←  Gamla vänner med nya ansikten
Rosor i blom
av Louisa May Alcott
Översättare: Oscar Nachman

Miss Campbell
Törnen bland rosorna  →


[ 28 ]

III.
MISS CAMPBELL.

Det framkallade stor lättnad, då det blev bekant, att miss Campbell äntligen skulle »komma ut» riktigt, och inbjudningarna till tant Plentys festlighet blevo beredvilligt antagna. Tant Clara kände sig högeligen besviken, ty hon hade planerat en stor bal, men Rose var omedgörlig, och den rara gamla damen fick det, som hon ville.

Resultatet blev en förtjusande trevlig, informell tillställning, där vännerna samlades för att önska resenärerna välkomna hem.

Man kände sig mycket nyfiken i fråga om Phebe, och det pratades den kvällen mycket bakom uppfällda solfjädrar, ty de, som känt henne några år tidigare, funno det mycket svårt att känna igen den lilla husjungfrun i den vackra unga kvinna, som förde sig med en sådan lugn värdighet och tjusade dem alla med sin vackra röst. »Askungen har förvandlats till prinsessa», var det allmänna omdömet, och Rose njöt alldeles ofantligt av den lilla sensationen, ty hon hade måst utkämpa många små bataljer för sin Phebe, och nu hade hennes tro på henne fått upprättelse.

Miss Campbell själv var mycket eftersökt och gjorde les honneurs så nätt, att till och med miss Bliss förlät henne, att hon så sorgligt försummat Worth, [ 29 ]ehuru hon ruskade på huvudet åt de vita klänningarna, som voro alldeles lika, förutom det att Phebe hade karminröda och Rose blåa garneringar.

Inte underligt alltså, att Rose fann sin nya värld förtjusande och att det steg henne litet åt huvudet, när hon första gången läppjade på nöjets bägare, ty alla välkomnade och smålogo mot henne, smickrade och prisade och viskade angenäma förutsägelser i hennes öra.

— Jag nära nog önskar, att det inte gåves något »i morgon», utan att kvällen ville vara i all evighet. Det är så trevligt och alla är så snälla och vänliga, sade hon till d:r Alec med en liten suck av lycka, i det hon samlade ihop sina dunlätta kjolar.

— Jag ska fråga dig om din åsikt därvidlag klockan två i morgon bittida, sade han och nickade varnande.

— Jag ska säga dig den uppriktigt, var allt, Rose hann säga, innan Charlie förde henne med sig ut i svängen.

— Det tjänar ingenting till, Alec. Uppfostra en flicka hur förståndigt som helst, så sliter hon sig i alla fall alltid lös, när tiden är inne, och ägnar sig åt nöjen med samma iver som den mest frivola bland dem, för det ligger i deras natur, sade farbror Mac.

— Min lilla flicka ska pröva och smaka på allt, men om jag inte misstar mig, behövs det inte mycket för att tillfredsställa henne. Jag vill se, om hon kan bestå provet, ty i annat fall är hela mitt verk misslyckat, och jag vill veta av det, svarade doktorn med ett förhoppningsfullt småleende på läpparna men ett ängsligt uttryck i blicken.

— Hon går igenom det all right — välsigna hennes hjärta! — så låt henne så sin oskyldiga vildhavre och roa sig, tills hon är redo att stadga sig. Jag önskar, att alla våra ungdomar såge ut att så en lika liten skörd och att gå igenom den lika oskadda som hon, tillade farbror Mac, i det han ruskade på huvudet och kastade en blick på några av de unga männen, som dansade förbi.

— Inget fel med dina gossar, hoppas jag?

— Nej, gudilov! Än så länge har jag inte haft några [ 30 ]bekymmer för deras skull, ehuru Mac är en besynnerlig kurre och Steve en valp. Jag beklagar mig inte, för båda kommer att växa ifrån allt det där och är, tack vare sin mor, i själ och hjärta präktiga pojkar. Men Claras pojke är på dåliga vägar, och hon kommer att skämma bort honom som man, liksom hon gjort med honom som pojke, om hans far inte ingriper.

— Jag omtalade alltsammans för bror Stephen, när jag i fjol var i Kalkutta, och han skrev till gossen, men Clara har gjort upp en massa planer, så hon påyrkade att få behålla Charlie ett år till, när fadern ville beordra honom över till Indien, svarade doktorn, då de gingo vidare.

— Det är för sent nu att »beordra». Charlie är man nu, och Stephen kommer underfund med att han visat sig alltför efterlåten mot honom under alla dessa år. Stackars karl, det har varit svårt för honom, och jag inbillar mig, att det blir ännu svårare, om han inte kommer hem och ordnar saker och ting.

