Samlade sånger och visor/5/Lefnadsteckning
|
Inledning → |
Lefnadsteckning.
Vi hafva inom vår literatur många berömda, många klassiska namn, om hvilkas odödliga värde och förtjenst det skulle kunna synas som ett majestätsbrott att ett ögonblick tvifla. Och likväl, när det kommer till denna obevekliga kritik, som skiljer mellan guld och förgyld koppar, mellan lefvande blommor, uppspirade ur naturens varma och innersta sköte, och eftergjorda vaxblommor, då frågar ironikern: hur mycket håller profvet af allt detta?
Den uppburne författare, hvars lefnadsöden och utvecklingsgång vi här skola söka att skildra, kan ingen komma att räkna till de "klassiska" namnen. Han var så oakademisk som möjligt, ehuru "akademien" fann sig föranlåten att å sin sida uppmärksamma honom. Hans publik var den stora allmänheten, "profanum vulgus", för hvilken han aldrig stälde sig på någon oåtkomlig ståndpunkt. Man märker hos Sehlstedt inga snilleblixtar, såsom hos åtskilliga af våra skriftställare, men till ersättning går man ock hos honom miste om hvarjehanda tomt åskbuller, för att icke tala om vattenskurarna. Hos Sehlstedt finnes ingen efterbildning af konventionela europeiska mönster, en efterklang utan lif, en fraseologi utan kärna, en gestikulation utan öfvertygelse, en smärta utan nerver och ett löje utan själ. Vid tanken på så mycket utmärglad och gulblek sentimentalitet, som här och der går och gäller för poesi, måste det göra oss godt i sinnet, att — för att tala med Orvar Odd — umgås med en sångmö, som har blod i läpparna. Det är i den Sehlstedtska diktningen någonting nytt, något friskt, något ur källdjupet porlande, jemte solsken, doftande ängsblommor och klingande fågelsång.
"Strängarna på hans lyra voro väl icke många", skref en författare[1] vid underrättelsen om Sehlstedts död, "och deras klang var ej så stark, men de voro spunna af de finaste fibrerna i en känslig själ, de klingade med lust och fröjd, och tonen trängde vida omkring, ty dess välljud var lika rent som takten var frisk, och ingen starkare stämma till ett mäktigare strängaspel fanns, som kunde överrösta sångarens glada visor. Hvem har ej lett vid dessa visor? Hvem har ej till och med någon gång försonat sig med en kulen och ruskig höstdag för de komiska sidor, Sehlstedt förmått afvinna alla med den samma oundvikligen förbundna mödor och besvärligheter? Huru väl känner ej skalden den nordiska vinterns och det svenska hemmets behag! Vi känna igen oss sjelfva i denna person som förstår njutningen af en slädfart öfver den knarrande drifvan och isbelagda vågen, som kan uppskatta trefnaden af en flammande brasa och skämtet kring en värmande bål. Och vårens och sommarens ankomst har ingen firat med gladare sinne och tacksammare hjerta än han. Då ilar hans lätta båt med svallande segel öfver de blåa vikarna och sunden, då surra biet och myggan för honom sagan om sin korta lefnadsfröjd, då trifves skalden så väl i glada menniskors samqväm "i det gröna" och målar i bjerta färger de ringa återstoder af ett njutningsrikt naturlif, hvilka civilisationen lemnat oss öfriga."
Sehlstedt är en skriftställare i hvars sällskap vi trifvas; intet hat eller groll framträder hos honom. Man får hos honom erfarenhet deraf, att kärleken är humorns moder. Äfven kritiska sinnen, för hvilka ett och annat i formen hos Sehlstedt måste förefalla felaktigt, hafva känt sig hänförda af denna kärleksfullhet. Från satiren vänder sig mången bort med en plågsam känsla, emedan den med sin brännspegel skarpt belyser de menskliga svagheter, vi dock alla dela. Men humorn upphöjer och vederqvicker oss, i det den visar att "verlden är ej så ful som vi henne ängsligt afmåla". En af Tysklands största estetiker, på samma gång en af dess förnämsta skalder, har i en mästerlig afhandling visat att satiren, elegien och idyllen utgå från samma källa. Ställer sig skalden på idealets ståndpunkt med gissel och hån öfver verkligheten, så skrifver han en satir; skildrar han idealet med en klagan att verkligheten ej motsvarar det samma, så blir hans poem en elegi; och framställer han slutligen idealet såsom för handen varande äfven i den bristfälliga verkligheten, så diktar han en idyll.
