Sången om den eldröda blomman/Kap 30
| ← Pilgrimsfärden |
|
I väntan → |
30. BOKSLUTET.
Han sitter försjunken i tankar. Ej ett ljud i rummet.
En knackning…
Mannen rycker till, reser sig upp och stirrar omkring sig med vidöppna ögon, som om han ej kommit i håg hvar han befinner sig. Han blickar åt dörren, och som en isande fläkt faller beklämmande ångest öfver honom: är där igen någon…?
En ny knackning.
Han springer upp. Hans ångest bryter ut i skummande raseri — störtar mot dörren.
»Stig in!» ropar han och slår dörren på vid gafvel. »In med er allesammans! Granna och trasiga, kloka och galna, kom in bara! Som en skolpojke har jag stått till svars för er — nu kan det vara nog! Fort, alla på en gång — ty alla skola ni ändå komma. Vi skola göra upp bokslutet nu. Hvar och en skall få — ett stycke af mig — jag är färdig!»
Men han ropar ut i den tomma farstun. Och då han slutligen märker det, sjunker hans mod. Han känner sig lik en kämpe, som icke lyckats träffa sin lurande fiende. Långsamt tillsluter han dörren och återvänder in.
En knackning…
»Är det då osynliga djäflar, som ansätta mig…? In med er, till räkenskap!»
Han vänder sig om.
Det knackar åter — och nu varseblir han en liten fågel, som sitter på fönsterbrädet och med sina klara ögon tittar in i stugan.
»Jaså, du —? Bort med dig, bort till skogen! Vet du inte ännu hvad som dväljes i människornas boningar? Lystna, begärande ögon, stönande bröst och bloddrypande hjärtan. Bort till skogen med dig — och kom aldrig tillbaka till dessa eländets hemvist!»
Men fågeln knycker ett tag på nacken och ser honom rakt in i ögonen.
»Begriper du då inte…? Bort, bort!»
Han knackar på rutan. Fågeln flaxar bort.
Åter kännes hans blod stelnadt och pulsarna tryckas ihop af förlamande ångest.
»Ni komma inte ännu… jag vet det. Ni komma en och en, ni vilja sönderslita mig bit för bit! Som skuggor af hämnd och straff följa ni beständigt mina spår, på det att jag alltid skall känna era brinnande blickars stygn i min nacke. Hvarje prassel får mig att darra, hvarje obekant kvinnoansikte kommer mitt hjärta att stanna. Och om jag någon gång kan glömma er och åter lefver upp, så uppenbarar sig någon af er igen — liksom en gengångare, märkt af lifvets klor.» — — —
Han satte sig tungt ned.
»Hvarför förfölja ni mig egentligen, fastän jag redan är som ett uttröttadt, hetsadt villebråd. Är det därför att jag en gång har älskat er? Komma ni inte ihåg hvad vi då svuro hvarandra? Att vi aldrig skulle minnas hvarandra annorlunda än med tacksamhet för allt som vi hade skänkt hvarandra? Vi voro rika och strödde ut guld med fulla händer. Huru komma ni nu som tiggerskor? Och ni klaga öfver er fattidom, fastän ni veta att jag är ännu fattigare än ni. Eller komma ni bara för att gråta med mig… för att sörja öfver att vi, som fordom voro så rika, nu stå på bara backen? — — — —
Och ändå komma ni som fordringsägare. Äro ni galna? Jag diktade ju sånger för er! Lifvet var en dikt, och kärleken var som röda blommor mellan dess strofer. Hur komma ni nu och försöka inbilla mig att dikten har förvandlats till en skuldsedel och de röda blommorna till siffror, hvilka utvisa beloppet? Nej, bort med er, lämna mig i fred! Jag kan inte inlösa någonting. Veta ni då inte, att jag redan har pantsatt allt hvad jag äger — ända till den sista skärf, som jag ännu hade kvar?» — — — —
Och då han tänkte på detta, öfverväldigades han af en sådan ångest, att kalla svettdroppar frampressades på hans panna.
»Pantsatt! Hvad förpantade jag då åt dig, du olyckligaste bland dem alla…? Du var en furstinna ibland dem, den enda som icke böjde knä för mig, utan som en jämbördig steg fram till mig. Och ditt öde blef dock det allra eländigaste — kvarlefvor fick du, usla trasor, som inte ens en tiggare skulle nöja sig med.» — — —
I detsamma kände han liksom ett slag i bröstet inifrån, som om luften hade tagit slut i lungorna och som om hans ådror i ett ögonblick hade tömts. Därpå kände han en häftig hjärtklappning, slag på slag, och blodet rusade honom åt hufvudet.
Han var nästan förlamad af fasa.
Åter ett slag — samma hemska tomhetskänsla — och efter några ögonblick åter häftiga ryckningar i hjärtat. Instinktlikt fattade han sig om handlofven och sökte efter pulsen. Några snabba slag — så ett uppehåll… inte en bultning… hade den stannat alldeles? Han bleknar och ångestsvetten bryter fram. — Och nu går det lös igen. Pulsen hinner icke slå ordentligt, den brusar i väg i en enda rusning.
Han springer upp, liksom för att undfly förintelsen. Han går några steg fram och stannar sedan väntande. Anfallet förnyas ej, och hjärtat börjar lugna sig, men en obehaglig känsla stannar kvar i bröstet — han är rädd att falla omkull och sätter sig därför åter ned.
