| 28 | Lagens rätta förstånd. | Mattei Evangelium. | Kap. 5. |
26 Sannerligen säger jag dig: Du skall icke utkomma derifrån, förr än du har betalt den yttersta skärfwen.
Liknelsen är tagen af förhållandet mellan twenne twistande parter, som woro instämda för en judisk underdomstol. Åklagaren, som här kallas wederdeloman, hade i nödfall rättighet att med wåld draga den anklagade inför domaren. Blef den anklagade fäld eller förklarad skyldig, måste domaren strängt tillämpa lagen. Han öfwerlämnade honom således åt rättsbetjänterna att kastas i fängelse. För att undwika detta och alltså få saken uppgjord, innan det war för sent, borde han söka ett uppgörande i godo, medan han med sin wederdeloman war på wägen till domaren. Wi äro alla på wägen till den högste domaren. Huru lång denna wäg är, wet menniskan icke. Och från Guds öfwerdomstol eger intet wädjemål rum. Hwad hon derföre har utestående med sin nästa, måste uppgöras snart, medan de äro med hwarandra på wägen. Herren är i sin ransakning nogräknad, ända intill den yttersta skärfwen. Är nu menniskan icke nogräknad med sina förbrytelser mot nästan och således icke heller angelägen att söka försoning, så blir det henne swårt att med sin wederdeloman träda inför domaren. Hans tjenare, änglarne, få hans befallning att kasta henne i det yttersta mörkret. Aldrig skall hon utkomma derifrån, då tillgången till försoning aldrig mer står henne öppen.
27 I hafwen hört, att det är sagdt till de gamle: ”Du skall icke göra hor”. 2 Mos. 20: 14. 5 Mos. 5: 18.
28 Men jag säger eder: Hwar och en som ser på en qwinna till att begära henne, han har redan gjort hor med henne i sitt hjerta. Job 31: 1.
Äfwen det sjette budets bokstaf utlade de fariseiske skriftlärde på bekostnad af dess anda. Wäl hette det hos några af dem rätt, att öga och hjärta äro syndens båda underhandlare. Men likwäl fattades allmänt det sjette budet så, som gälde det blott den grofwa gerningen. En lättsinning uppfattning af Guds bud föder den lättsinnighet i lefwernet, som också war allmän bland Judafolket. Den otuktiga blicken wittnar om äktenskapsbrott i hjertat. Hwar och en således, som ser på en qwinna till att begära henne, eller med syndig begärelse till henne, han har just derigenom redan gjort hor med henne i sitt hjerta. Gud ser till hjertat; han ser dertill, om hans tempel hålles rent från syndiga lustar.
29 Och om ditt högra öga är dig till förförelse, så rif det ut och kasta det från dig; ty det är dig bättre, att en af dina lemmar förloras, än att hela din kropp kastas till helwetet. Matt. 18: 8 f. Mark. 9: 43 f.
30 Och om din högra hand är dig till förförelse, så hugg henne af och kasta henne från dig; ty det är dig bättre, att en af dina lemmar förloras, än att hela din kropp kastas till helwetet.
Förförelse kallas allt det, som ligger i wägen eller till hinder för en menniskas salighet. Det måste således rödjas ur wägen, om detta ock skall ske med den största uppoffring. Hwad större och dyrbarare har wäl en menniska att uppoffra, än ögat, än handen? En lust kan stegras så, att dess tillfredsställande synes lika omistligt som ögat; ett föremål kan blifwa så kärt, att det synes lika oumbärligt som handen. Men både den lusten och den kärleken, om de äro till förförelse, är det högra öga, som måste utrifwas, den högra hand, som måste afhuggas. Det otuktiga ögonkastet, som omnämnes i v. 28, är blott ett af de mångfaldiga exemplen, som bewisa, hwad der menas med det förföriska ögat. Swåra äro de sjukdomsfall, der det sårade ögats utrifwade eller den sårade handens aftagande, eller hwilken enskild kroppsdel det wara må, göres till wilkor för hela kroppens räddning. Detsamma gäller om sjelfförsakelsen och uppoffringen af det käraste föremål, då den är nödwändig för själens räddning, för undgående af faran att kastas till helwetet. Det är således icke fråga om det lekamliga ögat eller den lekamliga handen; ty med dess utrifwande och afhuggande kan dock den syndiga wiljan, lustan och begäret qwarblifwa.
31 Det är sagdt: ”Hwilken som skiljer sin hustru från sig, han gifwe henne skiljebref”. 5 Mos. 24: 1. Matt. 19: 7 f. Mark. 10: 4 f.
32 Men jag säger eder: Hwilken som skiljer sin hustru från sig utom för hors skull, han kommer henne till att göra hor, och hwilken som tager en frånskild till hustru, han gör hor. Luk. 16: 18. 2 Kor. 7: 10.
Enligt 5 Mos. 24: 1 kunde en man skilja sig wid sin hustru för någon olusts skull. Strängt taget betyder olust här något skamligt, något ärekränkande. För öfrigt hade Moses tillåtit skilsmessa af sådan orsak för deras hjertas hårdhets skull. Emellertid hade Moses’ ord blifwit af en del fariseiskt lärda så uttydda, d. w. s. misstydda, som skulle en man kunna skilja sig wid sin hustru efter godtycke och för hwad orsak som helst. Deraf härleder sig frågan i Matt 19: 3. Också woro sådana skilsmessor med dem åtföljande skiljobref mycket wanliga bland Judarne. Mot detta ständiga missbruk ställer Kristus sitt ord om den enda giltiga grunden till äktenskapsskilnad. Såsom en sådan grund erkänner han blott werkligt hor.
33 Åter hafwen I hört, att det är sagdt till de gamle: ”Du skall icke swärja falskt, utan du skall gälda Herren dina eder”. 2 Mos. 20: 7. 3 Mos. 19: 12. 4 Mos. 30: 3. 5 Mos. 5: 11. Es. 65: 16. Jak. 5: 12. Es. 66: 1.
Att swärja falskt är detsamma, som att begå mened. För att undgå en sådan fara, måste
_032.jpg&oldid=341051){kind=link}