←  IV Kap.
Sara Widebeck
av August Blanche

V Kap.
VI Kap.  →


[ 31 ]

V KAP.


Kors för tusan djeflar! jag tror det är ljusan dag.

De om hvarandra blandade röda och hvita konturerna af Lidköpings husknutar kasta allt mer och mer af sig nattens mörka flor, och den uppgående solens strålar falla så lifvande på de grönskande mosstaken. Ljusströmmen tränger sig genom Lidas grumliga vatten och kallar, med tillhjelp af yrvakna vestanvindar, dess tröga böljor till glädtiga dansar. Men ännu är det för svalt i den fria luften. Derföre, värdaste läsare eller läsarinna, dröj med mig i denna lilla kammare, dit jag nu förer dig. Rummet är beläget en trappa upp i Sara Widebecks hus, och hyres af en tjugotvåårig löjtnant vid Westgötha-Dahls regemente. Den väna April-solen blickar dit in och visar dig allt tydligare och tydligare en mängd intressanta föremål. Ett rödrutigt tätt och sammandraget sängomhänge väcker visserligen, förmedelst aningen om något derinom varande, först din uppmärksamhet; men det ser så qväfvande, så dödt ut, att du gerna vänder dina ögon [ 32 ]derifrån. Men, ser du, der hafva vi ett och annat smått och godt, som ovillkorligt måste fängsla dina blickar. Der sitter ett par uniformsbyxor gränsle öfver en på stolen hängande fruntimmersklädning; der framblixtrar ett par adjutantsporrar, som vårdslöst nog fått sin plats i skötet af tvenne de hvitaste bomullsstrumpor; der sväfva på den gyllene port-d'epéen, liksom tvenne blodstrimmor, ett par purpurröda strumpeband; der fladdrar öfver en tschakå, lik en fana, ett lätt kattunsförklä; der hvila, hårdt mot hårdt, pipan af en jagtbössa mot planchetten i ett snörlif; der hänga, förmedelst en krok, en uniformsrock och en ylle stubb så kärligt tillsammans, Nalkoms vidare det lilla vid fönstret stående skrifbordet, hvarpå man genast bredvid ett exemplar af krigsartiklarna finner ett exemplar af Det går an N:o 1 och ett dito af Det går an N:o 2, brochyrer af icke mindre krigisk beskaffenhet. En halfutdrucken vinbutelj höjer sig högt öfver några omkringliggande söndertummade smörbakelser, liksom Riddarholmstornet öfver de gamla Collegialhusen å Riddarholmen. Sedan blicken sålunda trefvat sig fram genom diverse effekter, stannar den något förbluffad vid en hårborste, hvaruti sitta tvenne de allrasomsötaste lock[ 33 ]kammar sammanlutande, liksom hade de något hemligt att säga hvarandra. Blicken, efter att några flygtiga sekunder hafva roat sig med att jemföra de långa mörka hårstråna i kammarna med de korta ljusa i borsten, blifver nu varse en gipsbyst, föreställande Napoleon, ifrån hvars ihåliga fot framtitta några svarta hårnålar. Napoleon ser dyster ut, liksom visste han att han stod på nålar. Låtom oss nu taga ett steg tillbaka — men akta dig för att trampa på dessa små nätta fruntimmersskor, som så öppenhjertligt le emot oss — var försigtig som om du i dem väntade dig vidröra någon ömtålig liktorn. — Men hvarför stannar blicken? Hvarföre förminskas så märkbart dess glans? Hvarför hänger den upp sig och dör på sängomhänget? — Dess roll är utspelt; örat har framträdt på scenen.

Ett djupt andetag arbetar sig fram ur den tunga sänggardinen, en suck skyndar derefter ham i häl.

Sparlakanen röra sig — — — o himmel!

”Kors för tusan djeflar! jag tror det är ljusan dag”; höres, liksom ur djupet, en manlig stämma.

