Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 01

←  Tjugufemte kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Första kapitlet

Andra kapitlet  →

Första kapitlet.

Från nordvästra sidan av Tistelön sågs under en mörk novemberafton ett fartyg ligga för ankar.

På däcket gick en ung, starkt byggd man med hastiga steg fram och åter. Stundom stannade han, lutade sig mot relingen och tycktes då anstränga synorganen till det yttersta för att genom det tilltagande mörkret. upptäcka någonting från land; och för varje gång han, efter ett fruktlöst stirrande, åter började sin vandring, mumlade han:

— Måtte djävulen förblinda de fördömda spårhundarna, för vilkas skull man skall ha ett sådant omak! Den gamle draken måtte väl ej ha somnat heller och lämnat mig ensam att slåss med korparna… Petter!

En lång yngling, i vita segelduksbyxor, röd ylletröja och med en kabelgarnsända surrad över ena axeln i stället för hängslen, framträdde på ögonblicket och stannade på några stegs avstånd, yttrande det vanliga: Kapten!

— Langa hit boken med segeldukspärmarna, som ligger på hyllan vid dörren, tänd sedan ett ljus och sätt bredvid kompassen i nakterhuset, och lägg luckan på skylightet!

— Ja, väl, kapten!

Efter utfärdandet av dessa befallningar fortsatte kaptenen sina vandringar på däcket.

Vi behöva icke presentera för läsaren en så gammal bekantskap som kapten Rosenberg, men vi kunna däremot berätta, att han, nyligen hemkommen från sin resa, en långtur på Brasilien och Frankrike, hade en liten mystisk affär för händer, varvid han väntade på benäget biträde av sin blivande svärfar, vilken, såsom man vet, med liv och själ tillgiven dylika förlustelser, lovat en handräckning.

Emellertid drog det något ut på tiden med den väntade signalen, och Rosenberg — vilket var mindre att undra på, då han ännu icke haft visitation — hade nära mistat tålamodet, när han äntligen upptäckte från land ett matt fladdrande sken, som hastigt blossade upp, men åter slocknade efter några minuters förlopp.

— Aha, sade kaptenen, fattade den omnämnda boken och skyndade till nakterhuset, för att vid ljusskenet därifrån genomse åtskilliga anteckningar.

— Gubben har givit observationssignalen från bergshålan! yttrade kaptenen till styrmannen, vilken under tiden kommit upp på däck och ställt sig bredvid kappen. Håll nu god utkik i den riktning, där boningshuset ligger, och varsko, om du ser ljus i två olika fönster, och häng så en presenning ned från bommen, så att icke ljuset härifrån blir synligt!

En stund förgick varunder Rosenberg bläddrade i boken.

— Styrman, ser du något?

— Ljus i alla fyra hörnen av ett fönster, kapten!

— Så, jag har just väntat det — då har tulljakten lagt till vid bryggan! Och Rosenberg svor för sig själv. Om affären ej ginge lyckligt, bleve förlusten stor. Vår kapten var en våghals, som frestade på lyckan, huru många gånger hon än narrat honom.

— Styrman, lysa ljusen ännu?

— De två översta äro nedflyttade, så att alla ljusen stå i horisontell linje… Nu släckas de allihop.

— Gott! sade kaptenen. Vi få vänta länge och avvakta ny signal. Jag skall själv hålla utkik. Låt du emellertid folket skaffa och gå till kojs, utom Petter och gamle Lutter, vilka skola hålla sig klara på däck! Men låt först sätta ut storbåten och surra årorna i tollgången med platting, så att de kunna ro tyst… flytta så packorna intill relingen, gör klar en talja och slå en tross om dem, så vi genast kunna fira ned dem!

