←  I Kap.
Sara Widebeck
av August Blanche

II Kap.
III Kap.  →


[ 12 ]

II KAP.


Sålunda var Celestine lik sig i ett fall, men hon var det äfven i ett annat.

Fyra år hade hvälft sig emellan Alberts död och det rörande uppträde, hvilket förestående kapitel innehåller. Saras barn hade uppväxt och blomstrade nu kring den döende modern, liksom de späda telningar kring den bräckliga lutande stammen. Hennes äldsta son, Adam Paulus, var ännu i bagarlära i Stockholm; men hade erhållit sin mästares tillåtelse att vid denna tid besöka Lidköping och sin derstädes boende moder. Celestine, öfver hvars efter Alberts död tillryggalagda bana bäst är kasta en slöja, hade redan något öfver tvenne år, jemte sin fyra-åriga son, varit i Saras hus, der hon till sådan färdighet inöfvat sig i glasmästaryrket, att Sara nu mera högst sällan behöfde lägga sin hand dervid. Äfven det öfriga hushållet var åt Celestine uppdraget, helst Saras bröstsjukdom , som allt mer och mer tilltog och till hvars botande läkarhjelp förgäfves blifvit sökt, hindrade henne uppfylla husmoderns plig[ 13 ]ter så väl i barnkammaren, som i köksspisen. Celestine var således allt i allom. Än torkade hon barnen om näsan, än torkade hon af något nytt isatt fönsterglas; än skar hon af en bit metvurst, än en glasruta; än tillknådade hon kitt, än vispade hon till mjölgröt — med ett ord, man igenkände ej den förra Celestine på annat, än på det sköna ansigtet, som, ehuru något blekt, likväl till det mesta bibehöll sitt ungdomliga, lifliga. Kring det dunkelblå ögat knöt sig visserligen en något mörkskuggad ring, liksom molnkransen kring månans glänsande skifva; men i blicken låg ännu samma ljufva svärmeri, hvaraf blotta skenet förmådde sätta den genom manliga ådror strömmande blodmassan i fullkomligaste uppror. Kinderna voro väl, som vi nyss antydde, något bleka; men detta bleka var liljans hvithet. Mången giftig insekt hade visserligen, under de tvenne första åren efter Alberts död, surrat öfver läpparnas blomblad; men deras purpurkälla tycktes vara outtömmelig, emedan ett manligt öga icke gerna ostraffadt vågade dyka till dess botten. Celestines växt hade blifvit något mera utbildad och fyllig, och när man med blicken hade stannat på den lilla täcka foten och började derifrån fortsätta vägen uppåt, var det nästan omöj[ 14 ]ligt att kunna lösrycka sig från denna runda sköna vad, som, hvilande på det finaste smalben, liknade en på silfverhufvyudet balanserande champagnebutelj. När vinden, någon vacker söndagsmiddag, satte Celestines hvita men styfva kallikoklädning i rörelse på Lidköpings gator, var det, som såge man antikens retande aningsrika former framskymta och genomandas den stela marmorns draperier, vinden månde komma från hvilket streck som helst.

Sålunda var Celestine lik sig i ett fall; men hon var det äfven i ett annat — — och det är dit vi skola komma i ett annat kapitel.