| Salomos Predikare. | Cap. 2. | 281 |
5. Jag gjorde mig örtagårdar och trädgårdar, och planterade deruti allahanda fruktsamma träd.
6. Jag gjorde mig dammar till att wattna skogen af de gröna träd.
7. Jag hade tjenare och tjenarinnor, och tjenstefolk: jag hade större egodelar i fä och får än alla de, som före mig woro i Jerusalem.* *1 Kon. 10: 26. 2 Chrön. 1: 12.
8. Jag församlade mig och silfwer och guld, och en skatt* af konungar och länder; jag beställde mig sångare† och sångerskor, och menniskors wällust, allahanda strängaspel; *1 Kon. 10: 22. 2 Chrön. 9: 14, 21. †1 Kon. 10: 12.
9. Och förkofrade mig öfwer alla dem, som före mig warit i Jerusalem; blef och wishet när mig;* *1 Kon. 10: 23, 24. 2 Chrön. 9: 22. Pred. 12: 9.
10. Och allt, det mina ögon önskade, lät jag dem få, och förtog mitt hjerta ingen glädje, så att det gladdes af allt mitt arbete: och det höll jag för min del af allt mitt arbete.
Mycket snart fann Salomo, att det försök att mätta hjertat, som omtalas, v. 1, war förgäfwes, och då wände sig själens hela kraft till jordisk werksamhet, v. 2–10. I storartad och loflig werksamhet ligger en mycket farlig frestelse just derföre, att werksamhet är i sig sjelf en wigtig pligt i det menskliga lifwet, men då menniskan stannar derwid och glömmer Gud och Hans ord, så blifwer den jordiska werksamheten blott oro och berusning för själen. I denna berusning kan menniskan wäl för en tid glömma ewighets-behöfwen, men kan dock aldrig få den sanna friden.
Äfwen försakelsen (v. 2, 3) som i sig sjelf är nödwändig för en from menniska, blir en farlig frestelse, då menniskan derigenom will hjelpa sig sjelf. Se 1 Tim. 4: 1–3. Col. 2: 21, 23. Många wäckta menniskors största misstag, som hindrar dem ifrån att komma till sann tro på Christum, består just deruti, att de göra sig en egen salighetswäg genom en sjelfgjord försakelselära ellr sjelftagen ifwer och werksamhet i nådens rike. Detta är också ett arbete under lagen. Icke kan någon utan försakelse wara en sann christen, men många sträfwa efter försakelse, och mena derföre, att de äro sanna christna, fastän de icke äro det.
Ordet nyttigt (v. 3) wisar oss här ett af de wanliga missbruk, som menniskolifwet genom synden blifwit underkastadt. Stundom söker menniskan wetande såsom sitt hufwudsakliga mål, cap. 1; stundom nöje, cap. 2: 1; stundom nytta, v. 3; men himmelriket glömmes och förloras!
11. Men då jag såg på alla mina werk, som min hand gjort hade, och den möda, som jag haft hade; si, då war det allt fårfänglighet och jemmer, och intet annat under solen.
Så fann Salomo efter alla dessa sträfwanden ändå sin själ hungrig och sitt hjerta tomt, så länge han war bortwänd ifrån Gud; och den sanna friden war förlorad.
12. Då wände jag mig till att se wishet (och klokhet) galenskap och dårskap; ty hwilken är den menniska, som det göra kan efter konungen, den henne gjort hafwer.
Det felslagna hoppet att kunna mätta själen med jordisk föda dref nu Salomo på nytt till allwarligare betraktelser, till wishet och dårskap och klokhet, cap. 1: 17. Så rörer sig menniskans inre lif uti ett bundet krestlopp, så länge hjertat är af synden förmörkadt och den sanna friden förlorad. Ty hwilken — — — gjort hafwer, grt.: ty hwilken är den menniska, som skall komma efter konungen? Den, som de förut gjort hafwa. 1 Kon. 11. Efter alla sträfwanden, all lärdom, all njutning, all jordisk lycka war nu lifstiden förspilld, döden för dörren, efterträdarens beskaffenhet owiss, och dessa omständigheter woro de starkaste bewis på dårskapen af affallets tid, som Salomo nu kunde se med öppnade ögon. Så wisar sig för hwar och en menniska, som genom Guds nåd kommer till andelig besinning och omwändelse till Gud, hennes föregående mörka tid såsom en dårskap.
13. Då såg jag, att wisheten öfwergick dårskapen, såsom ljuset mörkret.
14. Så att den wise hafwer sina ögon i hufwudet, med de dårar gå i mörkret;* och märkte dock, att den ene går som den andra. *Ords. 14: 33; cap. 15: 7; cap. 17: 24. Pred. 8: 1.
15. Då tänkte jag i mitt hjerta: medan de galna går såsom mig,* hwarföre hafwer jag då farit efter wishet? Då tänkte jag i mitt hjerta, att sådant är ock fåfängliget.† *Job 21: 7. Ps. 73: 3–5. †Pred. 6: 8; cap. 8: 14.
Sjelfwa den sanna wisheten kan blifwa så misskänd, att menniskan misstager bokstaflig kunskap i Guds ord för sann wishet och andelig kunskap, och då hjelper den icke till ewinnerligt lif, utan med denna kunskap dör menniskan ändå, såsom de dårar dö. Då Salomo i sitt mörka tillstånd såg på detta, så tänkte han stundom att wisheten war bättre än dårskapen (v. 14), stundom att det war onyttilgt att söka denna wishet (v. 15).
16. Ty man tänker icke på den wise ewinnerligen, såsom icke heller på den
_285.jpg&oldid=345366){kind=link}