Rosor i blom/Kapitel 02
| ← Hemkomsten |
|
Miss Campbell → |
II.
GAMLA VÄNNER MED NYA ANSIKTEN.
— O, vad det är härligt att vara hemma igen! Det förvånar mig, att jag någonsin kunnat besluta mig för att resa! utbrast Rose, medan hon följande morgon strövade omkring i det gamla huset. Allt tycks vara så, som vi lämnade det, till och med rosenbladen, vi brukade stoppa ner i den här, fortsatte hon, i det hon kikade ned i en av de höga indiska urnorna, som stodo i hallen.
— Kommer du ihåg, hur Jamie och Snokis brukade leka »Fyrtio tjuvar» med dem och hur du försökte krypa ner i den där blåa och fastnade och hur de andra gossarna fann dig där, innan jag lyckats få ut dig igen? frågade Phebe skrattande.
— Ja då, och när man talar om trollen, så står de utanför dörren, sade Rose, då de hörde en gäll vissling, åtföljd av klapprandet av hästhovar.
— Det är cirkusen! utbrast Phebe glatt, då båda komma att tänka på den röda giggen och klanens anfall.
Nu var det tyvärr endast en pojke, men han åstadkom tillräckligt med oväsen för ett halvt dussin, och innan Rose hunnit fram till dörren, kom Jamie inskuttande med »ett glänsande meorgonansikte», ett sällträ över axeln, en röd och vit jockejmössa på huvudet, en stor boll i ena fickan, en massa kakor i den andra och munnen full av det äpple, han just expedierat i största hast.
— Morron! Jag har bara tittat in för att göra mig riktigt säker på att du är hemma igen och se efter, att du är all right, anmärkte han, i det han saluterade med sällträt och lyfte på mössan.
— God morgon, kära du! Ja, vi är verkligen hemma igen. Men du förefaller riktigt grann, Jamie. Vad tillhör du — en brandkår eller en jockkejklubb?
— Nej, madame! Vad för slag? Vet du inte det? Jag är kapten för baseballklubben Stjärnan. Titta på den här! Och han knäppte upp jackan för att visa en hjärtformig röd flanellsköld, stor som ett tefat, som satt på hans av stolthet svällande bröst.
— Överdådigt! Jag har varit borta så länge, att jag glömt, att det finns ett sådant spel. Och du är kapten? utbrast Rose, djupt imponerad av den hedersbetygelse, hennes släkting förvärvat.
— Det är just vad jag är det, och det är ingen leksak, det kan jag tala om för dig, för vi slår ut tänderna på varandra och ger varandra blåa ögon lika bra som de stora grabbarna. Kom ner på allmänningen mellan ett och två, så får du se, hur det går till. Jag ska lära dig sköta ett sällträ, om du vill.
— Nej tack, kapten. Det är vått i gräset, och du kommer för sent i skolan, om du stannar och väntar på oss… Men jag kan ännu springa, och du ska få se, att jag hinner före dig till grinden. Och givande efter för ögonblickets impuls, lade Rose i väg nedför trappan och vidare, innan den häpna Jamie hunnit svinga sig upp på sin ponni och följa efter.
Han satte genast av, men Rose hade fått försprång, så hon hann litet före till målet och stod där, skratlande och flämtande, rosig av den friska oktoberluften, en vacker tavla för flera herrar, som åkte förbi.
— Bra gjort, Rosie! sade Archie, i det han hoppade ur giggen och skakade hand med henne, under det att Will och Geordie, som voro klädda i sina skoluniformer, gjorde honnör och farbror Mac skrattade åt Jamie, som såg ut, som om flickor stigit litet i hans aktning.
— Jag är så glad åt att det är ni, för ni blir inte chockerade. Men jag känner mig så lycklig över att vara hemma igen, att jag glömde, att jag inte längre är lilla Rose, sade Atalanta och ordnade sitt fladdrande hår.
— Du är mycket lik henne med håret hängande ned på axlarna som förr. Hur mår farbror och Phebe? frågade Archie, som, medan han talade, tittade över Roses huvud bort mot verandan, där en kvinnlig gestalt syntes bland kaprifolierna.
— Tack, alla mår bra. Vill du inte titta in ett slag?
— Hinner omöjligt, min kära vän. Affärer, förstår du, affärer. Den här mannen är min högra hand, och jag kan inte avvara honom en enda minut. Kom nu, Arch. Vi måste ge oss i väg, annars hinner gossarna inte med tåget, svarade farbror Mac och såg på sitt ur.
