Rosor i blom/Kapitel 18
← Vad Mac gjorde |
|
Kort och gott → |
XVIII.
HUR PHEBE GJORDE SIG VÄLKOMNAD.
D:r Alec hade icke anlänt, men i stället hade det kommit tråkiga underrättelser, vilket Rose förstod i samma ögonblick hon fick se tant Plenty komma linkande nedför trappan med mössan på sned och ett brev fladdrande i handen, i det hon utbrast i förtvivlan:
— O, min gosse! Min gosse! Sjuk, och jag som inte är där och kan vårda honom! Svår feber så långt borta! Vad kan de där barnungarna göra? O, varför lät jag Alec resa?
Rose lyckades få henne med in i salongen, och medan den stackars damen kved och jämrade sig, läste flickan brevet, som Phebe skrivit till henne, på det att hon »skonsamt skulle förbereda Rose».
»Kära miss Plenty!
Var snäll och läs först det här själv och omtala sedan innehållet för min lilla matmor på det sätt, ni anser bäst. Den käre doktorn är mycket sjuk, men jag är hos honom och lämnar honom varken dag eller natt, förrän han är på bättringsvägen. Så lita på mig och var inte ängslig, ty allt skall göras, som omvårdnad, skicklighet och absolut hängivenhet kunna göra. Han har inte velat låta oss underrätta er förr, ty han befarade, att ni skulle komma hit med risk för er hälsa. Och det hade verkligen icke tjänat någonting till, ty det behövs endast en sköterska, och jag kom först, så låt inte Rose eller någon annan beröva mig rättigheten till faran och plikten. Mac har skrivit till sin far, ty numera är d:r Alec alltför sjuk att veta, vad vi göra, och vi tyckte båda, att ni borde bli underrättade utan vidare uppskov. Han har en elakartad feber, och ingen vet, hur han ådragit sig den, såvida det icke var bland några stackars immigranter, som strövade omkring alldeles bortkomna i den främmande staden. Han förstår portugisiska och visade dem till rätta, då han hört deras historia. Men jag fruktar, att han fått lida för sin vänlighet, ty denna feber kom hastigt på, och innan han visste ordet av, var jag där, och sedan var det för sent för honom att skicka i väg mig.
Nu kan jag visa er, hur tacksam jag är, och, om så erfordras, med glädje offra livet för denne vän, som varit som en far för mig. Tala om för Rose, att hans sista tankar och ord, innan han förlorade medvetandet, gällde henne. ’Låt henne inte komma hit. Håll min älskling borta och i trygghet.’ O, lyd honom! Stanna hemma, och med Guds vilja skall jag i sinom tid föra farbror Alec hem. Mac gör allt, jag tillåter honom att göra. Vi ha de bästa läkare, och allt går så bra, man kan hoppas, tills krisen inträder.
Kära miss Plenty, be för honom och för mig, att jag måtte lyckas utföra detta för dem, som gjort så mycket för
Er tillgivna Phebe.»
Då Rose blickade upp från brevet, halvt bedövad
av denna plötsliga underrättelse och stora fara, såg
hon, att den gamla damen redan upphört med sin
gagnlösa klagan och i stället bad innerligt, likt den
som vet, varifrån all hjälp kommer. Rose gick fram
och föll på knä och pressade ansiktet mot de
hopknäppta händerna i hennes sköte, och under några
minuter varken gräto eller talade de. Så banade en
halvkvävd snyftning sig väg över flickans läppar, och
tant Plenty tryckte henne till sitt bröst och sade,
medan tårarna långsamt rullade över hennes vissnade
kinder:
— Håll modet uppe, mitt lamm! Den gode Guden kommer icke att ta honom ifrån oss, det är jag säker på, och jag känner på mig, att den präktiga flickan får tillåtelse att betala sin tacksamhetsskuld till honom.
— Men jag vill hjälpa till. Jag måste resa, lilla tant, jag måste det, oavsett vilken faran är, utbrast Rose.
— Du kan det ej, kära barn, ty det tjänar ingenting till nu, och hon har alldeles rätt, då hon säger: »Håll er borta» Jag känner till de där febersjukdomarna — sköterskorna blir ofta smittade av dem och får dem mycket svårare till följd av spänningen och ansträngningen. En sådan präktig flicka, som är så modig och förståndig och inte låter Mac komma i hans närhet! Hon är en storartad sjuksköterska — Alec skulle inte kunna ha en bättre, och hon lämnar honom ej, förrän han är bättre.
