Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 24

←  Tjugutredje kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Tjugufjärde kapitlet

Tjugufemte kapitlet  →

Tjugufjärde kapitlet.

En skön, sval afton mot slutet av sommaren satt Gabriella vid sitt öppna kammarfönster och betraktade hur fullmånens glänsande strålar lekte med den vindstilla havsytan. Några halvbrustna ljud darrade emellanåt långt borta över vattnet, och Gabriella tyckte sig igenkänna Antons röst. Den sjuklige enslingen vaggade med sin lilla farkost under en annan sida av ön, men hans vanliga klagande sång: — Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så! ljöd över till Gabriella, där hon, lutad mot fönsterkarmen, uppfångade de orediga tonerna och sakta upprepade den följande raden: — Jag är den stackars näcken.

Birger och Erika väntades åter denna afton eller på natten från en resa till Göteborg, en sådan som de varje sommar företogo vid Larsmässe marknad, då de gjorde sina årsuppköp. Gabriella, vilken annars ansåg denna årliga resa som en verklig högtid, vartill hon långt förut gjorde tillrustningar, hade denna gång vägrat att följa med. Men hon fick god tid att ångra sitt förhastade beslut och betalade det dyrt genom den plågsamma längtan, varmed hon i åtta dagar väntade på de resandes återkomst. Saken var den, att Birger genom brev fått underrättelse, att Rosenberg med det fartyg, som han förde för ett handelshus i Göteborg, just vid denna tid skulle inträffa där, men åter gå ut efter en fjorton dagar. Och nu var det ovissheten om Rosenberg skulle göra en vinterresa eller återkomma på hösten, som oroade Gabriella. Birgers och Erikas hemkomst borde likväl meddela underrättelse om denna punkt, liksom åtskilliga andra, vilka förorsakade henne bekymmer.

Det kunde visserligen med skäl tyckas, att alla dessa lättast blivit hävda därigenom, att Gabriella medföljt på resan, och i början efter brevets ankomst gladde hon sig också mera än hon ville tillstå åt de lyckliga dagar, som hon skulle få tillbringa i Göteborg. Hon tänkte icke ens på vad som annars fröjdade henne. Allt detta var nu ett intet. Hon tänkte blott på Rosenberg och den oförmodade glädjen att en stor del av dessa dagar få vara i hans sällskap. Men aftonen före resan, då hon med sin kära Lena som bäst var i färd med att genomse sina saker och utvälja det vackraste och förnämsta till nedpackning, sade Lena ganska oskyldigt: — Herregud, vad det skall fägna kapten, att mamsell Ella reser och hälsar på honom.

— Vad kommer det åt dig, utbrast Gabriella med en liten rynkning på näsan, tror du eller kan du vara så enfaldig och inbilla dig, att jag reser in för kaptens skull?

— Herregud, det var väl intet ont i det!

— Intet ont, kära Lena, men det vore åtminstone rätt onödigt, och nu faller det mig just in, att jag alls icke reser.

— Ah, det är icke möjligt — den föresatsen går mamsell Ella aldrig i land med! försäkrade Lena.

— Inte — vi få väl se… Och nu kan du gärna gå ned, ty sedan ingen packning erfordras, så behöver jag ej heller någon hjälp.

Nu blev Lena gråtfärdig. — Har jag väl någonsin sett maken — jag vånnar, att jag hade varit så slug och hållit mun på mig! Men aldrig tänkte jag att det var så farligt heller.

— Du var slug som talade ut, Lena, klokare än jag. Men låt mig nu vara i fred.

Lena gick. Men i stället för att ordna de omkringströdda klänningarna, schalarna och schaletterna satte sig Gabriella till rätta i sin lilla soffa. Hon ville betänka, väga och överväga. Borde hon väl giva Rosenberg anledning att tro, att hon kommit till Göteborg endast för hans skull, för att träffa honom, som försmådde att stanna över vintern på Tistelön och fann Birgers galeas för obetydligt — Nej, jag tackar, det blir ingenting av!

