Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 23

←  Tjuguandra kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Tjugutredje kapitlet

Tjugufjärde kapitlet  →

Tjugutredje kapitlet.

Ur varje fönster i det lilla fiskläget tittade folk, då Arve, vilken icke igenkändes av sina gamla bekantskaper, jämte herr Lars vandrade uppåt den ojämna stenläggningen.

— Det var väl aldrig fru Arnmans son? Han ska vara i väntan! sade en grannkvinna till den andra.

— Tycker du det! Detta är riktiga herrekarlar — kanske kontrollörn från Göteborg eller något sådant stordjur! svarade den tilltalade.

Emellertid låg gumman Arnman i sin goda middagssömn och anade ej, att hennes högsta lycka stod henne så nära. Hon visste väl, att hennes käre Arve med det första skulle komma, men någon bestämd dag hade hon icke för sin väntan. Och därför träffade Arve, då han öppnade stugudörren, blott Annika, som gick därinne och strödde fin sand på det nyskurade golvet.

— God dag, hjärtans goda Annika … jag ser, att du pryder som förr stugan till dess mor vaknar! sade Arve och räckte henne handen.

Men Annika släppte korgen och slog händerna tillsammans med det ljudliga utropet: — Herre, min skapare … Frun … Arve … herr Arve är här — sådan karl han blivit …!

Dörren från kammaren öppnades och gumman Arnman mottog sitt hjärtas älskling vid sitt av moderlig sällhet bävande bröst.

En lång stund — varunder Lars hade god tid att se sig omkring, att fingra på balsaminerna och oblygt från spegeln erövra en påfågelsfjäder att därmed pryda sin mössa — förgick innan den överlyckliga fru Katrina släppte sin upprörde son ur sina armar, och när hon slutligen gjorde det, varseblev hon till icke ringa förundran hans kamrat, utstyrd i hennes gamla kära påfågelsfjäder, som annars i alla tider haft plats över spegeln.

Lars bugade sig och väntade, att Arve skulle presentera honom.

— Lars har redan gjort sig hemmastadd på sitt vanliga sätt, ser jag! yttrade Arve och visade på fjädern. Mor ursäktar honom … Tullförvaltaren och frun ha anförtrott honom åt oss på ett par veckor, och jag är säker på att mor gärna tar emot oss bägge två.

— Kors är det tullförvaltarens son! Herregud — han är visst välkommen. Det vore önskligt, att herr Lars bara trivdes i vår tarvlighet … Men ni kan väl vara hungriga, och jag får i glädjen icke glömma er middag. Löjtnanten sover. Jag tror, att vi spara honom den kära överraskningen, tills han kommer in vid vår vanliga kaffetimme.

— Men vad i all världen ska vi egentligen taga oss till härute? frågade Lars, som redan började finna sin resa mindre rolig än han föreställt sig den.

— Taga oss till — vi skola fiska, fara på säljakt, skjuta sjöfåglar och ströva omkring bland klipporna. Du börjar väl inte ledsna innan du hunnit göra bekantskap med våra nöjen?

— Å, inte just det, men det är så underligt härute.

— Det ger sig nog, bara du blir van. Gå ut och se dig omkring på stranden — där ser du strax åtskilligt, som bör intressera en resande.

— Ja, det är visst något att se.

I detsamma återkom fru Arnman med en anrättning, som befanns värdig att upptaga hela hans uppmärksamhet. Han hade med halv förtvivlan berett sig på torkade rockor, kanske kokta krabbor eller något dylikt, men i stället kommo nu ett par stekta vildänder och en karott brynt potatis.

Lars' ögon ljusnade. — Min bästa fru Arnman, sade han till och med artigt och klappade den ärbara matronan om axlarna, jag trodde icke, att ni hade så pass härute bland era nakna berg. Gudskelov, jag får åtminstone äta!

Fru Katrina smålog, och det var icke utan en liten triumf hon yttrade: Det är nu ej så fasligt heller min unge herre — vi ha till och med pannkakor.

— Ack, så skönt! Jag älskar pannkakor … och mamma har skickat ett par syltburkar med — dem ska vi strax smaka på.