Rose stod kvar ett ögonblick, men skulle just återvända in, då ett munter »Ohoj! Ohoj!» kom henne att titta upp, varvid hon fick se Mac komma gående, viftande med hatten.
— Campbellarna kommer tjockt och fort nu på morgonen, sade hon, i det hon sprang och mötte honom. Du ser ut som en snäll gosse på väg till skolan, som gluttar i sina läxor på vägen, tillade hon småleende, då hon såg honom taga fingret ut ur boken, han uppenbarligen just läst i, och stoppa den under armen. Det påminner mig om att jag i går kväll inte fick något tillfälle att höra mycket om dina planer. Vad har du bestämt dig för att bli, Mac? frågade hon, då de tillsammans gingo uppför allén.
— Först och främst karl och möjligt en bra sådan, sedan vad Gud vill.
— Jag tror, att du kommer att bli något storartat, för du ser riktigt förklarad ut, när du går under den här valvbågen av gulnande löv med solskenet i ansiktet, utbrast hon, medveten om en plötslig beundran, hon aldrig förr erfarit, ty Mac var den oskönaste av alla kusinerna.
— Jag vet just inte det, men jag har mina drömmar och förhoppningar, och några av dem syftar ganska högt. Eftersträva det bästa, förstår du, och fortsätt att klättra, om du vill komma någon vart, sade han.
— Du är besynnerligare än någonsin. Men jag tycker om din äregirighet och hoppas, att du kommer att ta dig fram. Men borde du inte genast börja med något? Jag hade för mig, att du skulle bedriva medicinska studier under farbrors ledning — som du vet, var det vår plan.
— Det ska jag också tillsvidare, därför att jag håller med dig om att det är nödvändigt att ha ett ankare någonstans och att inte flyta omkring i en fantasiens värld utan barlast av rätta sorten. Jag har på senaste tiden börjat lägga mig på latsidan; det är inte för tidigt, att jag gör litet nytta, så nu ger jag mig i väg. Och Mac försvann hastigt in i farbroderns arbetsrum, under det att Rose slöt sig till Phebe inne i tant Plentys rum.
Efter en långvarig och allvarlig överläggning hade den rara gamla damen just bestämt, vilken av hennes sex favoritefterrätter som skulle serveras till middagen, och hade följaktligen några minuter att avvara för sentimentalitet, så att när Rose kom in, bredde hon ut armarna och sade ömt:
— Jag kommer inte att tycka, att jag fått tillbaka mitt barn, förrän jag haft det i mitt knä en minut. Nej då, du är inte alls för tung, och min reumatism börjar inte förrän i november, så sitt här, älskling, och lägg båda armarna om min hals.
Rose lydde, och ingendera av dem sade något på en liten stund, medan den gamla kvinnan höll den unga tryckt tätt intill sig och tillfredsställde ett moderligt hjärtas två år långa längtan medelst de smekningar, som kvinnor giva sina käraste. Men mitt i en kyss hejdade hon sig plötsligt, sträckte ut ena armen och grep tag i Phebe, som just skulle till att smyga sig ut.
— Gå inte! Det finns plats för er båda i mitt hjärta, om också ej i mitt knä. Jag känner mig så tacksam över att ha fått tillbaka båda mina flickor, att jag knappast vet, vad jag gör, sade tant Plenty, i det att hon omfamnade Phebe så hjärtligt, att hon icke kunde känna sig förbisedd, utan stod där med sina svarta ögon glänsande genom glädjetårar. Så där ja! Nu har jag fått mig en ordentlig kramning och känner mig all right igen. Rose, var snäll och gör i ordning den där mössan igen — jag hade så bråttom att komma i sängen, att jag slet av banden och lämnade den i en hög Kära Phebe, du ska damma av litet, såsom du brukade göra, ty ingen har kunnat göra det riktigt till min belåtenhet, sedan du reste, och det kommer att göra mig gott att se alla mina småsaker ordnade, som jag vill ha dem.
— Ska jag damma där inne också? frågade Phebe med en blick mot det inre rummet, som hon även haft hand om.
— Nej, kära barn, det gör jag helst själv. Gå in, om ni vill — ingenting är förändrat. Jag måste gå och se till min pudding. Och tant Plenty travade helt plötsligt i väg, ehuru hennes röst skälvde av sinnesrörelse.
