Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 25
| ← Tjugufjärde kapitlet |
|
Första kapitlet → |
Tjugufemte kapitlet.
Fru Arnman till sin son.
- Min älskade Arve, mitt kära barn!
En fröjdefull jul, ett gott nytt år, önskar jag dig, min käre son!
Jag har tvenne viktiga nyheter på tungan… men jag vill först tala litet om oss. Med löjtnanten förhåller det sig i det närmaste vid det gamla, vad hälsan beträffar, men minnet däremot avtager dagligen. Han blir barn på nytt, och jag är rätt glad att ha min snälla Josefina: hon förstår så väl att hjälpa mig att roa gubben. Josefina är en riktigt bra flicka, och det hade varit min egen skada om jag inte tagit henne.
I förtroende oss emellan säger jag ändå, att så mycket mitt förstånd kan se, vore hon ingen hustru åt dig, icke för bristen på förmögenhet — gud förlåte mig, att jag någon gång i så viktig angelägenhet ville taga så världslig sak i betraktande — nej, min Arve, icke för det; men jag har min lilla urskillning och märker, att det icke är något riktigt liv i henne, jag menar sådant liv, som behövs i en rask och trevlig hustru. Jag vet, att du nu drar på mun och säger: ’Mor är rolig, som tänker så långt fram!’ Kan väl vara, men ifall du komme att dagligen vistas i huset med henne, så kan ingen veta vart det skulle leda.
Det syns på den stackars flickan att hon varit nedtryckt från barndomen.
Om jag är aldrig så vänlig eller Annika med sina gamla tokroligheter bjuder till att muntra henne, är det ändå som att slå vatten på gåsen; aldrig får man höra henne som en ung människa skratta och säga något glatt ord igen. Nej, hon är alltid vänlig och god, men alltid allvarsam; och drar hon icke suckar ibland, så att det just sticker till i hjärtat på mig!
— Mitt kära barn, säger jag då, kan du säga mig varför du suckar så fasligt? Är du icke nöjd med oss, min snälla Josefina?
Då suckar hon igen och svarar:
— Jo, gudbevars, skulle jag inte vara nöjd! Men jag rår icke för, att jag andas så tungt: det känns så trångt i bröstet.
Men hon ser just icke sjuk ut och har ej varit dålig sen hon kom hit. Det är blott en vana från hennes bekymmersamma dar. Kanske ger det sig med tiden, och det önskar jag av hela hjärtat, ty suckande och pustande har aldrig varit min sak. Bär världen emot, får man stångas med henne och ändå behålla modet, ty är det tappat, så farväl med alltsammans!
Så mycket om hemmets angelägenheter…
Nu till mina två stora nyheter.
Mitt kära barn, människan spår och Gud rår. Du vet, att jag ständigt visat avsky och — icke vill jag neka det — också känt en sådan för tistelöborna. Jag hade fått den fruktan, att du kunde bli kär i Haraldssons dotter, och det giftermålet hade blivit mig en tärande hjärtesorg, icke så mycket för min skull som för din egen. Jag känner, jag är säker, att det blivit din olycka.
Du vet, mitt kära barn, att jag icke är någon svag, skrockfull kvinna, men var människa har sina svagheter, och min — om den så kan kallas — är, att jag tror på gemenskapen mellan andra världen och oss syndiga varelser.
Natten efter den, då du på sälskyttet för många år sedan träffade den redan då beprisade tistelörosen, kom jag så helt naturligt, efter du varit med Haraldssons, att mycket tänka på salig far och hans olyckliga försvinnande. Jag kunde alls icke somna, utan beständigt hörde jag vågorna skvalpa omkring jakten, såg Arnman arbeta över mänskliga krafter och hörde i min upprörda inbillning hans dödssuck. Sådant kunde vara naturligt: en hustru är så nära förenad med sin man, att hennes sinnen visst nog kunna fatta och genomgå det hon bävande anar. Men sedan jag ett par timmar svettats i en hjärteångest, som jag förut aldrig känt, tillslöt sömnen för en stund mina tunga ögonlock, och då visade sig min salig gubbe för första gången efter sin bortgång. Varje hans drag var mig så klart.