Elegier skref Sehlstedt icke gerna, rena satirer ganska sällan, men deremot författade han många idyller, och man kan säga att han sammangöt de satiriska och idylliska dragen på ett för svenska diktningen alldeles egendomligt sätt.
Det fins nämligen en gren af skaldekonsten, som må anses karakteristisk för vårt land, en poetisk återspegling af dess korta men herrliga somrar, som, enligt Bellmans ord, bjuda
« — — Fåglen sjunga,
Biet svärma, gäddan slå,
Och sefiren då och då
Flåsa i poetens lunga.»
Om vi våga uttrycka oss i ordalag, som motsvara denna stämning, så skulle vi vilja säga, att när solen börjar på att göra sin syssla oklanderligt, d. v. s. skina emellanåt; när molnen ej mera ligga på himmelen som svarta oxar, utan som små hvita och hyggliga lamungar; när vestanvinden ej mera vräker omkull några plank, utan far beskedligt omkring och pussar de nyss utspruckna blåsipporna; när jorden gnuggar sig i ögonen efter den långa vintersömnen — då öppna poeterna i det gamla Sverige sitt kammarfönster, de dricka frisk luft som champagne, det ena glaset efter det andra, de se hur här och der ett grönt grässtrå framsticker ur mullen, och de draga af alltsammans den slutsatsen, att nu tillkommer det dem att fatta ordet.
Det var vid detta lynne, som redan "Svenska skaldekonstens fader" uppstämde sitt:
Phoebus han har sin vagn med the guldglimmande, pigge
Sampt eldsprutande, svårt regerlige, drakote fåhlar
Vändt sin tygel i krook från barbrer och torkade blåmän
Moot the måtlige land och sist til nordiske näset,
Och far nu så makliga fort, upvärmer och aflar
Med sit liufliga lius sampt allting skådande strålar
Hvad på jordene fins, uthi lunderne, luften och hafvet.
Ingenting annat var inspirationen till "Friskens och Runii resa till Dalarön 1712", och det var på samma grundval Dalin stod, när han skref:
Gumma, dräng och piga,
Oxe, ko och qviga,
Kalf och lam i glädje hoppa;
Tuppen med sin fru
Har förgätit nu,
Att han en gång skall bli soppa.
Kort sagdt, inom den svenska diktningens kanske mest sjelfständiga område: den humoristiska naturidyllen, är Elias Sehlstedt den senaste länken, närmast intill den harmlöse skämtare, som i månen såg en holländsk ost, hvarpå de holländska sjökaptenerna i saligheten frukostera, författaren af "Mollbergs epistlar" och "Våren är kommen", skalden och komministern C. F. Dahlgren.
I en liten norrländsk stad, "med herrligt läge, god hamn, prydlig kyrka, vacker och väl vårdad promenadplats, en öfverflödig ångsåg samt en ohygglig mängd ytterst fula och missprydande sjöbodar, hvilka dock komma att borttagas — om tusen år," föddes åt handlanden Sehlstedt den 8 december 1808 sonen Elias, som femtio år senare sjelf gaf detta signalement på Hernösand. Huru han der växte upp vid gymnasiet, har han ock sjelf, målande och gladt, beskrifvit[2]. Vi se honom i själavånda i "skuggan af rektorns stora romerska näsa", vi se honom i sällskap med några kamrater gå den teologiska vägen — in på någon anspråkslös källare, vi se honom stå i rök och dam, lik Karl den tolfte, då han nämligen i sin tur skulle vara med om att rengöra skolans ljuskronor, ett nytt Augias-stall, från talg och smuts, och städa skolrummen. Vi äro med om hans karnavaler, äggkalas och baler, då herrar och damer om hvarandra gingo mumsande på knäckebrödssmörgåsar i sjelfva balsalongen, medan de hvilade sig från dansen — och läsaren har blott anledning beklaga, att icke äfven studenten Elias S. skänkt oss sina minnen. I den lärda staden vid Fyris framträdde han 1829 som akademisk medborgare och bestämde sig för den juridiska vägen, men ödet i form af fadrens dödsfall och dermed följande frånvaro af tillgångar gaf honom anledning att framdeles utbrista: "I fall jag verkligen vore skald, så skulle jag kunna säga: när Bellman kunde vara i nummerlotteriet, så ta' mig sjutton kan inte jag vara i tullen också! Det har funnits mycket sångfåglar der!" — hvarpå han som exempel nämner Arnoldson och Stenhammar. Man kunde också tala om Valerius, Afzelius och andra.