Stående på tröskeln, som om det varit en helig plats, tittade flickorna in med ögon som snart fördunklades av tårar av ömhet, ty det föreföll dem, som om den milda gamla tant Peace alltjämt varit där. Solen sken på de gamla geranierna i fönstret, den mjuka länstolen stod på sin vanliga plats, den vita morgonrocken hängde på dess ryggstöd, och de urblekta tofflorna stodo redo. Det vackra lugn, som alltid uppfyllt rummet, föreföll så naturligt, att båda ofrivilligt vände sig om mot sängen, där tant Peace brukat hälsa dem välkomna med ett småleende. Nu fanns det ej något älskligt gammalt ansikte på kudden, men de tårar, som fuktade de blomstrande kinderna, gällde icke henne som gått bort, utan henne, som lämnats kvar; ty de sågo något, som vältaligt vittnade om den kärlek, som överlever döden och gör den allra enklaste sak vacker och helgad. En nött pall stod invid sängen, och på lakanet syntes en fördjupning, där ett grått huvud vilade varje kväll, medan tant Plenty läste de böner, hennes mor lärt henne sjuttio år tidigare.
Utan ett ord drogo flickorna sakta till dörren, och medan Phebe ställde rummet i den utsöktaste ordning, snyggade Rose upp den enkla vita mössan, från vilken det icke längre fladdrade några skära eller gula band.
— Du älskade varelse, jag är så glad över att ha fått dig tillbaka! Jag vet, att det är skamligt tidigt, men jag kunde verkligen inte hålla mig borta en enda minut till. Låt mig hjälpa dig! Jag dör av längtan efter att få se alla dina vackra saker, för jag såg dina koffertar forslas förbi och vet, att du har massor av skatter med dig hem, utropade Annabel Bliss i ett enda andedrag en timme senare, i det hon omfamnade Rose och såg sig omkring i rummet, som var bestrött med en mångfald vackra saker. Visa mig dina paristoaletter. Jag är formligen halvdöd av längtan efter att få se senaste modet, tillade hon med en hungrig blick på några stora lådor, som på ett förtjusande sätt antydde fransk elegans.
— Det har jag inga, sade Rose.
— Rose Campbell! Du menar väl inte, att du inte skaffat dig åtminstone en paristoalett? utbrast Annabel i skandaliserad ton.
— Inte för egen räkning. Tant Clara beställde flera och blir förtjust att få visa dem, när hennes låda anländer.
— Ett sådant tillfälle! Själv på platsen och gott om pengar! Hur kan du älska din farbror efter denna grymhet?
Rose såg förbryllad ut ett ögonblick, men så tycktes hon förstå och sade, i det hon öppnade en spetskartong:
— Farbror förbjöd mig inte att göra det, och jag hade tillräckligt med pengar, men jag föredrog att inte förstöra dem på sådant.
— Kunde det och gjorde det inte! Jag kan inte tro det! Och Annabell sjönk ned i en stol, som om denna tanke varit för mycket för henne.
— Till en början hade jag mycket god lust att göra det. Faktum är, att jag var och tittade på några häpnadsväckande toaletter. Men de var mycket dyra och mycket utstofferade och inte alls i min stil, så jag uppgav dem och behöll, vad jag satte större värde på än alla de klänningar, som någon fashionabel damskräddare någonsin gjort — farbrors goda tanke. Farbror tycker nämligen, att man inte har rättighet att ödsla med pengar på dylikt. Men han är mycket frikostig och förtjust i att ge nyttiga, vackra eller egendomliga presenter. Titta — alla de här vackra smyckena är avsedda till presenter, och du får välja ut, vad du tycker bäst om.
— O, han är en riktig raring! utbrast Annabel och började plocka bland alla de nipper av kristall, filigran, korall och mosaik, som voro utbredda framför henne, under det att Rose gjorde hennes hänförelse fullständig genom att lägga till en hel del läckra småsaker från Paris.
— Tala nu om för mig, när du ska ha din »komut»-tillställning? Jag frågar det, därför att jag inte har någonting färdigt och vill ha god tid på mig, ty jag antar, att det blir evenemanget för säsongen, sade Annabel några minuter senare, medan hon tvekade mellan ett skärt korallsmycke och ett av blå lava, — Jag »kom ut», när jag reste till Europa, men jag antar, att tant Plen vill ha något slags muntration att fira vår hemkomst med.