Medan dessa befallningar verkställdes, stod Rosenberg stödd mot kappen och riktade nästan oavvänt ögonen åt det håll, varifrån de sista ljusen försvunnit. Men så sjöman han var till själ och kropp, och oaktat det viktiga ögonblicket, kunde han likväl icke hindra sina blickar att stundom flyga över till det enda upplysta fönstret på frontespisen och sina tankar att besöka det rum, som doldes av de tjocka gardinerna. Rosenberg kände sig med en känsla av sällhet övertygad om att inom detta rum klappade ett hjärta varmt för honom och väntade otåligt på utgången av hans förehavande. Att han för övrigt tänkte en hel hop om jaktens besök på Tistelön, om den misslyckade visitationen och tullsnokarnas långa näsor, behövs väl knappt tilläggas. Men andra mindre tillfredsställande betraktelser inställde sig även. Ty ifall tulljakten lämnade platsen — om hon ej gjorde dem det sprattet att ligga kvar tills dager — försvunne hon likväl icke; och om ingen nattvisitation vore att befara ombord, hölle hon sig dock säkert i närheten, vaksam som draken i sagan.

Rosenbergs funderingar avbrötos här av styrmannen, som anmälde:

— Allt klart, kapten!

— Gott!

— Observationssignal igen, kapten!

— Ja, min själ har du ej rätt. Tänd ljuset igen, så vi få se vad gamlefar har att säga!

— Ljusen i triangel, kapten!

— Skönt… snokarna ha rest.

— Fyra ljus tätt tillsammans!

— Var redo förut och fira ned packorna i båten! Vänta nu, så få vi se vart vi ska styra hän… Se upp nu, styrman!

— Tre ljus i södra hörnet.

— Således vid bergshålan på södra sidan av ön. Flinkt nu, gossar, hala upp båten… Petter, langa ned min sjöbjörn och två buteljer sherry, ifall vi få ta koj i båten eller i en bergsklyfta i natt… Styrman, se väl efter skutan — jag tycker, han tar på sig grårocken västerut: om jag ej misstar mig, ha vi en körare före dagvakten. Ifall så blir, så hala pliktankaret rätt upp och ned och låt styrbordsankaret gå! Giv slak kätting, så rider hon upp bättre.

— Ja väl, kapten!

Kaptenen fattade fallrepet, och innan han utdelat den sista befallningen, satt han akterut i slupen, nickade vänligt åt styrmannen och kommenderade:

— Sätt av!

Med långa taktmässiga årtag flög den lätta båten ut i den nu fullkomligt mörka natten, men med säker ledning av stället, där det sista ljuset försvunnit, styrde den unge kaptenen mot stranden. Sedan våra sjömän fortsatt rodden en stund, yttrade han sakta till den gamle matrosen:

— Lutter, tycker du icke vi skulle höra lommen snart, eller menar du, att jag styr för högt?

— Nej, kapten, håll rätt som det går! När vi komma över udden, låter han nog höra av sig.

Sedan färden åter en stund fortgått utan avbrott, hördes hastigt ett genomträngande skri, alldeles liknande lätet av den sjöfågel, kaptenen nyss nämnde.

— Fall nu av, kapten, och styr efter ljudet… vi ä snart på behörigt ställe! sade gamle Lutter, varvid han tog ut bussen, satte fingrarna i munnen och svarade med det skärande ljudet av en fiskmås.

Emellertid lät lommens ohyggliga läte tid efter annan åter höra sig, och Petter Lindgren kunde omöjligt avhålla sig från att viska till sin kamrat:

— Jag undrar över er, som tjuter så — vet ni inte, att när lommen hörs midnattstid, härmar hon de sjömän, som just då hålla på att drunkna.

— Det vet jag väl, svarade gubben, men det vet jag också, att om du icke nu beslår din förbannade sladdertunga, så skall jag i morgon med daggen lära dig att mitt på ljusa dagen skrika som lommen.

De gälla skriken hade nu alldeles upphört, och i deras ställe hördes ett snattrande, som liknade vildänders.

— Sakta på årorna! kommenderade kaptenen med dämpad röst. Vi äro nu framme. Gå förut, Petter, och tag törn med båtshaken och håll båten från land, så att dyningarna icke skada honom mot stenarna!