Sparlakanen öppnas hastigt — — en varm ånga, liksom från en glödhet ugn, hvirflar ge[ 34 ]nom rummet. — Fram på scenen igen, mitt öga, och bada dig i svallet af dessa rika mörka lockar, böljande mot dig, som en nattfärgad flod. Lik en glänsande mussla, hvilken från djupet af mörka vågor sprider sitt sken, framstrålar bland det vildt oordnade håret ett välbekant ansigte, på hvars kinder ett ögonblickligt uppsvalladt blod qvarlemnat en svag rodnad. Bredvid detta sköna hufvud ligger så förtroligt ett annat något ljust, åtminstone hvad det yttre beträffar. Ljusa, i rödt gående polisonger och mustacher omgifva ett rätt vackert och manligt ansigte. Men de tvenne ögonparen, som så hjertligt tyckas söka hvarandra, se dunkelfärgade ut, liksom blommorna i morgonstunden, hvilka ej ännu från sina blad hunnit skaka den nattliga daggen.

”Hvad tiden är kort när man har trefligt”, sade ansigtet med mustacherna.

”Ja, Gustaf”, hviskade det andra.

”Hvad du är vacker, när du ligger så der med håret utslaget och oordnadt, Celestine”, yttrade Gustaf, i det han tryckte en lätt kyss på en af hennes lockar.

”Smickrare, om jag än vore tio gånger vackrare, måste jag likväl gå upp nu, Gustaf”, sade Celestine, dragande fram ur det gröna täc[ 35 ]ket en arm, som genom sin hvithet stack temmeligen tvert af mot den, genom husliga göromål något rödflammiga, lilla handen, så att man med skäl kunde likna detta sammansatta naturens mästerstycke vid en svans glänsande hals och dermed sammanhängande rödnebbade hufvud, i det ögonblick han uppstiger ur den blågröna hvassen.

”Nej, Celestine, du får ej stiga upp ännu — ej ännu, goda flicka”, yttrade den unge krigaren, under det en plutonsalfva kyssar smattrade — icke på Celestines mun, icke heller på hennes lockar, men på hennes — — krigarens mustacher hade försvunnit och man såg blott hans ögon framskjuta öfver täckranden — —

”Du har ej fått sofva på hela natten, stackars gosse”, ljöd det från Celestines läppar, kring hvilka ett skälmskt småleende fjärilslikt sväfvade.

”Ack, Celestine! hvarföre drömma sofvande, då man kan drömma vaken! När jag ser in i dina ögon och betänker, hvilka lidanden du utstått, stackars flicka, är jag färdig att fråga, om du väl kan vara samma Celestine, hvars öden tillvunnit sig en nästan lika så stor ryktbarhet, som din vän Saras. Hafva sorger speglat sig i dessa ögon, så hafva de likväl ej [ 36 ]i dem förmått inlägga en enda skugga. Att se dem tillslutas, hvilken jordisk salighet! — att se dem öppnas, hvilken himmel! — Men, Celestine, förhåller sig allt verkligen såsom författaren till det andra Det går an, hvilken ligger derpå bordet, utmålat? Du på spinnhuset, Celestine! omöjligt —— en hopspunnen dikt är det — — inte så — svara Celestine — författaren har ljugit — ljugit så snabbt som en häst trafvar.”

”Nej, Gustaf, han har ej ljugit; men om du vill veta, hvem som satte mig dit, så var det han, just han, denne författare, som på detta nedriga sätt sökte blifva af med sig.” Celestines sköna anletsdrag vanställdes förfärligt, och en högröd färg trängde öfver hals och barm, i det hon utsade dessa ord.

”Och denne var dertill djerf nog att i tryck framställa dina lefnadsomständigheter! Vore han adelsman eller ägde Kongl. fullmakt, skulle jag utmana honom till strid på lif och död”, ropade löjtnanten, resande sig upp i sängen och utsträckande med en teatralisk gest sin högra arm — ja, jag skulle —”

”Förkyl dig ej, min tappre riddare”, läspade Celestine, slog sina armar om hans hals och drog honom ned till sig på örngåttskudden,; ”han är blott magister.”

[ 37 ]”Hvilken olycka! jag kan då ej få hämnas dig”, suckade den tappre.