— Vad tänker du ha på dig på den tillställningen? frågade Annabel.
— Den där vita klänningen där borta. Den är ny och fräsch, och Phebe har en likadan. Jag vill aldrig klä mig finare än hon.
— Phebe! Du menar väl inte, att du tänker göra henne till en fin dam? flämtade Annabel.
— Hon är det redan, och den, som visar henne bristande aktning, kränker mig, för hon är den bästa flicka, jag känner, och den allra raraste! utbrast Rose med värme. Innan hon hunnit säga något mer, ropade en röst från hallen:
— Lilla matmor, var är du?
— Inne hos mig, kära Phebe. Och in i rummet kom flickan, som Rose »skulle göra till en fin dam», och var så lik en sådan, att Annabel spärrade upp sina porslinsblåa ögon och ofrivilligt smålog, då Phebe — i lekfull imitation av sitt forna uppträdande — gjorde en liten knix och sade:
— Hur står det till, miss Bliss?
— Gläder mig att återse er, miss Moore, svarade Annabel och skakade hand med henne på ett sätt, som för alltid gjorde slag i saken, såvitt henne angick, ty denna korpulenta unga dam hade, trots sitt klena huvud, ett gott hjärta och höll uppriktigt av Rose.
Hon kunde emellertid inte låta bli att stirra litet, när hon såg de båda väninnorna arbeta tillsammans och prata helt glatt med varandra.
— Det är mycket nätt och vackert att se, men jag undrar just, vad folk kommer att säga, när hon umgås med oss alla. Jag hoppas, att Rose inte blir mycket besynnerlig, tänkte Annabel, när hon begav sig av för att sprida den sorgliga nyheten, att det inte skulle bli någon stor bal till firande av Roses återkomst och, värst av allt, att hon inte hade med sig en enda paristoalett.
— Nu har jag sett till och hört av alla gossarna utom Charlie, och jag antar, att han är alltför upptagen. Jag kan just undra, vad han har för sig, tänkte Rose, då hon återvände in efter att ha följt den besökande till halldörren.
Ögonblicket efteråt fick hon denna sin önskan uppfylld, ty när hon trädde in i salongen för att se efter, var några av hennes tavlor skulle hänga, såg hon ett par stövlar i ena ändan av soffan och ett brunlockigt huvud i den andra och uppdagade, att Charlie var ivrigt upptagen av att göra ingenting.
— Flickan Bliss röst hördes i landet, så jag smet, tills hon gick upp till dig, och sedan tog jag mig en kort siesta, medan jag väntade på att få gå upp och betyga den distingerade resenären, lady Hester Stanhope, min vördnad, sade han, i det han sprang upp och avlevererade sin finaste bugning.
— Latmaskens röst vore ett lämpligare citat, tycker jag. Trånar Annabel fortfarande efter dig? frågade Rose, som kom ihåg vissa ungdomliga kvickheter om obesvarad kärlek.
— Inte ett dugg! Fun har slagit mig ur brädan, och innan vintern gått till ända, kommer den fagra Annabella att vara fru Tokio, om jag inte misstar mig högeligen.
— Vad för slag? Lilla Fun See? Så löjligt det förefaller att tänka sig honom som vuxen och gift med Annabel. Det sade hon inte ett enda ord om, men det är förklaringen till att hon beundrade mina kinesiska saker så mycket och var så intresserad av Kanton.
— Lilla Fun är ett riktigt högdjur numera och mycket förälskad i vår feta väninna, som kommer att börja äta med träpinnar, så fort han säger ett enda ord. Jag behöver inte fråga, hur du mår, kusin, för i fråga om färg överträffar du vilken morgonrodnad som helst. Jag skulle ha kommit tidigare, om jag inte trott, att du behövde vila ut efter resan.
— Jag sprang i kapp med Jamie före nio. Vad gjorde du då, unge man?
— »Sovande, jag drömde, älskade, drömde, älskade, om dig», började Charlie, men Rose avbröt honom genom att säga i så förebrående ton, hon kunde:
— Då borde du ha varit uppe och arbetat, liksom alla de andra gossarna.
— Men min kära flicka, jag har ju inget arbete. Jag håller på att besluta mig för något, förstår du, och under tiden försöker jag ta mig så prydlig ut som möjligt Det bör alltid finnas en gentleman i familjen, och det tycks ligga mest för min röst.
— Jag hoppas, att det inte finns annat än gentlemän i vår familj, svarade Rose.