— Behövs icke! mumlade en djup basröst rätt förut, och en väldig hand fattade båten, vilken stannade liksom inkilad mellan ett par klippor.

— Å, är det du bror — förbannat intressant möte… jag känner igen dig på taget! yttrade Rosenberg. Är luften ren?

— Ren för ögonblicket! svarade med sakta röst Birger, ty det var han som, övertalad av Gabriella och i följd av sin stora vänskap för Rosenberg, beslutat att, ehuru ogärna, vara med på äventyret. Men skynda dig nu, ty man har fått hum om villebrådet… Langa genast hit två packor!

— Men var är gubben?

— Jo, jo, vi ha honom här… Försumma ej ett ögonblick!

Med tillhjälp av den starke Birger, Lutter och Petter fick vår kapten snart alltsammans i land. Låt oss nu, sade han, göra ett skruvande på båten uppåt, så ligger han stadigt, medan vi stuva in godset! Och genom några kraftfulla tag kom båten i säkerhet.

— Följ nu efter med resten! viskade Birger, kastade ett par av de tyngsta packorna på axlarna och gick uppåt stranden omkring trettio steg, där han nedkastade sin börda och bad de andra göra detsamma.

Här stod gamle Haraldsson och stödde sig mot ett stort avlångt stenblock.

— Gå tyst! sade han till de ankommande. Tulljakten styrde väl söderut, då hon lade från bryggan, men jag känner såna där lurifaxar: de ha vänt om efter ett par slag. Tyst som katten, säger jag — rullar en enda sten utför branten, så vet han vad kurs han skall styra. Birger, tag du undan hållstenen och låt blocket gå omkring!

Knappt voro dessa ord uttalade, innan Birger försiktigt trevade omkring i mörkret, tills han fann stenen, vilken han borttog, och strax därpå började det ofantliga granitblocket genom faderns och sonens förenade bemödanden vända sig liksom på en axel.

När det var kringvridet ungefär två alnar, stannade det, och gamle Haraldsson nedlade nu största delen av sakerna i en av dessa besynnerliga, av strömvirvlar rundsvarvade hålor, som till stor mängd finnas på dessa kuster och bland vilka den ifrågavarande blivit genom något bergras övertäckt med den stora stenen.

— Ska de ej ned allesammans, fader Haraldsson? frågade Rosenberg, då han såg gubben i begrepp att sluta arbetet, utan att de tre mindre packorna, innehållande sidentyger och äkta schalar, fått göra sällskap.

— Försiktighet är alltid bäst! invände Haraldsson. För alla möjliga och omöjliga händelser brukade jag alltid dela godset. Så ska vi också göra nu. Jag har ett gömställe något längre fram. Det är icke på långt när så stort som detta, men passar bra till det vi har kvar.

Kaptenen lät visligen gubben råda, och sedan stenen blivit satt i sitt förra skick och de tre återstående packorna förvarade i andra hålan, vilken även täcktes genom ett av naturen på lika sätt bildat lås, yttrade Birger:

— Låt oss nu gå ned till båtarna, ty fastän icke någon, som ej känner konsten, gärna kan sätta stenen i rörelse, kunde hemligheten ändå röjas av slumpen.

— Tycker far som jag, sade Rosenberg, så vore en styrkeklunk icke ur vägen efter det schå vi haft.

— Åja, varför icke det! Unga Rävenklo i tulljakten kan nu få komma bäst han behagar. Det skulle just vara roligt att narra honom, och om kapten ingenting har emot ett litet upptåg, så ska vi visa'n vägen.

— Det vore ett oförsvarligt överdåd, far, invände Birger.

— Prat, prat, det må jag veta bättre! yttrade gubben, som nu greps av sin gamla övermodiga självrådighetsanda.

— Men hur skall det gå till? frågade Rosenberg, som till hälften vägde mellan fruktan och den farliga frestelsen att få roa sig med en tullsnok… Petter!

— Kapten!

— Langa hit de bägge buteljerna från båten! Nå, hur skall det gå till, fader Haraldsson?

