Sången om den eldröda blomman/Kap 31
| ← Bokslutet |
|
Hemkomsten → |
31. I VÄNTAN.
- Den husmoderlösa gården 6. 9. 1900.
Jag fick just nu ditt bref. Du kan inte tänka dig huru jag väntat det. Jag skulle ha skickat flickan till stationen för att fråga efter det, om jag inte hade vetat att du skulle skrifva först till vår egen postdag.
Och du är frisk! Det är också hufvudsaken, någonting annat angår mig öfverhufvudtaget inte nuförtiden. Och du är vid så raskt lynne, att du kunde försätta berg. Det kan jag knappast säga om mig själf. Jag har haft ledsamt! Jag har mycket ångrat att jag lät dig resa dit bort — eller rättare, att jag skickade dig dit. Jag trodde att jag skulle vara lugnare för dig, när du är där, men däri har jag bedragit mig alldeles. Hvarför hade det inte lika gärna kunnat ske här…? Först nu förstår jag hur djupt jag vuxit fast vid dig, ja, så djupt att jag inte alls kommer till rätta utan dig. Ack, om den väntade stunden snart ville komma, så att du igen skulle komma hem — du och han!
Sedan måste jag berätta dig något, som jag helst skulle låta bli — men emellan oss får intet förbli hemligt, inte ens en tanke. Kyllikki! Oron har åter börjat ansätta mig, alltifrån den stund då du reste — liksom om jag inte kunde vara lugn annat än i din närhet. Jag har nämligen inte helt kunnat befria mig från känslan af att allt ännu inte har kommit, och att det nu bara inväntar ett lämpligt ögonblick. Försök att förstå mig! Du vet hur oerhördt jag led under de två år då lifvet nekade oss det, som det unnar hvarje tiggare. Och du vet att jag har varit nästan förvirrad af glädje, sedan vår bön blef hörd. Men nu, då vi blott räkna dagar till dess denna glädje fullkomnad skall förkunnas för oss, nu öfverväldigas jag åter af ångest. Allt skall nog gå bra, det är jag säker på — så pass frisk och lifskraftig är du nog. Men hämndens Gud, den osynliga handen, som just i glädjens stund kan skrifva sitt „mene tekel”! Tänk, om den väntade vore… hvad det känns förfärligt… vanskaplig, till kropp eller själ…? Hvad kunde jag göra? Endast böja mitt hufvud och erkänna att ödets arm nått mig. Du kan inte tänka dig hvilken ångest jag utstod här i ensamheten i går kväll. Jag ropade och bad att straffet inte skulle drabba dig och honom, er båda skuldlösa, utan blott mig ensam — om inte det, som jag redan lidit, räcker till. Därtill hände sig dessutom att en hackspett satte sig på väggen, rakt under mitt fönster, och började på med sina underliga knackningar. Och efter en stund började en skata skratta på taket, som en gycklande djäfvul. Det gick kalla kårar öfver ryggen på mig. Du skrattar visst åt att jag är en sådan stackare. Men det kunde ju vara en af dessa ödets sällsamma trådar, af hvilka jag redan förut sett några — jag var ju också så bruten och slut vid den tiden. Nu, då jag läst ditt bref, är jag lugnare igen, men helt och hållet kan jag inte frigöra mig från den där tanken, innan jag sett det med mina egna ögon. — Förlåt mig att jag skrifver om dessa saker, men jag måste få tala med dig om dem. Och jag vet att det inte inverkar på dig.
Men jag har också haft glädje ändå! Jag har ställt i ordning i ditt rum — i ert rum. Du får sedan se det, men jag kan ändå inte låta bli att berätta litet. Jag har lagt en korkmatta på golfvet, ty i det rum där ni skola bo, får det ej vara drag. Men då jag hade fått den pålagd, fick jag nästan ondt samvete. Det är visserligen en billig sak, men det är ändå en korkmatta, och det finns många barn, i hvilkas fötter frosten kniper genom golfspringorna. Jag kände lust att rifva bort den med detsamma. Och dock: hvad är väl för godt för honom? Jag skulle vilja spika två mattor på hvarandra i hans rum!
Goda nyheter kan jag berätta dig. Peräkorpi-landsvägen är redan under arbete. — Och dåliga nyheter har jag också. Kärrodlingsföretaget hotar att gå om intet — nu då allt slutligen är klart och vi borde skrida till verket. Oenighet och småaktighet — riktig bondsk tjurskallighet — naturligtvis med Tapola Antti i spetsen. Sådana ynkryggar! Jag skulle ha lust att slå dem med knytnäfven i skallen. Och slagit har jag också. Jag har dundrat som Moses vid Sinai berg, rasat och krossat ynkedomens guldkalfvar. Saken måste drifvas igenom, om så jorden skulle rämna! Jag skall börja den ensam, om jag inte får andra med mig. Många äro de inte heller längre — i morgon ha vi möte igen.