Men jag fick ej länge fägna mina ögon åt att se honom, ty han tog mig i handen och sade:
— Katrina, vänd dig om och gråt!
Förskräckt vände jag mig, men då hade en stor förändring försiggått. Du och jag sutto i en båt för att resa till ditt bröllop. Som båten svängde, kände jag igen Tistelön, och i ett av fönstren stod bruden. Det var Haraldssons dotter, men hon syntes så kall och orörlig som en bild, med alldeles vita kinder, och hon varken hälsade eller såg oss. Men jag såg något rysligt — ett par stora droppar föllo från hennes ögon, och det var ej tårar, utan blodsdroppar. Darrande i var led, vände jag mig åter om. Jag såg ej mera salig far, men hans röst viskade mig så klart i örat, att jag ej visste om det var dröm eller sanning:
— Katrina, blodet, som du ser, är mitt!
Jag sade mig visserligen både då och nu, att en synvilla i drömmen är ingenting, men jag drömde knappt, ty jag var strax vaken. Likväl, efter det var liksom en varning från salig far, blev det mitt hjärtas största önskan, att Haraldssons dotter aldrig måtte få någon makt över dig. Nu har den stenen fallit från mitt bröst, och jag kan därför säga dig allt detta, ty du bör veta, att på juldagen hade de en högtid på Tistelön. Där var då förlovning mellan kapten Rosenberg och rosen. Och nu, mitt kära barn, andas jag fullkomligt lätt.
Det berättas, att brodern, Birger, vilket är ganska vackert, på julafton gjort en betydlig utdelning av spannmål till alla fattiga strandbor runt omkring. Jag menar det var en halv skäppa på varje hushåll, men mjölskäppan full för änkor och faderlösa barn.
Sådant firande av en glad högtid är kristligt och bör giva Guds välsignelse igen, om det bara icke är en ringa avbetalning på en gammal skuld. Men jag bör tiga, ty skriften säger: ’Dömen icke, så varden I icke dömde.’ Och skulle Herren strängt räkna med oss något var, finge vi väl ett stort skuldregister. Emellertid, som sagt, det var vackert av honom, men länder i synnerhet hustrun, vilken omvänt honom, till heder och fromma.
Och nu min andra nyhet. Gud förlåte mig och tillräkne mig ej, att jag meddelar den med glatt hjärta, när den har döden till granne! Men jag vill ej göra mig skenhelig, och därför säger jag rent ut, att jag icke kunde motstå en syndig glädjerörelse, när jag erfor att vår jaktlöjtnant här, som länge varit illa sjuk, nu är alldeles utan hopp. Emellertid vet jag med visshet, att jag icke skulle hava tänkt så, om Mellberg varit en svår syndare, som behövt nådetiden till omvändelse, eller om han lämnat hustru och barn efter sig. Men han har alla dagar varit en stilla beskedlig karl, som visst icke synnerligen passade för den tjänst, han hade, ty han var för flat och lät allehanda passera. Och vad sorgen efter honom vidkommer, tror jag icke, såvitt jag vet, att den blir kännbar för någon annan än hans hushållerska, men hon tröstar sig väl med det hon får efter honom.
Du kan ju själv, min käre Arve, föreställa dig vad slutsatser jag drager av dödsfallet, om det inträffar. Det är visst orätt att tänka så mycket världsligt, när döden är i grannstugan, men — som ordspråket säger — ’den enes död är den andres bröd’. Jag hoppas, att, ifall Mellberg går bort, tullförvaltaren håller sitt löfte som en karl!
Och nu, Gud välsigne dig, mitt kära barn! Jag slutar med många hälsningar från gubben, från Josefina och Annika.
Din hulda och omsorgsfulla moder
P. S. Jag bryter upp brevet igen för att säga dig, att Mellberg dog i natt. Jag är alldeles yr i huvudet — tjänsten kan väl icke länge vara obesatt!