I stället för svar slog nu Haraldsson eld i en fnöskbit och blåste på den under sin hatt för att hindra det lindriga luftdraget från sjön att släcka densamma. Med tillhjälp av torr mossa och en hop gammal tång, som låg spridd på stranden, brann snart en liten klar eld, vid vilken gubben antände ett furubloss, som han lät hämta upp från sin båt.

— Seså, yttrade han, belägg nu båtarna bredvid varandra… Fäst du, Birger, blosset vid toften — det är bra… buteljerna på slupdurken, glasen på främsta toften… Alle man i båtarna… Klart till aktion… Och nu, kapten, ska vi prata ett förtroligt ord med buteljen. Så, låt oss nu klämma till! Vi ha tulljakten här i rappet, och såna hundar böra åtminstone icke vara med om mer än en butelj.

— Rätt så, fader Haraldsson! Ni är på gott humör i afton — jag har aldrig sett er sådan.

— Gubben blir ung, när han är i sitt gamla element. Det gör gott ända in i själen, när ett roligt kap lyckas.

— Skål, far… Birger, du får icke bli efter — håll takten med mig! Men låt mig nu för all del få höra hur det gick när jakten lade till… var visitationen lång?

— Nej, min själ, gick den icke lätt över! Han bröt så tvärt av, att han nog hade väderkorn om, att det icke fanns något att anamma den gången.

— Blev Gabriella rädd för besöket?

— Rädd! upprepade Haraldsson föraktligt, hon är dotter av en gammal sjöbjörn och låter icke skrämma sig av myggbett. Hon var dessutom icke nere med sin fot, fast hon allt var så nyfiken som kvinnfolk bruka vara! Men Anton, som trodde, att de ville visitera jungfruburen, hade reglat dörren, så att fågeln fick sitta inne.

Rosenberg log, uppmanande Birger, som satt mörk och sluten, att anlita buteljen, och lät därefter denna gå flera gånger runt i laget. Men sista droppen var ännu icke tömd av gamle Lutter, vilken med välbehag rullade bussen omkring i munnen, medan han i framåtlutande ställning vilade på åran, då sakta årtag hördes tätt bredvid. Innan något anrop skett, hoppade en av jaktkarlarna mitt i båten och frågade med skarp röst:

— Vad ha ni för er härute mitt i natten?

— Vad flaxar du efter, din förbannade torsk? yttrade Haraldsson listigt liksom han förehaft den oskyldigaste sak. Du skrämde just nu bort en ål för mig, så lång som en tullsnok. Om du öppnar korpgluggarna en smula, hade din fårskalle kunnat uppfatta, att vi hålla på och ljustra, och du har med dina krumsprång jagat bort all fisk på en fjärdingsvägs avstånd. Ge dig av härifrån, annars sätter jag ljusterjärnet tvärt igenom din skinntorkade lekamen… Men ser jag rätt? Ja, vid salig far mins knäbyxor, är det inte Simon jaktkarl, som är ute i kväll — nå, god afton, Simon! Du var väl med tulljakten, fast jag inte såg röken av dig nyss, när ni hälsa på hos vårt… Men vad gör ni ute så sent? Jag tyckte ni styrde söderut, men jag kan gissa't: ni har väl fått spaning på något. Ja, ja, herre gud, vad de kronans karlar ha för tunga göromål och ändå litet eller intet för sitt besvär ibland… Har fisket lyckats för er i kväll?

Ni tycks ha tagit bort fisken för oss i afton, min käre Haraldsson — märk detta, ni gamle hedersgubbe, sade jaktkarlen. Men kom också ihåg det gamla ordspråket, som säger att krukan…

— …kan i hundra år gå till vattnet utan att gå sönder, om en klok karl bär henne! Var det icke så du menade, du pärla bland jaktkarlar, du krona bland tullejon?

Jaktlöjtnantens ankomst gjorde slut på samtalet. Han befallde den av sina karlar, som ännu stod kvar på jakten, att komma med en lykta och tända ljuset vid ljustret.