Men vid kaffebordet var den egentliga högtidstimmen. Det var i denna härliga, välsignade, alla gummors gudadryck, som gumman Arnman nu först, sittande i ro, hälsade sin älskling välkommen. Det var då hon äntligen hade tid att beundra huru han vuxit, huru rocken klädde honom och huru Vår Herre visst icke hade någon skam av hans ansikte, vilket var både vackert och gott. Och nu njöt hon även av att se gamle löjtnantens stora förtjusning vid återseendet av sin gudson.

Men Arve ägde knappt fattning nog att dölja den smärta och förvåning han erfor vid att se gubben Askenberg så avfallen, så åldrad och lutande mot graven.

— Jag ser vad du tänker, min gosse, sade löjtnanten, men bry dig ej om det! Världen går sin gilla gång: den unga stammen skjuter upp smäcker och rak som en stormast: den gamla lutar — en slutlig storm kastar kanske snart skräpet över bord. Men låt det vara! Vad säger du om din mor? Hon duger än, menar jag!

— Ja, mor har riktigt blivit yngre! Arve klappade hjärtligt de kära händer, som sysslade kring bordet.

— Gudskelov för hälsan! sade fru Katrina andäktigt och trugade, utan mycket prut, den andra kaffekoppen i Lars.

Efter kaffet satt Arve mellan löjtnanten och sin mor och förtäljde om alla de ting, som de önskade veta. Men slutligen kom även turen till honom att fråga, och sedan han inhämtat alla grannars levnadsomständigheter, med förändringen av födde eller döde, utbrast han hastigt: — Nå, men min ros, rosen på Tistelön — har mor ingenting hört om henne? Den här gången skall jag väl hålla mitt löfte och resa dit. Jag tänker, att det blivit en grann flicka av det vackra barnet.

Vid dessa ord mulnade gumman Arnman. — Kommer du ännu ihåg henne — jag trodde, att du längesedan glömt en sådan småsak.

— En vacker flicka är ingen småsak, min bästa mor! svarade Arve skämtande. Men jag märker nog, att mor bibehåller sitt gamla besynnerliga agg till tistelöborna.

— Nej min son, något agg hyser jag icke, men att jag just icke kan älska dem, det bör du ej undra på. Hade icke salig far i det herrans vädret nödgats ut och jaga efter de gemena lurendrejarna, så hade han kanske nu suttit i länstolen bredvid oss och rökt sin pipa. I övrigt döme Herren, som ser allt — men jag glömmer aldrig skadeglädjen i den gamle rävens blick, då vi efter det olyckliga sökandet lämnade hans brygga.

Icke utan ledsnad märkte Arve, att hans i övrigt så förståndiga mor i detta fall bibehöll sin gamla envisa och i Arves tanke orättvisa fördom. Emellertid älskade och aktade han henne för högt att vilja göra henne emot, och då han icke kunde känna någon oövervinnlig åtrå att återse en varelse, den han blott erinrade sig som ett ovanligt vackert barn, föll det sig icke heller synnerligen svårt att med denna lilla uppoffring tillfredsställa den moderliga omsorgen.

— Nå, men hur leva de nu för tiden — man hör väl icke annat än gott om dem?

— Nej, det förstås! Alltsedan de hade det sista stora smuggleriet, den natten salig far fick sitta mellan, ha de, av orsaker, som endast Gud och de själva känna, levat som det anstår hederligt folk.

— Det var väl Birger Haraldssons giftermål, som förorsakade förändringen, mor! erinrade Arve. Han fick också en hustru, som dugde: hon var allmänt känd för sin klokhet. Och en så värdig och behaglig kvinna hon är sen! Jag har ej sett hennes make i staden och undrar ej på, att de vildaste översittare kunna bli hederliga karlar under hennes ledning.

— Ja, ja, så fick hon ock att göra! anmärkte fru Katrina: Gud vet hur en så god människa kunde gå in på ett sådant giftermål!

— Vad är det syster säger? Han skall ju vara en genomhederlig och präktig karl, som jag ville taga i hand, fast jag aldrig sett honom! sade löjtnant Per, vilken med sin försvagade tankegång icke riktigt följde med samtalet.

— Jaså, bror menar den skeppsbrutne kaptenen, som låg där i vintras. Det blev ingenting av med det, om han kommer igen till hösten, som ryktet också berättar.

