SOU 1951:40/kap4
← Begränsningar i jordäganderätten med hänsyn till det allmänna bästa |
|
Möjligheter enligt annan lagstiftning än den provisoriska strandlagen att reglera bebyggelse och jorddelning m. m. vid stränderna → |
IV. BEHOVET AV FRITIDSOMRÅDEN VID STRÄNDERNA
För att utreda vilket behov som föreligger av att genom en särskild lagstiftning bevara strandområden såsom rekreationsplatser för allmänheten har utredningen sökt vinna upplysning om dels statens innehav av mark, som är lämpad till fritidsuppehåll för allmänheten, dels vilka åtgärder kommuner och vissa industriföretag vidtagit för att anordna fritidsområden, dels omfattningen av den nuvarande strandbebyggelsen i riket, dels ock vilka byggnadsförbud som meddelats med stöd av den provisoriska strandlagen.
Rörande kronan tillhöriga egendomar, tänkbara som friluftsallmänningar, gjorde fritidsutredningen på sin tid en undersökning, för vilken redogörelse lämnas i betänkandet SOU 1940:12 s. 34 ff. En förteckning över sådana kronoegendomar, under domänstyrelsens förvaltning, finnes intagen å s. 284–285 i samma betänkande. Förteckningen upptaget dock icke områden belägna i de två nordligaste länen. Strandutredningen torde i denna fråga få hänvisa till den sålunda verkställda utredningen.
För att få upplysningar om vilka åtgärder kommunerna vidtagit för att tillgodose behovet av rekreationsplatser för allmänheten har utredningen vänt sig till länsstyrelserna och till Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse samt från dem erhållit uppgifter i frågan. Länsstyrelserna ha antingen själva lämnat uppgifterna eller överlåtit åt vederbörande länsarkitekt att göra detta. Det insamlade materialet är något ojämnt; för några län äro uppgifterna tämligen summariska under det att de äro mera utförliga för andra. En sammanställning av de lämnade uppgifterna visar följande.
Stockholms stad innehar friluftsområden i följande orter, nämligen Nacka (715 har), Tyresta (l.416 har), Åva (860 har), Farstanäset (43 har), Orhem (170 har), Ågesta (1.141 har), Flaten (48 har), Älten (20 har), Skärholmen (110 har), Nibbla (109 har), Gålö (1.818 har), Rånö (373 har), Nåtarö (547 har), Finnhamn och Särsö (tillsammans 100 har) samt Grinda (158 har).
Stockholms län: Några landskommuner ha iordningställt badplatser för det lokala behovet. Detta synes dock ej ha förekommit i större utsträckning.
Uppsala län: Flera av länets kommuner ha anordnat badplatser eller lämna understöd till sådana. Som exempel på längre gående åtgärder nämnes att Enköpings stad för framtida fritidsbehov förvärvat större delen
av Bryggholmen i Mälaren (areal c:a 230 har).
Södermanlands län: Såväl stads- som landskommuner ha ofta bemödat sig om att, framför allt genom anordnande av kommunala badplatser, tillgodose allmänhetens behov av rekreationsplatser.
Östergötlands län: De flesta städerna ha vidtagit eller planera vissa åtgärder för att tillgodose allmänhetens behov av rekreationsplatser. Några få landskommuner ha vidtagit åtgärder i samma syfte. Som exempel nämnes, att Linköpings stad tillsammans med Skidfrämjandet anlagt en sport och rekreationsplats vid Sätrasjön och inköpt Sågarholmen i Stora Rengen för att där inrätta en rekreationsplats för allmänheten, att för Norrköpings stad friluftsbad finnas anlagda såväl i Bråviken som i Glan och att staden de senaste åren för rekreationsändamål förvärvat eller arrenderat vissa markområden utmed stränder, däribland större delen av Esterön i Bråviken, att Motala stad har ett större friluftsbad i Varamon vid Vättern, att Skänninge stad försäkrat sig om ett badplatsområde i Västra Stenby socken vid Vättern, att Vadstena stad planerar en badanläggning vid Tycklinge vid Vättern, att Mjölby stad har en anläggning för friluftsbad vid Skogssjön, samt att mindre badanläggningar som anlagts av eller med bidrag från kommun finnas vid Slätbaken i närheten av Rings gård, vid Lillsjön i Gammalkil, vid Svartån i närheten av Normlösa och vid Boren invid Borensberg.