»Var det alltså du, Lif, som slog mig för bröstet med din tunga klubba…? Ville du nu göra upp mitt bokslut? Är väl människan blott en hyresgäst, och du husbonden, som samlar ihop räkningarna och så lägger fram dem till betalning? Egentligen känner jag dig ju nog — jag har redan någon gång förut sett en skymt af ditt anlete. — — — —
En tjock bok tycks du ha! — Jaså, den saken först? Ja, naturligtvis, det har jag också själf tänkt … är det inte just hufvudkontoret i hela vår släkt? Var det inte så för far med — mor talade om något sådant? Och för farfar likaså ?» — — —
»Du nickar och ber mig blicka tillbaka — på de stigar, där jag ser mina egna spår. Jag lyder, och högaktar dig för att du gör så, och icke börjar predika om synden och helvetet och himlen — i sådant fall skulle du få göra ditt bokslut ensam! Ty kärleken är vårt kött och blod och drar oss som en magnet, och vi nutidsmänniskor lämna inte af fruktan för synd och helvete ett enda steg outtaget — vi kunna ju ändå genom bön och ånger få allt förlåtet!!! Men om din bok på den ena sidan visar oss våra handlingar och på den andra deras följder, och om du visar på deras sammanhang och deras inflytande på våra lifsöden, då stå vi framför dig med sänkta hufvuden och förstå att dina räkenskaper äro skrifna med vårt eget blod.» — — —
Han stirrar framför sig, som om han verkligen såge något.
»Du öppnar din bok och visar hur du har fört mitt konto. Den där myckenheten af streck och linjer förstår jag inte! Det här är min väg, dessa äro mina handlingar, det förstår jag nog. Och det där är människor, som jag har haft gemenskap med. Men denna ström af linjer? Och åt två håll…?»
„Följder!” säger du.
»Är det möjligt? Dessa, som sammanlöpa här, förstår jag redan — det är för mig själf. Men de där som gå åt andra håll, ut i det oändliga…?»
„Följder!” säger du åter — „för andra“.
Ångestsvetten bryter åter fram på hans panna.
»Redan någon tid har jag förstått att det finns sådana linjer. men en sådan myckenhet… Drar du alltid upp dem?» — »Jaså, du gör det!»
»Gör du det för allt…?»
„För allt som har följder och verkningar!”
»Är människan då alltså inte fri?»
„Jo, det är hon, men från hennes handlingar utgå följdernas fina trådar, hvilka ofta afgöra hela människoöden — ser du…!”
»Nej, nej… slå igen din bok… jag har redan sett nog! Hvem tänker väl på dina linjer och böcker, när han glider fram i ödets medvind. Jag skrattade åt dem, som förslösade sin ungdom under späkning och fasta. Och jag skrattade åt dina lagar, ty jag kunde njuta af kärleken utan fruktan för några band, och jag var stolt öfver att ingen skulle ropa „far!“ efter mig. Men nu, efter långa år korsas min väg af människor, hvilka tala om band. Och du för inför mig ett barn, med hvars moder jag aldrig varit i någon sådan beröring, och säger: „se, jag har äfven lagar, som du icke känner!“ Och då jag nu bönfaller dig om ett barn åt mig själf och henne, för hvilken det är en lifssak, så vänder du mig ryggen och tillropar mig hånfullt öfver axeln: »Skratta nu, och njut af kärleken, du har fått hvad du velat!»
Han skälfde som en garnhärfva i blåst, och åter erfor han samma skrämmande förnimmelse som nyss i sitt bröst. Han väntade blott en ny stöt och undrade om det skulle bli den sista — — — — — —
Dörren öppnades.
»Hälsningar från byn, Olof! Jag dröjde så länge därför att… men herregud, hvad går åt dig…? Du är ju alldeles…»
Kyllikki skyndade rakt fram till honom.
Olof ansträngde sina yttersta krafter och smålog lugnt:
»Blif inte så där… du skrämmer mig ju riktigt! Det är ingenting, ingenting alls. Jag blef bara plötsligt illamående… det ligger i blodet, jag har känt det förut… det går genast öfver.»
Kyllikki gaf honom en lång blick. »Olof…?» sade hon allvarligt.
»Jag försäkrar dig, att det är så, som jag säger!»
»Hela ditt tillstånd försäkrar något annat. Det är något — och har varit så redan en längre tid, fastän du inte har velat tala om det. Men nu…»
»Och om det också vore något obetydligt», sade Olof otåligt, »så förstår du ju att det är något som rör mig ensam.»
»Har någondera af oss något, som inte rör den andra…?»
Olof teg ett ögonblick.
»Hvarför inte — sådant, som blott onödigtvis skulle öka den andras börda.»
»Nej — i synnerhet inte något sådant!» svarade Kyllikki varmt.
Hon gick hastigt in i kammaren och hämtade därifrån en dyna.
»Du är trött, Olof — du måste lägga dig ned och hvila!» sade hon, i det hon lade dynan mot soffkarmen och med ömt våld sträckte ut Olof på soffan.
»Och så berättar du allt… du känner mig ju…!» Hon satte sig bredvid Olof och smekte tröstande och lugnande hans bleka panna, pä hvilken ångestsvetten åter pärlade fram.
Ett ögonblick förgick innan Olof kunde fatta sitt beslut.
»Ja, jag känner dig ju», sade han sakta och tog Kyllikkis hand stadigt i sin.
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Det började redan skymma, då de åter satte sig
upp. Båda voro de bleka och upprörda, men sågo
på hvarandra, liksom människor, hvilka nöd och
ångest slutligen pressat fast till hvarandra.
»Hvila du ännu en stund, så länge jag gör kvällsvarden fardig», sade Kyllikki och tryckte Olof sakta tillbaka på dynan.
»Och i morgon är åter en ny dag!» tillade hon med strålande blick, i det hon tryckte en lätt kyss på hans bleka panna.