Unga Elias öfvergaf alltså Upsala, som han sedan ej återsåg på många år, och af det vindsrummet han bebott, fanns då, säger han sjelf, "ej en pinne qvar". Men innan han for sin kos, hade han låtit den "poetiske spindeln", d. v. s. pennan väfva sina långa eller korta trådar öfver papperet, och Upsala-Korrespondentens utgifvare, Emanuel Bruzelius, hade funnit dem vara af det goda slaget och låtit dem se ljuset i sitt blad. Ett helt dussin poem af —dt infördes der under loppet af 1832. Det första bland dem: "Den moderne krigaren"[3] blef mycket populärt och de flesta af dessa stycken intogos af författaren i ett litet, samma år i Stockholm utgifvet dikthäfte: Norrlandsblommor af —dt[4]. Denna samling börjar med ett (ej sedan återgifvet) qväde kalladt Pilten, hvarur vi anföra första versen:
En liten pilt jag fostrar opp,
En hjertans liten en:
Om lif han ger dock föga hopp,
Ty han är späd och klen.
Såsom läsaren lätt anar, var "pilten" i sjelfva verket den sångmö, som Sehlstedt sedan så ofta apostroferat. — Häftets innehåll råkade äfven i öfrigt ut för författarens censur, hvilket vi ej förtänka honom; af dess tjugufyra dikter ha dock några genomgått skärselden och kommit in i de samlade skrifterna.
Året efter sin debut inom bokverlden vandrade innehafvaren af signaturen —dt en dag upp på Aftonbladsbyrån, och blyg som den yngsta af behagen framlemnade han ett opus, som sedan blifvit läst och sjunget i slott och koja. Det är oss sagdt, att den anspråkslöse författaren kände sig i hög grad öfverraskad, då redaktionen höll till godo med Norrländingens hemlängtan[5]; stycket är i sin ursprungliga form i det närmaste sådant vi alla känna det. Samma år (1833) innehöll ock Aftonbladet Den glade sångaren, hvari de senare förändringarna äro något flera.
Poeten var vid denna tid, för att begagna hans egna ord:
En man af akademisk ras,
Ett slags aptekare, som krossar
Små kunskapsfrön, som med karbas
Ges in åt våra söta gossar.
Det är på grund af flerårig erfarenhet, Elias Sehlstedt talar, då han utbrister om en informator:
Hans kall är tungt på många vis,
Och stundom är så svårt att plugga
Latin i mammas lilla gris,
Som att få gudsord i en sugga.
Hans principaler voro icke heller alltid de behagligaste, ty han konditionerade en tid på Vermdön hos "Siggesta' buse", den från Almqvistska rättegången bekante ryttmästaren Johan Jakob von Scheven.
Sin moderliga famn öppnade kgl. tullverket 1836, och sex år senare blef det Mems station förbehållet att mottaga tulluppsyningsman Sehlstedt, som 1843 ditförde sin brud Augusta Ekman, dotter af major Ekman i Karlstad. Familjefadern bortlade icke sin lyra, men sin anonymitet, och Knäppar på lyran af Elias Sehlstedt (1844) blefvo inregistrerade i "Sveriges sköna literatur", hvars författare förespådde den nye poeten en framtid. Nu var ock allmänhetens blifvande gunstling i vissa afseenden fullfjädrad. Han var ännu icke "vindens och vågornas skald", men godt lynne och qvickhet i förening med den känslans renhet, som alltid varit för Sehlstedt utmärkande, gåfvo åt hans idyller en egendomligt intagande prägel. Nu skrefvos Litet bo jag sätta vill och andra småbitar, som äro oskiljaktigt förenade med namnet Sehlstedt.
I sitt nästa dikthäfte: Småplock på vers (1850) uppstämde han icke för ro skull sin "Sång för rörliga tullbevakningen". Med maka och dotter styrde han 1847 sin kosa till Hornstull, men som res-inspektor fick han der kostsamma individer att försörja, ty
— Hästar och åkdon och dräng skall han ha,
Och pengar dertill uti molnena ta.
En res-inspektor borde vara af guld,
Så slapp han att sätta sig ständigt i skuld.