Jönköpings län: Kommunerna ha endast undantagsvis företagit särskilda åtgärder för att tillgodose behovet av rekreationsplatser för allmänheten. Vissa städer ha frågan under utredning.
Kronobergs län: Endast ett fåtal kommuner ha vidtagit särskilda åtgärder för att tillgodose ifrågavarande behov.
Kalmar län: En och annan kommun har vidtagit åtgärder av ifrågavarande slag. Såvitt känt har emellertid detta skett endast i obetydlig omfattning.
Gotlands län: Visby stad samt Slite, Väskinde, Bunge, Gothems och Sanda kommuner ha vidtagit särskilda sådana åtgärder.
Blekinge län: Ett tiotal kommuner ha vidtagit åtgärder av ifrågavarande slag.
Kristianstads län: De fall då kommunerna företagit åtgärder för att anskaffa rekreationsplatser för allmänheten uppskattas till minst ett 20-tal. Mark har därvid antingen köpts eller arrenderats.
Malmöhus län: Stora fritidsområden disponeras dels utmed Öresund av städerna Höganäs, Hälsingborg, Landskrona, Lund och Malmö samt av Lomma köping, dels utmed Östersjön av städerna Trelleborg och Ystad samt Skurups köping, dels ock utmed Ringsjön av Hörby köping. Vid Östersjön ha även Dalby. Skivarps, Balkåkra, Tullstorps och Källstorps kommuner fritidsområden. Dessutom ha kuststräckor reserverats för fritidsändamål i ett stort antal byggnadsplaner utmed Skälderviken, Öresund och Östersjön.
Hallands län: Kommunerna ha icke företagit några särskilda åtgärder i ifrågavarande hänseende.
Göteborgs och Bohus län: Städerna Göteborg, Kungälv, Strömstad Och Uddevalla samt landskommunerna Askim, Brastad, Foss, Landvetter, Ljung, Resteröd, Skaftö, Skredsvik, Tanum och Ucklum ha anskaffat områden för bad och friluftsliv. Vidare har Forshälla kommun anslagit medel till inköp av badplats och Resteröds kommun erhållit tillstånd att expropriera visst strandområde.
Älvsborgs län: I åtskilliga fall ha kommuner anskaffat rekreationsplatser för allmänheten. Som exempel nämnas de största, nämligen badplatsen Ursand i Gestads socken, tillhörig Vänersborgs stad, samt fritidsområden vid Öresjö för Trollhättans stad och vid Viaredssjön för Borås stad.
Skaraborgs län: Följande kommuner ha vidtagit åtgärder för att tillgodose allmänhetens behov av bad och rekreation i det fria, nämligen Falköping i Luttra socken, Floby på Torrevalla, Hjo vid Vättern, Hova vid Skagern, Karlsborg vid Bottensjön, Lidköping vid Vänern, Mariestad vid Vänern (Ekudden), Mullsjö vid Mullsjön, Skövde vid Simsjön, Stenstorp på Prästbolet och Vara vid Lidan (Dönstorp). Skövde och Tibro torde komma att söka tillgodose sina strandintressen vid sjön Örlen.
Värmlands län: Vissa kommuner ha företagit åtgärder för att anskaffa rekreationsplatser. I andra kommuner pågå utredningar om erforderliga åtgärder. I några fall ha rekreationsplatser tillkommit genom enskilt initiativ.
