Sången om den eldröda blomman/Kap 01
|
Gasellen → |
1. SKOGSJUNGFRUN.
Eftermiddagssolen gästade kullens skogiga sluttning, Den tog de närmaste träden i sin varma famn, åt de längre bort stående räckte den handen mellan stammarna eller blickade vänligt.
Fröjd rådde på sluttningen.
Sommarvinden berättade sagor från söderns land. Den berättade hur träden därborta äro underbart långa, hur skogen är tät och jorden ångar af värme, hur människorna äro mörka som skuggor och hur deras blickar lysa af eld.
Hela skogen lyssnade med vidöppna öron.
Göken satte sig i den rödblommande granen, vid den rödaste blomklasen. »Det må vara hur det vill», gol han, »men ingenstädes slår hjärtat så högt af fröjd och ingenstädes klinga tonerna så som i vårljus nordanskog!»
Hela höjden nickade bifall.
Midt i sluttningen skymtade en liten glänta, där ljusgrå granstammar lågo om hvarandra på marken — ännu gick en darrning genom de rödblommiga topparna.
På en af stammarna satt en yngling.
Han var lång och smärt som de granar, han nyss fällt. Hans hatt gungade på en grankvist, rocken och västen hängde på en torr grenstump. I den hvita skjortans halsöppning skymtade hans kraftiga, bruna bröst, och de till armbågen uppkaflade ärmarna blottade hans starka, solbrända armar.
Han satt litet framåtlutad och betraktade sin högra arm. Böjde den och sträckte åter ut den, såg hur musklerna svällde och hur senorna spändes kraftigt under huden.
Ynglingen log.
Han grep sin yxa, höjde den på rak arm i luften, höll den ett ögonblick orörligt utsträckt och svängde den därpå lekfullt ett par gånger.
Ynglingen smålog på nytt.
»Nu ligga där redan tjugufem stycken, och ännu känns yxan inte det minsta tung!»
Göken gol. Ynglingen såg upp mot kullens brant. »En underbar vår!» tänkte han. »Aldrig ha granarna blommat så eldröda, aldrig ha tallarna skjutit så många skott, aldrig har bäcken sorlat så muntert och aldrig har göken galat så tätt. Hela naturen är som förtrollad. Det skulle ej förvåna mig, om jag också i dag finge se skogsrån skymta fram mellan träden.»
Han satt en stund med hufvudet lutadt mot handen.
»Det berättas att de ej mera visa sig… men farfar hade ännu själf sett dem. De ha blifvit skygga sedan man började rödja skogen —————.»
»Smultronblomma,
Hjortronblomma
Kom, kuddorna,
det är kväll!»
Det kom från andra sidan höjden och det klingade som en silverbjällra på öde vinterväg.
Ynglingens hjärta ryckte till. Han sprang upp och vände sig efter ljudet. Lyssnade en stund utan att draga andan, men hörde endast sitt eget hjärtas häftiga slag.
Ynglingen tog ett par raska steg framåt: »kommer hon väl hitåt, eller?»
»Kom, Stjärna,
kom, kuddorna,
skynda hem!»
Det ljöd alldeles nära, på kullens andra sida.
»Hon kommer! Hon kommer hit!»
Ynglingen skyndade några steg framåt mot rösten, men häpnade över sin häftighet, steg tillbaka och blef stående med blicken riktad mot kullens krön.
Någonting gulaktigt skymtade fram mellan furorna, något gult, som fladdrade i vinden. Under det gula visade sig en ljus blus, en smärt midja och ett ögonblick en blå kjol.
»Skogsjungfrun!»
Flickan stod på kullens krön, med sidan mot ynglingen. Hon skuggade ögonen med handen, ropade åter och begynte gå i riktning mot den andra sluttningen. Ynglingen visste ej hvad han skulle göra. Han nästan sprang några steg mot flickan. Han sprang smidigt upp på en stam, höjde händerna på båda sidorna om munnen och började ropa. Men plötsligt sjönko händerna ned och han stod en stund rådlös. Så hoppade han ned, fattade yxan, steg åter upp på stammen och såg oafvändt på flickan.
Flickan gick långsamt vidare.
»Tills hon hinner den där stora furan, väntar jag, men om hon inte då märkt mig, dunkar jag med yxan mot stammen.»