— Hur var det med den saken? frågade Arve intresserad. Skulle kaptenen fria till den vackra Gabriella?

— Ja, så sades det, men efter det ej vidare hördes av, har väl hinder mött på någondera sidan. Flickan är ju dessutom bara barnet ännu.

Om aftonen, sedan Arve lagt sig, var det honom omöjligt att få tankarna från Tistelöns ros. Hans nyss dämpade lust att återse henne vaknade på nytt, men förgäves funderade han på medel att uppfylla sin önskan.

Andra dagen upptogs av besök hos grannarna, dit han åtföljdes av Lars, vilken i sitt liv aldrig kunde begripa hur Arve kunde sitta i fiskarstugorna och prata än med en gammal gubbe, vars skrynkliga, darrande hand knöt på en not, än hos en gumma, vilken sittande på spiskanten, stekte läfsor på hällen, eller med de unga hustrurna, som ansade redskapen, och så åter med de brunstekta barnungarna, vilka lågo och solade sig på klipporna i sällskap med rockor och torsk.

På Lars' trötta gäspningar gav Arve icke akt, utan fortsatte sin väg, vänlig och tillgänglig för alla, i synnerhet mot barnen, vilka han överallt trakterade med nötter och fikon, som han hade i en stor påse. Och hans eget goda och solskensvarma ansikte som strålade av glädje, då han såg de små vildarna komma springande från fisklägets alla kanter för att klättra upp till den stora flata berghällen, där han stannat för att utdela sina gåvor.

Liksom förut gubbarna och gummorna fått fröjda sig åt en i tysthet framräckt rulle tobak eller ett litet snuspaket, så fröjdades barnen omkring den vänlige utdelaren fast oändligt högljuddare. Det var ett stoj, en glädje utan ända, där de på alla fyra krälade omkring för att uppsnappa det nedfallna, som icke heller var så litet.

— Låt mig också få några! sade Lars, grep en handfull nötter och kastade dem endast av pojkaktig obetänksamhet, ej av elakhet, bland stenarna, som från den branta hällen stupade ned i vattnet … — Tag dem nu, byting! ropade han till en sex års gosse, vilken, utan att förstå faran av sin vågsamma färd, genast började klättra ned. Arve, som stod på andra sidan, omgiven av den talrika kretsen, hörde ingenting förrän med ett genomträngande skri gossens lilla huvud försvann under vattnet.

— Åj-ia, åj-ia, lille bror blir i sjön … den stygge herrn kastade nötter dit ned och bad honom ta opp dem! ropade en något äldre gosse och sprang för att tillkalla modern.

Med en blick, sådan Lars ännu aldrig sett och varav han kände hela sin kropp komma i darrning, hastade Arve förbi honom, klättrade ned på stenarna och var nästa ögonblick i vattnet. Till all lycka kom han tidigt nog att rädda barnet, och då den högt skrikande modern uppnådde platsen, fick hon mottaga sonen välbehållen i sina armar.

— Ack, Gud välsigne, Gud välsigne!

Så hade Lars aldrig varit till mods. Vad han i sitt hjärta önskade att väl vara hemma hos sin söta mamma! Men här voro tyvärr alla önskningar fåfänga: han måste in i den lilla stugan, där han nu hade sitt hem.

Vad där inne föreföll behöver inte nämnas. Vi vilja blott berätta, att Lars en timme senare, med vida mindre svårighet än man skulle trott, i fiskarstugan hos gossens mor anhöll om förlåtelse för sin lättsinnighet och därvid av egen god vilja lämnade en tvåbankosedel av den kassa, varmed hans omtänksamma mor försett honom.

Så gick första dagen, och in i själen suckade Lars: — Gud give det vore den sista!

Emellertid blevo de följande bättre. Lars fick vara med om fiske och sälskytte. Det senare roade över måttan hans ostyriga och oförvägna sinne.

Vid återkomsten från deras strövtåg väntade fru Katrina med en kraftfull anrättning. Annika bjöd på yppersta kaffe, och gubben Askenberg trakterade med långa sjöhistorier, vilka Lars slukade nästan med lika god aptit som en hummer, en vildand eller något dylikt av hans mest älskade läckerheter. Kortligen: efter de första åtta dagarna fann Lars, att man levde bra ute på det ensliga fiskläget, och en resa till Marstrand, där han fick bese fästningen och fångarna, fullkomnade hans belåtenhet.