Med denna fasta föresats gick Gabriella till sängs.

Följande morgon vaknade hon vid det häftiga springet av och an, som alltid bådar tillrustningen för en resa. Hon skyndade att kläda sig. Hjärtat hoppade oroligt vid den livliga rörelsen, som därnere förrådde skyndsamhet. Säkert var vinden god — middagstiden voro de kanske i Göteborg… kanske bjöd Rosenberg dem ombord… Och nu frågade hon sig huruvida det vore så alldeles klokt, att hon fäste uppmärksamhet vid det, som Lena yttrat i sin välmening och utan kännedom om förhållandet. Rosenbergs känsla, om hon följde med, bleve säkerligen endast glädjens, och måhända skulle han till och med känna bedrövelse, längtan, sorg, om hon ej komme.

— Men var icke jag också bedrövad, då han i januari underrättade mig om sin resa? Han såg nog, att jag skulle längta och sörja, när han vore borta, och han hade ändå hjärta att resa, ehuru det var ganska onödigt mitt i starkaste vintern. Och just därför vill jag nu också ha hjärta att vara hemma. Det är avgjort, bestämt — jag blir hemma!

— Är du ej färdig ännu, min docka? frågade Haraldsson, gläntande på dörren.

— Nej, pappa, det har kommit en sådan ängslan över mig. Jag blir hemma och sköter hushållet, medan Erika är borta.

— Vad är det för prat? Vi, som ä hemma, sköta nog huset. Icke skall du ha några nycker nu, sedan du blivit stora, förståndiga flickan! Ena dan är du färdig att hoppa över små hus i glädjen över resan, och den andra har du slagit den ur hågen. Vill du vara på det sättet, är det så gott, att du börjar leka med dockorna igen.

— Ja, det var just också allra bäst när jag lekte med dem. Jag har aldrig haft så roligt som då.

— Nu vet du icke vad du vill, det är saken, det. Men gör dig klar — om en halvtimme är Birger segelfärdig.

— Men, pappa, jag har inte packat in någonting, och inte har jag den minsta lust att resa. Låt mig vara hemma och sköta om pappa och Anton! Pappa nekar ju mig aldrig det jag ber.

— Jag är alltför flat, jag vet det nog, du bortskämda barn… Det får väl vara nu som alltid, att du skall ha din vilja fram.

Eftergiven för flickans minsta önskningar, gick han nu åter till sina göromål och lät de resande sköta sig själva.

Gabriella sprang härpå ned att tala med Erika, för vilken hon ej vågade komma fram med den förevändningen, att olust eller nyck höll henne hemma. Hon kände sin svägerska för väl att räkna på, att hon under sådana omständigheter skulle få sin vilja fram.

— Söta Erika, sade hon till denna, som hon träffade ensam i handkammaren, jag har kommit att tänka på något, som gör att jag denna gång icke vill följa med på Larsmässefärden.

— Vad då, Ella lilla? Du har ju så innerligt glatt dig däråt! svarade Erika förundrad och lät skeden, varmed hon höll på att skumma kaffegrädde, vila mot fatet.

— Jag har svårt att säga det, så att du icke tror att det bara är en nyck. Alltsammans kommer därav, att Lena i går afton, då vi höllo på att plocka fram mina kläder, sade: ”Kors vad kapten skall bli glad för att mamsell Ella kommer in och hälsar på honom!” Lena menade visst icke ont med det, tvärtom, men hon förstod inte bättre, och så föll det mig med ens in, att Rosenberg kunde tänka detsamma, och därför… Gabriellas brinnande kinder förklarade det övriga.

— Du får i detta fall alldeles göra som du vill! yttrade Erika och återtog i allt lugn sitt husmoderliga bestyr. Hon var på det hela belåten med att Gabriella föredrog att vara hemma, och sedan, ehuru hon behöll det för sig själv, unnade Erika Rosenberg att få sakna Gabriella.