Örebro län: Örebro stad har f. n. endast en mindre fastighet i Kilsbergen, enligt uppgift använd som ungdomsgård, men förhandlingar ha inletts om ytterligare markförvärv för tillgodoseende av friluftslivets intressen. Nora stad äger i Norasjön Alntorps ö, vilken är avsedd som rekreationsplats för stadsbefolkningen. Hallsbergs köping har förvärvat ett område, som skall utnyttjas såväl för sommarstugebebyggelse som för camping, bad och liknande. Laxå köping har arrenderat ett område vid Laxsjöarna såsom badplats. De nämnda områdena anses vara av ringa omfattning med hänsyn till den stora tätortsbefolkningen inom länet. Som allmänt omdöme framhålles, att tätortskommunerna försummat att tillgodose befolkningens behov av rekreationsområden.
Västmanlands län: Intresset hos kommunerna att anordna rekreationsplatser är stort och man har anledning räkna med att åtgärder inom kort komma att vidtagas. Städerna Västerås, Köping och Arboga ha i viss mån ordnat sina fritidsplatsfrågor.
Kopparbergs län: Detaljerade uppgifter ha lämnats angående samtliga kommuner. Härav framgår, att inom ett 20-tal kommuner, bl. a. länets alla städer, vissa åtgärder vidtagits eller planerats för inrättande av fritidsområden (mestadels badplatser av större eller mindre omfång).
Gävleborgs län: I allmänhet ha kommunerna företagit särskilda åtgärder för att tillgodose behovet av badplatser för simundervisningen i skolorna. I många -fall, särskilt på landsbygden, äro dessa badplatser så dimensionerade att de även tillgodose traktens behov i övrigt av bad- och rekreationsområden. För städerna Gävle, Söderhamn och Sandviken finnas folkbad anordnade.
Västernorrlands län: Följande kommuner äga eller arrendera områden, vilka äro avsedda för bad- och fritidsändamål, nämligen Njurunda, Viksjö, Högsjö, Ullånger, Kramfors, Ytterlännäs, Nätra och Själevad.
Jämtlands län: I några fall – Östersunds stad, Frösöns och Svegs köpingar, Ragunda och Hede kommuner – ha kommunerna anskaffat eller planerat att anskaffa mark för rekreationsändamål. Fråga är dock om tämligen små områden.
Västerbottens län: Städerna inom länet och även några andra samhällen ha iordningställt badplatser för befolkningen. För andra kommuner och samhällen har påtagligt behov härav ej förelegat.
Norrbottens län: Mycket litet har gjorts av kommunerna för att tillgodose behovet av allmänna rekreationsplatser.
Beträffande industriföretagens tillgång på friluftsgårdar, semesterhem och dylika rekreationsanläggningar har utredningen av praktiska skäl måst begränsa sin undersökning till att gälla vissa företag, som antagits vara av större intresse i detta sammanhang. Från Svenska arbetsgivareföreningen har utredningen erhållit en förteckning å företag som enligt en av föreningen för några år sedan företagen undersökning inneha fritidsanläggningar av olika slag. Utredningen har sedan tillskrivit ett antal av dessa företag och anhållit om närmare uppgifter beträffande dessa anläggningar. De inkomna svaren utvisa följande.
Aktiebolaget Elektrolux, Stockholm, innehar fritidsområden för personal vid bolagets fabriker i Stockholm, Motala och Västervik. Områdena äro dels Hägerön i Stockholms skärgård, dels Bromma fritidsområde norr om Motala och dels Skansholmen vid inloppet till Västervik. Hägerön är bebyggd med 18 fritidsstugor, rymmande sammanlagt 60–70 liggäster.
Aktiebolaget Götaverken, Göteborg. För företagets tjänstemän och arbetare finnas semesteranläggningar, ägda av föreningar av dessa personalgrupper. Tjänstemannaföreningen äger Strandön norr om Ljungskile, å vilken 15 stugor finnas uppförda. Arbetarnas förening äger Knarrholmen i Göteborgs skärgård och har där uppfört ett 20-tal tvåfamiljsstugor samt övertagit och omändrat vissa militärbaracker.