Den unge jaktlöjtnanten, Arvid Arnman, vilken läsaren anträffar på den farliga post, som hans värdige fader en gång beklädde, gick med lyktan ett par steg framåt, varvid han bemödade sig att hålla den så, att den så klart som möjligt upplyste föremålen.

Hans första blick föll på kapten Rosenberg, till vilken han även vände sig och yttrade: — Vem har jag den äran att träffa i detta aftonsällskap?

— Mitt namn är Rosenberg! svarade vår kapten. Jag för skonerten, som ligger här utanför, tillhörande kapten Birger Haraldsson. Jag har väntat, att herr jaktlöjtnanten skulle göra mig den äran av ett besök på mitt fartyg — fast vid ljusan dag.

— Man kan icke alltid vara till hands i samma stund ett fartyg kastar ankar, men man kan gottgöra sin försummelse. Om det emellertid icke stör kaptens fisknöje vill jag med mitt folk bege mig ett stycke uppåt stranden för att söka fågelbon och dun. Sjöfåglarna ha skrikit här hela aftonen, så jag tror, att jag möjligen kunde göra en god fångst.

— Tiden är visserligen besynnerligt vald, men som herr löjtnanten behagar! svarade Rosenberg med ett tvunget leende, dock icke utan en liten stockning i bröstet.

— Tillåter kapten, yttrade Haraldsson med en menande blick på Rosenberg, så vill jag lysa herr jaktlöjtnanten, ty skall en fånga fåglar här på ön, så måste en se, och det klart, eller vad säger herr jaktlöjtnanten?

— Jag har icke begärt hjälp, men efter fader Haraldsson, som jag också känner igen här, är så tjänstaktig, så varför inte! Det skall fägna mig, om jag kommer i tillfälle att löna er välvilja.

— Tackar så mycket, herr löjtnant, för hans vänlighet! svarade Haraldsson med en enfaldig och ödmjuk ton, som avbröt mot det hånfulla leendet på hans läppar.

Under det allt detta skedde stod Birger, vilken under faderns gyckel med förste jaktkarlen gått i land ett par steg från landningsplatsen, stödd mot en utskjutande klippspets. Han var blek, och ögat vilade spänt på den lille rörlige mannen, vilken, jämte den andre jaktkarlen och en stor pudel, följde tätt efter jaktlöjtnanten, då denne begav sig uppåt stranden. De skarpa, livliga dragen och raska rörelserna hos den unga jaktkarlen erinrade Birger om något ur hans förflutna liv.

Ett förtroligt ögonkast av Rosenberg bragte honom till fullkomlig besinning, och han följde nu denne, som, jämte Haraldsson, gamle Lutter och Petter Lindgren, på något avstånd betraktade kronans hantlangare, vilkas förehavanden i det flackande skenet framträdde i en sällsam belysning.

De hörde stenar ramla och sågo genom de blixtar, som lyktskenet kastade på avlägsna föremål, att hunden, vilken Haraldsson vid den djärva utmaningen ej tagit i betraktande, krafsade i jorden, spårade omkring och slutligen till deras gemensamma oro stannade vid det stora stenblocket.

En liten stund sprang det väl dresserade djuret runt omkring stenblocket, skrapade med tassarna på de yttersta stenarna och tillkännagav med tydliga tecken, att något här påkallade uppmärksamhet. Arnman begav sig genast till stället, dit även gamle Haraldsson och Birger småningom nalkades.

— Ha, ha, ha, skrattade Haraldsson i mjugg, då Arnman förgäves forskade efter någon ingång. Men se, nu upplyfte jaktlöjtnanten den ena stenen efter den andra och närmade sig alltmera den, som utgjorde låset till förvaringsrummet.

— Pass på, Birger! viskade Haraldsson, och säg åt Lutter, att han släcker blosset och vid första signal från mig lyfter rodret eller åtminstone rorkulten från tulljakten och lägger denna i någon av våra båtar, som han håller klar.

Birger gick tillbaka för att tala med Rosenberg rörande gubbens uppdrag.

