Sången om den eldröda blomman/Kap 13
| ← Necken och sjöjungfrun |
|
Häggblomman → |
13. STOCKELDEN VID NEITOKALLIO.
En mil strid, nästan rakt flytande ström. En mil jämna, skogkransade ängar på båda stränderna.
Det är en stolt och tjusande anblick — tjusande vid hvarje årstid. Om hösten brusar den uppsvällda floden lik ett öfverflödande ymnighetshorn, om vintern köra stadsresandena i kapp på isen, om våren kommer öfversvämningen på strandängarna landtmannen att tänka på faraonernas land, och om sommaren drömmer slåtterfolket vid syrsornas sång och det nyslagna höets doft om paradiset, där människan ännu förunnas att tillbringa några dagar om året.
En mil ström, en mil äng — men på ett ställe stå två klippor på vakt öfver ängarna.
Den ena står alldeles invid floden med foten i det svala vattnet och betraktar drömmande sin granne på andra sidan. Neitokallio kallas drömmaren.
Den andra är kallare och stoltare. Den har dragit sig tillbaka ett stycke från stranden, håller hufvudet barskt upplyft och blickar genom höga talltoppar utöfver slätten. Välimäki kallas den stolta.
I Välimäki-sluttningen flämtade en röd lägereld. Omkring elden tillbragte stockflottarne midnattsstunden — en del liggande utsträckta med vägkostränseln under hufvudet, andra stödda mot hvarandra. Blå rökmoln uppstego från pipsnuggorna.
Den röda stockelden glödde och glödde och flammade ibland upp i ljusan låga, färgande sluttningens furustammar med blod och kastande hemlighetsfulla reflexer ut öfver flodens mörka vatten. Tysta sögo männen på sina snuggor.
»Se dit upp på klippan, gossar!» utropade slutligen någon i hopen. »Det ser alldeles ut som om hon också nu skulle sitta där och se ned i floden.»
Flere hufvuden höjdes på en gång.
»Men kanhända sitter där också någon… ?»
»Nej, det är nog bara en enbuske. Men just på samma ställe lär också den där fröken ha suttit.»
»Jaså det är alltså en sägen… ?» frågar någon gröngöling, som första gången är med på färden utför Nuolijoki.
»Så, tror han det? — är du väl den enda främlingen i Jerusalem?» utropar en äldre man. »Nog vet Antti här att det inte är någon sägen. Och inte är det heller all världens tid sedan det hände.»
»För jämnt fjorton år sedan var det», säger Antti och knackar askan ur sin pipa. »Jag minns det så tydligt som om det varit i går. Jojo, allt får man se här i världen!»
»Såg ni det riktigt själf då?»
»Det gjorde jag nog, och såg det så att jag inte ännu kunnat få det ansiktet ur mitt minne — och jag lär väl aldrig kunna glömma det. Där på klippan såg jag henne för första gången… och då satt en ung herre bredvid henne.»
En del af männen hade satt sig upp och stoppade sina pipor ånyo.
»Var det hennes fästman?»
»Fästman var det väl, eller något ditåt — inte visste jag det då. Jag lösgjorde stockar här vid stranden och såg dem då sitta där bredvid hvarandra. Jag satte mig också ned och tände en pipa och tänkte: vatten som vatten, kantänka, inte blir det bättre af att man ser på det. Men någonting måste de ju glo på, hur skulle de annars få tiden till ända.»
»Och sedan? Och sedan?»
»Hvad sen då, de sutto naturligtvis en stund och gingo så sin väg. Men då jag sedan nästa dag var sysselsatt på samma ställe, så sitter den där fröken igen på samma plats — men herrn var inte med längre…»
Olof, som hittills legat på rygg med händerna under hufvudet och stirrat mot molnen, reser sig plötsligt upp i sittande ställning och ser stint på berättaren.
»Det var mig tusan till flicka, tänker jag och tänder min pipa. Att gitta komma fem verst från staden hit ut — nog skulle det ha funnits klippor på närmare håll! Nå nå, tänkte jag, hvad angår det mig? Och så kom hon alla dagar — så där middagstiden, och där satt hon alltid på samma plats.»
»Men hvad gjorde hon då egentligen?»
»Inte gjorde hon någonting alls — satt bara där och stirrade.»
»Det lär väl kanske ha varit Antti hon stirrade på!» yttrade en ung man skämtsamt. »Ni var ju ungkarl ännu på den tiden?»
»Håll din tunga i styr, pojke — det här är ingen lustig historia!»
Männen blicka gillande på hvarandra. Genombäfvade af ett svagt vinddrag sucka sluttningens furor, och det klagande ljudet af två sammanvuxna tallars gnidning mot hvarandra ilar utmed stammarna — piporna blossa mellan karlarnas tänder.
»Ja, så sitter hon då där och hvarken talar eller sjunger — Gud vet hvad hon kan ha tänkt på. Men så går jag en vacker dag ner till floden och ämnar mig öfver till Metsämantila gård för att köpa smör. Jag kommer gående just därborta förbi klippan — då kommer hon emot mig, klädd i svart från topp till tå.»
»Nå… ?»
»Nåja, jag blef också först förvånad — till och med öfver ansiktet hade hon en svart slöja. Men, Gud hvad hon var vacker, sannerligen som en Herrans ängel! Jag lyfter på mössan, och då slår hon upp ögonen och nickar. Och det gjorde ett så underligt intryck på mig, att jag vänder om och blir stående och ser efter henne.»