Aktiebolaget Klippans Läderfabrik, Klippan, har semesteranläggningar dels i Magnarp invid Skälderviken och dels i Viken vid Öresund. Å det förra området finnas 5 byggnader med plats för ett 80-tal personer och å det senare en byggnad.
Aktiebolaget Svenska kullagerfabriken, Göteborg. För arbetarna vid fabrikerna i Göteborg, Hofors och Katrineholm finnas semesteranläggningar som ägas av särskilda föreningar. För Göteborgsfabriken finnes Lilla Brattön i Hakefjorden. Å ön äro uppförda stugor för omkring 100 familjer Och dessutom enklare tältstugor. Sammanlagt omkring 1.000 personer kunna samtidigt vistas på denna ö. Arbetarna vid Hofors bruk äga egendomen Engeltofta vid Gävlebukten. Byggnaderna inrymma ett femtiotal gästrum. Semesterhem för arbetarna vid Katrineholmsfabriken är egendomen Lappetorp vid Östersjön med plats för omkring 100 familjer.
Aktiebolaget Sveriges litografiska tryckerier, Stockholm, äger dels semesterhemmet Stugbyn på Öland och dels fastigheten Skulevik 15 vid Gullmarsfjorden, avsedd att bebyggas för semesterhemsverksamhet.
Aktiebolaget Malmö strumpfabrik, Malmö, äger ett fritidsområde vid Frostavallen, Höör. På området finnas byggnader med sängplatser för omkring 45 personer.
Aktiebolaget Upsala sidenväverier, Uppsala, äger tillsammans med övriga företag som tillhöra den s. k. Valskvarnskoncernen fritidsanläggningen Solgläntan i Uppsala Näs socken. Å området, som har egen strand, finnes en byggnad med bl. a. 8 sovhytter.
Aktiebolaget Volvo, Göteborg, äger semesteröarna Trälen och Långholmen, belägna omkring en mil sydost om Marstrand. Hus för omkring 40 familjer finnas uppförda där.
Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget (Asea), Västerås, har för sina anställda vid de olika fabrikerna dels stiftelsen Södra Björnön på Björnön utanför Västerås och omfattande även öarna Rågsäcken och Skärplingen. dels stiftelsen Brittsand med fastigheter i Sunnansjö vid stranden av sjön Väsman invid Ludvika, dels aktiebolaget Gottskärs havsbad med strand på Onsalahalvön, dels egendomen Svärdsklova med strand vid inloppet till Nyköping (stugor med ett 70-tal liggplatser), dels barnkolonien Bokenäs (plats för 40 barn samtidigt) med strand vid Koljöfjorden väster om Uddevalla, dels ock semesterhemmet Almö-Lindö på ön Almö-Lindö i närheten av Västerås (plats för ett 20-tal personer).
G. C. Faxe Aktibolag, Malmö. Bolagets tjänstemän ha ett semesterhem med liggplatser för ett 10-tal personer å egendomen Nedre Århult i närheten av Västersjön, Tossjö socken. För arbetarna finnes ett semesterhem i Veberöds socken utan strand. Sistnämnda hem omfattar 8 stugor.
Konfektionskompaniet Aktiebolag (Junex), Skånes Fagerhult, innehar idrottsplats och simbadanläggning i Skånes Fagerhults samhälle.
Manufakturaktiebolaget i Malmö äger semesterhemmet Solliden i Skanör med Falsterbo. Byggnaderna bereda plats för 75 personer.
Skofabriksaktiebolaget Oscaria, Örebro, har ett sommar- och semesterhem å strandtomt vid Hjälmaren, omkring 1 mil från Örebro. Hemmet kan mottaga 30–40 gäster samtidigt.
