Ingen tänkte sedan på Mårten, förrän han, efter en god timmes frånvaro, återkom med försäkran, att han nu befann sig mycket bättre. Sedan han nedsläppt pudeln till sin herre, satte han sig hos de övriga karlarna, bland vilka det nu blivit riktigt muntert.

Men låt oss nu återvända till Haraldsson och Birger, där de i det fullkomliga mörkret lyssnande stodo vid sitt hemliga förvaringsrum, denna plats, där gubben mången natt dolt gods av vida högre värde än det, som nu låg där.

Efter ett försiktigt trevande fick Birger äntligen upp stenen. Klippblocket vreds omkring, och snart voro bägge männen lastade med packor och stenen lagd i sitt förra skick.

Om en liten stund stund var det första godset lyckligt i båten, men då Birger hunnit nära andra gömstället, för att därifrån hämta sidenpackorna, hördes Simon jaktkarls röst höja sig till ett: — Hallå … jag menar det är någon därborta — hunden blir orolig! Denne, som åter kommit upp, visade verkligen alla tecken till ett nytt spår. Men Lutter överröstade honom med en väldig skrattsalva.

Birger fann ej rådligt att avvakta utgången, utan hastade tillbaka, glad att ha fått undan det, varpå tullsnokarna hade väderkorn. Det övriga var det ingen fara med. Gubben Haraldsson gillade hans försiktighet, båten sattes utan tidspillan i gång och styrdes mot Marstrand, där den landade vid norra skansen.

— Nu går jag upp till köpman! sade Haraldsson. Det är inte mer än en av hans karlar tar i två vändningar. Gubben upplyfte, liksom på försök, en av de tyngsta packorna. — Jo jo, det var för god vara att råka i rävens klor: den rakar hans näsa förbi! Men i detsamma uppgav den gamle ett ohyggligt vrålande: packans ena sida hade rämnat — och överöst av tångblandad sand, stod Haraldsson med den snart alldeles tomma bastmattan på ryggen.

Vi förbigå de ohyggliga svordomar, som den för första gången i sin levnad lurade gamle smugglaren utöste, men våga nästan påstå, att de voro otaliga som sandkornen i de behändigt instuvade packorna, vilka verkligen till sitt yttre ägde tillräcklig likhet med de förlorade för att förklara ett misstag i mörkret och brådskan.

Birger kunde ej återhålla ett kort skratt, ägnat själva det fiffiga i jaktlöjtnantens tillställning, men sedan tänkte han på Rosenbergs harm och faderns förlust. Nu var likväl ej annat att göra än beskedligt slå ut tångknipporna och sanden — och resa hem igen.

— Och jag, sade Haraldsson, jag skulle bli lurad av en pojkvalp!

I morgongryningen efter en flyktig visitation, varåt kaptenen och hans karlar hjärtligt fröjdade sig, lade tulljakten jämte skeppsslupen ut från holmen. Arnman frukosterade efter avtal på Örnungen och begåvades av den artigt tacksamme kaptenen med ett halvt dussin buteljer sherry, apelsiner, druvor, fikon med mera, varefter bägge männen vänskapligt åtskildes under försäkran om ömsesidig aktning.