— Det gör han inte, om han kan slippa, för han har förlorat hela sin energi under vistelsen i det där heta klimatet och avskyr allt vad bråk heter, så du kan föreställa dig, vilken ansträngning det ska kosta honom att styra en dåraktig kvinna och en egensinnig pojke. Vi måste hjälpa till, Mac, och göra vårt bästa för stackars gamla Steve.

— Det bästa, vi kan göra för gossen, är att gifta bort honom så fort som möjligt.

— Min kära vän, han är bara tjugutre år, började doktorn, som om denna tanke förefallit honom löjlig; så förändrades hans uppsyn, och han tillade med ett melankoliskt småleende: Jag glömde, hur mycket man kan hoppas och lida till och med vid tjugutre års ålder.

— Och bli en så mycket bättre människa, om man modigt övervunnit det, tillade Mac med handen på broderns axel och det uppriktigaste gillande i tonfallet. Så återgick han till det förra samtalsämnet: Du delar således icke Claras åsikt i fråga om en viss sak?

— Nej, avgjort inte! Min flicka ska ha det bästa, [ 31 ]och Claras uppfostran skulle förstöra en ängel, sade d:r Alec hastigt.

— Men det blir svårt för oss att låta vår lilla Rose gå ut ur familjen. Hur skulle det vara med Archie? Han är väluppfostrad och en alltigenom präktig pojke.

Vid det här laget hade bröderna dragit sig tillbaka till arbetsrummet, och dock sänkte d:r Alec rösten, när han svarade:

— Du vet ju, att jag inte gillar giftermål mellan kusiner, så jag befinner mig i ett dilemma, Mac, för jag älskar flickan, som om hon vore min egen, och skulle icke kunna uppge henne åt någon man, som jag inte känner och litar på helt och hållet. Det tjänar ingenting till att vi gör upp några planer, för hon måste välja själv. Och dock önskar jag behålla henne kvar bland oss och ge åt en av våra gossar en hustru, värd att äga. Ja, fortsatte han, i det han besvarade den fråga, han hittills ignorerat, Archie är en präktig pojke, som skulle bli en utmärkt äkta man, om han någonsin kommer underfund med att han har ett hjärta. Jag är nog en gammal dåre, men jag tycker om att se litet mera romantik hos en så ung man som han, litet mer värme och entusiasm, förstår du. Välsigne gossen! Han skulle kunna vara fyrtio år i stället för tjugutre eller tjugufyra, så prosaisk, lugn och nykter är han. Jag är nu yngre än vad han är, och jag skulle kunna ge mig ut på giljarstråt som en Romeo, om jag endast hade ett hjärta att erbjuda en kvinna.

Doktorn såg ganska skamsen ut, medan han talade, och brodern brast i skratt.

— Hör du, Alec, det är riktig skada, att så mycken romantik och så många goda egenskaper som dina ska gå förlorade, så varför följer du inte dessa unga mäns exempel och ger dig ut på giljarstråt? Jessie har undrat, hur du burit dig åt med att inte förälska dig i Phebe på hela denna långa tid, och Clara är absolut säker på att du endast väntade, tills hon var i tryggt förvar under tants Plentys vingar, för att fria på hederligt, gammaldags maner.

— Jag! Doktorn var utom sig av häpnad vid denna [ 32 ]tanke. Så suckade han resignerat och tillade som en martyr: Jag skulle vara dessa kära kvinnor tacksam i all evighet, om de ville låta mig vara i fred. För Guds skull, Mac, laga, att de slår ifrån sig den tanken, ty annars slänger de den stackars flickan i mina armar och all trevnad blir förstörd för henne. Hon är en präktig kvinna, och jag är stolt över henne, men hon förtjänar något bättre än att bli bunden vid en gammal gosse som jag, vars enda förtjänst är hans trofasthet… Och i fråga om Rose, fortsatte han, så tjänar det, såsom jag sagt, ingenting till att göra upp några planer, men om jag finge välja bland gossarna, skulle jag ha mest smak för min gudson.

— Vad för något? Min fula ankunge! utbrast farbror Mac i största häpnad.

— Den fula ankungen förvandlades till svan, som du vet. Jag har alltid hållit av gossen mycket, därför att han är så genuin och så originell. Omogen som en äppelkart än så länge, men frisk alltigenom och behöver endast tid på sig för att mogna. Jag är förvissad om att han kommer att bli ett utmärkt exemplar av Campbellvarianten.