Flickan fortsatte lugnt — yxan höjdes…
»Kom, Stjärna —»
Flickan vände sig om, märkte ynglingen, ryckte till, rodnade och stannade.
»Olof —?»
»Annikki!»
Han hoppade ned och skyndade raskt mot flickan.
Äfven hon närmade sig.
»Är du här? Och säger ingenting — du nästan skrämde mig!»
»Jag ämnade ju just säga till. men hann inte.»
De räckte hvarandra handen — varmt, kamratligt.
»Ser du!» började ynglingen ifrigt, »är det här inte alldeles som ett slott — Tapios borg, och borgherren är jag. Och du är Skogsjungfrun, som kommer på besök! Dina kläder dofta af barr, och björkarnas vällukt sprides från ditt hår, och då du kommer spelar du på din honungslena herdepipa…
Flickan såg förvånad upp:
»Hvad nu…? Hvarför talar du så där?»
Ynglingen kände sig brydd, utan att veta hvarför.
»Så talar skogen», sade han liksom urskuldande, »men nu skall du komma i mitt slott, ända in.»
De gingo fram till midten af röjningen.
»Har du fällt alla de här tråden alldeles ensam?»
En varm blick fästes på ynglingens solbrända hals och kraftfulla skuldror:
»Hvad du är stark!»
Ynglingen påskyndade sina steg.
»Ser du nu äro vi inne i slottet! Och här är högsätet — är det inte ståtligt? Och det här är sidobänken. Gästen får alltid sitta i högsätet.»
»Och husbonden då…?» skrattade flickan.
»Naturligtvis på sidobänken!»
De sågo leende på hvarandra. Sedan satte de sig emot hvarandra vid vinkeln af två öfver hvarandra fällda trän.
»Och är här inte litet smyckadt — med gröna grenar och röda granblommor?»
»Jo visst, det här är ett riktigt slott! Det är nu två år sedan vi sist talades vid — och nu råkas vi i ett slott.»
»Ja, vi ha verkligen inte råkats ofta», sade ynglingen med en skiftning af ljuf hågkomst i rösten — »vi som förr brukade vara tillsammans somrarna igenom. Kommer du ihåg hur du var »värdinna»? Och du hade tjugufem mjölkkor i ladugården och visst lika många får som Jakob i slutet af sitt sista tjänsteår?»
»O, jag minns, jag minns!» Flickans blå blick strålade, och tvenne klingande skratt ekade i kapp uppför höjdens sluttning.
Skogen vaknade ur sina drömmar och lutade sig fram för att lyssna till berättelsen om människobarnnens lekar.
»Och minns du det stora snöbollskriget på hemvägen från skolan? Hur ditt hår och din fläta voro som en enda snöklump, och hur jag sedan löste det, minns du — och jag flätade om det midt på landsvägen, minns du det?»
»Och du flätade det alldeles på tok, så att alla skrattade!»
Träden blinkade åt hvarandra: sådant hade de aldrig förr hört.
»Och skriftskoletiden sedan!» sade flickan med värme. »Aldrig glömmer jag de vackra sommardagarna, kyrkbackens skuggiga björkar och…»
Träden nickade åt hvarandra. De hade förut endast hört klockringningen och klippans gamla furas funderingar öfver det korsprydda huset — nu fingo de höra människorna själfva berätta hvad därborta försiggick.
…»Och sedan dess har du vuxit upp till en så där stor flicka! Det känns så egendomligt, som om du vore densamma och ändå inte densamma.»
»Och du då?» I flickans blå blick lekte sommarlundens milda värme: »En sådan lång skogshuggare!»
Samtalet afstannade.
Träden lyssnade andlöst.
I ynglingens bröst rörde sig en varm våg. Den sköljde som en sommarbölja mot orörda stränders sand.
Flickans hufvudduk hade glidit ned till marken. Ynglingen lutade sig ned och räckte den åt henne. Genom den tunna duken vidrörde deras fingrar hvarandra. En het skälfning genomilade ynglingens hela kropp. Plötsligt fattade han flickans båda händer och såg henne eldigt in i ögonen.
»Annikki!» hviskade han. Han ville säga det som brusade i hans blod, men kunde blott ånyo frågande framstöta: »Annikki?»
