Rosor i blom/Kapitel 04
| ← Miss Campbell |
|
Prins Charmant → |
IV.
TÖRNEN BLAND ROSORNA.
Oktober och november förflöto hastigt, och julen stod för dörren med alla sina trevliga hemligheter, bjudningar och goda önskningar.
Rose satt i sitt eget lilla allra heligaste innanför salongen och var ivrigt upptagen av att göra i ordning julklappar åt alla de kära femhundra vännerna, som tycktes hålla av henne allt mer och mer, ju mer det led mot julen. Hennes byrålådor stodo öppna, så att man kunde uppfånga glimtar av alla de läckra småsaker, som hon knöt brokiga band om.
Vid dylika tillfällen bruka unga flickor se glada ut, men Rose hade en mycket allvarlig uppsyn, medan hon arbetade, och kastade då och då ett paket in i lådan med en liten knyck på nacken, liksom om ingen kärlek gjort gåvan dyrbar. Denna hennes uppsyn var något så ovanligt, att den slog d:r Alec, som just kom in, och förlänade hans ögon ett ängsligt uttryck, ty varje moln på hennes panna kastade sin skugga över hans.
— Kan du avvara en minut från ditt trevliga arbete och sy ett styng i min gamla handske? frågade han.
— Ja, farbror, så många du vill. Hennes uppsyn ljusnade, och hon sträckte fram båda händerna för att taga emot den nötta gamla körhandsken.
— Jag ser, att den givmilda damen är i full verksamhet. Kan jag hjälpa dig på något sätt? frågade han med en blick på alla de småsaker, som lågo framme.
— Nej tack, såvida du icke kan uppfylla mig med samma intresse och glädje över det här, som jag brukade känna förr i tiden. Tycker du inte, att det är gränslöst tråkigt att göra i ordning presenter åt andra än de, som vi älskar och som älskar oss? tillade hon med smått skälvande röst.
— Jag ger inga presenter till sådana människor, som jag inte håller av. Kan inte göra det, i all synnerhet inte till julen, när varje sak, vi ger, bör vara åtföljd av god vilja. Om alla dessa näpna saker är avsedda för kära vänner, måtte du ha en väldig massa sådana.
— Jag trodde, att de var mina vänner, men jag har kommit underfund med att många av dem inte är det, och det är just det, som bekymrar mig.
— Tala om alltsammans för mig, kära barn, och låt den gamla handsken vara, sade han, i det han slog sig ned bredvid henne med sin mest deltagande uppsyn. Finns det en droppe malört i bägaren, som lovade att bli så härlig, Rose?
— Ja, farbror. Jag har försökt tro, att det inte var det, men den finns där, och jag tycker inte om den. Jag blyges för att tala om det för dig, men jag vill det också, därför att du kommer att visa mig, hur jag ska förläna den sötma, eller försäkra mig, att den kommer att göra mig bättre, liksom du brukade göra, när jag tog in medikamenter… Farbror, halva antalet av de människor, som är så vänliga mot mig, bryr sig inte ett dyft om mig för min egen skull, utan endast för vad jag kan ge dem; och det gör mig olycklig, därför att jag kände mig så lycklig och stolt över att vara omtyckt. Jag önskar verkligen, att jag inte hade ett enda öre här i världen, för då skulle jag veta, vilka mina verkliga vänner är.
— Stackars liten! Hon har redan uppdagat, att icke allt, som glimmar, är guld, och desillusionerna har börjat, sade doktorn för sig själv; så tillade han högt men med ett sorgset småleende: Och följaktligen är det intet nöje med julklapparna och själva julen är misslyckad.
— Nej då! Inte i fråga om julklapparna åt dem, som ingenting kan förmå mig att tvivla på. Det är härligare än någonsin att göra i ordning dessa saker, därför att mitt hjärta är med i varje styng, jag syr, och jag vet, att hur enkla dessa saker än är, kommer de att bli kära för dig, tant Plen, tant Jessie, Phebe och gossarna. Men de här — hon drog ut en byrålåda — de här har jag köpt och skänker bort dem endast därför att de är väntade. Dessa människor bryr sig endast om dyrbara gåvor och inte ett dugg om givarinnan, som de kommer att klandra i hemlighet, om hon inte är så frikostig, som de väntat. Hur ska något dylikt kunna bereda mig nöje, farbror?
— Det kan det ej, men du är kanske orättvis mot somliga av dem, min vän. Låt inte några fås avund eller egoism förgifta din tro på dem alla. Är du säker på att ingen av dessa flickor håller av dig? frågade han, i det han läste namnen på några av paketen, som lågo kringspridda.
— Jag är rädd för att jag är det. Förstår du, då på kvällen hos Annabel hörde jag några av dem tala med varandra — endast några få ord, men det pinade mig mycket, ty nästan var och en av dem undrade, vad jag skulle ge dem till jul, och hoppades, att det skulle bli något riktigt fint. »Hon är så rik, så hon bör vara generös», sade en av dem. »Jag har de senaste veckorna visat henne en absolut hängivenhet, så jag hoppas, hon inte glömmer mig», sade en annan. »Om hon inte ger mig några par av sina handskar, så kommer jag att tycka, att hon är mycket snål, för hon har massor, och jag provade ett par på skämt, så att hon skulle se, att de passade, och ta vinken ad notam», tillade en tredje. Som du ser, har jag tagit vinken ad notam. Och Rose öppnade en vacker ask, i vilken det låg flera par av hennes bästa handskar med så många knappar, att de kunnat tillfredsställa det sniknaste hjärta.
— Mycket silverpapper och parfym men inte mycken kärlek i det där paketet, inbillar jag mig? sade d:r Alec, som inte kunde låta bli att småle åt den föraktfulla lilla åtbörd, varmed Rose sköt ifrån sig asken.