Han tackade derför sin lyckliga stjerna, då han 1852 utnämndes till tullinspektor vid Sandhamn med mindre lön, men — utan hästar.
Här fann Sehlstedt en ganska varaktig stad och här utbildade han sin specialitet som skärgårdspoet. Då han en dag farit in till Stockholm med sina Sandhamnska förstlingsalster, mötte han, enligt sin berättelse, en gammal bekant, som ropade:
"Nå besitta! Jag svär, att det är visor, som du har der i pappersrullen".
"Rätt gissadt! Jag ämnar mig just upp till tryckeriet, för att göra mitt namn odödligt."
"Hvad kommer boken att heta?"
"Det har jag ännu ej tänkt på: jag vet ej, om det skall bli fågel eller fisk."
"Lyd då mitt råd och kalla den för fiskmåsen," sade han, "isynnerhet som du nu vistas och hafver din varelse på ett ohyggligt skär, längst ut i hafsbandet, der du troligen aldrig ser annat, än fisk och fiskmåsar, och blir väl sjelf en fiskmåse till slut."
"Nå, så kör för Fiskmåsen", utbrast Sehlstedt, och med hänseende till hans dåvarande vistelseort var den titeln onekligen icke så oäfven.
På "Fiskmåsen, poetisknvår-kalender för 1853", följde kalendrarna Utkiken och Telegrafen (båda tryckta 1857). Den senare fick af en viss orsak namnet optisk kalender. Liksom de optiska telegraferna vid denna tid, allt hvad de hunno, försvunno från skärgårdens bergsknallar, så önskade nämligen författaren, att hans kalender skulle så fort som möjligt försvinna ur bokhandeln, och allmänheten fann denna hans önskan naturlig. Följaktligen började det bli i sin ordning, att någon förläggare tänkte på att samla allt det under årens lopp försvunna och denna dag randades 1861. Poeten sjelf afsade sig redaktionsbestyret af de samlade dikterna: "jag förstår mig icke på dylikt," menade han, och åtog sig blodt att gifva innehåll åt rubrikerna[6].
Om sin sångmö skrifver Sehlstedt från sitt Sankt Helena: "Hon håller utkik efter gröna lundar, fågelsång, leende dalar; men förgäfves stirrar hon kring de sandiga fälten och de nakna klipporna. Sandhamns flora är torftig: kattfötter och lingonris, och dess fauna inskränker sig till getter och fiskmåsar. I så fatala omständigheter, hvad skall en stackars sångmö sjunga om: fartyg och sjömansbyxor, storm och skydrag, getragg och toppsegel, sjöskum och långtobak! Undra ej på, om mina visor äro torftiga och ämnena inskränkta."
Det vore en misslyckad artighet mot den älskvärde skaldens minne, om man påstode att en hvar af hans dikter gifver fullständig dementi åt denna blygsamma förklaring.
Sehlstedt i sitt hem.
Man må emellertid snarare undra öfver, att han med små resurser kunde åstadkomma så mycket gediget, än deröfver att guldet någon gång blef blandadt med koppar. Då och då friskade han upp sig med en tur till den civiliserade verlden, hvarom hans muntra reseskildringar i kalendrar och tidningar buro vitne[7]. För öfrigt höll han de ideala lifsandarna vid makt genom en sysselsättning som han idkat ända sedan sin studenttid i Upsala: utan att kunna berömma sig af någon "skola", var Sehlstedt framstående som målare. I synnerhet hans sjöstycken — och dessa blefvo under årens lopp ganska många — voro omtyckta, och sjökaptenerna funno i dem ett godt behag, ty de sågo sitt element framstäldt med natursanning[8]. Också hade Sehlstedt på sin ö tillfälle att studera böljorna:
Sandhamn.
Jag sköljt mig uti sjutton år
I detta vilda haf,
Så färgen gått utur mitt hår,
Hvad som ej blåst utaf,
säger han i sitt "Afsked till Sandhamn". Ännu några dagar före sin död fullbordade han en frisk och kraftig skärgårdsvy. Som hans förtrogne vän vid konstens härd under yngre dagar, må nämnas den finske målaren Ekman.