”För öfrigt”, inföll Celestine med högtidligt allvar i sin röst, ”kan jag ej neka till, att det fägnar mig så der få vara ett föremål för en lärds penna. Sara är omtalt kring hela verlden, såsom varande den enda, hvilken förmått bryta isen och bevisa, att vi, qvinnor, äfven hafva en frihet, fullt ut lika mycket värd som mannens. Jag har följt troget hennes spår, utan att likväl veta att jag gick i andra än mina egna. Sara har ej mäktat trotsa allmänna fördomen, utan lutar mot grafven; men jag har bjudit det djupaste förakt spetsen, har varit inom lås och regel för mina grundsatsers skull, och känner mig för hvarje dag friskare och kraftfullare. Tror du väl, Gustaf, att jag, när jag slösar på dig mina ömhetsbetygelser, gör det som ett lydigt offer under dina begär? Nej, aldrig? Försök blott lyfta tyrannens spira en tum från jorden, och jag skall utan saknad öfvergifva dig, ja med dolken till och med efterleta det maktspråk, som möjligtvis skulle kunna uppstå i ditt bröst, — Känner du historien om den olycklige Leonard?”

”Leonard — ja, jag vill påminna mig, att du en och annan gång nämt för mig något om [ 38 ]honom”, svarade Gustaf, i det han med ett tvunget smålöje lät sin blick öfverfara den besynnerliga qvinnans ansigte.

”Du har hört hans namn omtalas i Törnrosens Bok, du har sett honom, under benämning af Blåkappan, figurera i min historia. Han älskade mig redan före min bekantskap med Albert, han älskade mig äfven efter Alberts död — och jag blef hans. — — Jag var då ej mer oskyldig, såsom det heter på deras språk, hvilka med kroppsliga mått mäta själens innersta verld. Han trodde sig kanhända derföre fritt kunna behandla mig som en förtrampad mask; men han anade ej, att masken, en gång förut trampad, hade skinn så fast som jern, och att den brinnande känslan af eget värde hade uppglödgat detsamma. Mitt beslut var fattadt. Leonard ansåg lifvet för ett intet. Att beröfva honom detsamma, kunde derföre aldrig gälla såsom hämnd. Jag grep till ett annat medel. Vill du höra dess namn? Dock, hvad frågar jag efter din vilja, då jag vill säga dig det! — Nog af, jag lät — du förvånas öfver det ord jag nämner, ty j männer kunnen icke en gång drömma om någon storhet hos qvinnan — jag lät — Leonard, se mig rakt i ansigtet om du har mod — jag lät — [ 39 ]smitta mig af en usling till kroppen, för att hämnas på en usling till själen.”

Gustaf for bestört tillbaka, så att han våldsamt stötte nacken mot sängkarmen.

”Detta har en qvinna kunnat göra, Gustaf. Tala aldrig hädanefter om qvinnans svaghet eller betrakta henne såsom den der endast hänger fast vid ert medlidande, sedan hon upphört att utgöra en del af ert hjerta. Karlar! karlar! ni darren af förtjusning, då ni sen blotta skymten af en vacker qvinna; ni skullen darra af fasa, om ni haden ögon nog skarpa att upptäcka en skymt af drakvingen, som rufvar på botten af hennes hjerta.”

”Och detta storverk känner ej verlden”, sade löjtnanten med en röst, hvaruti flathet och bestörtning kämpade om öfverväldet.

”Jag har skrifvit till författaren af Törnrosens Bok ett bref derom, styrkt af vederbörligt läkarebetyg. Han skall nog veta göra något af allt det der och med diamantstilar inrista mitt namn i odödlighetens tempel.”

”Du är en märkvärdig qvinna, Celestine.”

”En lättsinnig, ville du säga kanhända; men du måste medgifva, att det är en lättsinnighet utan lättsinne. En djefvulsk, torde du äfven hafva på tungan; men neka kan du ej, [ 40 ]att en djefvul lika mycket förhöjer Guds majestät, som en engel förmår göra det — ja, kanske ännu mera, och Gud kan ej vara otacksam derför.”

”Som hustru, bästa Celestine, skulle aldrig sådana tankar uppstått i ditt bröst.”

”Hustru — fy! nämn ej detta namn. Det ligger en hel knippa galerslafvar deruti — men solen står redan högt på himlahvalfvet — en kyss, Gustaf, och sedan farväl.”