— Mycket förbunden, Alec, men det duger inte alls. Han är en bra gosse och kommer kanske i sinom tid att göra något, vi kan känna oss stolta över, men han är ej någon lämplig man för Rose. Hon behöver någon, som kan förvalta hennes förmögenhet, när vi gått bort, och för det är Archie rätta mannen, det kan du vara förvissad om.

— Jag ska fundera på saken, men kom ihåg, Mac, inte ett ord därom till systrarna. Vi är ett par riktiga idioter, som redan nu börjar tala om att gifta bort henne, men jag ser vad som väntar mig, och det bereder mig lättnad att få tala med någon därom.

— Jag förstår, och du kan lita på mig. Inte en halvdragen ande ens till Jane, svarade farbror Mac, i det han klappade brodern på axeln.

— Vad är det för mörka och förfärliga hemligheter, som försiggår här? Är detta en frimurarloge och det där de mystiska tecknen? frågade en munter röst från dörren. Och där stod Rose, uppfylld av undran över att se sina båda farbröder stå och nicka [ 33 ]helt hemlighetsfullt åt varandra. Kvinnor har naturligtvis inte tillträde, men ni två, kära gamla odd fellows, behövs, för tant Plenty vill ha en gammaldags kontradans, och jag ska anföra den tillsammans med farbror Mac. Jag väljer dig, farbror, för du kommer att göra den tipptopp, med »duvvingar» och allt. Så var nu snäll och kom. Phebe väntar på dig, farbror Alec. Som du vet, är hon ganska blyg men kommer att tycka om det, ifall du tar hand om henne.

— Tack! Tack! utropade båda herrarna och följde ivrigt med henne.

Den intet ont anande Rose njöt ofantligt av denna Virginiareel, ty »duvvingarna» voro överdådiga, och hennes kavaljer förde henne utan ett enda misstag genom alla de invecklade turerna. Så stannade de vid foten av trappan, för att farbror Mac skulle kunna hämta andan litet.

Lutad mot väggen och med håret över ögonen stod Mac junior med avgjort uttråkad uppsyn, sedan han förut med aktningsfull förvåning åsett sin fars evolutioner.

— Kom och ta ett varv, min gosse! Rose är fräsch som en tusensköna, men vi gamla gossar har snart fått tillräckligt, så du får inta min plats, sade fadern, i det han torkade sig i ansiktet, som glödde som en upprymd pion.

— Nej tack, far. Jag härdar inte ut här. Jag kan springa i kapp med dig kring gräsplan, kusin, men den här ugnen är för mycket för mig, löd Macs ohövliga svar, i det han backade mot fönstret.

— Ömtåliga varelse, jag ber dig att inte stanna för min skull. Jag kan inte lämna mina gäster för en kapplöpning i månskenet, även om jag i min tunna klänning vågade mig ut i det fria en så sval natt som denna, svarade Rose, som inte blev det minsta förargad över Macs vägran, ty hon kände till hans sätt, och det roade henne.

— Tänker du ägna dig mycket åt så'nt här? frågade han med en ogillande blick på de dansande.

— Ja, tre månader, hade jag tänkt.

[ 34 ]— I så fall — farväl till nyåret! Och Mac försvann bakom gardinerna.

— Min kära Rose, du måste verkligen ta hand om den där kamraten, innan han blivit en riktig björn. Alltsedan du reste, har han levat bland sina böcker och gjort sådana framsteg, att vi lämnat honom i fred, ehuru hans mor stönar över hans sätt. Jag ber dig att polera upp honom litet, ty det är på tiden, att han gör rättvisa åt den begåvning, som ligger bakom hans uppträdande, sade farbror Mac, som kände sig riktigt skandaliserad av sin sons sätt att tala rent ut.

— Jag känner honom alltför väl för att fästa mig vid hans taggar. Men andra gör det, så jag ska ta hand om honom och laga, att han gör familjen heder, svarade Rose beredvilligt.

— Ta Archie till mönster, för han är en på tusen, och den flicka, som får honom, hon får något extrafint, det försäkrar jag dig, tillade farbror Mac diplomatiskt.

— O, vad jag är trött! utbrast Rose och sjönk ner på en stol, då det sista ekipaget rullade bort mellan ett och två på morgonen.

— Vilken är numera miss Campbells åsikt? frågade d:r Alec.

— Min åsikt är den, att miss Campbell otvivelaktigt får ett muntert liv, om hon fortsätter, såsom hon börjat, och att hon än så länge finner det förtjusande, svarade flickan småleende.