— Ah, nu börjar du lära känna henne och upp- skatta henne till hennes fulla värde. Jag anser, att få människor hade handlat såsom hon, och om hon blir sjuk och dör, blir det delvis vårt fel, för hon skulle kunna gå genom eld och vatten, för att vi ska göra henne rättvisa och ta emot henne så, som vi borde, utbrast Rose, stolt över ett föredöme, som hon gärna velat följa.
— Om hon för hem min gosse, ska jag aldrig mer säga ett ont ord om henne. Om hon vill, får hon gifta sig med varenda nevö, jag har, och jag ska ge henne min välsignelse, utbrast tant Plenty.
Innan Rose hunnit svara något, anlände farbror Mac och tant Jane, ty Macs brev hade anlänt samtidigt med det andra, och familjen greps av förfäran vid tanken på den högt älskade farbror Alecs fara. Hans bror beslöt att resa dit med ens, och tant Jane påyrkade att få följa med honom, ehuru alla ansågo, att man icke kunde göra något annat än vänta och lämna Phebe på hennes post, så länge hon höll ut.
Sedan följde flera ängsliga veckor, då man svävade mellan fruktan och hopp, ty Livet och Döden kämpade om det byte, som båda ville ha, och mer än en gång tycktes Döden ha vunnit Men Phebe stod på sin post och trotsade både fara och död med det mod och den hängivenhet, som kvinnor ofta lägga i dagen. Hon hade inlagt hela sin själ, hela sin styrka i sitt verk, och när det föreföll mest hopplöst, utropade hon med den lidelsefulla energi, som tycks sända dylika böner direkt upp till himmeln: Bevilja mig denna enda bön, o, Herre, och jag skall aldrig mer be Dig om något för min egen räkning!
Dylika böner uträtta mycket, och en sådan hängivenhet tycks mången gång utföra underverk, när annan hjälp är förgäves. Phebes bön blev besvarad, hennes självålagda uppdrag utfört och hennes långa vaka belönad med en lycklig daggryning. D:r Alec sade alltid, att hon höll honom vid liv genom sin viljestyrka och att under de timmar, då han tycktes ligga medvetslös, han kände hennes varma, starka hand hålla hans, liksom för att hålla honom tillbaka från den snabba ström, som försökte rycka honom med sig. Den lyckligaste stunden i hennes liv, var, då han slog upp ögonen, kände igen henne och försökte säga på sitt forna muntra sätt:
— Säg Rose, att jag vikt om hörnet, tack vare dig, mitt barn!
Hon svarade honom mycket lugnt, glättade ut hans kudde och såg honom insomna igen, innan hon smög sig in i det andra rummet för att skriva och meddela den goda underrättelsen; men hon kunde endast kasta sig på sängen och finna lättnad för ett överfullt hjärta i de första tårar, hon fällt på många veckor. Mac fann henne där och pysslade om henne så, att hon var redo att återvända till sin post — som nu i sanning var en hederspost — medan han kilade i väg och avsände ett telegram, som skulle komma många hjärtan att jubla av glädje och föranledde Jamie att föreslå, att de skulle ringa i stadens kyrkklockor och avlossa kanonen:
»Räddad tack vare Gud och Phebe.»
Det var allt, men alla voro belåtna, och alla brusto i gråt, som om hoppet behövt mycket saltvatten för att bli starkare. Det gick emellertid snart över, och sedan gingo de omkring och smålogo och sade till varandra med handskakningar eller omfamningar: »Han är bättre! Den saken ges det intet tvivel om!»
Men det blev inte förrän sent i april, som man kunde tänka på att föra d:r Alec hem. De första varma dagarna tycktes komma tidigt endast för att han skulle kunna återvända i trygghet från den resa, som så när hade blivit hans sista. Vid detta stora tillfälle var det absolut omöjligt att hålla någon medlem av familjen borta. De kommo från alla håll och kanter, trots uttryckliga förhållningsordet, ty d:r Alec var alltjämt mycket svag och fick icke utsättas för några sinnesrörelser. Och liksom om vinden fört med sig den glada underrättelsen, löpte farbror Jem föregående kväll in i hamnen; Will och Geordie skaffade sig lov från skolan på eget ansvar; Steve skulle ha trotsat hela fakulteten, om så erfordrats; och farbror Mac och Archie sade som med en mun: Åt helsicke med affärerna för i dag!
Jamie pinades svårligen denna dag, så slets han mellan sin önskan att uppföra sig väl och en vanvettig lust att skrika med sina lungors hela styrka, slå kullerbyttor och anställa en kapplöpning genom hela huset.
