Seminolen
| ← Theophrastus |
|
Efterord → |
Seminolen.
Lutad vid en källas stilla våg,
Seminolen nästan maktlös låg;
och att vid dess klara, sköna bölja
blodigt bröst och stungna lotter skölja
lyfte han förgäfves sårad arm,
sjönk tillbaka flåsande och varm.
Det var ren i går, då morgon grydde,
som han från sin grymme herre flydde,
och sen dess, förrn knappt det hade dagats
likt ett villebråd han ständigt jagats
genom skogar, öfver berg och slätter
tvenne dagar och snart tvenne nätter.
Än ett pilskott armen genombårat,
än en sten den blotta foten sårat;
mer än arm, än fot, än beggedera
är dock frihet, o ja mycket mera:
redan tvenne middagssolar brunnit
och sitt offer ej tyrannen hunnit.
Nu den vilde föll i slummer neder,
Och i sårade och trötta leder
ljuf sig kändes sömnens balsam sprida,
och allt mindre tyckte han sig lida.
Djupt han sof. Men sig till hvila redde
ock naturen. Tyst sin skymning bredde
qvällen öfver ängden, och deröfver
göt det milda lugn, som stilla söfver,
tills ej mer vid låga jorden bunden
trötta anden, nu en englars like,
lyfter sig ifrån den trånga runden,
sväfvar kring i drömmens dunkla rike . . .
Djup och tung var vildens sömn i skogen;
utaf döden sjelf en bild så trogen
att, om icke bröstets andtag dofva
lifvet röjt, du knappt trott honom sofva.
Redan solen gått att trött sig sänka
ned i hafvets friska, svala vatten,
redan daggens droppar börjat stänka,
redan närmare med frid kom natten.
Allting var så tyst, så lugnt och stilla;
blott en näktergal i salig villa
sjöng en svärmarsång ännu, och glömde,
hänryckt, att han endast satt och drömde.
Och från fjerran strand der himlens ljusning
sig med jordens dunkel vill förena —
(så sig mångfald gjuter i det ena) —
hördes stundom än en sakta susning.
Lika den, som tyst för själens öra
ljuder än i drömmen några gånger,
och den fångna anden tror sig höra
från sitt hemland välbekanta sånger.
Eller när i tänkarns helga stunder
klara blifva jords och himmels under,
strålar allt i ljus förklarings skimmer,
och, från jorden höjd, han säll förnimmer
sorlet utaf sferers harmonier,
hör ett dunkelt brus af melodier
hvilket ned till jorden stundom hinner
stundom dör i rymden och försvinner.
Då med skogens röst ett ljud sig blandar
smärtfullt, gällt, likt tjut af galna andar,
hör! Hvad är det? Arma vilde vakna,
att ditt lugn, din drömda frihet sakna!
Vakna! Hör! o, vakna ännu medan
det är tid att fly. O, har du redan
vaknat bättre, vaknat? . . . Nej du njuter
ju ditt jordlif än . . . Hör hunden tjuter!
Hör du? Hör du något ännu värre,
hör du rösten af din stränge herre?
Närmare den kom, den vilda jagten,
gällare det höga ropet hördes,
och uti den nyss så stilla trakten
enslighet och tystnad våldsamt stördes.
Som af onda drömmar väckt, den vilde
upp nu sprang och sig från slummern skiljde.
Mörk en rodnad brann på bruna kinder,
ifrån dunkla ögon blixtar skötos. —
Öfvermakt för hatet ej är hinder. —
Armens hårda muskler väldigt knötos,
och den vilde bågen grep och spände.
Lade ned uti dess ränna pilen,
som, i ormgift döpt, en dödens frände,
flög i kapp med sjelfva nordan-ilen.
Stolt han stod, beredd att sig försvara
emot sjelfva dödens bleka fara.
Fram ur skogens bryn derborta träder,
blek en hamn med sönderslitna kläder,
efter honom, tätt i trötta spåren,
rasande ett ilsket vilddjur följer. —
Höga stå på vildens hjessa håren,
och en kallsvett öfver ryggen sköljer. —
O, men se! emot sin herre vänder
hunden sina långa skarpa tänder,
emot honom blott han huggen riktar,
blott mot honom yra blicken siktar.
Denne för de giftbesprängda betar
blott med möda hufvud, strupe värnar;
hvarje slag han emot hunden ärnar
ännu vildare den galne retar.
Hydrophobiskt vilda hundens käftar
stå vidöppna; uti svalget häftar
tungan fast, de röda ögon brinna;
längsåt ryggen svettens droppar rinna.
Inom håll för vildens spända båge
hade nu den yra jagten hunnit,
blott ett drag! För slafvens fötter låge
herren, hade han sin frihet vunnit.
Nu han sigtade emot de båda;
emot herren först; men af hans våda
djupt i hjertat rörd, han straxt på stunden
vände om och skjöt, och skjöt — på hunden.
Djupt i djurets nacke pilen trängde,
än ett steg det sprang, men föll så neder
vildt i anblick. Tungan nedåt hängde,
och de darrade de fasta leder.
Våldsamt sårad hals på hunden skälfde,
ut och in de vilda ögon hvälfde
och ett steg ännu han framåt tog,
föll så ned och med en rossling dog.
Till sin herre, der af skräck betagen
qvar han stod, nu framgick stilla vilden
ödmjukt lugna voro anletsdragen,
slocknad var uti hans öga elden.
Der som hunden blodbestänkt savannen,
nu ett knä han böjde för tyrannen;
och hans fot — sitt nit att så uttrycka —
tyst han tog att på sitt hufvud trycka.