— Inte ens den allra minsta lilla gnutta och inte heller i de flesta av dem. Jag har givit dem, vad de ville ha, och tagit tillbaka det förtroende och den aktning, de inte brydde sig om. Jag vet, att det är orätt, men jag uthärdar icke att tänka på att all den skenbara vänskap, jag kommit i åtnjutande av, icke var uppriktig, utan endast låtsad i en viss avsikt. Det är inte på så sätt, jag handlar mot människor.
— Det är jag säker på. Men är det hela ditt be- kymmer? Jag undrar, om det inte är en annan törntagg, som pinar dig. Låt oss dra ut den, så ska jag sedan »kyssa stället och göra det bra igen», såsom jag brukade göra, när jag drog ut stickor ur dina fingrar.
Rose skrattade, men färgen tilltog på hennes kinder, då hon svarade med en näpen blandning av jungfrulig blyghet och medfödd uppriktighet: Tant Clara oroar mig genom att varna mig för nästan alla de unga män, jag sammanträffar med, och påstå, att det endast är mina pengar, de vill åt. Det är ohyggligt, och jag vill inte höra på det, men emellanåt kan jag inte låta bli att tänka på det, för de är vänliga mot mig, och jag är inte nog fåfäng att tro, att det beror på min skönhet. Jag är kanske dåraktig, men jag tycker om att veta med mig, att jag är något mer än en rik arvtagerska.
D:r Alec förstod den sinnesstämning, i vilken hon befann sig, och gjorde sitt bästa att varna henne, utan att samtidigt göra henne alltför sorgsen genom för mycket världslig visdom.
— För dem, som känner och älskar dig, är du något mer än en rik arvtagerska, så fatta mod, min flicka, och håll fast vid den tillit, som finns hos dig! Det finns en prövosten för allt dylikt, och betvivla och undvik allt det, som inte har den rätta klangen. Pröva män och kvinnor, allteftersom du möter dem på din väg, och jag är förvissad om att samvete, instinkt och erfarenhet kommer att avhålla dig från att begå svårare misstag.
Efter ett ögonblicks tystnad svarade hon med ett plötsligt småleende kring läpparna:
— Farbror, om jag prompt måste ha friare, önskar jag, att de vore litet intressantare. Hur ska jag kunna tycka om eller högakta män, som går på såsom somliga av dem gör, och sedan inbillar sig, att kvinnor kan känna sig hedrade av ett erbjudande av deras hand? Hjärtan är numera omoderna, så dem säger de inte mycket om… Du vet ju, att vi har gammalmodiga åsikter, så jag var inte beredd på att män skulle fria till mig vid alla möjliga tillfällen och på alla möjliga platser, utan minsta varning förutom några få småleenden och ömma ord. Jag hade trott, att allt så'nt där skulle bli mycket intressant, för att inte säga spännande, men det är det ej, och jag ertappar mig med att skratta i stället för att gråta och känna mig ond i stället för glad och att glömma alltsammans mycket snart. Vet du vad, farbror? En löjlig pojke friade till mig, då jag endast träffat honom ungefär tio gånger. Men han var förfärligt skuldsatt, så det var kanske förklaringen därtill. Och Rose dammade av sina fingrar, som om hon smutsat ned dem.
— Jag känner honom, och jag tänkte just, att han skulle göra det, sade doktorn och ryckte på axlarna.
— Du ser och vet allt, så det tjänar väl ingenting till att jag fortsätter?
— Jo, gör det! Vem mer? Jag har inte ens en aning därom.
— Nåväl, en annan kastade sig på knä i mrs Vans orangeri och utgöt manligt sin lidelse, under det att en stor kaktus hela tiden stack honom i benen. Kitty fann honom där, och det var oss omöjligt att hålla oss allvarsamma, så ända sedan dess har han hatat mig.
Det gjorde en gott att höra doktorn »Hahaha!», och Rose instämde, ty det var omöjligt att taga dessa episoder på allvar, eftersom ingen verklig känsla höjde dem över det löjliga.
— En annan skickade mig hela ris med poesi och gick an så byroniskt, att jag började önska, att jag hade rött hår och hette Betsey Ann. Jag brände upp alla verserna, så vänta inte att få se dem, och han, stackars karl, tröstar sig nu med Emma. Men den värsta av dem alla var den, som kurtiserade mig offentligt och prompt skulle fria mitt i en dans. Jag brukar sällan dansa kontradanser annat än med våra gossar, men den kvällen gjorde flickorna narr av mig, för att jag var så »pryd», såsom de kallade det. Nu fäster jag mig inte vid vad de säger, för jag kom underfund med att jag hade rätt, och insåg, att jag gjort mig förtjänt av mitt öde.
— Är det allt? frågade farbrodern.
— Det är en till, men honom kommer jag inte att berätta något om, för jag vet, att han menade allvar och verkligen led, ehuru jag var så vänlig som möjligt mot honom. Ännu är jag ung i fråga om dylikt, så det gjorde mig ont om honom, och jag bemötte hans kärlek med den ömmaste hänsyn.
Vid de sista orden sänkte Rose rösten nära nog till en viskning, och d:r Alec böjde på huvudet, som om han ofrivilligt saluterat en kamrat i olyckan. Så reste han sig upp, satte handen under flickans haka och blickade henne forskande i ansiktet, i det han sade:
— Önskar du ytterligare tre månader av det här?
— Det ska jag omtala för dig på nyårsdagen, farbror.
— Gott! Försök att hålla rak kurs, min lilla kapten, och ropa på din första styrman, om du siktar otrevligt väder.
— Ja, ja, sir! Jag ska komma ihåg det!