Sånger till Mannen i månen
| ← Skalderne |
|
Epigrammer → |
Första Månskenstycket.
Om inför himlens Gud jag yppa vågar
Hvar bön, hvart hopp, som vaknar inom mig,
Hvi skulle Du försmå en själ, som lågar
Med stilla offerflamma inför Dig?
Nej, jag vill öppna mig för Dig i sången,
Lik en Förgät-mig-ej, när första gången
Hon öppnar blyg för Solens ljus sin knopp —
Min själ skall icke mer sig sjelf förtiga,
Men till Ditt bröst, lik vårens lärka stiga,
Då hon i toner flyr mot himlen opp.
Ack, Alvin, hör hvad Dig mitt hjerta säger:
Liksom Din egen själ hör min Dig till.
Det enda hopp jag än på jorden äger,
Är att Du icke mig förskjuta vill.
Jag ähkar Dig; för dig jag älskar lifvet.
Ditt namn med eld utaf mitt öde skrifvet,
Så skönt i djupet af mitt hjerta står.
Jag älskar Dig också, om från Ditt hjerta
Du mig fördömmer till min fordna smärta,
Om ock Du grymt en helig bön försmår.
Förskjut mig ej, fast Du i lifvet träder,
Så stolt och glad, liksom en segersång,
Då lik ett moln, som drifs af stormens väder,
Jag gråtande går fram min dunkla gång.
Får jag mig endast till Ditt hjerta närma,
Ock älska Dig, och af Din blick mig värma,
Mitt qval försmälta skall, som vårens snö,
Ej sorgen mera till mig väg skall finna,
Men mina stunder skola ljuft försvinna,
Ljuft, som min harpas bästa toner dö.
Förskjut mig ej, fast ödet icke gjutit
Omkring min gömda vagga namnets glans!
Dock Äran ej min hyllning har förskjutit:
Hon vinkar mig från fjerran med sin krans.
Ack, Alvin, vill Du kärlek med mig byta,
Skall jag med kraft min äras perla bryta,
Utur det skal, der nu hon ligger skymd,
Och från Ditt bröst pånyttfödd af min låga,
Som Phoenix, vill jag mig mot Solen våga,
Mot ärans och bedriftens himlarymd.
Jag älskar Dig; en bön min kärlek föder,
Lik den om ljusets fröjd den blinde ber.
Jag flyr till Dig, som fogeln flyr till Söder,
Der han ej finner någon vinter mer.
Ack, unna mig till hämnd emot min smärta
Den stilla himmelsfärden till Ditt hjerta
Utur det lif mig omger mörkt och kallt!
Hur ödets nyck din lefnad må förvandla,
Allt, allt för Dig jag lida vill och handla,
Så sannt af dig mitt hjerta hoppas allt
Ifrån Din kind, när Du af smärtan pröfvas,
Min trohet sorgens perla kyssa skall.
Utaf min harpas makt ditt qval skall söfvas,
Som vilden söfves in af forssens fall.
Om plågans bittra kalk en gång du smakar,
Som minnet vid en hjelteurna vakar,
Hos dig jag vakar, stilla till dig böjd.
Njut ensam sjelf Din lycka och Din ära!
Ack, kunde jag Din smärta ensam bära,
Hon vore ljuf mer än min egen fröjd!
Om före mig Dig grafven innesluter,
I sången dock Du lefva skall med mig.
Visst ej förgås den tår, som Sångmön gjuter
Uti min skaldetimma öfver Dig.
Fast i det djupa mörkret man Dig sänker,
Odödligt klar, som kärleksstjerna blänker
Din sköna bild på minnets himlarand;
Ty vid Din graf jag vill med harpan vaka,
Tills i en dröm om Dig jag flyr tillbaka
Till Kärlekens och Harmoniens land.
Der skola dock omsider våra själar
I en tillsammansmälta om ej nu.
