Rosor i blom/Kapitel 19
| ← Hur Phebe gjorde sig välkommen |
|
Förlagsreklam → |
XIX.
KORT OCH GOTT.
I hallen fann hon Steve och Kitty, och de tycktes ha det så trevligt, att hon skulle ha smugit sig bort, om de inte hade sett och ropat på henne.
— Han har inte gått. Jag gissar, att du finner honom i salongen, sade Steve, som med en älskares instinkt förstod innebörden av den hastiga blick, hon kastat på rockhängarna.
— Bevars nej då! Archie är där, så han har nog haft förstånd att stiga in i det allra heligaste och vänta, såvida du inte vill, att jag ska gå efter honom? tillade Kitty.
— Nej tack, jag går in till honom, när jag träffat min Phebe. Hon fäster sig inte vid att jag kommer in, svarade Rose.
— Hör du, ropade Steve efter henne, säg dem, att de ska raska på, så att vi kan gifta oss alla på en gång. Vi var just färdiga, när farbror insjuknade, så vi kan inte vänta en enda dag längre än till första maj.
— Ja, och tänk, så förtjusande! ropade Kitty. Tre bröllop på en gång, om du kommer med! Skynda dig att få saken klar!
— Hur ska jag kunna göra det, när jag inte har någon brudgum ännu? började Rose med vacker färg på sina förrädiska kinder.
— Du sluga varelse! Du vet, att du bara behöver säga ett ord för att få en, som är berömd. Una och hennes lejon blir ett intet i jämförelse med dig! ropade Steve, som var angelägen om att skynda på broderns affär.
I salongen satt ett allvarligare men lyckligare par, ty de hade lärt känna skilsmässans smärta och njöto nu av återföreningens välsignelse, som skulle förbli obruten under återstoden av deras liv. Phebe satt i länstolen, mager och blek, men härligare än någonsin i Archies ögon. Det var mycket uppenbart, att han hållit på att tillbedja sin gudom, ty efter att ha ställt en pall framför hennes fötter hade han glömt att resa sig upp och knäböjde där med armbågarna stödda mot armstödet till hennes stol; han såg ut som en törstig man, som dricker det klaraste vatten i djupa drag.
— Stör jag er, om jag går igenom rummet? frågade Rose, som ogärna ville förstöra denna vackra tablå.
— Inte om du stannar ett ögonblick och lyckönskar mig, kusin, för hon säger äntligen »ja»! utbrast Archie, i det han sprang upp för att lägga henne i Phebes armar, som breddes ut, då hon blev synlig.
— Jag visste, att hon skulle belöna ditt tålamod och lägga av sig sin stolthet, när båda blivit riktigt prövade, sade Rose och lade sitt trötta huvud mot hennes bröst med en sådan ömhet och beundran i blicken, att Phebe måste skaka några tårar ur sina egna ögon, innan hon kunde svara i en ton av tacksam ödmjukhet, som visade, hur rörd hon var: Hur skulle jag kunna låta bli det, när alla är så vänliga mot mig? Varje stolthet måste smälta under så mycket pris och tacksägelser och välönskningar, som jag fått emottaga i dag, ty varje medlem av familjen har bemödat sig om att hälsa mig välkommen, uttala alltför mycken tacksamhet och be mig bli en av er. Jag var inte svårbedd, men när Archies far och mor kom och kallade mig »dotter», hade jag kunnat lova vad som helst för att visa, hur högt jag älskar dem.
— Och honom, tillade Rose.
Några minuter senare trädde Rose in i sitt eget rum, som hon dagen till ära prytt med blommor och girlander och ormbunkar, som var och en hade sin mening. Mac tycktes ha tytt detta språk av symboler, ha gissat, varför Charlies lilla porträtt var inramat med vita rosor, varför penséer hängde kring hans eget, varför Psyche var till hälften dold bakom fjäderlätta klasar av jungfruhår och en purpurröd passionsblomma låg vid Cupidos fötter. Det sistnämnda tycktes tilltala honom särskilt, ty han smålog och gnolade för sig själv, liksom för att fördriva väntetiden, refrängen i den sång, Rose så ofta sjungit för honom:
»Vackra tös, vill du gå, vill du gå
Till Aberfeldies björkar?»
— Ja, Mac, vart som helst!