— Och du misstycker inte, att jag blir hemma, Rika?

— Visst inte! Jag tror till och med att det är rättast.

Glad, nästan triumferande över att vara gillad av Erika hjälpte Gabriella raskt till att få de andra ut. Men knappt voro de i båten och denna för frisk vind och fyllda segel börjat skjuta fart, förrän hon började gråta.

Veckan, som var bestämd för Birgers och Erikas frånvaro, föreföll Gabriella dödande långsam, och hon blev ej litet glad, när slutligen en seglare, som passerade förbi Tistelön och där lade bi, underrättade, att Birger skulle återkomma samma afton.

I hopp att få sikte på den efterlängtade båten satt Gabriella vid fönstret, sedan hon förgäves ett par timmar spanat. Men väntan blev henne lång. Solen hade redan dalat, och nattens skuggor svepte omkring bergen. Klockan hade slagit tolv, hon led mot ett, och ännu satt Gabriella väntande.

Några sakta årtag hördes, och en liten farkost gled intill bryggan. Det var Anton som återkom. Då han varseblev Gabriella i fönstret, gick han fram åt den sidan. — Du kan gärna lägga dig, Ella, sade han, vi få ingen båt hem i natt! Det är en sådan stiltje, att man ej kan komma någon väg.

Anton log. Det var ett sorgligt leende. — Jag har varit hemma hos mitt! sade han och visade utåt sjön.

— Vet du vad, sade Gabriella och sträckte sig långt ut genom fönstret, jag skall säga dig något! Näcken bor icke i havet. Den tiden folk trodde, att han verkligen fanns, bodde han i strömmar och åar.

— God natt, du! Anton nickade och gick. Han ansåg för överflödigt att ingå i några bevis om en sak, vilken för hans orediga sinne blivit en verklig trosartikel, ehuru stunder funnos, tillräckligt rediga att övertyga honom, att detta slags galenskap snarare vore en envis villfarelse, än ett vansinne. Men i alla händelser var Antons sinne ej ägnat att bestå en allvarlig kamp med förnuftet. Han hade långa, ljusa mellantider, men själen förföll åter i sitt svaghetstillstånd, och strävade förgäves efter frihet.

Trött och litet harmsen sökte Gabriella att i sömnen glömma sin felslagna väntan. Och när det i daggryningen blev liv på bryggan, väcktes hon väl och tänkte: — Nå, äntligen äro de här! men därvid slötos åter hennes ögon: hon var alltför sömnig att stiga upp. Då hon sent på morgonen vaknade, stod Erika vid hennes säng och hälsade henne med ett vänligt god morgon.

— Ack, Erika, du, som kom hem så sent, är ändå uppe före mig! Jag satt också uppe till långt på natten, men jag hade inte därför bort försova mig. Jag riktigt blygs över, att jag ej gjort i ordning kaffet åt dig.

— Vi ha ännu icke druckit kaffe. Om du skyndar dig ned, så gör vi sällskap, men då skall du vara rask!

— Ja, Erika… men vänta en smula, ha ej så brått! Jag får ju icke tala ett ord med dig. Ha ni haft roligt, ha ni…

— Å ja, vi ha haft rätt roligt. Du skall få besked om alltsammans, när du kommer ned, men nu har jag bråttom. Det är så många av mina spånadsgummor, som vänta på mig, att jag måste gå. Och till stor ledsnad för Gabriella, vilken naturligtvis gärna velat tala ensam med Erika, återstod nu intet annat råd än att så fort som möjligt kläda sig för att med de övriga dela de underrättelser, som kunde vankas vid kaffebordet.

