Sara Widebeck/VI Kap.
| ← V Kap. |
|
VII Kap. → |
VI KAP.
”— — — — — namn, amen.”
Himmelens skyar nedstego och blandade sina ymniga tårar med Lidas; regnet sammanpressade våldsamt jorden kring gatstenarna; luften var tjock ock ingen stråle från eftermiddagssolen förmådde genombryta densamma.
Sara och Celestine sutto vid sitt kaffebord och språkade om ett och annat. Deras samtal rörde sig hufvudsakligast kring dem sjelfva och hvad verlden nu möjligtvis skulle hafva att säga om dem och de yngre förhållanden, hvaruti de nu lefde. Det var dem ej obekant, att Lidköping harmades svårliga på dem och att denna harm glödde icke blott i stadens qvinliga hjertan, utan äfven i de manliga. Och hur kunde det väl annorlunda vara? Lockade af Saras ganska bergade hus och tillgångar, icke så obetydliga i en liten stad, och uppmuntrade derjemte af hennes sjuklighet, som födde hoppet om snart utgående giftorätt, hade icke mindre än en skräddare, en klensmed och en garfvare, under loppet af ett år, friat till Sara. Visserligen hade de vänligen blifvit emottagne, och för dem hade Saras blänkande kaffepanna i systerlig förening med den i grönt skiftande brännvinsflaskan, så förföriskt prunkat på det lilla vackra bordet; men när de gingo sin väg, hade de alltid med sig en korg, för att deruti gömma sina misslyckade beräkningar och sina lyckade kötteder. Celestine, hvars ovanliga skönhet var en prisma, hvaruti hela stadens förenade afundsjuka och förtal bröto sig, hade äfven haft sina tillbud. Den gamla källarmästaren, hvars hustru för ett år sedan aflidit och hvars kunder börjat dela sig i partier, sedan en ny källarmästare midt öfver gatan kastat en plump stridshandske åt hans kök och källare, hade tillbjudit henne sin hand, i tanka, att, om han ej hade något annat, hvarpå han företrädesvis kunde bjuda sina gäster, åtminstone hafva god lockmat, och sålunda draga reveny af hornen, när detta ej mer lät sig göra af glasen; men, liksom Sara, hade Celestine utdelat en korg — och den hedersmannen lät i sin förtviflan samma afton kärleksruset försvinna i ett dito af ”riktigt äkta” madeira, och dermed var den saken slut. Dock underlät han icke att på sitt sätt hämnas, i det han, på samma gång han fullproppade sina gästers öron med historien som det ”riktigt äkta” i hans källarelager, äfven fyllde dem med berättelsen om det ”riktigt oäkta”, som hade sin lägerstad i glasmästaredotterns hus. Ej under således, att Sara och Celestine ofta hade anledning till anmärkningar mot den verld, hvaruti de lefde; men i hvarje tadel de uppsnappade, i hvarje skymf de hörde ljunga, sågo de stolta qvinnorna ett nytt blad förvärfvadt åt den martyrkrona de buro för sina grundsatser, och i hvarje ny försänkning af deras goda namn och rykte, ett nytt trappsteg till odödlighetens tempel. De höllo just nu på att reflektera öfver det nedströmmande regnet, som förgäfves smattrade på fönsterrutorna, liknande detsamma vid verldens oro, som, så våldsamt den än trängde sig kring deras boning, likväl ej mäktade störa friden i deras inre hem — då dörren sakta öppnas och en äldre prestman inträder med gravitetiska steg. De begge fruntimren uppstego skyndsamt, helsade vördnadsfullt på gudsmannen, hjelpte den genomvåta öfverrocken från hans skuldror, satte en stol bakom honom och en kaffekopp i hans hand. Sedan presten tömt sitt kaffe, började han med en viss högtidlighet tumma på sina prestkragar och hosta några repriser, hvarefter han öppnade sin mun, talade och sade:
”Mina vänner, jag har, med anledning dels af min känsla för menniskorätt och menniskovärde, dels också af mitt presterliga kall, funnit mig föranlåten att ånyo upptaga det samtal jag så många gånger förut haft med er båda, och isynnerhet med mamsell Sara. Jag kan ej underlåta nämna för eder, huru obehagligt, ja, huru ogudaktigt det lefnadssätt är, som j här fören, icke blott i och för sig sjelft himmelsskriande; utan äfven för det olycksaliga exempel j derigenom gifven era grannar och alla andra menniskor, som känna till era lefnadsförhållanden. Mamsell Sara, ni lefver i klandervärdt förhållande med fanjunkar Tandgren, oaktadt dennes verkligt berömvärda försök att genom kyrkans band detta förhållande försona. Gif honom er band, blif hans hustru, på det den Försyn, som snart skall kalla er hädan — och detta kan ej länge dröja — icke måtte gå miste om er odödliga själ. Skänk era arma barn en far och låt dem ej utan stöd gå ut i verlden, då ni icke mera är till. Mamsell Celestine, eller fröken, hvilket just kan göra detsamma, ni lefver i ett likartadt förhållande med — med än den ena, än den andra. Hvad tror ni väl detta skall taga vägen? Har ni då ej kunnat blifva förstånddiggjord af de icke så obetydliga lärdomar, en olycklig erfarenhet redan erbjudit er? Tänker ni förspilla era mest blomstrande lefnadsår i ett Herranom vämjeligt och fördömligt lefnadssätt? Försynen har gifvit er en vacker kropp, som borde vara ett herrligt åt den Helige Ande helgadt tempel; hvarföre hafver ni gjort den till en röfvarekula? hvarföre låter ni djefvulen husera derinne? Tror ni väl, att äpplet är godt derföre att dess skal ser så skinande ut? Nej, mamsell, masken, masken, som finnes derinne, undergräfver den glänsande frukten och sätter sin bäska i tänderna på dem, som deruti bita. Omvänd er derföre, mamsell Celestine; gack och gör sammaledes, mamsell Sara, och tecknen ej sjelfva er dödsdom i räkenskapsboken, som en gång för eder skall varda upplåtandes. Mina vänner, mina barn, hören eder själasörjares röst och låten icke längre köttet hafva öfverhand med eder.”
Fruntimren, som under hela föreläsningen kastat betydelsefulla blickar på hvarandra, tycktes icke vara särdeles hågade för att svara.
”Icke sannt, mina vänner”, fortfor den andlige, ”icke sannt, mina barn, ni hafven fattat mina ord i djupet af era hjertan? det är ju så, eller huru?”
”Ja”, svarade Sara.
”Ja”, instämde Celestine.
”Nå, i Guds namn då, bättren och omvänden eder och varen icke såsom de allmänna landsvägar, hvarpå intet gräs växer! Ni lofven mig då att afkläda den gamla menniskan och ikläda eder den der ny är? Ni lofven mig ju att gifta eder, ni Sara med fanjunkar Tandgren, och ni Celestine med — med — med hvem ni behagar? det är ju så eller huru?”
”Nej”, svarade Sara.
”Nej”, instämde Celestine:
Den andlige mannen for upp från stolen, men hämtade sig dock snart, hvarefter han fortfor:
”Betänken hvad j sägen olyckliga varelser, betänken att det kommer ett lif efter detta, och ve eder då om j hafven låtit de goda kornen falla på hälleberget!”
”Herr pastor”, "började nu Sara med en mild men säker röst, ”herr pastor, jag har många, många gånger eftertänkt de varningar ni haft den godheten gifva mig. De bära alla uttrycket af ert varma nit för det kall ni så värdigt bekläder; men, jag bekänner öppet, de hafva icke mäktat föra mig en hårsmån från den plan, för hvilken jag lefvat och för hvilken jag dör. Ni har sagt mig, att äktenskapets band föder många nya fröjder och utestänger många bittra sorger och lidanden. Herr pastor! ni har sett brudens och brudgummens hänryckande glädje bindas af en bullrande brudskaras närvaro; ni har sett föräldrars glädjetårar falla öfver den nyfödda älsklingens vagga; ni har äfven sett smärtans och saknadens gjutas vid barns och makars grafvar. Men har ni då aldrig sett dessa tårar strömma, som pressas af den misshandlade maken, aldrig hört svordomar och förbannelser höja sina segerrop öfver den mördade husfriden? Jag, herr pastor, har smakat en bruds förtjusning, utan att vara ett offerlam för druckna bröllopsgästers besvärliga miner och framflinade lyckönskningsord; jag har gjutit glädjetårar öfver mina barns vaggor; jag har äfven känt saknadens och smärtans törnen i mitt hjerta. Men, herr pastor, en våldsam misshandlande makes röst har aldrig ljudit under detta tak — och detta lidande har jag undvarit, på samma gång jag njutit alla menskliga fröjder.”