Han hade icke hört henne komma in. Nu vände han sig hastigt om och såg på henne med strålande uppsyn, i det han sade med ctt djupt andetag: Äntligen! Du var så upptagen av den kära mannen, att jag icke fick tillfälle att säga ett ord. Men jag kan vänta. Jag är van vid det
— Du glömmer, att du icke är den Mac, som reste hemifrån. Jag skulle ha sprungit och mött kusinen, men jag vågade icke visa mig familjär mot skalden, som alla börja ära.
— Du tycker således om blandningen? Som du minns, sade jag, att jag skulle försöka giva dig både kärlek och poesi.
— Tycker om den? Jag är så glad, så stolt, att jag saknar tillräckligt starka och vackra ord att ens till hälften uttrycka min undran och beundran. Hur kunde du göra det, Mac?
— Det gjorde sig självt däruppe bland bergen och här med dig eller då jag var ensam ute på sjön. Jag skulle i detta ögonblick kunna skriva ett himmelskt poem och ta dig med i det som Våren — du påminner om henne i denna gröna klänning med snödropparna i ditt vackra hår. Rose, börjar jag göra framsteg? Hjälper en antydan om ryktbarhet mig närmare det mål, jag arbetar för? Är ditt hjärta mera villigt att bli vunnet?
— Det är icke värt så mycken vacker strävan, men om du alltjämt önskar en så obetydlig sak, tillhör den dig.
Han fattade hennes händer och tycktes stå i begrepp att sluta henne i sina armar, men tvekade ett ögonblick, oförmögen att kunna tro, att så mycken lycka var hans.
— Är du säker på din sak, Rose — riktigt säker? Låt icke ett ögonblick av beundran göra dig blind. Jag är ännu ej någon skald, och de bästa av oss är endast dödliga, som du vet.
— Det är icke beundran, Mac.
— Eller tacksamhet för den andel jag haft i farbrors räddning? Jag såväl som Phebe hade en tacksamhetsskuld att betala och riskerade med glädje livet.
— Nej, det är icke tacksamhet.
— Eller medlidande med mitt tålamod? Än så länge har jag icke uträttat mycket, utan är lika långt som någonsin från att vara lik din hjälte. Jag kan arbeta och vänta ännu längre, om du icke är säker, ty jag måste hava allt eller intet.
— O, Mac, varför ska du vara så tvivlande? Du sade, att du skulle tvinga mig att älska dig, och det har du gjort. Vill du tro mig nu? Och i ett slags desperation kastade hon sig i hans armar och klängde sig fast där i vältalig tystnad, medan han höll henne tryckt intill sig, erfarande med en känsla av öm triumf, att detta icke längre var den lilla Rose, utan en älskande kvinna, redo att leva och dö för honom.
— Nu är jag belåten! sade han om en stund, då hon höjde ansiktet i jungfrulig blygsel över den plötsliga lidelse, som ryckt henne med sig för ett ögonblick. Nej, glid inte ur mina armar ännu, låt mig hålla dig en välsignad minut och känna, att jag verkligen funnit min Psyche.
— Och jag min Cupido, svarade Rose, skrattande, trots sin sinnesrörelse, vid tanken på Mac i denna sentimentala roll.
Han skrattade också, såsom endast en lyckligt älskande kan skratta; så sade han med plötsligt allvar:
— Ljuva själ, höj din lampa och se dig väl för, innan det är för sent, ty jag är ej någon gud, endast en mycket bristfällig människa.
— Kära älskade! Jag skall det. Men jag har ingen fruktan, förutom det att du skall flyga för högt för att jag skall kunna följa med, därför att jag icke har några vingar.
— Du skall leva poesien, och jag skall skriva den, så min lilla gåva kommer att celebrera din större.
— Nej, du skall hava all ryktbarheten, och jag kommer att nöja mig med att endast vara känd såsom poetens hustru.
— Och jag kommer att med stolthet erkänna, att min bästa inspiration kommer från en ljuv och ädel kvinnas välgörande liv.
— O, Mac, vi skola arbeta tillsammans och försöka göra världen bättre genom den musik och den kärlek, vi lämna efter oss, när vi gå bort!
— Det skola vi med Guds vilja! svarade han innerligt; och medan han betraktade henne, som stod där i vårsolskenet, strålande av ömhet och lycka, höga förhoppningar och allvarliga föresatser, som göra livet vackert och helgat, kände han, att det sista bladet nu vikts tillbaka, att hjärtat av guld låg öppet för dagens ljus och att hans Rose hade gått i blom.