»Var hon ung?»
»Mycket ung — hon kunde väl knappt vara tjugu år. Och jag ser och ser, tills hon försvinner bakom tallarna. Nä, nu förstår jag, tänker jag. Hennes far eller mor har väl dött, och nu går hon här för att trösta sig. — Och jag fortsätter min väg fram.
Men då jag kommer förbi klippan, hör jag en annan karl där nedanför ropa: »Där gick hon!»
Det var som om någon hade slagit mig med en sten i bröstet.
»Hvad är det?» ropar jag och springer till stranden.
»Hon kastade sig ned från klippan!» ropar kamraten och springer som en galen af och an på stranden.
Vi springa båda, men där syns ingenting. Vi vänta, men hon flyter inte upp. Jag skyndar till byn, kamraten till staden.
Snart fås hon också upp, genast vid första draggningen — hon hade sjunkit som en sten till botten på samma ställe där hon föll. Men lifvet kunde inte återkallas, inte på något sätt. Men vacker var hon ännu som död, åh, hvad hon var vacker! Vi måste klä af henne litet vid räddningsförsöken, och hennes hud var mest som hvitt silke, det kändes som ett helgerån att röra vid den med sådana här näfvar.»
Ingen sade något på en god stund.
»Och var det för den där sorgens skull, som hon gjorde slut på sig?» frågar någon slutligen.
»För sorgens skull var det nog — men det var kärlekssorg!»
»Så —? Hade det gått på tok för henne?»
»Nej, nej, ingenting sådant. Hon var bara så fäst vid pojken — den där herrn, med hvilken hon då satt här — och han öfvergaf henne.»
Karlarna sutto tysta. Olofs hjärta bultade så, att han fruktade att de andra skulle höra det. Det ryckte i hans ögonlock och med sammanknipna läppar och ett djupt veck i pannan stirrade han in i elden.
»Det är nu den där herrskapskärleken!» mumlade någon.
»Och kvinnokärleken i synnerhet», fortfor någon annan med spelad munterhet, som för att fördrifva den allmänna stämningen. »Det är dock med deras kärlek på samma sätt som med deras fickur, skakar man ett tag på dem, så äro hjulen om hvarandra!»
»Ja, säg herrskapsflickornas hjul — inte äro bondflickorna så tokiga! Vår bondkärlek är som en dalklocka. Om den börjar krångla, så säg »stopp» och stanna den på ett par timmar, skaka sedan litet på den, ropa ett argt »nå» och sätt den i gång igen, så går den fast baklänges om du vill.»
Det gjorde riktigt godt. Några skrattade högt, andra blott fnissade.
»Det har du rätt i!» inföll en fetlagd, högröstad man. »Också min gumma där hemma hade i sin ungdom förgapat sig i någon fördömd sötmjölksglop, och illa nog var hon fast. Men inte kommer man långt med mjölkvälling, tänkte jag, och slängde undan vällingskoppen och tog flickan själf. Och bra har det gått, aldrig har hon sedan frågat efter glopen.»
En kraftig, befriande skrattsalva ljöd från gruppen kring elden.
»Det är väl öfver er egen vällings uselhet ni skratta», yttrade en äldre man i det han rensade pipoljan ur sin snugga. »Det finnes också bondflickor, hvilkas visare i sådana saker inte tåla att bli omtummade, och både män och kvinnor, hvilka inte nöjas med hvilken välling som helst»
I hans röst skälfde en sådan underton af smärta samt allvar, att löjet dog på allas läppar. Förvånad vände sig Olof om och betraktade talaren — någon gjorde tecken bakom gubbens rygg och pekade på honom med fingret.
»Jag känner åtminstone en bonde», fortsatte åldringen, »hvilken i sin ungdom älskade en flicka som han inte fick gifta sig med. Han tog nog inte lifvet af sig för det, men hårdt grep det honom ändå: han sålde sin gård, söp upp pengarna och som Jerusalems skomakare har han irrat omkring i alla sina dagar, och den flickan har han aldrig kunnat glömma.»
Gubben tystnade.
»Och han lär allt som bäst minnas henne, fast han redan är gammal och grå», sade densamme som nyss pekat på honom.
Åldringen lät sitt hufvud sjunka och drog ned mössan i pannan, man såg endast hur det ryckte i hans gråstripiga haka och hur det mässingsbeslagna pipskaftet darrade i hans hand.
Karlarna utbyta förstående blickar, ingen fortsätter samtalet.
»Inte lär det vara någon lek, det heller, hvar och en känner endast sitt eget fall», yttrar slutligen en värdig medelålders man.
Åter sucka furorna på kullen, åter ilar en vek klagoton utmed stammarna. Morgongryningen kastar en svag ljusning mot Neitokallios klippbrant — långt borta på ängarna höres kornknarrens läte.
»Det är tid att bryta upp!» säger Olof och reser sig.
Men karlarna glömma att stiga upp och stirra blott häpna på Olof: »Hvad går nu åt honom — han talar ju med samma brutna, skälfvande röst som gubben nyss?»
»Nå, gossar!» säger Olof åter nästan häftigt vänder sig raskt om och går nedåt stranden.
Karlarna blicka ännu en gång efter honom, släcka elden och följa honom skyndsamt.