Det usla lif, hvari min ande trälar,
Som dröm, som moln, som vind försvinner ju!
Der skall bland nya syners fröjd mitt sinne
Afkläda trött hvari jordiskt hopp och minne,
Blott icke Dig: Du ej till jorden hör;
Och klart, som af en genomskinlig källa
Skall djupet af min själ jag för dig ställa,
Den trogna spegeln der Din bild ej dör.
Min kraft dör bort; af törst min själ försmäktar,
Knappt mäktar sången från min tunga gå.
Ack, vederqvick Du mig med lifvets nektar,
Hvars fröjd de höga själar blott förstå!
Ack, att min själ med Din sig finge gjuta.
Tillsamman så, som droppar tätt sig sluta
I källans sköna spegelklara ro!
Ack, att mig ödet unnade den lycka,
Att kunna lifvet ur mitt hjerta rycka,
Och fly till Dig och i Ditt hjerta bo!
Kom, Alvin, följ mig uti konstens lunder,
Hvars himmel lifvets moln ej nalkas få!
Hon vigt oss bägge in i sina under:
Hvi skulle vi hvarannan ej förstå?
Vi vilja evighetens skönhet måla
Med färg och ord, att hennes bild må stråla
I lifvets natt, på tidens kalla ö.
Ack, låt oss fast föreningsbandet vira.
Ack, låt oss ädla själars hymen fira,
Och ej min suck om kärlek ohörd dö!
Den sången dör, som jag i ord Dig bringar:
I känslans stilla böljor dränks min röst.
Dock hög och ren, och oförgänglig klingar.
Om dig den ljufva sången i mitt bröst.
Jag lyftat har för Dig min andes slöja:
Kan i hans drag Din själ ej frändskap röja?
Du ser min bild, som hopen den ej ser:
Vet du ej svar uppå mitt hjertas fråga,
Ack, Alvin! aldrig, aldrig skall jag våga,
Till lifvets barn en bön om kärlek mer.
Andra Månskenstycket.
Mitt hjertas öde vecklas stilla,
Liksom en Segerfana ut,
Och drömmarns mörka, grymma, villa
Med hjertats vinternatt har slut.
Jag ser den förlåt sönderbrista,
Som himmelriket för mig slöt.
Min bön, den heliga, den sista,
Har dött i segrens ljusa sköt
Förtjusning perlar i mitt öga,
Som daggen i en rosenknopp.
Min Genius stiger från det höga
Och lyfter i sin famn mig opp.
Med nektar vill jag mig förguda;
Min ande, som en offerprest,
Går rörd, att Gud och Englar bjuda,
Som gäster till sin högsta fest
Kring Dig min ban är evigt dragen,
Liksom kring Solen jordens gång,
Och liksom fogeln helsar dagen,
Så helsar Dig min själ med sång.
Uti en evig hymn förklingar,
Det lif, som mig din kärlek skänkt.
Din kärlek har min andes vingar
Med ljusets högsta färg bestänkt.
Blyg, som i lifvet, jag mig sluter
Också i sången i Din famn,
Och kring Ditt Englahufvud gjuter
Den späda glansen af mitt namn.
Hur skönt han går, att sig förlora
Uti det ljus, som omger Dig,
Som morgonlågan af Aurora
I dagens famn förlorar sig.
Ej vill jag uti sången dölja
Min fröjd, att mer än jag Du är.
Får jag Dig endast troget följa,
Din skuggas plats jag blott begär.
Hur ljuft om så, i alla öden,
Jag fick med Dig i lifvet gå!
Hur ärorikt, om efter döden,
Mig minnet ville stilla så!
Den sång, som kring sin Gudapanna
Ditt sköna namn, som gloria, bär
Kan inom dagens rymd ej stanna;
Han stolt ett längre lif begär.
Helt visst bland lyrans krönta söner
En thron han skall förvärfva sig,
Om Tiden på hans anlet röner
Ett drag, ett enda drag af Dig.