Sara Widebeck/III Kap.
| ← II Kap. |
|
IV Kap. → |
III KAP.
”I afton — lofva mig att i afton — elaka menniska — det är säkert — men var tyst då — ja säkert?”
”Skäms, Adam, och håll ej ett sådant oväsende när han vet att hans mor är sjuk och så väl behöfver lugn och hvila”, sade Celestine till en lång fjorton-årig pojke, som på gården roade sig med att kasta stenar på några svin, hvilkas högt grymtande missnöje trängde genom hela staden.
Adam lyssnade ej till den bannande rösten, utan fortsatte sitt påbörjade favoritnöje, förföljande flitigt, ehuru något skefbent, de stackars fyrfotingarne kring den lilla gården.
”Vet han då ej, att hans mor så godt som ligger i dödens käftar?” fortsatte Celestine.
”Dödens käftar”, svarade Adam, ”det vill säga detsamma som i era, hvilka beständigt äro i rörelse från morgon till qväll och mumsa i sig hvad huset förmår.”
”Han skulle skämma sig, Adam. Det synes att Herr Hultbergs käppar, dem Adam under rabulisttiden i Stockholm fick smaka, icke förmått göra folk af honom. Gå han nu in i köket och baka semlorna färdiga åt sin mor till middagen, hvarom hon bedt honom.”
”Ja så, jag skall baka semlor åt mamma. Får jag på samma gång baka litet palt åt mamsell?” sade Adam, i det han med ett oförskämdt löje lade en särdeles tonvigt på ordet palt.
Celestine blef blodröd i ansigtet, och i samma ögonblick smällde hennes hand på Adams kind.
Adam såg i början något flat ut, men snart bemannade han sig, böjde hufvudet framåt och gjorde sig färdig att, utan all respekt för det täcka könet, besvara örfilen, då en kraftig hand oförmodadt grep honom i lufven och en väldig stämma hördes:
”Blygs, din långa lurk! Jag skall ge dig för att flyga på fruntimmer!”
Handen, som nu släppte Adams hårtestar, tillhörde en något kort, men starkt byggd, medelålders man i uniformsrock.
”D'ä hon, herr fanjunkare, som börjat skälla på mej”, sade Adam, i det han ömmade sig om hufvudet, som ännu sved efter den kraftiga hårdragningen.
”Om jag vore i din mors ställe, så skickade jag dig genast tillbaka till Stockholm till din mästare, som nog lärer veta ta' hund ur dej; ty hvad du egentligen har här att göra, det begriper jag i sanning icke det ringaste”, fortsatte fanjunkaren.
”Ja, men si nu är ni lika litet i min mors ställe, som ni är i min fars, så gerna ni än ville vara det”, skrek bortbytingen, räckte, hvad man kallar, lång näsa och skyndade ut på gatan.
”Får ni ha den der lymmeln hemma några dar, så tar han väl ner hela huset”, sade fanjunkarn till Celestine.
”Stackars Sara! hon har inte särdeles mycket nöje af sin äldsta son”, genmälte Celestine; ”men det var en olycka att han skulle komma i bagarlära, utan att dessförinnan knappt få lära sig läsa innantill en gång. Men så går det när man kommer ut på fri villande hand och ej haft någon far, som med allvarsamhet och tukt vårdat ens barndom.” En tår perlade, vid slutet af dessa ord, i Celestines ögon. Denna tår underrättade mer än tillräckligt fanjunkaren, att Celestines ord varit i säck, innan de kommit i påse.
”Hur är det med Sara i dag?” frågade fanjunkaren.
”Bättre, än jag i går förmodade”, svarade Celestine.
”Nå, Gud vare lof för det! Annars är våren ej att leka med för dem som hafva svaga bröst. Jag vill gå opp och språka en liten stund med henne.”
”Ack, hvad hon skall bli glad”, hviskade Celestine.
”Så mycket bättre, så mycket bättre! Jag har också något högst angeläget att säga henne, något lika vigtigt för mig som för henne”, tillade fanjunkaren med en viss mystisk min, hvarefter han, smågnolande på en regementsmarsch, begaf sig uppför trappan.
”Hederlige man!” yttrade Celestine för sig sjelf; ”o, att Sara en gång kunde låta det förflutna hvila i sin graf och ej mer kalla upp ur dess hemska gömslen dessa sorgliga minnen, hvilka allt mer och mer upprifva de många såren i hennes lidande bröst. Denne hederlige man älskar henne så ömt, bjuder sin starka arm till stöd åt det vissnande trädet och likväl —”
”Celestine! Celestine!” ropade en röst från ett i öfra våningen till hälften öppnadt fönster.
Celestine vände sitt vackra hufvud ditåt.
”Celestine! ett ord, ett enda ord!”
”Omöjligt, nu åtminstone omöjligt!”
”Jag blir förtviflad, om du ej skänker mig ett ögonblicks samtal innan middagen.”
”Kors, så förtvifla då.”
”Hur kan du vara så hård, Celestine? betänk att jag ej på ett helt dygn fått tala med dig ett enda ord — — Celestine! —”
”Tyst för Guds skull, obetänksamme!”
”Så kom då.”
”Nej.”
”I afton då, Celestine? lofva mig åtminstone att i afton —”
”Ja, elaka menniska, men var tyst nu då.”
”Det är ju säkert då, Celestine?”
”Ja säkert.”
Smällen af en slängkyss bortdog i bullret af det igenslagna fönstret. En ovanligt hög rodnad hvilade öfver Celestines kinder, då hon aflägsnade sig från gården.
Efter hennes bortgång öppnades varligt den stora gårdsporten, och ett riktigt äkta tjufpojksansigte, nemligen Adams, grinade fram inåt gården.
”I afton — lofva mig att i afton — elaka menniska — det är säkert — men var tyst då — ja säkert”, efterapade pojken, hvarefter han drog hufvudet tillbaka, slängde porten igen efter sig och hastade ner åt Lidas stränder.