Emellertid nalkades Haraldsson, den gamle räven, med fullkomlig likgiltighet de sökande. — Nå, finner herr jaktlöjtnanten några fågelbon? frågade han.

— Sköt ni ert fisknöje, fader Haraldsson, och avbryt det ej för min skull, ty jag vill helst på egen hand sköta jaktnöjet! yttrade den unge tjänstemannen avvisande, men ej ohövligt, medan han fortsatte sitt göromål. Och nu klack det till i gubben, ty Arnman hade träffat rätta stenen, som höll klippstycket fast, och lyckades med sin kraft att till en del få den undan.

Hastigt satte Haraldsson fingret till munnen och var nära att giva signalen, men hejdade sig vid en annan tanke. Han steg utan krus fram till Arnman, och då han låtsade sig ivrigt hjälpa till, föll gubben omkull och slog i fallet sönder lyktan med huvudet. Ljuset slocknade och de befunno sig i mörker.

— Katten, mitt ben! skrek Haraldsson. Det är visst avbrutet… Birger, hör du icke?

Birger, ävensom Rosenberg, kom för att hjälpa upp gubben, vilken lät höra det ömkligaste jämrande, men det lyckades icke. Birger lade sig alldeles ner för att undersöka skadan, och då han åter reste sig upp, var stenen återlagd på sitt ställe och så säkert inkilad, att det erfordrades större krafter än jaktlöjtnantens för att rycka den därifrån.

— Jag tycker plågorna ge sig något! sade Haraldsson, sedan Birger med en knuff i sidan underrättat honom att allt var i ordning. — Försök att leda mig till båten, och förlåt mig i herrans namn, herr löjtnant — jag skall ärligt betala lyktan… Sakta, säger jag… jag kan icke stå på foten. Låt mig stödja mig på din arm, Birger… Aj, aj… nej, det är omöjligt. Ni måste bära mig!

Birger, som nu icke var säker huru han skulle ställa sig, tog utan svårighet med hjälp av Rosenberg gubben och bar honom ned i båten, där han lades så bekvämt som möjligt. Alla samlade sig omkring och beklagade den gamle mannen. Dock icke Arnman, som befallde sina jaktkarlar att lägga tullbåten närmare land, under avvaktan på morgonen, då han vid den stora stenen ämnade fortsätta sökandet.

Vid denna lugnt uttalade order tycktes smärtan i det skadade benet förvrida Haraldssons anletsdrag till ett ohyggligt grinande, Men strax därpå, när jaktlöjtnanten vände sig till Rosenberg med ett hövligt förslag, som denne med ett sötsurt leende antog, att i tulljakten tillbringa natten, under vilken ändå ingenting kunde uträttas, inställde sig åter det hånande uttrycket; och då Rosenberg lutade sig ned för att fråga huru det var med honom, viskade Haraldsson hastigt: — Bry er icke om mig, jag är frisk som en mört. Men hör vad jag säger: var artig mot jaktlöjtnanten! Drick några glas med honom, berätta alla de skepparlögner, du känner, och håll honom vaken, så få karlarna sova, annars sätter han ut vakt. Och var för resten icke orolig, utan skratta och var munter! Jag ansvarar för — jag lovar ingenting i onödan — att i morgon skall ej så mycket finnas kvar i hålorna, som den unge räven kan få en knapp i byxorna för. Gubben var honom för listig. Nå, nå, han är bara nybegynnare än… God natt, herr måg! Jag skall hälsa flickungen.

Haraldsson bad nu Birger ro sig hem, varmed denne gick i författning, sedan han först lämnat vinbuteljen och ett krus brännvin till gamle Lutter samt givit och fått en handtryckning av Rosenberg till tecken att de förstodo varandra.

— Natten är kylig — behagar kapten stiga ombord? Arnman visade artigt vägen, och vår kaptens utseende, då han inträdde i den lilla nätta ruffen, kunde ungefär liknas vid råttans i fällan.

— Mårten! ropade jaktlöjtnanten, laga att vi få varmt vatten och glas.