Svenska Flygmotoraktiebolaget, Trollhättan, har ett semesterhem med strand vid Koljöfjorden väster om Uddevalla. Byggnaderna innehålla rum för 40 familjer.
Uddeholms aktiebolag, Uddeholm, äger fritids- och semesteranläggningar dels på Djuröarna i Vänern och dels (tillsammans med dotterföretaget Degerfors järnverks aktiebolag) i Skagersbrunn med strand vid sjön Skagern. Sistnämnda anläggning har plats för omkring 250 gäster.
För att kunna bedöma behovet av en särskild strandlagstiftning har
utredningen ansett det särskilt värdefullt att få upplysning rörande
omfattningen av den nuvarande strandbebyggelsen i landet. För
detta ändamål har utredningen tillskrivit samtliga länsstyrelser och
anhållit att genom deras försorg från överlantmätaren eller länsarkitekten eller
båda dessa tjänstemän i förening skulle inhämtas upplysningar härom.
Dessa skulle bestå i att å översiktskartor angåves de områden inom ett
avstånd av 300 m. från strand. på vilka förekomme bebyggelse av följande
slag, nämligen dels tätbebyggelse (eller inom de närmaste åren förväntad
sådan). dels glesare bebyggelse dock mer än ett hus per 15 har (= mer
än ett hus per 500 m. strand). dels ock utpräglad glesbebyggelse (mindre
än ett hus per 15 har). Upplysningarna skulle lämnas på grundval av en
skönsmässig bedömning: det ansågs icke erforderligt att undersökningar
gjordes på marken. Från alla län ha sådana kartor tillställts utredningen.
Utredningen har sedan låtit upprätta en översiktskarta för hela landet, på
vilken strandbebyggelsen angivits. Kartan har utförts i två blad, vilka
intagas såsom bil. 2 i detta betänkande. Av tekniska skäl har det icke
varit möjligt att å kartan direkt utmärka de bebyggda områdena. I stället
har följande redovisningssätt använts. Strandområden, på vilka enligt de
länsvis upprättade kartorna tätbebyggelse eller glesare bebyggelse med mer
än ett hus per 15 har (mer än ett hus per 500 m. strand) förekommit, ha
betraktats som "konsumerade" av bebyggelse. Beträffande varje trakt har
sedan en jämförelse gjorts mellan förekomsten inom en cirkel med 5
kilometers radie av å ena sidan sålunda konsumerade stränder och å andra
sidan stränder, där bebyggelse icke funnits eller varit glesare än nyss
nämnts (fria stränder). På översiktskartan ha sedan genom kurvor och
olika ytbeteckningar angivits de områden av landet, där enligt nyssnämnda
beräkningssätt 0–5 respektive 5–25, 25–50, 50–75 och 75–100 % av
stränderna äro konsumerade genom bebyggelse. I en trakt, som ligger
mellan t. ex. en 5 procents- och en 25 procentskurva, äro överallt stränderna
inom ½ mils avstånd från varje punkt konsumerade genom bebyggelse i
en omfattning av mellan 5 och 25 procent. Områden, vilka praktiskt taget sakna stränder inom 5 kilometers avstånd, och där varje redovisning av
en konsumtionsgrad därför skulle bli missvisande, ha angivits för sig med
en särskild ytbeteckning.
Från länsstyrelserna har utredningen vidare på begäran erhållit uppgifter om de förbudsförordnanden som meddelats enligt 1 § av den provisoriska strandlagen. Enligt utredningens önskan skulle å de nyssnämnda kartorna för varje län även angivas de områden som belagts med förbud. Vidare skulle för varje förbudsområde uppgifter lämnas om dels ungefärliga arealen av olika kategorier mark, nämligen a) bebyggda tomter, b) avstyckade eller eljest bildade tomter som ej äro bebyggda, c) inägor i övrigt och d) övrig mark, dels beräknat genomsnittsvärde av mark av kategorien b), dels ock huruvida området beräknades huvudsakligen komma att för friluftsändamål nyttjas av den egna kommunens befolkning, närliggande tätorts eller tätorters befolkning (såväl fasta sommargäster som tillfälliga besökare) eller avlägsnare orters befolkning.