Och sedan skall jag först hugga i på allvar, när ni äro hemma! Om han blott blefve sådan, att vi en gång skulle kunna angripa kärret tillsammans. Ack, att jag inte kan flyga! Då behöfde jag inte svettas öfver detta usla pappersark!
Var frisk och rask och må alla goda andar skydda dig och honom!
- Den väntande.
Skrif snart — genast!
8 september 1900.
- Du!
Ditt bref var mig som ett slag af ditt hjärta! Det var du själf i hvarje ord, och det förklarade för mig en sida hos dig, som jag ej kan skatta högt nog.
Du är bekymrad, men du bekymrar dig onödigtvis. Skulle väl vårt barn bli vanskapligt till kropp och själ? Aldrig! Att något ännu skall drabba oss är klart. Och det som skall ske, sker, och det ta vi lugnt emot med förenade krafter. Men med vårt barn har det ingenting att göra! Du var visserligen litet nedslagen då, men frisk, både till kropp och själ. Och jag känner mig så kraftig och lifslustig, att det måste gå öfver i honom, om han så vore en sten. Och min själ öfverflödar af kärlek till dig och förtröstan på framtiden! Och då jag när honom med detta, så vet jag också att han blir en afbild däraf. — Den där skatan och hackspetten har du uppfattat orätt. Skatan hämtade dig ju en hälsning från mig — hvad rår hon för att hon inte har en vackrare röst. Och hackspetten sedan. Förstår du inte att den plockade bort masken ur hans boning, i hvars sinne masken aldrig skall få borra sina gångar. Så är det.
Men jag är så lycklig öfver att du skref just om den saken. Ty det förvissade mig om att han skall bli sådan som vi vänta. Nu förstår jag hur gränslöst du måtte ha lidit under dessa år. Du skulle nog inte duga till brottsling, Olof! Till och med jag, som är kvinna, skulle kunna utföra och bära ett brott med kallare mod. Ack, hvad jag älskar dig just sådan! Och hvad jag är glad och tacksam öfver att mitt barns far är sådan! Ett ömt, vaket samvete… det är det bästa du kan skänka honom utom allt annat, som han får af dig.
Jag är öfvertygad om att det blir en gosse, och jag känner i mitt blod att det blir en sådan son, att han kan arbeta på kärret med dig.
Och hans rum! Du riktigt förvånar mig, du rustar det ju, som för en drottning och en arfprins. Jag skulle också säga: rif bort den igen — men hvem har rätt att slita bort det som gjorts af kärlek… ty det var ju ett kärleksverk och ingen grannlåt!
Och du kämpar allt för ditt kärr. Så skall det också vara, annars hade det intet värde. I hvarje fall är segern viss. Hugg i bara, hugg i för både mig och honom! Hvad det är skada, att han inte genast, när vi komma hem, kan gripa verket an med dig!
Ja, hemkomsten längta vi också efter. Och kanske behöfva vi inte heller vänta länge. Men om det vore nödvändigt, skulle jag vänta lugnt hur länge som helst. Vi må nu bättre än någonsin. Vet du, jag är så glad att jag börjat sjunga, alldeles som förr under min flicktid. Hvad säger du om det? Tänk, om han blefve klockare och du skulle bli ensam på ditt kärr!
Älskade, älskade! Jag kysser dig rakt på hjärtat. De varmaste hälsningar från oss båda… jag vet att du snart skrifver till oss.
Hon som väntar på modersnamnet.
⁎
Barnbördshuset, den 10, kl. 11 f. m.
- Fader!
Nu är du det! Låt dina ögon stråla! En son, naturligtvis! I morse klockan 6. Allt väl. Vi äro båda raska, han själfva hälsan. Så stor och kraftig och full af lifslust. Och en röst — behöfver du någon att föra kommando på ditt kärr? Jag har inte ännu fått se mycket på honom. Han ligger här bredvid mig. Jag ser hans hand sticka fram mellan lindorna. Den är ej en fet och slapp hand, utan en stor och kraftig. Din hand. En kärrbrytare blir han. Och själen? Din blick! Nu får jag inte skrifva längre. Med nästa post får du veta mera. Jag kysser honom med blicken från dig, och dig i tankarna!
Den lyckliga modern.