I Sehlstedts utgifna skrifter finnas just inga vittnesbörd om något intresse för mensklighetens förflutna eller kommande öden; han lefde i det omedelbart närvarande, och om han icke, som Bellman, sade sig ej fråga efter om solen går upp eller jorden axlar sig, så tyckes det dock hafva varit någonting ditåt. Af hans efterlemnade anteckningsböcker visar sig likväl att han studerade ett och annat, som man kanske icke skulle hafva tilltrott honom. Att en författare, som skref om predikantens förhållande till helvetet och svafvel-ån:
Då han dem så noga känner
Kanske kom han derifrån —
ej skulle vilja låta sig nöja med den ortodoxa teologiens mannaregn, är lätt att förstå. Men han visar sig hafva varit lifligt intresserad af den nyare religions-filosofiska kritikens eröfringar. För bättre minnes skull gjorde han i sina dagböcker hvarjehanda utdrag ur Viktor Rydbergs "Bibelns lära om Kristus", ur Schenkels skrifter o. s. v. Dessutom hafva vi der funnit om hvartannat sentenser af Pezzani, Jamblicus, Bonnet, Jouffroy, Young, Esquiros, Flammarion, Plato, Lagerlöf, Onkel Adam, Salomo och Bulwer — allt vittnesbörd att den lille jovaliske tullinspektoren läste och spekulerade mer än han ansåg lämpligt att låtsa om för allmänheten.
År 1868 förlorade Sandhamn sin poet (afsked med pension 1869), som förstnämnda år bosatte sig i Stockholm, dock icke i sjelfva staden, utan på "det högst behagliga ställe" — säger Samuel Columbus för två hundra år sedan i en otryckt skildring af Djurgården — "der en stor mängd menniskor under hela sommaren, men i synnerhet midsommarsnatten församlar sig och der roar sig bland träd och gräs, anställande allehanda lekar." Här förflöto angenäma år, till dess skalden vid jultiden 1873 förlorade sin tjugufyraårige son. "Tala inte om det," yttrade han sedan till sina närmaste om dödsfallet; "jag kommer snart efter". Det dröjde ej heller många månader innan förutsägelsen gick i fullbordan. Tidigt på våren 1874 medföljde Sehlstedt på inbjudning af en vän på en ångbåtsfärd till S:t Petersburg och tycktes vid återkomsten vara vid särdeles goda lifsandar. Utan att veta derom — förhållandet var blott bekant för hans hustru och läkaren — bar han redan döden i hjertat. En dag under sonens sjukdom hade den tillkallade läkaren blifvit anmodad att undersöka äfven den gamle och fann honom vara besvärad af långt utbildad hjertförlamning, som antagligen påskyndades genom sorgen öfver sonens bortgång. Koppor tillstötte, ehuru mycket lindriga, och tidigt på morgonen den 22 Juni 1874 uppfyldes hvad Sehlstedt 42 år förut diktat i Dödens aning (Norrlandsblommor) :
«Lif och död om mig helt nyligt stredo;
Lifvet vann och gaf mig jorden an,
Dock när nästa gång de strida åter,
Segrar döden visst, och fängslets band
Löser sakta och mig öfverlåter
Till min längtans sköna fosterland.«
Han inslumrade i döden oförmärkt och stilla. Dagen förut hade han läst tidningar och uppfriskat sig äfven med lekamliga varor. Några minuter innan han för alltid slöt sitt öga, sysselsatte han sig med trotjenaren Max (en präktig gårdvar). Han lade nig ned på kudden och utan en suck eller en klagan var allt förbi.
En herrlig sommarafton, den 25 juni, fördes stoftet af Elias Sehlstedt till nya kyrkogården, och hundratals tårade ögon sågos kring grafven, då vid jordfästningen hans egen vackra och gripande hymn Till aftonstjernan upplästes af den tjenstförrättande presten.
Sehlstedt ådrog sig icke under sin författarebana mycken uppmärksamhet af den literära kritiken. Hans poetiska kalendrar funno en talrik och tacksam läsarekrets, men omtalades ej vidlyftigt af recensenter, och liknande har fallet varit efter det hans alster blifvit samlade. En kort, vänlig notis, att en ny del af den "glade sångarens" visor sett dagen, har varit det vanliga. Till och med då biografier skrifvits öfver honom, har man ansett obehöfligt att inlåta sig i någon egentlig karakteristik — alla känna Sehlstedt, alla älska honom, har man förmodligen tänkt och derför afhållit sig från mångordighet.
