←  I väntan
Sången om den eldröda blomman
av Johannes Linnankoski
Översättare: Bertel Gripenberg

Hemkomsten


[ 290 ]

32. HEMKOMSTEN.

Den sjunkande höstsolen smålog öfver ängarna, blinkande åt fönsterrutorna och smilade mot skogskanterna långt borta — för öfrigt var vädret svalt.

Olof var egendomligt stämd i dag. Han gick som på fjädrar, utan att kunna hålla sig stilla ett ögonblick, orolig och dock leende. Han hade skickat en karl med hästen till stationen och den lilla tjänsteflickan hade han skickat på ett ärende till en aflägsen by, ty han ville vara ensam, ovillkorligen ensam.

Han skyndade in i kammaren, kastade en dröjande, granskande blick omkring sig, säg hastigt på termometern på väggen och log:

«Nu lär det väl börja bli lagom!«


Därpå gick han åter ut i stugan. På hällen sjöng den kokande kaffepannan sin muntra och stillsamma visa. Framför spiseln låg ett duktigt fång hvita furuklabbar.

Olof tog pannan från elden, slog litet klarning i en kopp och hällde det tillbaka i pannan. Därpå [ 291 ]stack han händerna i byxfickorna och började småhvisslande och leende gå af och an i rummet.

«Hvad skall hon väl tänka, när jag inte själf är emot henne vid stationen? Nå hon gissar och förstår det nog…«

Sedan skyndade han åter till hällen, slog litet kaffe i en kopp och smakade:

«Det är godt — det är säkert!«

Han tog en liten trasa och aftorkade pannan noggrant samt ställde den därefter på spiselkanten och kastade en otålig blick på klockan:

«Nu borde de vara i Aittamäki, eller åtminstone vid Simola…«

Så skyndade han fram till skåpet. Han bredde ut en hvit duk på brickan, ställde kaffekopparna, gräddsnäckan och sockerskålen därpå och satte den färdiga brickan på bordet:

«Nå, nu ser det bra ut!«

Åter såg han otåligt på klockan:

«Nu äro de säkert redan i vägkrökningen vid Vääräkorva… Jag undrar om de köra den biten i traf? Bara de inte åka allt för hårdt! Nå, Kyllikki sköter nog om den saken…»

Det blef honom allt sällsammare till mods — liksom om allt tungt och tryckande hade smält bort, och endast ett lätt, tunt skal, som icke ville hållas nere på jorden, hade blifvit kvar. Han promenerade af och an, tittade alltsomoftast ut genom fönstret och visste icke hvad han skulle taga sig till.

«Nu!« utropade han slutligen, efter att åter ha sett på klockan. «Om tio minuter äro de här!«

[ 292 ]Han skyndade nästan springande fram till ugnen och uppgjorde en stor, sprakande brasa.

«Spraka på nu, så mycket du någonsin kan! Hälsa dem med klara ögon och varmt hjärta!«

Han gick in i kammaren och hämtade därifrån en liten säng. Den var förfärdigad af korgvirke på sex smäckra fötter — alltsammans hans eget arbete. Också den egentliga bädden var i ordning. Lakanets hvita kanter hängde öfver videt, det lilla, rödblommiga täcket smålog så varmt, och öfverst vid hufvudändan lyste en mjuk, snöhvit dyna.

«Så här!« sade Olof för sig själf, i det han ställde sängen framför brasan och drog fram deras egen soffa därinvid. «Dit skall jag genast bära honom, och själfva skola vi sitta här.«

Och då nu allt var i ordning, greps han af en sådan glädjeblandad oro, att han knappast visste om han befann sig i luften eller på jorden. Han tittade ut genom fönstret och gick sedan ut på trappan, därifrån han hade bättre utsikt utåt vägen. Han såg och lyssnade, kom tillbaka in i stugan och ämnade redan gå för att möta dem, men vågade för eldens skull ej lämna huset.

Bakom träden vid vägkröken dök slutligen ett brunt hästhufvud fram. Då klack det till i hans bröst så egendomligt, att han för en lång stund ej kunde röra sig ur fläcken. Han stod blott och stirrade genom fönstret på hästen och åkdonet, på Kyllikki i den hvita hufvudduken — och på det, som hon höll i famnen.

Nu nalkades de redan grinden. Barhufvad ilade Olof som en hvirfvelvind utför trappan.

[ 293 ]«Goddag, välkommen!« ropade han jublande på långt håll.

«Goddag!« ljöd Kyllikkis mjuka, skälfvande röst under det strålande ögonparet.