— Det välsignade håret ha vi kvinnfolk visst fått för att pröva vårt tålamod! sade Gabriella otåligt, medan hon ganska omilt rev upp den långa flätan. Men så påkostande det än var att öda tiden härpå, hade Erika likväl så bestämt vant flickan vid denna ordning, att Gabriella aldrig gick ned om morgnarna utan att vara väl och vackert kammad. Denna gång skedde det likväl med en skyndsamhet, som lämnade de rödaste rosor på hennes kinder. Och då kammen slutligen kastades i lådan och den lätta muslinsduken över axlarna, var toaletten färdig och Gabriella med tre hopp nedför trapporna och inne i dagligrummet.

Vid fönstret stod bredvid Anton en främmande. Denne vände sig om, och med ett ohejdat uttryck av glädje utropade Gabriella: — Rosenberg, kapten Rosenberg!

— Ja, emedan jag gick miste om det nöjet att få se mamsell Gabriella med sina släktingar i Göteborg, så följde jag med dem hit ut på ett par dagar! sade Rosenberg med den öppenhet, som utmärkte honom, och tryckte till hälsning Gabriellas hand.

Vår hjältinna rodnade mycket vackert och neg.

— Bli bara inte för högmodig, Ella, inföll Birger, ty även skonerten har sin del i besöket!

— Nå, var det icke en riktig överraskning? frågade Erika, vilken nu, åtföljd av Lena med den stora kaffekannan, inträdde och bjöd alla till det trevligt dukade kaffebordet.

— Jo, det var visst en överraskning, men det var styggt av dig, Erika, att ej säga det minsta!

— Jag hade måst lova kapten att tiga. Han ville så gärna själv se, om du skulle bli glad vid hans återkomst.

Gabriellas blick träffade härvid Rosenbergs, och vad hon då såg i den satte hennes hjärta i en så orolig rörelse, att hon alls icke fann något svar, utan var särdeles glad att få övertaga bestyret med serveringen.

Över huvud och ganska öppet syntes Rosenbergs uppförande under hela dagen vittna om att frånvaron styrkt och givit raskare liv åt hans känslor. Om aftonen berättade Erika för Gabriella, att han gjort en så lycklig resa, att hans lynne därigenom blivit lättare och att dessutom hans utsikter nu voro mycket ljusare än under den tid, han vistades hos dem.

— Jag kan just tycka det… Men, Rika, har du hört om han kommer hem i höst eller om han skall göra vinterresa?

— Det har jag icke hört — kanske nämner han något därom i morgon.

Icke särdeles tillfredsställd med förklaringen och alldeles ur stånd att begripa hur Erika kunnat vara så likgiltig att ej ens fråga därom, avvaktade Gabriella med otålighet andra dagen. Den kom och gick även lugnt och glatt, utan att likväl Gabriella hade mod att själv eller genom någon annan göra den enkla frågan.

Solen var redan i nedgående, då Rosenberg, vilken jämte Gabriella stod på bryggan, hastigt yttrade, i det han lossade en av småbåtarna: — Vad det skulle vara roligt, om jag finge ro mamsell Gabriella ut ett litet stycke!

— Å, det blir härligt! utropade hon livligt och hoppade, utan att en sekund besinna sig, ned i båten.

Vattnet låg så stilla, att knappt en och annan krusning strimmade dess yta.

— Huru olika, sade Rosenberg med en lätt böjning på rösten, är inte denna afton mot den, under vilken jag kastades in mellan de där klipporna västerut! Ser Gabriella de två blå punkterna? Där kämpade jag en svår kamp och var bra långt ifrån att ana att denna olycka, som berövade mig allt, skulle giva anledning till min… högsta lycka tänkte han tillägga; men hastigt erinrande sig att detta var väl mycket sagt, då denna icke var avgjord, tystnade han och lämnade Gabriella att efter behag ifylla meningen.

För att komma ifrån detta ämne, frågade hon efter sin gamla bekantskap Petter Lindgren.

— Jo, han seglar med mig och finner sig ganska gott. Nästa år, när skonerten gått av stapeln, hoppas jag min raske Petter skall komma att utgöra en av dess bästa matroser.

