←  Nödwändigt Förord
Sara Widebeck
av August Blanche

I Kap.
II Kap.  →


[ 6 ]


I KAP.


Det är märkvärdigt, med hvilken lätthet menniskan återföres äfven till minnet af den stund, då stafven bröts öfver hennes oskuldsfrid.

Islossningen, löfsprickningen, häggblomningen — ljufva förebilder af sommarens dagar, mot hvilka det friska blodet rusar med stormande fart, för att i svallet fördränka alla isiga minnen! Men för sjuklingen, i hvars sönderslitna bröst döden med förfärlig aptit spisar sitt lungmos, hvad ären j väl annat, än svartklädda likbjudare, som med maskrosens kinder småle åt grafven och förgängelsen? I hvarje vak, solens strålspjut öppnar på den glaserade vattenytan, ser den ohjelplige patienten ej annat än det djup, hvartill han snart nog måste gå; från hvarje löf, som framtittar ur knoppen, känner han en granrislukt framdofta; under hvarje snöhvitt blad, som faller ifrån häggbusken, ser han sin egen grift — ja öfverallt skönjer han den knotige magermannen, hvilken allt hvad jorden och lifvet alstra förgäfves söker mätta.

[ 7 ]Dessa och dylika tankar sysselsatte detta vissnande hufvud, stödjande sig på denna lika vissnande arm, som syntes i ett af fönstren i glasmästardotterns hus i Lidköping. Hufvudet och armen tillhörde Sara Widebeck. Hennes skumma blick stirrade ut åt Lidas strand, som ännu flämtade trögt under sin tryckande ismantel. En sophög hvilade derpå, färdig att snart för alltid försvinna från dagens strålar. För varje annan skulle detta föremål varit likgilltigt, ja vämjeligt; men icke så för Sara. Äfven jag, tänkte hon, är en trasa i det stora verldsbyket, som, när jag en gång uppfyllt min bestämmelse här på jorden, måste förmurkna i ett okändt rum; men minnet af de fläckar, jag aftorkat här i lifvet, skall lefva efter mig och för mina barn tälja hvad jag varit.

Nu kom en något våldsam vårfläkt från Wenern, lyftade det öppnade fönstret från haken och slog det emot husväggen, så att rutan med en sorglig klang sprang sönder i tusende bitar. En annan skulle dervid hafva blifvit förskräckt; men icke så Sara. Äfven jag, tänkte hon, är en sönderbrusten fönsterruta, äfven jag är sönderbråkad i oändliga skärfvor; men hvarje skärfva emottager ännu lika klart solens ljus, och samma väsende som, då det var helt, blott be[ 8 ]lystes af en enda stråle, emottager nu sönderkrossat tusende. Så tänkte Sveriges största filosofinna och fann sin själ allt mer och mer upplyftad till himlen, ju djupare kroppen lutade mot jorden. Sålunda länge i djupa tankar försänkt, hade hon ännu ej talat ett enda ord, då oförmodadt den hektiska rodnaden på hennes kinder antog en bjertare färg, snarlik den ännu ur vestermolnet uppflammande aftonrodnaden. Den inre nyvaknade värman, som vid denna rodnad genomilade Saras själ, upptinade tungans band och upplöste det i en djup suck, sakta framvaggande ett: “O, Albert! o, Albert!”

”O, Albert!” svarade en mild stämma från andra sidan af rummet.

Sara vände hufvudet dit. En ung qvinna med ett skönt men blekt ansigte, tarfligt men snyggt klädd, stod vid dörren med ett fat mjölgröt i handen.

”Du här, stackars Celestine”, sade Sara med en röst, hvars ljufhet förebådade en engels.

”Doktorn har ordinerat denna mjölgröt åt dig, goda Sara; ät, den skall göra ditt sjuka, lidande bröst så godt.”

”Tack, Celestine! din trägna omsorg för din arma vän är äfven ett band, som ännu qvar[ 9 ]håller mig vid lifvet, och gör att jag med dubbel saknad skiljes härifrån.”

”Sara! hvad väga väl mina omsorger, om också ett helt lif egnades åt deras friaste utveckling, mot hvad du gjort för mig?”

”Tala ej derom; hvad jag gjort, Celestine, är ett intet”, yttrade Sara, i det hon långsamt nedsväljde en sked gröt.

”Är det ett intet”, inföll Celestine, ”att rycka en varelse ur förderfvet? Har du glömt den dag, då du, fastän svigtande på grafvens brädd, gjorde den långa resan till Stockholm, för att taga mig från tukthuset, dit menniskors kalla ondska eller liknöjdhet fört mig? Är det ett intet att hafva upptagit mig i ditt hus, som en vän, som en syster, oaktadt du visste, att det var jag som törnbeströdt din rena bana? Är det ett intet, att jemte mig hafva tagit vård om mitt arma faderlösa barn, hvars anletsdrag dagligen måste påminna dig om den fader, dina egna barn förlorat? Sara, Sara! det är jag som gifvit ditt hjerta dödsstöten, det är jag som bäddat grafven i ditt bröst, jag, hvars framtida lefnad måste blifva en vandrande grafvård på din förtidiga grift, jag som —”

Sara hade gröt i halsen, Celestine grät, och båda kunde ej tala ett ord; men från deras [ 10 ]ögon flögo i hvarandras famn vänskapens heliga genier.

”Sara, du får ej sitta så der vid det öppna fönstret”, återtog efter en lång paus Celestine; ”rutan är sönderslagen ser jag, jag vill genast sätta i en ny.”

Dessa ord väckte Sara ur hennes drömmar. Hon ställde den lilla silfverskeden i grötfatet och sade till Celestine:

”Du har rätt, min snälla verkgesäll; men vårt kitt är slut och vi måste tillaga nytt. Oljflaskan står der i skåpet, men hur är det med kritan?”

”Vi hafva tillräckligt krita i boden.”

”Boden — Bodarna!” inföll Sara, sprittande upp från stolen; ”besynnerliga erinring, bärande i sitt sköt på en gång den högsta glädje och den djupaste smärta. — — Bodarna! Ack min Gud!” Hon nedsjönk igen på stolen.

”Gå, goda Celestine”, återtog hon efter en kort stund; ”jag hör barnen stoja i trappan — gå och tag dem med dig, att jag måtte få vara i fred.”

”Fred — källarn Freden!” suckade Celestine, betäckande sitt ansigte med händerna; ”det är märkvärdigt, med hvilken lätthet men[ 11 ]niskan återföres äfven till minnet af den stund då stafven bröts öfver hennes oskuldsfrid.”

”Celestine!”

”Sara!”

De båda vännerna öppnade sina armar och sjönko i hvarandras famn. Himmelens varma vindar, som lekte i de sammangjutna svallen af vännernas rika lockar, bröto i samma ögonblick den sista länken af Lidas isboja, och när Sara och Celestine blickade ut i den fria naturen, funno de sophögen vara försvunnen och hörde vågorna sjunga sin segerhymn mot Lidas frigjorda strand.