«Gif hit, gif hit!« utropade Olof och sträckte ut armarna mot Kyllikki.

Leende räckte honom Kyllikki ett i ylletäcken inlindadt bylte.

Olofs händer darrade, då han kände det på sin arm.

«Hjälp henne ned från kärran nu, Antti! Och kom sedan tillbaka litet senare, jag ber er inte ens in… i den här brådskan«, sade Olof till skjutskarlen.

Karlen log, Kyllikki log.

Men Olof såg det inte, han skyndade redan mot stugan med sitt bylte. Men efter några steg stannade han dock och gläntade med ena handen litet på det öfversta täcket. Ett litet, rödaktigt ansikte med två klara ögon skymtade fram under omhöljet.

En sådan skälfning af glädje genomilade Olof, att han måste trycka byltet mot sitt bröst, annars hade han låtit det falla. Han täckte hastigt åter öfver det lilla ansiktet och skyndade nästan springande in.

Med strålande ögon betraktade Kyllikki hans förehafvanden. Då hon sedan efter honom steg in i stugan, stannade hon gladt öfverraskad vid dörren. Hon såg med en enda blick brasans vänliga hälsning, den lilla sängen, som hon ej haft en aning om, soffan där bredvid och kaffebrickan på bordet.

Men Olof stod lutad öfver sängen.

»Man får väl öppna det här?» frågade han, i det han hastigt lösgjorde säkerhetsnålarna.

[ 294 ]»Ja visst!» skrattade Kyllikki och började taga ytterplaggen af sig.

Olof hade fått den lille lösgjord ur omhöljet. Som vid undersökningen af ett krigarämne lyfte Olof på de små armarna och höll därefter pojken upprätt: »en lång drasut!» Sedan vände han honom på sida: »Och rask som en soldat!» Därpå betraktade han länge barnets klara, kloka ögon och ansiktet, hvari han trodde sig spåra drag, som lofvade godt för framtiden.

»Ack du, mitt lilla gull!» utropade han förtjust, i det han höjde pysen upp i luften och tryckte en lätt kyss på hans panna.

Den lille gaf ej ett ljud ifrån sig, utan såg blott uppmärksamt på sin granskare.

Olof hade åter lagt honom ned i bädden: »Har du ingen röst alls, och kan du inte skratta?»

Han började blinka med ögonen. Han hväste och smackade med läpparna som om han lockat på en skygg fågelunge — aldrig hade han sett något sådant förr, det kom som af sig själft.

»Du skrattar, du skrattar! Så skall det vara!»

Kyllikki hade kommit fram bakom honom och betraktade leende, stödd mot soffkarmen, dem båda.

»Och händerna då… kärrbrytarhänderna…? Månne mor hade rätt? Jo visst, jo visst! Nej, sådana näfvar! En riktig kärrmullvad!» Jublande kysste han de små händerna.

»Men kära barn, sådana naglar du har! Mor har visst spart den glädjen åt far…»

Han skyndade till Kyllikkis sykorg och återvände med en liten sax: »Far skall klippa dem, jo, det skall han!»

[ 295 ]Han föll på knä bredvid bädden.

»Var inte rädd… sakta, riktigt sakta och nätt, så där! Nej, nej, far är inte hårdhändt, fast han är så stor!» Han klippte naglarna och kysste alltjämt de små fingrarna.

Gossen log. Kyllikki lutade sig mot soffkarmen och hennes leende blef allt varmare.

»Se så, nu är det färdigt! En sådan gosse, en sådan gosse, Kyllikki!» utropade han, vändande sig om.

»Men hvad i alla dagar, Kyllikki, står du där? Hvad jag är för en tok som har glömt dig så! Välkommen, Kyllikki, tusenfaldt välkommen!»

Han slöt Kyllikki i sin famn: »Hvad du är rask och blomstrande! Du har ju bara blifvit föryngrad! Tack för allt — mor!»

»Tack själf!» svarade Kyllikki rörd, smekande den hvita bädden med blicken.

Olof förde henne till soffan, och de började samtala med blickarnas tysta helgdagsspråk.


»Nej!» utbrast Olof plötsligt. »Jag är alldeles virrig! Jag har ju kokat kaffe, och nu…»

Han steg upp och ställde kaffepannan på brickan.

»Har du kokat kaffe —?» undrade Kyllikki med glädjestrålande ögon.

»Hvem skulle väl ha gjort det; ingen annan hade fått göra det den här gången. — Kom, Kyllikki!»

De satte sig ned vid bordet och drucko — utan ett ord, endast betraktande hvarandra.