Men det fullaste hjärtat klappade och dunkade i Roses bröst, där hon gick omkring och ställde fram vårblommor överallt, mycket tyst men så strålande av lycka, att tanterna, som iakttogo henne, viskade till varandra: Skulle en ängel kunna se älskligare ut?
Bland porträtten i hallen hängde ett av d:r Alec, målat strax efter hans återkomst av Charlie. Det hade blivit vackert inramat och intog nu hedersplatsen, smyckat med girlander, under det att den stora indiska urnan inunder lyste av en pyramid drivhusväxter, som Kitty skickat dit. Rose höll just på att lägga en sista ordnande hand vid dessa, då ljudet av vagnshjul kom henne att springa till dörren. Det hade varit hennes avsikt att uttala de första välkomsthälsningarna och emottaga den första omfamningen, men då hon såg det förändrade ansiktet i vagnen och den svaga gestalt, som bars uppför yttertrappan av alla gossarna, stod hon orörlig, tills Phebe slöt henne i sina armar och viskade:
— Jag gjorde alltsammans för dig, älskling!
— O, Phebe, säg aldrig mer, att du står i tacksamhetsskuld till mig! Jag kan aldrig gengälda dig det här, var allt, Rose hann svara, då de stodo för ett ögonblick med kind mot kind, hjärta mot hjärta, båda alltför lyckliga för många ord.
Tant Plenty hade också hört vagnshjulen, och då alla reste sig upp, sade hon i befallande ton, i det hon satte på sig glasögonen upp och ned och grep en antimakass i stället för sin näsduk:
— Alla stannar här och låter mig ta emot Alec! Kom ihåg, hur svag han är, och var lugna, lika lugna som jag är.
— Ja, tant! Ja visst! svarade alla, men det hade varit lika omöjligt att åtlyda tillsägelsen som att hålla fjädrar stilla i en storm, och en oemotståndlig impuls förde dem alla ut i hallen, där de fingo se tant Plenty vackert illustrera sin egen »lugnteori» genom att, viftande med antimakassen, kasta sig i d:r Alecs armar, gråtande och skrattande med en hysterisk abandon, som inte ens tant Myra hade kunnat överträffa.
Tårjubileet var emellertid snart överståndet, och ingen tycktes ha tagit skada därav, ty så fort hans armar voro fria, glömde d:r Alec sig och började göra andra lyckliga genom att säga, i det hans utmärglade ansikte strålade, då han drog Phebe till sig:
— Tant Plenty, om det icke varit för denna goda dotter, hade jag aldrig blivit hälsad välkommen hem på detta sätt. Älska henne för min skull!
Den gamla damen visade nu, hurudan hon var, ty hon vände sig till Phebe, böjde på sitt gråa huvud, som om hon hälsat på en jämlike, räckte henne handen och svarade med en röst, som skälvde av ånger, beundran och ömhet:
— Jag är stolt över att få göra det för hennes egen skull, och jag vill visa, att jag menar det uppriktigt, genom att — Var är den där pojken?
Det fanns sex pojkar närvarande, men den rätta var på rätt plats just i det rätta ögonblicket, och tant Plenty fattade Archies hand och lade Phebes i den; hon försökte säga något högtidligt, som lämpade sig för tillfället, men kunde det ej, så hon kramade dem båda och snyftade:
— Om jag hade ett dussin nevöer, skulle jag ge dem alla åt dig, mitt kära barn, och dansa på bröllopet, om jag också hade reumatism i varenda lem!
Det var bättre än något tal, ty det narrade dem alla att skratta, och d:r Alec fördes fram till soffan på en våg av munterhet. Då han väl befann sig där, beordrades alla utom tant Plenty och Rose bort av Mac, som nu förde befälet och tycktes ha förvandlats från skald till läkare.
— Det måste vara alldeles tyst i huset, och han måste sova så fort som möjligt efter resan, så säg nu adjö, allesammans, och kom tillbaka i morgon, sade han i det han med ängslig min iakttog farbrodern, som satt tillbakalutad i soffhörnet, medan fyra kvinnor togo av honom schalarna, två bröder skakade hans händer med korta mellanrum, tre pojkar slogos om att få dra av honom galoscherna och tant Myra höll en flaska med luktsalt under hans näsa, så fort hon kom åt.
Med svårighet blev huset delvis utrymt, och medan sedan tant Plenty satt och vakade över sin gosse, smög Rose sig ut för att se efter, om Mac följt med de andra därifrån, ty än så länge hade de icke fått tala med varandra, ehuru deras ögon och händer mötts.