— Nej, naturligtvis inte. Jag borde ha sagt »fri gentleman». Förstår du, det är mot mina principer att slava så, som Archie gör. Vad tjänar det till? Behöver inte pengarna, har mer än tillräckligt av den varan, så varför inte njuta av dem och ha trevligt så länge som möjligt? Jag känner mig förvissad om att glada och trevliga människor är mänsklighetens välgörare.
— Du har ett sådant fintligt sätt att framställa saker och ting, att jag inte vet, hur jag ska kunna motsäga dig, fast jag alltjämt tycker, att jag har rätt, sade Rose allvarligt. Mac tycker lika bra som du om att lata slg, men han ämnar inte göra det, därför att han vet, att det inte är bra för honom att plottra bort tiden.
Charlie bytte skickligt om samtalsämne genom att säga med ängslig min:
— Jag tror minsann, att du kommer att bli lik tant Jane, ty hon slår alltid ned på mig, så fort hon får tillfälle därtill. Ta inte henne till mönster, det ber jag dig om. Hon är en god kvinna, men enligt min ödmjuka åsikt en väldigt otrevlig sådan.
— Har du slutat att måla? frågade Rose abrupt, i det hon såg på en förgylld Fra-Angelico-ängel, som stod lutad i soffhörnet.
— Det älskligaste ansikte jag någonsin sett och mycket likt dig kring ögonen, inte sant? sade Charlie, som tycktes ha för vana att besvara en fråga med en annan.
— Jag vill ha ett svar och inte en komplimang, sade Rose och försökte se sträng ut, i det hon ställde ifrån sig konstverket fortare, än hon tagit upp det.
— Nej då! Jag kluddar litet i olja, slaskar litet i vattenfärg, skisserar litet då och då och knåpar litet i ateljéerna, då det artistiska rycket kommer över mig.
— Hur är det med musiken?
— Mera blomstrande. Jag spelar inte över mycket, men jag sjunger en hel del i sällskap. I somras lade jag mig till med en gitarr och spelade trubadur i stor skala. Flickorna tycker om det, och det är trevligt bland män.
— Studerar du någonting?
— Ja, jag har några juridiska verk liggande på mitt bord — tjocka luntor med vist utseende — och en och annan gång tar jag en titt i dem, när nöjet förbleknar eller föräldrarna grälar. Men jag betvivlar, att jag i år lärt mig mer, än vad ett »allybi» är. Och ett putslustigt uttryck i Charlies ögon antydde, att han emellanåt begagnade sig av denna sin juridiska kunskap.
— Vad gör du således?
— Fagra korsförhörerska, jag roar mig. Amatörteater har varit på modet den senaste tiden, och jag har skördat sådana lagrar, att jag allvarligt funderar på att bli aktör.
— Verkligen? utbrast Rose bestört.
— Varför inte? Om jag måste arbeta, är det väl ett lika bra yrke som något annat, eller hur?
— Inte utan mer begåvning, än jag tror dig äga.
— Mac har inte en gnutta begåvning för någonting, och dock beundrar du honom för att han försöker bli läkare.
— Det är i varje fall respektabelt, och jag skulle hellre vilja vara en andra klassens läkare än en andra klassens aktör. Men jag vet, att du inte menar det, utan endast säger det för att skrämma mig.
— Alldeles! Jag säger det alltid, när någon börjar hålla moralpredikningar för mig, och det uträttar underverk. Farbror Mac bleknar, tanterna höjer händerna i helig fasa, och allmän panik följer. Då lovar jag ädelmodigt att inte dra skam och vanära över familjen, och i sitt första utbrott av tacksamhet går de kära själarna in på vad jag begär. Så freden är återställd, och jag fortsätter som hittills med att roa mig.
— Alldeles på samma sätt, som när du hotade med att rymma hemifrån och ge dig till sjöss, om din mor motsatte sig någon av dina nycker. Du är inte förändrad i det hänseendet, ehuru du är det i andra. En gång i tiden hade du stora framtidsplaner, Charlie, och nu tycks du nöja dig med att vara hemma i allt möjligt men inte kunna någonting ordentligt.
— Pojkdumheter! Tiden bringar visdom, och jag kan inte inse det förståndiga i att jag binder mig vid något särskilt arbete och knogar med det år ur år in. Ensidiga människor blir så förbaskat trångbröstade och tama, att jag inte härdar ut med dem.