”Nej, Celestine, dröj ännu några ögonblick. Det förefaller mig som du i detta ögonblick vore vida intressantare, än du vanligtvis är. Hvilken skön rodnad på dina kinder! hvilken mäktig rörelse i din barm! Låt mig ännu en gång brinna mot de förra och försmälta vid den sednare!” ropade löjtnanten, flätande sina armar kring hennes smala fria lif.

”Nej, min unge, nej”, sade Celestine, sökande göra sig lös ur hans famn.

”Ditt motstånd är förgäfves, förfärliga flicka; förgäfves söker du slita dig från mig — dina smäktande ögon fjettra dig med tusende bojor vid mitt sköte.”

”Nej.”

”Du darrar, förtjuserska — triumf! verldens friaste qvinna darrar i mina armar.”

[ 41 ]”Nej, min Gustaf, min vän, jag darrar icke.”

”Jo, du darrar — men darrar, liksom en hel verld för den högstes ord. Se morgonsolen hur skönt hon lyser in på oss genom fönstret. Hvilken ljufvare syn kunde han väl få, än tvenne själars förening!”

”Skall morgonsolen belysa min svaghet, Gustaf? aldrig, aldrig.”

”Din svaghet — hvad är den annat, än den högsta styrka — en styrka icke derigenom att den besegrar mig, utan derföre att den beherrskar den starkaste qvinna på jorden.”

”Tack för dessa ord, Gustaf — du har förstått mig — du har läst i djupet af min själ — men släpp mig blott ett enda ögonblick — så — nu är jag fri — och du en slaf, som väntar herrskarinnans vink — denna brinnande bön i dina ögon — hvad den kläder dem väl — jag: vill kyssa upp dess andakt — — så — bort med locken från din panna — bort med lockarna från min — nu kunna våra tankars hem fria möta hvarandra — stackars liten, ditt hjerta slår, som ville det arbeta sig ut, för att öppet krympa tillsamman och då under min hand — men känn, känn hur lugnt mitt är.” — —

”Det slår, Celestine, slår våldsamt.”

[ 42 ]”Ja, men blott af ömhet; af deltagande för dig, ljuslockige gosse.”

”Celestine — Celestine? —

”Hvad denna ångest gör dig intagande, min Gustaf — min — förstår du, hvad detta min betyder? — det betyder: Gustaf är min till sådan grad af slafviskhet, att detta ord: Celestine är min, icke kan våga smyga sig ut på hans läppar — — nej — nej — låt dina armar hvila — kom ihåg att de bära bojor — bort med din mun — kom ihåg att den ej är nyckeln till dina fjettrars lås — afstånd emellan oss — så — så — nu blir det jag som lyfter dig till mig — min andedrägt, som upptorkar ångestsvetten på din panna — ha, Gustaf! — — —?

Hennes sköna armar flögo ursinnigt kring hans hals — deras hufvuden sammangjötos, liksom tvenne eldslågor — det ljusa håret dränktes i de yppiga svarta lockarna — och — — — — — i samma ögonblick täcktes solen af ett moln; — men när molnet försvunnit, föllo de befriade strålarna på Celestines sköna gestalt, der hon med hufvudet stödt mot handen satt vid det lilla skrifbordet. Men qvar på örngåttskudden låg ännu hufvudet med mustacherna, och öfver dess slutna ögonlock tycktes en lätt slummer hafva höjt sina vingar. Celestines [ 43 ]blickar sväfvade medvetslöst igenom rummet; men när de nalkades sängomhänget, antogo de ett uttryck af den outsägligaste ömhet. Derefter uppsteg hon, framskred tyst och varsamt till sängen och lade sitt öra till den slumrandes mun, liksom väntade hon från den få höra sitt namn framvaggas ur drömmarnas rike. Ett namn tycktes också verkligen forma sig på hans läppar — hon lade än närmare sitt öra deröfver — lyssnade med nyfikenhetens hela ifver. — — Hastigt rycker hon upp sitt hufvud. Himmel! hvad har då händt? Har den sofvande älskaren bitit henne i örnsnibben? Nej, värre, rysligt värre — han hade bitit in i den ömtåligaste strängen af hennes själ — han hade framhviskat ett namn — men namnet var ej Celestine — — Carolina, Carolina, så hade hon hört, den arma bedragna.