”Men, mamsell, skulle ej en god makes röst hafva kunnat ljuda under ert tak? hvarföre just en ond?”
”Det goda eller onda hos en man”, svarade Sara, ”kan vigseln ej bestämma. Bandet har visserligen ofta varit ett rosenband, men ännu oftare en jernboja, och hvarföre skulle jag underkasta mig en lag, som hvarken försäkrar mig om det förra, eller befriar mig från det sednare?”
”Och för öfrigt, herr pastor”, började Celestine, ”hvarpå grundar sig väl vigseln? Den har i alla tider funnits såsom den enda sanna och goda för mensklig lycka och sällhet på jorden, svarar ni förmodligen. Nå välan! Hvar voro menniskorna lyckligare oeh sällare än i Paradiset? Hvem vigde Adam och Eva med hvarandra? Någon prest kanhända? Nej, herr pastor! och när detta kunde försiggå i Paradiset, så kan det äfven duga i denna syndiga verld.”
”Och för öfrigt”, inföll Sara, ”hvilken grund är vackrare och lofvar mer för framtiden, än den som utgör den inre ömsesidiga kärleken en man och qvinna emellan, starkare just genom sjelfmedvetandet af att vara allt genom sig sjelf, och att för dess bestånd intet derutom behöfves!”
”Och för öfrigt”, inföll Celestine, ”om det är formen eller det yttre för verlden synliga som gör allt, så måste det äfven, för att taga ett exempel, vara den svarta koftanen, som egentligen gör presten, och alldeles icke den inre kallelsen, som bestämmer honom dertill,”
”Och för öfrigt”, inföll Sara, ”hvilken dygd är större, den som lyser för verldens ögon, eller den som i tysthet och utan anspråk på dess uppmärksamhet lefver och verkar, som, till och med misskänd och orättvist föraktad, vågar trotsa verldens fördomar, förlitande sig på sig sjelf?”
”Och för öfrigt”, inföll Celestine, ”hvilka brott äro större och syndigare än äktenskapsbrotten? Huru afundsvärd, huru outsägligt vigtig måste ej då för samhället den sammanlefnad vara, hvaruti sådana brott icke kunna förekomma?”
”Måste ej derföre herr pastorn medgifva”, inföll återigen Sara, ”att det är en sedlig, ren idé, som ligger till grund för min och Celestines handel och vandel här på jorden?”
”Sedlig, ren — ja renare än till och med ett odöpt barns hufvud”, inföll återigen Celestine.
”Kallar ni er oanständiga lefnad, qvinnor, för en sedlig, ren idé!” ropade presten, förlorande tålamodet.
”Ja, herr pastor”, yttrade Sara och Celestine med en mun och fyra tårade ögon.
”Tvi så’nt sällskap jag har råkat ut för!” ropade presten och skyndade på dörren.
Sara och Celestine sågo efter honom, utan att säga ett enda ord. Ett doft buller hördes genom regnet framrulla öfver gatan. Celestine sprang till fönstret och blef varse en lång rad vagnar, som körde förbi huset.
”Sara”, sade hon, ”nu kommer teatertruppen, som vi så länge väntat.”
Knappt hade hon yttrat dessa ord, förrän en dödlig blekhet öfvertäckte hennes ansigte och hon sjönk ned på en stol.
”Celestine, hvad fattas dig?” ropade Sara, skyndande fram med ett glas vatten.
”Sara, Sara! ser du vagnen der? Se — se — derifrån såg nyss ett ansigte upp till detta fönster — förfärligt! — blodet stelnar i mina ådror när jag — —”
”Celestine, du kommer mig att rysa — ett ansigte, sade du — hvilkens?”
”Ja, Sara, ett förfärligt ansigte.” — —
”Hvems? hvems?”