Från antydda förhållande finnes, så vidt vi känna, blott ett enda undantag. I Nya Dagligt Allehanda för den 24 december 1862 läses nämligen en af F. Bander författad anmälan af Sehlstedts Samlade sånger och visor, andra delen. Denna kritik är ganska omsorgsfull och vidgar sig till en allmän skildring af Sehlstedts skaldskap.
Det anmärkes der, att Sehlstedt eger sin utpräglade individualitet, en sällsynthet hos nutida diktare. Hans sångmö förliknas vid en okonstlad landtlig skönhet, en skalkaktigt leende fiskarflicka, lika frisk som den natur der hon föddes och lika fri som fågeln. Hennes språk är städse enkelt och rent. Det må vara sant, att diktionen icke alltid är rätt vårdad; understundom måste man anmärka äfventyrliga uttryck, vågade rim och accentuationer. Men det omedelbara i en sång, som blifvit alstrad af stundens ingifvelse, har tagit sin form lika hurtigt — och lika vårdslöst, om man vill — som regnbäcken, hvilken lägger sin väg hvar och hur det bäst faller sig, öfver stickor och småsten, mellan tufvornas ljung.
Samme vittre domare ser i Sehlstedt uteslutande en lyriker, som sjunger af ett varmt och ädelt hjerta, som troget följt sin natur och icke sträfvat utom gränserna af det fält, der han egt sin kallelse. "Vid uppfattningen och återspeglingen af lifvets förhållanden och vexlande situationer har han ådagalagt harmlöshet och naivitet. Denna naivitet i förening med en i flera stycken lycklig och prisvärd objektivitet i framställningen, gör honom mycken heder".
Vid detta uttalande om Sehlstedts naivitet, må hågkommas att ur det naiva tankesättet flyter nödvändigt ett naivt uttryck i orden. Medan det skolmässigt bildade förståndet, af farhåga för misstag, med grammatik och logik korsfäster sina ord så väl som sina begrepp, blir hårdt och stelt, för att icke vara obestämdt, så behöfver den naive skalden blott ett enda lyckligt penseldrag för sin målning. Liksom genom en inre nödvändighet springer språket fram ur tanken, tecknet försvinner i det betecknade. Härmed följer gratien. De så kallade naturskalderna smycka sig ofta gerna med en hastig förvärfvad halfbildnings prålande glitter; de äro koketta eller plumpa och stundom bägge delarna. Dessa fel finner man icke hos Sehlstedt: han är okonstlad som lärkan, då hon lyfter sig upp mot morgonhimlen och sjunger af inre lust.
Under det tiotal af år, som Sehlstedt, efter det hans dikter börjat samlas, fortfor att vara vår mest omtyckte poet, utvecklade han ett och annat drag, som ej så klart framträdde i de första häftena af hans "opera omnia". Han var redan då förträfflig i visan, stundom begagnande ett omqväde, som i någon mån påminner om Béranger. Hans parodier och resefantasier voro lika lustiga som sedermera. Han kunde med samma naiva fryntlighet apostrofera Snösparfven, som längre fram Talgoxen på mitt fönster. Hans känsla var i de allvarsammare dikterna lika innerlig, hans finhet och behag i framställningen lika oförnekliga, som under hans senaste lefnadsår. Men hans glädje öfver naturen hängaf sig omsider mera åt den stämning, som uttalar sig i hans Söndagsmorgon i skogen, hvarjemte han upprullade sådana små ypperliga genretaflor som Mitt sommarnöje. Också adlades den burleska komiken i Sehlstedts diktning under sista årtiondet till mera äkta humor, såsom i Vackert så och i allokutionen till Min skugga. Stycken sådana som de två sistnämnda skulle vara prydnader för hvilken stor och berömd skald som helst, och den luttrade lefnadsfilosofi, som uttalar sig i "Vackert så" har i förening med qvickheten gjort detta poem till ett af dem som med full rätt kunna sägas lefva på svenska folkets läppar. Men författarens förnöjsamhet och anspråkslöshet voro fortfarande lika stora, som då han vid en tidigare period skref:
«Rädd att visan blir för lång,
Slutar jag för denna gång.
Du som läser denna sång,
Tackar jag ödmjukast.»