Barnet kvinkade till, båda stego hastigt upp. »Nå, hur är det med gossen — fick han ledsamt…?» [ 296 ]sade Kyllikki ömt. Hon upplyfte den lille och började tala med honom med ögonen, med miner och med små, älskliga rörelser på hufvudet.

Gossen började le.

Utan att säga något lade Kyllikki ned honom i Olofs famn. Olof gaf henne en tacksam blick och tryckte den lille till sitt bröst. Det var som om allt annat i denna stund hade förbleknat och försvunnit. Och han kände hur den lilla kroppens värme småningom spred sig genom täckena och kläderna till hans egen kropp, ända ned till fötterna — liksom en ren, stilla smekning. Han blef så rörd att barnet började skaka i hans famn — utan att kunna få fram ett ord, räckte han det tillbaka åt Kyllikki.

Kyllikki lade ned det i bädden, jämkade om dynan och drog upp täcket, så att man endast såg det lilla ansiktet rodna på det hvita dynvaret.

»Hur mycket har inte en människa blifvit anförtrodt, då ett litet lif lämnats i hennes vård», sade Olof med skälfvande röst, då de satt sig ned i soffan. »Det är något så stort, att man knappt kan tro det vara möjligt!»

»Och ändå är det så», svarade Kyllikki. »Vet du hvad jag tror? Att förlåtelse och försoning äro mycket mäktigare än hämnd och straff i vårt lif.»

Olof nickade och tryckte hennes hand.

Sedan fästes hans blick åter på det lilla, rodnande ansiktet på den hvita hufvudkudden. Och öfver hans eget ansikte utbredde sig småningom ett allvarligt, nästan dystert uttryck.

»Olof!» sade Kyllikki sakta, fattande honom vid handen. »Vill du säga mig hvad du just nu tänker på?»

[ 297 ]Olof svarade icke genast.

»Nej, nej, säg det inte ändå — jag förstår det nog. Men hvarför skulle vi nu tänka på det. Och… han har ju åtminstone föräldrar, som ha erfarit ett och annat — kanske behöfver han inte gå i våra fotspår i allt…»

»Just det tänkte jag på», svarade Olof.

Ingendera fortsatte, men varma önskningar fladdrade liksom beskyddande omkring den lilla, hvita bädden.


»Ser du?» utbrast Kyllikki efter en stund. »Han har somnat — se, hur älsklig han är!»

Det var som om ett varmt solsken hade uppfyllt rummet — ända in i dess doldaste vrå.

»Olof?» sade Kyllikki, i det hon steg upp och kastade en frågande blick mot kammardörren.

Olofs drag lifvades upp och de smögo sig på tå till dörren, Olof öppnade dörren och Kyllikki dröjde länge på tröskeln, betraktande rummet, som nu med sina nya, hvita tapeter föreföll betydligt större och ljusare än förr.

Hon vände sig om och fattade Olofs hand — hennes strålande blick förrådde hvad hon tänkte och kände.

Olof slog ena armen om hennes lif, och i hennes ögon uppdök uttrycket af en plötsligt vaknande erinran.

»Jag har ju någon gång berättat för dig», sade han drömmande, medan de gingo tillbaka in i stugan, »hur syster Maja kom för att kalla mig hem en gång, medan jag ännu dref omkring ute i världen?»

»Ja, det har du visst — och det var så vackert att jag aldrig skall glömma det!»

[ 298 ]»Och hur vi sedan kommo hem, och hur vi började…»

De hade hunnit fram till fönstret.

»— — — Se dit!» afbröt sig Olof plötsligt och pekade utåt.

Nere i dälden låg Isosuo kärret nästan oöfverskådligt stort framför dem. Vid kärrkanten vidtogo två stora afloppskanaler, framför hvilka myllrande skaror röjde undan skogen, under det andra ledde kanalerna efter dem. De liknade två mäktiga, framåtsträfvande farleder mot framtidens fjärran land. Aftonsolen kastade sitt röda skimmer öfver de arbetande männens kraftiga skuldror, här och där blänkte en yxa eller ett spadblad, vattnet glittrade som silfver i afloppsdikena, och den fuktiga kärrmyllan glänste metalliskt vid deras kanter.

»Åh…!» utropade Kyllikki förtjust. »Det har då ändtligen börjat!»

Olof vände henne från fönstret emot sig själf, slog båda sina armar omkring henne och såg henne in i ögonen, som om han i denna blick hade inneslutit allt hvad de hade sett och genomlefvat, lidit och hoppats.

»Nu har det ändtligen börjat!» sade han sakta, och slöt Kyllikki fastare till sitt bröst.