Uppgifter om meddelade förbudsförordnanden ha den 15 september 1951 inkommit från alla län utom Jönköpings, Gotlands och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Gotlands län har meddelat, att behov av att meddela förbud enligt strandlagen ansetts icke föreligga. Så gott som samtliga för badändamål lämpade stränder utefter kusten äro samfällda utmål för ett flertal fastigheter och på dem förekommer icke någon egentlig bebyggelse. Ej heller väntas bebyggelse komma att uppstå där. De fria stränderna täcka väl behovet av badplatser för såväl länets egen befolkning som tillfälliga besökare. Vidare har länsstyrelsen meddelat byggnadsförbud enligt 122 § byggnadslagen för i det närmaste hela kusten.
I Jönköpings län pågår, enligt vad länsstyrelsen meddelat, den 15 september 1951 alltjämt förberedande arbete för att meddela förbud enligt den provisoriska lagen. Även länsstyrelsen i Norrbottens län överväger att meddela vissa förbud.
Beträffande meddelade förbud ha de begärda angivelserna på kartor gjorts. Även de övriga uppgifter, om vilka strandutredningen anhållit, ha i regel kunnat lämnas. Å en översiktskarta i två blad, vilka utgöra bil. 3 till betänkandet, ha förbudsområdena markerats. Flertalet områden äro dock så små, att de icke kunnat återgivas skalenligt i den för kartan valda skalan. Kartan återger i dessa fall endast deras ungefärliga läge, markerat med en cirkel. Övriga områden återgivas skalenligt beträffande längden av den strandlinje, som förbudet gäller. Bredden har däremot icke kunnat återgivas i rätt skala.
Med ledning av de genom kartor och annorledes lämnade uppgifterna om meddelade förbud har utredningen vidare upprättat en tabell, bil. 1 till betänkandet. I tabellen angives, i den mån fullständigheten av inkomna uppgifter gjort det möjligt, för varje län dels sammanlagda längden utefter strandlinjen av förbudsområden vid saltsjöstrand resp. insjöstrand och strand vid vattendrag, dels sammanlagda arealen förbudsbelagd mark av envar av de förut såsom a)–d) betecknade markkategorierna. Det må understrykas att dessa uppgifter givetvis på intet sätt kunna vara exakta. De grunda sig på överslagsvis gjorda beräkningar. Vidare har i tabellen för några län anteckning gjorts om att generella undantag från förhuden medgivits. Beträffande sådana allmänna undantag lämnas här följande redogörelse.
Stockholms län och Västmanlands län: Förbudet gäller icke redan befintlig fastighet med en landareal understigande 2 har. Beträffande fastighet med större landareal, varå bostadsbyggnad fanns uppförd då förbudet meddelades, gäller förbudet icke den eller de delar av fastigheten, vilkas strandlinje ligger närmare byggnaden än 100 m.
Uppsala län: Från förbud undantages fastighet med en landareal av högst 3.000 m2, å vilken den 1 juni 1951 bostadsbyggnad var uppförd eller under uppförande. Beträffande fastighet med större landareal än 3.000 m2 utgör förbudet icke hinder för uppförande å förbudsområdet inom samma fastighet av byggnad inom ett avstånd av högst 50 m. från bostadsbyggnad å samma område, vilken den 1 juni 1951 var uppförd eller under uppförande. Dock må härvid uppföras endast en nybyggnad för bostadsändamål.
Södermanlands län: Beträffande tomtplats som redan bebyggts med bostadshus utgör förbudet icke hinder att där uppföra byggnad inom ett avstånd av 50 m. från en å densamma vid tiden för förbudets meddelande befintlig byggnad.