På hemvägen från Marstrandsfärden kände sig Arve åter antastad av den lede frestaren. Oupphörligt vilade hans blick på de klippor, mellan vilka Tistelön låg inbäddad. Tillfället var gynnsamt: det skulle troligen icke mera erbjuda sig — och kunde han icke så gärna begagna det som att låta det gå sig ur händerna? Mor finge aldrig erfara det i sig själv så oskyldiga besöket, ty nog kunde Lars tiga.

Arve hann ej längre i sin tankegång, förrän en känsla av blygsel erinrade honom, att han genom denna handling skulle giva den åt hans vård anförtrodde gossen det sämsta exempel. Lars hade hört samtalet mellan honom och modern och visste hur mycket fru Katrina skulle misstycka, om Marstrandsresan gav anledning till främjande av en förtrolighet, som hon så påtagligen ville avstyrka. Dessutom — att bedja Lars tiga!

Om den hederliga fru Arnman vetat huru det hängt på ett hårstrå med hennes käre sons landning vid den farliga Tistelön, följaktligen även med hans lydnad, då hade hon säkerligen i en brinnande bön tackat Gud för att han i Lars sänt henne en slags skyddsängel. Gumman Arnman trodde på aningar, och hon kunde icke få ur sitt huvud, att den stora avoghet, den djupa ovilja, som hon emot sitt bättre vetande närde mot Haraldssons, hade sin grund i någon hemlig orsak, som hon ej ens för sig själv ville tyda. Men att den fanns, därom var hon lika säker som att hon av allt hjärta fruktade, att hennes Arve skulle komma i någon närmare beröring med de förhatliga människorna.

Ännu hade intet tillfälle yppat sig för Arve att tala med sin mor om det förslag han gjort Josefina, men en aftonstund, då Lars satt inne hos löjtnanten och spelade en tolva med denne, begagnade han sig av tillfället, skildrade Josefinas värnlösa ställning och framkom slutligen med underrättelsen, att han vågat giva den olyckliga flickan hopp att hos hans kära, goda mor finna en fristad.

— Bevara mig barn, vad tänker du på — vad menar du hon vunne vid att vara här? Och sedan, har du besinnat om vi äro i tillfälle ett göra en sådan gärning. Gud vet, att jag undandrar mig ej, när jag förmår uträtta något gudi behagligt, men i det här fallet tycker jag, att du räknat på ungdomens vanliga sätt: Kommer dag, kommer råd! Det bär sig icke att låta förnuftet tiga och hjärtat råda.

— Vi äro ju icke så fattiga! invände Arve, vilken denna gång föresatt sig att driva sin önskan igenom. Dessutom, mor, är Josefina arbetsam som myran. Då mor icke har något angeläget att ge henne göra, kan hon sy kläder. När maten lagas till tre, räcker den nog till den fjärde. Josefina är hemma i konsten att spara, och vad hon finner här kan kallas välstånd i jämförelse med det, varvid hon är van.

— Ja, ja, detta är allt gott och väl, men ej särdeles väl betänkt, min käre Arve! Och, för att vara uppriktig … Fru Katrina blev likväl icke alldeles uppriktig: hon avbröt sig själv, emedan hon ej fått tillräckligt rådrum att överlägga huruvida hon gjorde rätt i att öppet yttra sina egentliga betänkligheter.

Men Arve skyndade att fylla i meningen. — Mor tänker, att jag är kär i Josefina och därför vill ha henne i skydd här till dess jag blir karl att gifta mig; vidare att flickan är för fattig — och det är hela orsaken att min goda, kära mor för första gången ser svårigheter vid en god gärning.

Detta var nu alldeles att slå huvudet på spiken. Fru Arnman knep litet på läppen och sade: — Nå, om så vore, vad ont ser du däruti? Det är moderns plikt att hålla ögonen öppna, då ungdomen är blind.