En skär rodnad hade uppstigit på flickans kinder, men hennes blick hvilade lugn och öppen på ynglingen. — En varm handtryckning var svaret.
»Mer än om någon annan i världen…?» fortsatte ynglingen häftigt.
Än ny tryckning, fastare än den förra.
Ynglingen gladdes, men kände sig allt ännu orolig och förvirrad. Han skulle ha velat säga någonting — varmt och sjudande. Eller göra något — kasta sig på marken framför henne och slingra sina armar kring hennes knän… hvad som helst. Men han vågade ej.
Då föll hans blick på en af grantopparna där bredvid dem. Han lösgjorde sin ena hand och bröt en liten, eldröd blomklase.
»Vill du inte ta den här — till minne af att du besökt Tapios borg?»
»Olofsborg!» skrattade flickan.
Det var ett befriande ord. De sågo leende på hvarandra och skrattade så att det ekade i skogen.
Ynglingen flyttade sig bredvid flickan och började fästa granklasen vid hennes barm. Men då han lutade sig fram, snuddade hans hår vid flickans lockar. Först kändes det som en ljuf, hemlig smekning, som han icke ens själf vågade tro på, men sedan gick det som en het luftström igenom honom och stannade som brännande gnistor i ådrorna. Det var som om andedräkten stockades och hjärtat ville hoppa ur bröstet. Han slog häftigt armarna om flickans lif och drog henne i sin famn.
Flickan rodnade. Hon gjorde intet motstånd, men dolde brydd sitt ansikte vid hans axel.
Ynglingen tryckte henne allt fastare intill sig. Han kände flickans blod bränna genom den tunna blusen mot hans bröst. Han kände sig berusad och han öfverväldigades af ett pinsamt illabefinnande, som om han hade hållit på att kväfvas och skulle nödgas göra en häftig rörelse för att åter kunna andas. Feberaktigt knöt sig den kring midjan slutna vänstra handen och med den högra under flickans haka höjde han hennes hufvud.
»Annikki!» hviskade hans läppar allt närmare. »En enda…?»
Undvikande vred hon på hufvudet och såg förvånad på honom:
»Hur kan du begära något sådant af mig. Du vet ju att det inte är rätt.»
»Du håller inte af mig så mycket som du sagt!» brusade ynglingen upp, liksom beskyllande henne för ett löftesbrott.
Flickan brast i gråt och hennes späda skuldror skälfde af sinnesrörelse. Blomklasen föll lossnad till marken.
»Min blomklase…» snyftade flickan.
En blygselrodnad flög öfver ynglingens kinder. Som förlamade släppte hans händer sitt tag och han lät flickan glida ned vid sin sida.
Flickan fortfor att skälfva. Rådvill, som en illgärningsman, hvilken ej velat göra något ondt, såg ynglingen på henne.
»Annikki!» sade han med bedjande röst. »Förlåt mig, Annikki! Jag vet inte själf hvad som kom öfver mig. Om du visste hur ondt det gör mig.»
Flickan höjde på hufvudet och smålog genom tårarna: »Jag visste ju, att du inte kan vara stygg emot mig.»
»Och vill du åter vara som förr emot mig, som om ingenting sådant skulle ha varit emellan oss — vill du det?»
Han sökte flickans hand och blick. Och fann dem båda.
»Får jag åter fästa den här vid ditt bröst?» frågade han skyggt, upptagande blomklasen från marken:
Flickan log, blomman log.
»Och så måste jag genast gå — mor väntar på korna!»
»Måste du?»
De stego upp, och ynglingen fäste granblomman vid flickans barm.
»Hvad du är god!» sade han med en känsla af outsäglig glädje och tacksamhet.
»Och du själf också… adjö, Olof!»
»Adjö — skogsjungfru!»
Ynglingen stod midt på röjningen och såg efter henne, så länge ännu en skymt kunde skönjas mellan träden.
Ännu en gång vände sig flickan om, och den röda blomman på den ljusa blusen brann som aftonrodnaden på ett hvitt moln.
»I dag fäller jag inte ett enda träd mera», sade ynglingen och satte sig med hufvudet lutadt mot händerna ned på en fälld stam.