Östergötlands län: Beträffande tomtplats, som vid tiden för förbudets meddelande var bebyggd med bostadshus, utgör förbudet icke hinder att där uppföra byggnad inom ett avstånd av högst 50 m. från bostadshuset.
Skaraborgs län: I förbudsområdena ha ej medtagits avstyckade tomtplatser av normalstorlek, vare sig de äro bebyggda eller obebyggda.
Beträffande det för Göteborgs och Bohus län meddelade förordnandet
har länsstyrelsen i länet anfört, att förordnandet icke kunnat grundas på
en så detaljerad inventering av strandområdena som varit önskvärd samt
att länsstyrelsen har för avsikt att sedan närmare undersökning företagits
taga frågan under förnyad prövning.
Angående bredden av de många hundra förbudsområdena kunna
fullständiga uppgifter givetvis icke här lämnas. Ibland förekomma i
förbudsförordnandena direkta uppgifter om bredden, under det att i andra fall
förordnandena hänvisa till gränsdragning å kartor. I vissa län ha förbud
ej alls eller endast undantagsvis meddelats för vattenområden. Detta är
fallet med Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Malmöhus,
Örebro, Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. I det följande angives – i den utsträckning uppgifter varit tillgängliga –
för varje län angående bredden på land antingen vad förordnandena
innehålla därom eller också medelbredden, som uträknats genom att dividera
sammanlagda arealen av förbudsområdena med sammanlagda längden av
desamma.
Stockholms län: Generellt 100 m.
Uppsala län: Medelbredd 78 m. (För 79 av samtliga 117 områden angives bredden i förordnandet: 2 områden ha en bredd av 25 m., 7 områden en bredd av 50 m., 66 områden en bredd av 100 m. och 4 områden en bredd av 300 m.)
Södermanlands län: Medelbredd 84 m.
Östergötlands län: Medelbredd 105 m. (För 92 av samtliga 127 områden angives bredden i förordnandet: 64 områden ha en bredd av 100 m., 27 områden en bredd av 150 m. och 1 område en bredd av 300 m.)
Kronobergs län: Medelbredd 150 m.
Kalmar län: Medelbredd 114 m.
Blekinge län: Medelbredd 98 m.
Kristianstads län: Medelbredd 106 m. I
Malmöhus län: Medelbredd 157 m.
Hallands län: Medelbredd 118 m. (Vid saltsjöstränder variera bredderna mellan 100 och 300 m., vid insjöstränder och stränder av vattendrag variera de mellan 50 och 100 m.)
Göteborgs och Bohus län: Vid saltsjöstrand generellt 200 m. Vid insjöstrand generellt 100 m.
Älvsborgs län: Medelbredd 104 m. (För 32 av samtliga 38 områden angives bredden i förordnandet: 2 områden ha en bredd av 50 m., 23 områden en bredd av 100 m., 3 områden en bredd av 150 m. och 4 områden en bredd av 200 m.)
Skaraborgs län: Medelbredd 160 m.
Värmlands län: Av samtliga 53 områden har 1 en bredd av 50 m., 29 en bredd av 100 m., 16 en bredd av 150 m., 6 en bredd av 200 m. och 1 en bredd av 300 m.
Örebro län: Medelbredd 89 m.
Kopparbergs län: Av samtliga 45 förbudsområden ha 34 en bredd av 50 m., 7 en bredd av 75 m., 3 en bredd av 100 m. och 1 en bredd av 125 m.
Gävleborgs län: Medelbredd 85 m.
Västernorrlands län: Medelbredd 116 m. (För 21 av samtliga 28 områden angives bredden i förordnandet: 1 område har en bredd av 50 m., 3 områden en bredd av 75 m., 10 områden en bredd av 100 m., 6 områden en bredd av 150 m. och 1 område en bredd av 200 m.)
Jämtlands län: Medelbredd 72 m. (För 13 av samtliga 18 förhudsområden har bredden i förordnandet angivits till 75 m.)
Västerbottens län: Medelbredd 156 m.