Det förefaller oss, som om Sehlstedt i dessa strofer inlagt en god del af sitt jag, hvarigenom han ock skiljer sig från flera af svenska litteraturens för öfrigt högst framstående humoristiska skriftställare, hvilka icke alltid dragit i betänkande att sätta sin popularitet på spel genom att uttala ett snillets högdragna "noli me tangere". Då Sehlstedt gått hädan, visade det sig ock fullt klart, huru uppburen han var. Enligt hvad vi redan i början af vår uppsats antydt, tillhörde hans skaldskap ej den riktning, som plägar företrädesvis utmärkas af vår vittra areopag, men under ett tiotal af år och intill sitt frånfälle rönte han dock af svenska akademien det erkännandet att på hans lott föll ett af de årsanslag som akademien har att utdela åt vittra författare. Som en utmärkelse bör ock hågkommas att flera tonsättare lade Sehlstedtska visor till grund för musikstycken, nämligen A. F. Lindblad, Fr. Sandberg, W. Uddén, C. G. R. Littmark, B. A. Beckman och Göran Möller. Som särskildt bekanta "Sehlstedts-sångare" kunna anföras C. J. Uddman och V. Holmqvist.
Efter Sehlstedts död täflade hela landet att visa honom sin hyllning, och den 29 maj 1875 aftäcktes på hans graf en minnesvård, åstadkommen genom frivilliga bidrag från Sveriges alla trakter, hvarvid också de mindre bemedlade icke lära försummat att gifva sin skärf, egnad äfven att bereda sorgfria öden åt den saknade skaldens efterlefvande maka och dotter. Uppmaningen till allmänheten var undertecknad af bland andra Gunnar Wennerberg och Talis Qualis; subskriptionens goda resultat vanns i icke oväsentlig mån genom oförtröttadt nit af Sehlstedts vän konditor W. Eckert.
Då täckelset föll från vården med Elias Sehlstedts bild (bronsmedaljong, modellerad af Frithjof Kjellberg), räknades mellan två och tre tusen åskådare, bestyrkande sanningen af Frans Hedbergs varma ord vid denna högtidliga akt:
«Här skall han, allas saknad värd,
Mottaga folkets hyllningsgärd,
Hit skall det alltid tacksamt gå,
Och det är vackert så!«
- ↑ I Nya Dagligt Allehanda
- ↑ Sehlstedts poetiska gåfvor började bli bekanta redan under hans gymnasisttid och en skämtsam utgjutelse af hans hand från denna tid befordrades till trycket, nämligen "Byxorna". Saga (utgifven som broschyr, Stockholm 1832). Ur den synpunkten att det är det första tryckta alstret af Elias Sehlstedt hafva vi ansett oss böra återgifva detta nu alldeles bortglömda och okända stycke; läsaren finner det derför i slutet af efterföljande samling.
- ↑ Parodi på la Sentinelle ("Vid månans sken")
- ↑ Ett af dessa poem: Den frommes afsked till sina vänner trycktes först i Upsalatidningen, sedan i Norrlandsblommor, och mer än fyrtio år senare i kalendern Nornan i egenskap af förment posthumt alster. Sehlstedts första dikthäfte var af öfvervägande allvarligt innehåll, till större delen dödstankar.
- ↑ Den allbekanta melodien till detta stycke är af fröken Hanna Brooman. På senare tiden har W. Uddén komponerat en ny melodi dertill.
- ↑ Rubriker ansågos emellertid icke nödiga, men om något försök blifvit gjordt, att i särskilda grupper sammanföra närbeslägtade stycken, skulle man möjligen hafva funnit skäligt att utelemna åtskilliga dupletter, som togo sig annorlunda ut, då de först framträdde i olika kalendrar.
- ↑ De flesta af Sehlstedts alster under senare åren trycktes först i Ny Illustrerad Tidning; äfven lemnade han bidrag till Svea, Familj-journalen m. fl.
- ↑ En mängd af Sehlstedts taflor afyttrades åt kommande och farande Neptunisöner vid tullstationen, vanligen för ett pris af — 50 rdr stycket. Vi hafva trott att det kanske kunde intressera en och annan af Sehlstedts vänner att här se en afbildning af hans hem på Sandhamn, hvarför vi meddela en liten teckning deraf, förminskad efter en fotografi, samt derjemte en utsigt af Sandhamn, kopierad efter en af hans egna taflor. Båda dessa bilder hafva förut varit införda i kalendern Svea för 1875, der de åtföljdes af en uppsats om Sehlstedt af Frans Hedberg, som deri skildrade ett besök hos skalden.