— Jaså, kapten tror då, att Örnungen blir färdig nästa år?

— Det är utan allt tvivel. Och jag ämnar största delen av vintern vara här för att jämte Birger pådriva arbetet.

— Men jag trodde, jag hört, att kapten skulle göra vinterresa.

— Nej, det har inte varit påtänkt. Om Vår herre bevarar liv och fartyg, hoppas jag före jul vara tillbaka och jular på Tistelön, om mamsell Gabriella försäkrar, att jag blir välkommen.

— Det vet nog kapten Rosenberg förut. Vi leva så ensligt på vår ö, att…

— …att var och en är välkommen! inföll kaptenen med ett litet gäckande leende. Men jag är så djärv att vilja veta om jag särskilt vore välkommen?

— Det får kapten höra efter till jul! inföll Gabriella skrattande.

— Må göra — jag väntar till dess… men då — om vi väl vore där!

Gabriella suckade i sitt hjärta detsamma.

Genom den lilla utfarten på sjön hade ett mera innerligt och förtroligt förhållande tillkommit, vilket ock synbart röjde sig under denna aftons samvaro — och aftonen utgjorde en halv dag, ty som man icke på länge skulle återse den värderade vännen, blev hela släkten uppe till långt fram mot morgonen. Rosenberg satt under alla dessa lyckliga timmar bredvid Gabriella på soffan, och vid varje liten historia, han slutade, var leendet på hennes läppar hans högsta triumf.

Slutligen sade Haraldsson: — Nej, detta går inte an — vi uppehåller kaptenen. Nu må han sova ett par timmar!

Birger steg upp, Erika och Anton även, Rosenberg och Gabriella måste således göra detsamma, men de kände var och en inom sig, att de firat sin första verkliga högtidsafton. Deras hjärtan hade talat. Ord äro då tämligen överflödiga.

Efter kaptenens avresa var Gabriella flitigare, raskare och muntrare än någonsin. Hon talade mycket med Erika i hushållssaker och tog sig just därvid som oftast en så förnumstig min, att Erika kände sig frestad att skratta åt den sextonåriga husmoderns allvarliga värdighet. Det hände då icke heller så sällan, att Gabriella själv vid det kvävda leendet på Erikas läppar utbrast i skratt, slöt sina armar om den trogna vårdarinnans hals och viskade: — Du kan gärna skratta högt, Rika, om du tycker att det är så roligt, att jag vill veta ett och annat, men jag kan ju också bli gift och få ett hus att sköta liksom du!

— Jag skrattar visst inte åt din vetgirighet, Ella — den skall troligen snart komma dig till pass — men du ser därvid så betänksam ut, att jag ej kan låta bli att tänka på huru du för icke längesedan höll samråd med dina dockor och då just hade samma min.

— Men jag har väl nu vuxit ifrån dockorna! sade Gabriella och höjde sig litet på tåspetsarna.

— Det förstås — vid sexton år tränger stundom första tanken på brudklänningen undan sista skymten av den kära dockklänningen.

Gabriella ilade bort. Hennes hjärta slog icke förgäves takten till Erikas tema. Långa, tillfredsställande brev från Rosenberg till Birger förvissade henne, att hoppet om brudklänningen ej svävade i luften.

På ett brev fick Gabriella likväl inte höra slutet: det var endast sedan Birger och Erika gått in i sängkammaren som det åter framtogs och av Birger lästes högt för hans hustru:

”Jag vill aldrig vara hederlig karl, om jag nu kan vänta längre! Får jag bara foten åter på Tistelön, så friar jag, och det flux. Jag har betänkt, noga betänkt, att jag kan gå så långt, eftersom Vår herre åter tycks le emot mig. Det är icke därför sagt, att giftermålet skall följa strax därpå. Ett par år väntar jag nog troget på min sköna, älskade Gabriella.”