— Men det är inte roligt, att mor ser en olycka, där mor inte kan blicka djupare i korten än här! Mor känner icke flickan och vet ej vad hon är värd. Hölle jag verkligen Josefina så kär, att jag ville ha henne till hustru, vad betydde då hennes fattigdom, om hon hade andra egenskaper, hjärta och förstånd och sådant, som kunde göra mig lyckligare än några ihopknogade papperslappar? Men det är något annat, som är i vägen för min tanke att gifta mig med Josefina, nämligen att jag ej älskar henne, så som det är nödigt för att ingå äktenskap, och att hon ej heller älskar mig. Vi vilja varandra blott hjärtligt väl och intet vidare.

Fru Katrina syntes varken nöjd eller övertygad.

Då fattade Arve hennes hand, såg henne innerligt in i ögonen och bad: — Gör det för min skull, gör det för att jag uppfyllde mors önskan och kvävde min lust att fara till Tistelön! Då jag var inne i Marstrand, hade tillfället nog passat.

Nu var gumman Arnman övervunnen. Ett vädjande till hennes erkänsla gjordes aldrig förgäves. — Det kan ju bli som du vill.

— Tack kära mor, för det löftet! Nu är jag nöjd och lätt till sinnes. Nog finner Josefina sig, bara hon blir bemött med kärlek, och det fruktar jag ej, ty då mor lovat giva henne ett hem, finner hon också ett modershjärta.

— Det kan du tryggt lita på — har jag gjort ett löfte, håller jag det, såvitt förmågan räcker till. Kanske få vi det trevligare tillsammans än det i början föreföll mig.

— Och när farbror faller ifrån eller, kanske än värre, får leva med alldeles förslappade sinnen, då är det gott och trevligt för mor att ha ett sällskap både till tröst och hjälp.

Fru Katrina erkände inom sig, att Arve i många delar hade rätt, och ehuru hon ej sade det, såg han dock på hennes ansiktes uttryck, att han vunnit mera än han i början vågat hoppas.

Gumman Arnman, ehuru en sällsynt klok och bra kvinna, var likväl ej utan sitt lilla högmod över Arve och fordrade mycket av den, som en gång skulle få honom till man. Arves enkla förklaring upplyste henne dock om, att han var långt ifrån att dela hennes åsikter. Han strävade ej efter högre mål än han kunde hoppas nå, och fru Katrina, som alltid predikat mot högmodsandan, kunde rimligtvis ej komma fram med sina undantag, Hon fogade sig, och fogade sig snart, med sann glädje i det, som utgjorde den käre sonens.

Huru fort ilade ej de sista återstående veckorna. Vi kunna ej fasthålla ögonblicken: det sista nalkas slutligen … vi måste skiljas.

— Vårt avsked, min son, gäller kanske för detta livet! sade löjtnant Per sakta.

— Det står i Herrans hand! svarade Arve rörd och tryckte den vissnade handen.

— Rätt så, min gosse. När frestelsen står för dörren, så tänk på din mor och gamle Per!

— Jag går förut! viskade Lars till Arve, och sedan han på bästa sätt förnyat sin tacksägelse till fru Katrina och löjtnanten, varpå dock ingen av dem gav akt, lade han de av mamma bestämda drickspengarna på gamla Annikas kistlock och sprang så med några lätta hopp — ty nu längtade han hem — nedåt bryggan, där han, för att ändå likna Arve, som var så avhållen, utdelade slantar mellan barnskaran, som följde honom i hälarna.

Sedan han en kvart varit ombord och på möjligast bästa sätt ordnat sig för resan, kom Arve med sin mor.

Det är väl inte värt att jag går upp och stör dem, tänkte Lars, men jag kan ändå oförmärkt se på deras avsked. Vad de hålla av varandra! Hon är ju så god, den fru Arnman — jag har aldrig känt en sådan rar gumma. Nej, jag måste upp och omfamna henne! Och så sprang han åter upp på bryggan och slöt fru Katrina med en väldig tryckning i sina armar.

— Gud välsigne Lars! sade den i sin själ hjärtligt rörda matronan. Måtte Lars alltid bli för sin mor vad min Arve är för mig — jag önskar henne intet bättre.

— Jag vill försöka! Lars var som en pil åter nere i båten, dit han inom några ögonblick följdes av Arve, vilken tyst, med blicken riktad mot den snart försvinnande stranden, ännu en gång svängde hatten till en slutlig avskedshälsning.