”Gustaf, Gustaf”, stammade den olyckliga med tårar i ögonen, ”emellan oss är det för alltid förbi; hvarje intimt förhållande oss emellan vore hädanefter osedligt, orent, sedan det ömsesidiga oinskränkta förtroendets band brustit. Men hvem är då denna Carolina, denna lyckliga, som får lefva i dina drömmar, medan jag — ha! ett ljus uppgår för mina ögon — Carolina — Carolina, källarmästarens piga. — [ 44 ]Farväl, farväl Gustaf!” Hon nedlutade än en gång sitt hufvud öfver honom och kysste honom på munnen. Hennes läppar voro kalla som dödens, ty blodet hade helt och hållet sammanträngt kring hennes hjerta.

”Eu bål Carolina till!” ropade Gustaf högt i drömmen.

Blodet återvände lika hastigt till sina lemnade källor och Celestines kinder flammade ånyo.

”Var det så du mente, min Gustaf! Förlåt mig, förlåt mig då min orättvisa misstanke. Ack! vårt förhållande till hvarandra är således, tack vare den evige Guden, icke rubbadt, utan qvarstår lika äkta sedligt, som det varit — så oskyldigt, att englarna skulle kunna fröjda sig deråt.” Hon utsträckte än en gång sina armar öfver honom och ilade ur rummet.


En timma derefter stod löjtnant Gustaf på kammargolfvet och gjorde, under ett genom trängande gäspskrik, en morgonsträckning som famnade nästan halfva kammartaket. Sedan han med en viss tillfredsställelse, medelst ögonen, mönstrat sin egen långa gestalt, som fullt ut höll sina 6 fot och 2 tum, lät han sina blickar falla på den lilla toilettspegeln. Han tyck[ 45 ]tes icke rätt nöjd med den syn han derifrån mötte, ithy han runkade på hufvudet, fattade med en viss ifver i hårborsten och återförde, medelst några kraftfulla tag, de kringspridda hårtestarna på deras gamla förenade bana. Ett svart skäggvax sorgklädde derefter de tunna mustacherna. Löjtnanten såg sig än en gång med kritisk blick i spegeln. Han var visserligen något nöjdare med sig , men for likväl med högra handen öfver sina kinder, liksom ville han känna efter, om de förlorat något af sin fyllighet. Han syntes nu igen något orolig öfver deras magerhet och blekstrimmiga färg, tog munnen full med luft, tillslöt derefter läpparna, utspände kinderna och cirklade med hufvudet i spegeln, för att riktigt undersöka, i hvad mån konsten öfverträffade naturen. Hastigt öppnade han munnen, utsläppte den insamlade luften och lät kinderna återtaga sitt naturliga läge. Ett sjelfförnöjdt småleende krusade sig kring hans läppar och ett: ”Gud vare lof”, som från dem utgick, bevisade, att han var fullkomligt belåten med hvad naturen gifvit honom. Detta enkla experiment bevisade, att löjtnant Gustaf, mer än mången skulle tro, var en lefnadsvis man som kände, att det är genom kontraster menniskan försonar sig med missbelåten[ 46 ]heten, denna må nu komma från henne sjelf eller ifrån andra. Låt det fulaste ansigte, t. ex. ett på en gång koppärrigt, vindögt och näslöst titta i en spegel. I början skall detta ansigte, med det djupaste lidande i sina drag, förbanna ett styfmoderligt öde; men låt det nu göra några grofva grimacer, t. ex. draga munnen upp till öronen och vinda åt motsatta sidor, samt derefter återtaga sin vanliga position — och du skall från djupet af hvarje koppärr se en förnöjelsens ljusalf uppdyka, och i hvarje vindande blick en glädjens sol sprida sina strålar.

Löjtnanten klädde sig nu och stod snart på gården för att begifva sig ut i staden. På samma gång han satte foten ut genom porten, satte fanjunkaren näsan genom farstufvudörren till Saras trappa. Fanjunkaren blottade med taktmessig höflighet sitt hufvud, hvilken helsning med en förnäm liflighet af löjtnanten besvarades.

”Hm, hm, ditt pundhufvud”, mumlade för sig sjelf löjtnanten.

”Hm, hm, ditt spindelben”, mumlade för sig sjelf fanjunkaren.